Basic personligt

Var ska utlänningarna gå aaaaaaaaav?

Pendeltågsresan till jobbet började helt normalt. Folk gick på, satte sig, folk gick av.

Sedan kom vi fram till Karlberg. Föraren meddelade genom högtalarsystemet att utgången var på vänster sida. Tyvärr sa han det bara på svenska, och det var där som kaoset började. Det var ganska många turister och utländska gästarbetare på tåget, och de blev helt konfysa.

Vi svensktalande resenärer gick ju snabbt av, men de stackars utlänningarna stod kvar på andra sidan, vid den stängda dörren, med en allt ökande frustration. Barn skrek. Pensionärer slog på dörrarna med sina käppar. Tonåringar knappade hysteriskt på sina mobiltelefoner. Vissa av dem darrade märkbart på rösten när de ringde mamma och frågade hur de skulle komma av tåget. Fransmännen kastade vitlökar omkring sig, medan norrmännen tog skydd i sina lusekoftor. Finnarna drog sina knivar, danskarna började mumsa wienerbröd och holländarna rökte på. Kaoset var hemskt.

Jag önskar verkligen att det kommer engelskspråkiga utrop i framtiden, för det här vill jag inte uppleva igen.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, pendeltåg.

November 25th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Min Linux är bättre än din

Jag gick igenom en gammal mailbox, och hittade följande, i en 4 år gammal text. Det är skönt att veta att vi har kommit långt sedan dess.

My distribution of choice is superior in every way to your pathetic distribution of choice. You are the lowest form of loser to think that your worthless distribution could hold a candle to the God-like superiority of my distribution.

My distribution’s superiority is clearly demonstrated by it’s magnificent out-of-the box handling of my obscure feature of choice. Your pathetic distribution doesn’t even support my obscure feature of choice without a course of action so complex that it’s madness to even contemplate it.

Clearly, my distribution of choice will utterly destroy your distribution of choice. This is so certain it is pointless for you to resist it.

Numera är min laptop en Mac.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, humor, linux.

November 23rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Tankar efter Fotomässan 2009

Igår var vi på Fotomässan i Älvsjö. Det är alltid kul att se lite nya prylar som man aldrig ens visste fanns, som telegluggar som får gigantiska systemkameror att se ut som patetiska små objektivskydd. Eftersom jag själv är ute efter en ny kamera, hade jag dessutom några specifika modeller som jag ville klämma på. Efter brorsans tips var jag framför allt nyfiken på Panasonic Lumix GF-1.

Specifikationsmässigt är den underbar, och en del av lösningarna är riktigt trevliga. T.ex. “Q-Menu”, en liten snabbmeny som man kan definiera själv med de 5-10 menyalternativ som man använder oftast. Dessutom kommer den ihÃ¥g vilket av alternativen man var pÃ¥ förra gÃ¥ngen, sÃ¥ att det gÃ¥r blixtsnabbt att prova sig runt mellan inställningarna.

Tyvärr sÃ¥ fanns ocksÃ¥ gott om saker att bli irriterad pÃ¥. Till att börja med var autofokusen inte alls sÃ¥ snabb som i den youtube-film jag sÃ¥g härom veckan. Kanske beror pÃ¥ firmwaren, vad vet jag. ApropÃ¥ fokusen sÃ¥ var dessutom den manuella fokusen bÃ¥de briljant och oanvändbar. Den var briljant eftersom kameran zommar in rejält sÃ¥ fort man börjar snurra pÃ¥ fokusringen, sÃ¥ att man lätt kan se när man ha skruvat rätt. Samtidigt var den oanvändbar, eftersom det krävdes ungefär 100 fulla varv mellan ändlägena. Att gÃ¥ frÃ¥n relativt nära till ganska lÃ¥ngt bort kändes som att det tog flera minuters envetet vridande. Irriterande är bara förnamnet. Där var faktiskt min gamla Minolta 7D bra, för den hade “assisterad manuell fokus” (vilket säkert GF-1 ocksÃ¥ har, men det var inte aktiverat i de exemplar jag provade). DÃ¥ fokuserar kameran automatiskt när man trycker ner slutaren lite grand, men sedan släpper den fokusringen sÃ¥ att man kan göra manuella justeringar efterÃ¥t. Att sedan fokusrastret pÃ¥ den kameran var värdelöst och i praktiken oanvändbart är ju en annan historia.

Eventuellt berodde det på sladden i botten, men det var också lite knepigt att få ett vettigt grepp om objektivet utan att fingrarna började glida upp framför linsen. Nog för att jag har fantastiskt vackra fingrar, men ibland vill jag även ta kort på annat. Att sedan bara kunna ta vidvinkelbilder känns faktiskt inte så kul. Att beskära bilden för att få samma effekt som ett teleobjektiv hjälper inte, eftersom skärpedjupet fortfarande blir för stort. Visst finns det en 14-45 mm till GF-1, men då blir den plötsligt ganska stor igen, och då är den inte så portabel längre.

Den är onekligen cool, och perfekt för vissa saker, men jag är inte längre lika säker på att den är det jag vill ha. Jag gillar konceptet mer än själva modellen. Istället börjar det väga över mot Canon S90 eller G11, som jag tyvärr inte klämde på lika mycket som jag borde.

Ju mer man gick omkring bland montrarna, desto mer tagen blev man av alla imponerande specar. Speciellt när det var mässpris pÃ¥ allt möjligt, och man t.ex. kunde fÃ¥ en Canon 50D inklusive objektiv för under 10 papp. Det var en spec-origie, som var väldigt, väldigt lätt att förirra sig i. När man sedan hör ett föredrag om en PhaseOne-kamera, med ett bakstycke som kör 16 bitar per färg istället för de vanliga 12 (eller 8 för jpeg-filer) och första tanken blir att det där ju verkar vettigt, kändes det som att det var dags att backa ett steg. En sÃ¥dan kamera kostar 65 tusen. Plus minst det dubbla för bakstycket, sÃ¥ att man faktiskt fÃ¥r en sensor ocksÃ¥. Plus objektiv. Visst, om nÃ¥gon har en halv miljon över, sÃ¥ skulle jag inte ha nÃ¥got emot att fÃ¥ en sÃ¥dan i present (det är jul snart, *hint hint*). Det skulle vara skitkul, och kan nog resultera i bättre bilder än de som jag kan fÃ¥ ut frÃ¥n min Fujifilm-kamera. Men ändÃ¥. Uttrycket “kasta pärlor för svin” dyker oundvikligen upp i huvudet.

I bortre delen av lokalen var det fotoutställning. En del av bilderna kändes helt meningslösa, men många var intressanta, och ett par stycken var riktigt häftiga. Efter att ha gått runt där ett tag, fick jag en rejäl självförtroendekris. Jag har inte en bråkdel av den talang som krävs för att faktiskt ta riktigt bra bilder. Det visste jag förvisso sedan tidigare, men nu blev det smärtsamt uppenbart. Det är några enstaka bilder som blir hyfsade, men det känns alltid som att det saknas något, att jag tog bilden några sekunder för sent, osv. Att då lägga mer än några få tusen på en ballare kamera, när det ändå inte skulle resultera i speciellt mycket bättre bilder, är bara dumt. Det är kul att fota, men jag har varken intresse eller talang för att springa omkring en hel dag och planera vad jag ska fota och hur, sätta upp färgade reflektorer och slavblixtar och fan och hans moster, för att få till det där fantastiska konstverket som jag föreställer mig det. Jag ser inte sådant, vilket gör det lite omöjligt att försöka återskapa det. Eller hur nu bra fotografer gör.

Det hela kommer nog sluta med att jag har två kameror. En liten för vardagsbruk, och en bra systemkamera (vilket ekonomin inte tillåter just nu) för mer speciella tillfällen. Just nu står matchen därför mellan S90 och G11. Båda har sina fördelar, så valet är inte alldeles självklart. Vart vänder man sig för att få låna dem i en vecka, så man kan se hur de känns i verkligheten?

Jag undrar också om jag är den enda människan som kommer ut från en mässa och inser att jag ska spendera mycket mindre pengar än jag hade tänkt. I annat fall verkar det som att någon misslyckades någonstans.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, foto, fotomässan, panasonic gf-1, canon s90, canon g11.

November 16th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Krämig potatisgratäng

Som jag skrev häromdagen sÃ¥ innehöll “Den Tekniske Kocken 2″ ett annorlunda recept pÃ¥ Janssons frestelse. För ett par veckor sedan provade jag att göra en potatisgratäng, med ett fullständigt miserabelt resultat. Trots att jag använde vispgrädde gifte sig inte potatisen och grädden för fem öre. Tillsammans med för lite salt blev det ganska hemskt.

Så, igår provade jag bokens version. Nästan, i alla fall.

Lite smör i botten på en glasform, och så i med skivad potatis och gul lök, varvat i tunna lager, och med lite salt under tiden. Vitlöken glömde jag, men det var konsistensen jag ville få till först och främst. För att få lite roligare färg fick en sötpotatis komma med också.

Sedan in i ugnen i 200 grader i 25 minuter, tills potatisen hade blivit varm och mjuknat lite. I receptet på Jansson så steker de löken separat under tiden, men det glömde jag bort. I så fall skulle man ha behövt värma potatisen i en separat långpanna, så man kunde lägga ihop potatisen och löken i en ny form.

Därefter hällde jag på grädde, ungefär halvvägs upp i formen, och sedan in i ugnen igen. Nu händer det roliga (från boken):

Potatis innehåller stärkelse som ligger skyddade i så kallade granuler. När potatis värmebehandlas [...] frigörs stärkelsen från granulerna och blir kemiskt reaktiv. Denna aktiva stärkelse går att utnyttja genom att vispgrädde slås på den varma potatisen: då kommer dels stärkelse att bilda en gel med vattnet i grädden, dels kommer en del av fettet i grädden att komplexbinda med stärkelse, och resultatet blir en fantastisk potatismassa med krämliknande konsistens.

Jag kände mig lite orolig när jag sÃ¥g den ganska torra potatisen i formen innan jag hällde pÃ¥ grädden, men 20 minuter senare var gränsen mellan potatisen och grädden helt utraderad, och den grädde som fanns kvar hade en konsistens som mest pÃ¥minde om vaniljsÃ¥s. När den hade legat och vilat en liten stund var även den grädden nästan helt “borta”, och det som fanns kvar var bara underbart. Tillsammans med en biff med lite svindyr balsamvinäger ovanpÃ¥ (inga grönsaker, för jag äter inte vegetariskt) blev man ganska lycklig.

Kemi är kul.

Att sedan kunna ge lite feedback tillbaka till Rikard om att jag hade provat hans variant med bra resultat medan maten fortfarande låg på tallriken, gjorde det hela ännu bättre. Internet är också kul.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, vetenskap, potatisgratäng, stärkelse, grädde, den tekniske kocken 2, rikard nilsson.

November 7th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Den Tekniske Kocken 2

Tillsammans med Kari pÃ¥ Receptomaten och tvÃ¥ dussin andra människor, nästan enbart journalister, var jag idag pÃ¥ bokrelease för “Den Tekniske Kocken 2“. Det är en fortsättning pÃ¥ “Den Tekniske Kocken”, föga förvÃ¥nande. BÃ¥da böckerna är skrivna av kocken Rikard Nilsson, och livsmedelsprofessorn Per-Olof Hegg.

Det hela ägde rum på Restaurangakademin, ett ställe där de håller kurser för proffs på vardagar och för vanliga dödliga på helgerna.

Restaurangakademien

Jag var en av de allra första som kom, och hälsades glatt välkommen av Rikard. FrÃ¥gan “Var kommer du ifrÃ¥n?” kändes lite konstig i början, framför allt när alla andra svarade med tidningsnamn. BÃ¥de Aftonbladet, Svenska Dagbladet och ett gäng frilansjournalister var där. Jag nöjde mig med att svara “bloggosfären”.

Vi hälsades välkomna, och sedan fick vi lite mat. Först, lite lax. Den där gelén ser ganska snäll ut, men det var den inte. Första gången jag äter chiligelé, med betoning på chili. Aj.

Därefter lite skinka med friterad sparris, en krämig Jansson, och slutligen en crème brulé.

Under tiden vi åt efterrätt så presenterades boken, och det ställdes lite frågor.

Den första boken var tydligen mer inriktad pÃ¥ fysik (som Jan-Boris Möllers “Koka Soppa PÃ¥ Fysik”, antar jag), medan nummer tvÃ¥ var mer inriktad pÃ¥ kemi. Det fanns gott om kemiska formler och bilder pÃ¥ hur de olika ämnena ser ut, även om en av de mer avancerade integralerna lämnades relativt okommenterad. Det är lite roligt med en “kokbok” där man inte hinner bläddra sÃ¥ lÃ¥ngt innan man fÃ¥r en bild pÃ¥ en vattenmolekyl framför sig, med en lÃ¥ng förklaring. Kul!

Det gavs en liten förklaring till varför den Jansson vi fick var så krämig, något som gås igenom mer i detalj i boken. Tydligen så ska potatis värmas innan den blandas med grädde, för att man ska få den kemiska reaktion som man är ute efter. Rimligtvis borde det även fungera på potatisgratäng, något jag själv lyckades misslyckas något kapitalt med för någon vecka sedan. Dessutom fanns några trick till man kunde använda.

Genom att förklara vad som händer vid olika temperaturer och vad som händer när ämnen blandas, får man i boken svar på vad som är det optimala sättet att göra olika saker. Sedan kanske man vill göra på något annat sätt ändå, antingen för att spara tid eller för att man helt enkelt gillar en Jansson med potatis al dente som simmar i vatten. För oss som vill kunna göra så bra mat som möjligt utan att behöva göra alla experiment på egen hand, är den här boken guld.

Jon Hansson från Aftonbladet ställde två bra frågor. Först, om Rikard hade lärt sig någonting om matlagning under skrivandet av boken. Det hade han, i alla fall fått en förståelse varför man ska göra på ett visst sätt för att få ett så bra resultat som möjligt. Hur mycket han nu gjorde annorlunda uppfattade jag inte.

Jon frÃ¥gade ocksÃ¥ om det vanligaste felet som folk gör hemma. Det var “för hög temperatur” som var den klara vinnaren. Precis som redan Jan-Boris förklarade, sÃ¥ stÃ¥r det “175 grader” i alla recept eftersom det var en genomsnittstemperatur pÃ¥ de vedugnar som användes för tämligen länge sedan. Att göra stekar i 100 grader, eller som i Rikards fall, göra julskinka i 75 grader, är tyvärr ovanligt. Själv har jag kört en stor kalkon en hel dag i ungefär 100 grader. Den togs ut, vändes, och penslades med olja och soja ungefär en gÃ¥ng i timmen hela dagen. När den var klar var den makalös.

På slutet fick vi göra ett litet experiment. Vi gick in i köket, och alla fick hålla för näsan. Sedan tog Rikard fram en liten burk (den till höger i bilden nedan), och vi fick ta en liten sked av innehållet. Det smakade enbart sött. Exakt absolut ingenting annat. Med innehållet kvar i munnen, skulle vi sedan släppa taget om näsan.

Hoppsan. Helt plötsligt smakade det massor av kanel. Vi gjorde sedan samma experiment med olivolja. Det smakade förvisso inte kanel, men effekten var lika häftig.

Den första boken användes tydligen som läromedel på en del matlagningskurser nu, vilket säger lite grand om nivån på den.

Nu känner jag mig mer inspirerad till att prova nya rätter och nya varianter än på länge. Jag har bara 175 plus 240 sidor att läsa först.

NÃ¥gra fler bilder finns hos Picasa.

Tack Mia* för lån av kamera. Jag måste verkligen köpa en ny snart.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, mat, vetenskap, rikard nilsson, per-olof hegg, den tekniske kocken 2.

November 3rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Kameramodell sökes

Jag skulle vilja köpa en ny kamera, men jag behöver lite vägledning. Först, lite historia.

För många år sedan så fotade jag med en Minolta Z1. Den gav hyfsat bra bilder, man kunde ändra lite bländare och sånt, men var ofantligt slö. Både uppstart och tid mellan att man tryckte på avtryckaren och exponeringen skedde, var i storleksordning sekunder. Kul förstakamera, men slöhet blev ett stort no-no.

Minolta Z1

Sedan köpte jag en Minolta Dynax 7D. Jättemånga roliga knappar att skruva på, men fortfarande lite slö, alltid med lite diffusa bilder, och med världens långsammaste och mest buggiga autofokus. Sisådär var tionde gång bara den jagade fram och tillbaka mellan maxlägena, och gav efter ett par sekunder upp. Då var det bara att stänga av kameran och försöka på nytt. Väldigt skoj när man vill ta kort på någonting som händer just nu. När jag sedan såg de krispiga bilderna från Canon 350-500, och tiden mellan avstängd och exponerad bild på brorsans Nikon 300, blev jag direkt olycklig.

Minolta 7D

För ett år sedan impulsköpte jag en Fujifilm Finepix Z100fd. Den är liten, hyfsat snabb, men ger inte heller de där knivskarpa bilder som man får från flickvännens Canon Ixus 80 (som visserligen är snäppet dyrare, men ändå i någorlunda samma klass). Hmm. Canon verkar vara bra på det där med skärpa.

Jag fick tips på att kolla efter en Nikon D40 eller D60, men ska man gå på det spåret så vill jag hellre ha en ny D5000. Samma enkla hus som D40, men samma skarpa CCD som D300. Problemet är att då vill jag också ha ett extra objektiv och en vettig blixt, och så hamnar man på 12.000 pengar. #fail

Så, de önskemål jag har, är ungefär:

1. Snabb, både från Power Off och låg slutarfördröjning.  Jag fotar inte stilleben.
2. Skarp. Jag vill ha krispiga bilder.
3. Ljusstark. De kitobjektiv som följer med de billigare systemkamerorna har bländare från 3.5-5.6. Ge mig 2.8, tack. Ännu hellre 1.8, men då utesluter man nog allting utom just systemkamerorna med ganska dyra objektiv.
4. Väldigt gärna lite smidig och portabel. Fuij-kameran vinner starkt över 7D här. Dels gör det att man faktiskt tar den med sig, och dels slipper folk känna det som om man stoppar upp en granatkastare i ansiktet på dem.

Jag hittade precis Canon Powershot G11, som verkar vara på rätt nivå. Nu ska jag läsa in mig på några recensioner om den.

Canon Powershot G11

Vad finns det annars att välja på?

Läs även andra bloggares åsikter om foto, minolta, minolta z1, minolta 7d, canon, Fujifilm Finepix Z100fd, canon powershot g11.

October 31st, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Kärleksbrev

Följande, mycket vackra och fina mail, dök upp i mailboxen häromdagen. Men jag förstår inte varför hon tycker att jag är märklig.

Hej Du kommer formodligen Att vara Mycket forvanad over Att mitt brev. Och dar jag kund Hitta din e-postadress. En av dessa dagar jag var registrerat en sajt fran bekanta. Och idag till mig fran Honom, med det har kommit hanvisningen din adress. Dar var det sagt, med Att vi er Harmoniska par. och jag HAR BESLUTAT Att skriva till er detta brev. Mitt namn Svetlana, jag ar 28 ar. Min Tillvaxt pa 168 sm, min vikt pa 52 kg. I den lugna, romantiska flicka. Jag vill Mota i livet Nuvarande karlek. Enligt min mening, pa alla Olika Nationaliteter ockuperar Var planet. I varlden finns det uniqu person, som jag kan finna lycka och familj vila. min drom, Att det Skapa familj, Att Lamna i aktenskapet for Marklig mannen, Att foda barn. Och Tillsammans med den alskade person som stravar efter Att var fora fram med det barn som de blev de mest Markliga personer. Egentligen var jag Mycket blygsam flickor och sarbar. For mig Som Inte tycker om nar folk Att tala infor en, och bakom Ett tillbaka
En annan ar helt. Och jag tror, att fran borjan av vart med dig av bekantskap. Vi maste Vara rattvisa mot varandra. Som Den forsta bokstaven, vill jag Skicka bilden. Jag hoppas Att tycka om dig. Om du var Intresserad av mitt brev. Och du Liksom jag vill mota den Nuvarande Karlek i livet. Att jag tror Att vi med dig att det ar Nodvandigt Att borja var med er bekantskap. Vem vet, det ar mojligt Att vi Verkligen ar harmonisk med dig. Ocksa vi Skall Skapa De basta i varlden ett par.

Vanligen svara bara pa min personliga e-post:   xxxxxxxxxx@rocketmail.com

Jag vantar svar pa ditt, Svetlana.

PS: Jag Skall Sanda er mer en mina bilder i foljande skrivelse.

Men det var ju en fin bild i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, kärlek, spam.

October 30th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Valutor

Det kom ett mail till supporten:

We have noticed the costs of [...] has been increasing since we started using the product to resell to our customers. Whilst we are happy with the product is there any way that you could fix our prices in Sterling.

Jag skrev följande svar. Hoppas chefen är lite trött när han bläddrar igenom sin mailbox, sÃ¥ han missar “kommentar”-markeringen, som visar att det faktiskt aldrig gick iväg.

Och att han inte hinner se det här blogginlägget innan dess.

Hi,

We’re working on getting Sweden to start using the British Pound Sterling, but we haven’t been successful so far.

Maybe you can get England to start using the US Dollar, considering you already import all their other stupidities?

Regards,
/Daniel

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, humor.

October 29th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Kontroverser

Karin Fribergs blogginlägg Övervakningsskälvan häromdagen fick ganska många att reagera. Själv nöjde jag mig med att twittra ett påpekande om att en av hennes grundkriterier var falskt (övervakning leder inte till varken minskad brottslighet eller något annat). Efter en massa kommentarer så verkar hon förstå problemet, vilket är bra. Karin är intelligent, så det var inte så oväntat.

Oscar Swartz skrev sedan ett inlägg om att han var trött på att alltid behöva börja om från början med de här diskussionerna. Jag förstår att Karin kanske känner sig lite påhoppad. Tyvärr är det inte alltid så lätt att ge den vänliga hjälp som hon eftersöker, eftersom både övervakning, upphovsrätt, fildelning och allting därikring nu har debatterats i flera år, med resultat från studier i ett antal länder, osv. Alla argument och bieffekter har prövats, vägts, och bemötts. Resultatet är att det inte längre finns någon debatt, eftersom det bara finns ett svar. Det är inte som att fundera på vad som är godast av hemkokt hallonmarmelad och skolans leverbiffar, för där kan man faktiskt ha två olika åsikter.

Karin twittrade till mig “Jo, men vi som ligger lite efter mÃ¥ste ju ocksÃ¥ fÃ¥ vara med och göra vÃ¥r tankeutveckling”. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna svara pÃ¥ det utan att verka nedlÃ¥tande, men en video med Richard Dawkins och Lawrence Krauss som jag sÃ¥g häromdagen, kanske kan hjälpa till att förklara problemet. De diskuterar framför allt evolution, och det tragiska i att nästan hälften av USA’s befolkning inte tror att evolutionen är sann, utan tror pÃ¥ intelligent design, flygande spaghettimonster och vad det nu är.

När det gället evolutionen sÃ¥ finns ocksÃ¥ en “debatt”, och precis som i fallet med piratfrÃ¥gorna sÃ¥ finns bara ett svar. I videon jämför Richard Dawkins det med debatten om var barn kommer frÃ¥n. PÃ¥ ena sidan finns det de som hävdar att de är resultatet av en sexuell aktivitet, och pÃ¥ andra de som hävdar att de kommer med storken.

Ibland är argumenterandet för en uppdaterad upphovsrätt och fri komunikation lika skoj som att i flera Ã¥r diskutera med en vuxen människa som pÃ¥ allvar tycker “min moster hade ofta storkar pÃ¥ tomten, och de har fler barn än alla andra i släkten”. Man gör studiebesök pÃ¥ BB runt om i världen, förklarar biologin i hur däggdjur förökar sig, visar röntgenbilder, men det enda man fÃ¥r tillbaka är “men min moster…”. Att anledningen till att just hennes moster fick sÃ¥ mÃ¥nga barn, är att hennes man blev sexuellt upphetsad av just storkar, anses för absurt. Argumentet att det faktiskt föds barn pÃ¥ platser där det inte finns nÃ¥gra storkar ignoreras friskt, möjligen med motargumentet att det kanske finns andra fÃ¥glar där.

Under tiden stiftas lagar för att säkerställa storkarnas möjlighet att bo överallt i landet, barnafödande tas bort från läkarnas utbildningar, och kvinnor där i barnsäng eftersom ingen längre förstår vad som händer.

Där, ungefär, ligger piratfrågorna nu. Några få personer är övermänskliga och lyckas fortfarande vara både trevliga och pedagogiska utan att vara nedlåtande. Samtidigt är många pirater tekniker, och tekniker är problemlösare. Det här problemet är löst, och därmed inte längre intressant. Nu vill vi gå vidare och jobba med nästa problem. Som att faktiskt skriva en ny upphovsrätt, t.ex.

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, internet, fra, politik, säkerhet, teknik, sex, karin friberg, oscar swartz, richard dawkins, lawrence krauss, evolution.

October 29th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

HAML + acts_as_taggable_redux = #fail

I ett av mina små Rails-projekt vill jag ha taggar, och hittade efter lite letande acts_as_taggable_redux. Den var ganska cool, och gjorde att flera personer kunde tagga samma objekt, men bara ändra de taggar de hade satt själva. Däremot kunde alla se alla andras taggar. Perfect för community-taggning.

Sedan hittade jag Haml, ett markupspråk för Rails. Extremt kompakt, och mycket vackert.

Jag installerade det, och började pÃ¥ en tom vy. Nähä, “edit.erb not found”. HallÃ¥ nu, filen heter edit.html.haml, och eftersom Haml är installerat ska den automatiskt hitta den. Jag googlade som en tok i gÃ¥r kväll, men hittade inga ledtrÃ¥dar. Att byta railsversion mellan 2.3.2 och 2.3.4 gjorde ingen skillnad.

Till slut skapade jag ett helt nytt railsprojekt, skapade en haml-vy, och självklart fungerade det perfekt. Genom att jämföra filerna med de jag hade i mitt “trasiga” projekt och sedan stegvis kopiera över en fil i taget tills vyn gick sönder, hittade jag till slut den skyldige. Min tagging-plugin.

Visserligen skulle jag behöva slänga ut den pluginen och skriva en egen som använder named_scope istället för en massa komplex SQL, men det är andra saker som är viktigare. Idag dök dessutom en konkurrentsajt upp på nätet, så nu börjar det bli dags att få det hela releasebart. Lite irriterande, för det hade varit trevligt att kunna använda Haml.

Läs även andra bloggares åsikter om rails, ruby on rails, programmering, haml, acts_as_taggable_redux, markup, taggar.

October 9th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment