Basic personligt

Tur och retur Köpenhamn

Jaha, ja.

Det var ju bra att mobilen väckte mig 4:15 i morse, så att jag skulle hinna iväg till Arlanda i tid. Lite synd bara att nallen pep till och väckte flickvännen strax efteråt. Nåja, sånt som händer.

Pendeltåget verkade inte komma, men dök faktiskt upp till slut. Tyvärr hann jag på grund av förseningen inte köpa något kaffe, men jag hann köpa en biljett till Arlanda Express i alla fall. Jag hade säkert flera sekunder tillgodo innan tåget åkte. Marginaler är för fegisar.

Framme på Arlanda började jag checka in, men såg att chefen inte hade checkat in, trots att han hade sagt att han redan var där. Jag avbröt, försökte sedan checka in oss båda två, men då stod jag som redan incheckad. Vaffan? Nåja, det gick att komma in både genom säkerhetskontrollen och gaten ändå. Förvirrande.

I taxfreen fanns bra sortiment av Valrhonachoklad. Synd bara att jag råkade smula ner min vita skjorta med chokladsmulor redan på planet. Något måste man ju skölja ner flygplanskaffet med. Som tur var så hade jag en till skjorta med mig. Lite rutin har jag faktiskt.

Lite coolt förresten att de nu kör video-on-demand via sitt wifinät, så man kan titta på film och annat på sin egen platta eller dator, istället för en muppig skärm i stolsryggen.

Strax innan vi landade så skämtade chefen med tjejen bredvid om att glömma sin mobil i stolsfickan. Lite pinsamt då att upptäcka när vi är halvvägs ute genom terminalen att min plånbok måste ligga kvar på planet någonstans. En springtur och en snäll Norwegianperson senare återvände den. Hade blivit lite jobbigt annars. En halvtimme senare hade planet varit tillbaka mot Stockholm.

Hos kunden gick allting hyfsat bra, även om det kändes lite förvirrat periodvis.

Någon timme tidigare än planerat åkte vi tillbaka till flygplatsen, bara för att upptäcka att flighten var flyttad från 19:00 till 20:30. Se där, tid för middag på O’Learys. Lite trist att de inte hade något mineralvatten, men å andra sidan hade de Valpolicella för 75 spänn glaset. Nom nom.

Det finns ju en Starbucks på Arlanda, men den såg jag aldrig. Den kanske ligger i Sky City eller nåt. Den på Kastrup hann jag inte med på morgonen, men nu som efterrätt passade den bra. Jag tog en Mocha, men attans så söt den var.

Samtidigt gick vi igenom kundens önskemål, planerade databastabeller och skrev pseudokod, och fick till slut ganska bra koll på läget. Det var enormt skönt att känna hur saker bara föll på plats, och hur bra både arkitektur och hookar för extern kod passade in med kundens krav.

Strax före åtta gick vi mot gaten, det var ju lika bra att vänta där. Nu var det framskjutet till 21:00. Å andra sidan fanns en annan Norwegianflight kl 20:10, vilket då var om 9 minuter. Hmm. Kanske, kanske…

En snabb promenad, en kort springtur, några trappor och korridorer kors och tvärs senare hittade vi den. Gaten var stängd, men det fanns personal kvar.

“Hej, har du plats för två personer till?”

Snäll Norwegianperson nummer två hittade våra bokningar till det andra planet, gjorde lite magi, och släppte förbi oss.

Vi var nära att bli överkörda av en bil på väg ut till planet, men vi kom ombord i alla fall.

Där någonstans upptäckte jag att mitt boardingkort hade namnet “Svante”. Hoppas att han fick komma ombord något plan ändå, trots att han ju redan var halvvägs till Stockholm när det var hans tur att checka in.

Jag misstänker att jag kommer somna ovaggad ikväll.

June 12th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

E-böcker

Varning för aggroblogg.

Jag fick mail av Adlibris att Mattias Boströms bok om Sherlock Holmes nu var “Definitivt Slut”. Öh, den släpps inte förrän om ett par månader, puckon. Dessutom var det andra gången som de försökte med samma sak, på just den boken.

Så råkade jag kolla på deras Topp 100-lista, och hittade flera böcker som jag skulle vilja läsa (som straff för att de är klantiga tänkte jag uppenbarligen ge dem mer pengar…). Flera av dem fanns dessutom i eboks-version. Det fanns även en lista på vilka format respektive bok fanns i. Tyvärr stod inte vilka format den INTE fanns i, vilket gjorde informationen näst intill värdelös. Den hjälpsida som länkades till, verkar vara skriven av någon som inte har någon som helst koll, för det lät mest som “följ de här femtioelva stegen, installera appar på både datorn och på plattan, köp dessutom helst ny hårdvara från oss, koppla ihop allting och kopiera kors och tvärs tills du blir gråhårig, så ska det nog kanske eventuellt funka med en eller annan bok, åtminstone på udda torsdagar när det är fullmåne”.

Det är möjligt att de uttryckte sig lite mer specifikt än så, men blandningen av instruktioner för Windows och Mac, flera olika plattor och flera olika bokformat, var mer än jag orkade med. Speciellt som jag snart kanske ska köpa en ny platta, behöver lämna in min nuvarande laptop på service, så småningom kanske köper en ny desktop, osv. Plus att jag vill kunna låna ut en del av böckerna till flickvännen.

För Många Format.

För Många Plattformar, både hårdvara och mjukvara.

För Jävla Mycket DRM-trams.

Jag Orkar Inte Bry Mig.

Jag förväntas alltså lägga en halv kväll på att installera program, regga mig hos ADOBE av alla ställen, och sedan mest bara hoppas på det bästa, med femtioelva instanser som alla kommer skylla på varandra om det inte funkar? Jo, men tjena. Troligt. Det skulle bara ha negativa effekter på mitt blodtryck.

Jag har en handfull olästa döda-träd-böcker redan, så jag nöjer mig med att lägga till de här nya titlarna på önskelistan till nästa jul eller nåt. Eller så finns de kanske i ren DRM-fri PDF i en bukt någonstans.

Lös problemet någon gång, era eboksklåpare. Tills dess tänker jag inte ge er en spänn.

Tillägg:

Jag hittade en av böcker som just epub, det format som skulle funka allra, allra jättebäst. Jo då, klickar man på filen så kommer Adobe-programmet upp direkt, och det är bara att börja läsa. Klockrent.

Men att skicka den till plattan gick inte. Via USB fick datorn ingen kontakt med den alls. Jag connectade med bluetooth, men att skicka filen den vägen gick inte heller, däremot föreslog den att jag skulle skicka filen till tangentbordet eller trackpaden. Jag skickade den till min webserver, men webläsaren visade då upp filen i hexkod. Eböcker är jättesmidigt.

June 1st, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 10 comments

“Varför jag (inte)…”

Det har kliat lite i fingrarna senaste tiden att skriva en handfull inlägg, alla lite grand av samma sort. De skulle vara någon typ av förklaring till varför jag tycker det ena eller det andra, eller har gjort vissa val i livet. Till exempel varför jag inte kommer gifta om mig, skaffa barn, eller bli feminist. Eller skaffa en dator med Windows 8. Teh PAIN.

Andra personer får ha vilka åsikter och göra vilka val de vill, så klart. Ät vad du vill, och tro på vad du vill. Det rör mig inte, så det är inte det som det här handlar om. Det är när de använder sina åsikter för att hävda sin moraliska överlägsenhet över mig som jag blir irriterad.

Jag har provat att skriva på de här inläggen lite, men tyvärr så blir de alltid väldigt defensiva. Det känns som jag ber om ursäkt för mina åsikter, vilket det ju inte finns någon anledning till. Samtidigt undrar jag om det ens går att beskriva en ståndpunkt utan att samtidigt ta avstånd från dess motsats? Att ta detta avstånd utan att då samtidigt såra och/eller förolämpa de som har gjort andra val, är ännu svårare.

Det vore kul och intressant att skriva inläggen ändå för min egen skull, för att få hjälp att bena ut hur argumenten egentligen hänger ihop, men jag hittar ingen vettig form för det. Så istället låter jag bli, även om flera av ämnena kanske skulle kunna leda till intressanta och lärorika diskussioner. Lite synd, kanske.

May 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Årets blodvärden

Jag fick precis resultatet av mitt senaste blodprov. Det var lite intressant.

Kolesterolvärdena hade ökat lite, men det bekommer mig inte. Däremot var apokvoten lite hög, 1.4. Den ska helst vara under 1.0. Förmodligen inget jätteproblem heller, men det är lite störande. Jag vet inte riktigt hur ska jag ska få ner det.

Sockret låg nästan exakt i mitten av det godkända intervallet, så någon diabetes har jag inte.

Däremot låg järnet nere i underkant på intervallet, vilket var lite mysko. Enligt den info jag hittade på nätet så får man järn från framför allt kött, fågel, leverpastej, samt spenat och broccoli. Det är liksom det jag lever på. C-vitamin hjälper upptaget av järn, vilket jag får från blomkål och spenat (igen).

Så hur tusan kan jag ha lågt järnvärde?

Tydligen finns det även saker som hämmar järnupptaget, som t.ex. mjölkprodukter, kål, kaffe, te, ägg, och kakao. Hoppsan. Det är ju andra halvan av det jag äter. Det är kalciumet i mjölken som ställer till med problem för järnet (dvs det är dumt att dricka mjölk till blodpudding), och mycket riktigt ligger jag där i överkanten av intervallet. Det känns som problemet är identifierat.

Att apokvoten är låg skiter jag därför i just nu, men järnet måste upp. Det uppenbara första steget blir därför att skära ner på grädden. Det borde märkas om järnvärdet blir bättre, så det är ju ingenting man behöver ta blodprov för.

May 29th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Lägre sadel

Efter hojkörandet senaste tiden insåg jag att det var två saker som störde mig lite med min hoj. Dels var sadeln lite besvärligt hög, och dels så var automatväxlingen lite muppig mellan ettan och tvåan. Det senare kunde förmodligen fixas med en mjukvaruuppdatering.

Jag sökte runt lite, och insåg snabbt att Honda hade en egen variant på sadel som var 25 mm lägre och 14 mm smalare än den ordinarie sadeln. Det låter inte som så mycket, men gjorde att istället för att stå som en ballerina med båda fötterna, kan jag nu ha hela fotsulan i med ena foten, och främre halvan på den andra. Är det lite spårigt innan ett rödljus och jag placerar hjulen där, kan jag få ner båda fotsulorna.Det gjorde enorm skillnad.

Vinkel och avstånd till fotpinnar och styre ändrades naturligtvis också, men inte så det störde.

Att det sedan kändes som om hojen var både mindre och lättare när jag ledde runt den i garaget, kan möjligen ha varit inbillning.

Nu hoppas jag bara att mjukvaruändringen ger en lika stor förbättring. Jag gillar min hoj, absolut. Det är bara det att jag skulle vilja gilla den mer.

May 11th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Vårens hojkurser

Precis som förra året så började jag hojsäsongen med några bandagar, för att få en maximalt effektiv avrostning av kunskaperna. Den här gången tog jag två dagar på Gelleråsen istället för bara en, och även i år tre dagar på Kinnekulle. Ägnar man ändå större delen av en dag åt att åka iväg respektive hem, kan man ju lika gärna vara på plats så länge som möjligt.

Nytt för i år är att det är deltagarna själva som besiktigar hojarna innan dagens övningar, istället för att instruktörerna gör det. Med lite prat innan om vad man ska testa och varför, samt lite uppsikt från instruktören medan man själv besiktigar, var det en bra ändring. Alla verkade få lära sig någon ny sak att undersöka. För egen del hittade jag en lös skruv på en av instruktörernas hojar, och hittade ett däck som nästan var slut.

Första kvällen i Karlskoga åt jag på Gastro, som jag sedan hörde att några av instruktörerna tipsade varandra om. Bra mat, mysig miljö med lite vardagsrumskänsla, och mycket bra service. Rekommenderas.

SMC’s kurs består av 4 steg, och i steg 1 ingår hur man gasar, bromsar och svänger. Bromsningen var nog det som jag kommer ihåg bäst. Till att börja med fick vi faktiskt leta efter Senast Möjliga Bromspunkt, ivrigt påhejade att bromsa så hårt som möjligt innan respektive kurva. Dessutom, vilket nog var viktigare, fick vi ett bra tips om sittställning. Det sägs ju att man ska trycka benen mot tanken, men det är ju enklare sagt än gjort. Om man då flyttar bak fötterna så att man har fotpinnarna nästan framme vid tårna, kan man använda fotlederna för att trycka knäna uppåt och framåt. I och med att tanken buktar utåt, krävs det bara en minimal justering av kraftens riktning för att man ska sitta rejält fast i hojen. Att trycka knäna framåt på det sättet var enormt mycket enklare än att bara trycka ihop knäna, och gav rejält mycket högre tryck.

På väg ner till  Kinnekulle helgen efter, så blev det en fikapaus på Café Sultan i Katrineholm. Det såg trevligt ut, och först efteråt såg jag att de tydligen var med på samma lista med “Sveriges bästa fik”, precis som RC Chocolat i Sigtuna. Jag stannade där på vägen hem också. Det blev lite tilt i skallen när de som satt vid bordet bredvid glatt lämnade en MacBook på laddning i fönstret medan de gick och handlade, om än efter att ha sagt till personalen. Men ändå, de kunde ju rimligen inte ha koll på den hela tiden.

När det gällde besiktningen kom frågan om vad man ska göra om det låter som att saker håller på att lossna. Svaret kom snabbt: Sälj Ducatin och köp något annat.

På fredagen var det “Lugn Dag”, vilket innebar att det var två grupper som körde i lugnt tempo, istället för lugn – mellan – högt, som i vanliga fall. På grund av detta var det hela 10 kvinnor av 50 deltagare, vilket var mångdubbelt vad det brukar vara. Trots att det alltså var precis samma lugna tempo som i lugna gruppen alla andra kurser. Vilket är lite konstigt, kvinnor behöver väl också lära sig att bli bättre förare? Eller i alla fall att bli tryggare?

På väg till och från varje pass så fick vi köra på en kort grusväg. Läskigt i början, men efterhand lärde jag mig att hålla mig fast med benen, och låta styret och bakhjulet vobbla lite hit och dit. Det var ju bara att gasa och vara glad. Så länge som man inte försökte svänga för tvärt var det ingen fara.

Som pausunderhållning mellan passen så gjordes några demonstrationer av bromsning. En av instruktörerna körde en BMW S1000RR, drog upp den till 100 km/h, och vid en bestämd punkt klämde bromsen hårt i botten. Hojen gick upp på framhjulet med bakhjulet ett par dm över marken, och trots ABS studsade den fram (på framhjulet) sista metrarna. Så kan man ju också göra.

I kurvan innan långrakan fick jag ett fint litet bakhjulssläpp. Det var inte värre än att det fick fäste igen någon dm senare, men depåchefen, dvs killen som höll ordning på att folk åkte in och ut från banan  vinkade ändå in mig för att fråga vad som hade hänt. Nog för att det var lite läskigt, men jag visste ju att jag inte hade tokgasat eller något sådant dumt, så det var bara att sitta still, fortsätta hålla lite tryck på gasen, och vänta på att hojen skulle skärpa sig. Nog för att bakhjulet blev lite slitet, men inte så att det ska släppa.

På lördagkvällen kom Björn Gunnarsson och pratade om Isle of Man, som han hade kört förra året. Loppet är 6 mil. Björn hade kört det med en snitthastighet på 180 km/h, medan vinnaren låg på närmare 230 km/h. Det finns några olika lopp, på 4 eller 6 varv. Tyvärr hade han kört in i killen framför på det senare loppet, men skulle göra ett nytt försök nästa år. Som träning hade han köpt ett Playstation där det tydligen finns ett Isle of Man-spel, där alla kurvor, hus och annat är korrekta. På det sättet kunde han lära sig vad han skulle titta på i varje kurva, något som annars tar många år att lära sig.

På söndagen strulade det lite grand med gruppindelningen, men till slut fick vi köra tillsammans med några instruktörer som körde egen träning. Nog för att de körde fånigt snabbt, men eftersom de hade mer koll än de vanliga deltagarna gjorde det inte så mycket. Dessutom körde Björn i den gruppen, så honom blev man omkörd av ett par gånger.

Som resultat av de här helgerna så har jag nu bättre blick genom kurvorna, mer konsekvent sittställning, och lite bättre acceleration genom kurvorna. Just när det gäller accelerationen finns det dock mycket kvar att hämta. Enligt appen Race Chrono gick även varvtiderna ner lite grand.

På vägen hem blev det inte så mycket E20, utan jag provade lite mindre vägar som Andreas Wennborg hade tipsat om. I särklass bäst var väg 205 mellan Laxå och Markebäck. Massor med kurvor, bra asfalt, och dessutom sjöutsikt. Väg 202 var dum, för början och slutet var nästan lika bra som väg 205, fast tredjedelen i mitten var en katastrof. Skitdålig asfalt med både gropar, bucklor och grus. Istället för de “70 plus moms” som man kunde hålla på de övriga bitarna, var jag nog aldrig över 50 där.

May 9th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Ej godkänt för Mårten Trotzig

Groupon hade nyligen ett erbjudande om trerättersmiddag på Mårten Trotzig i Gamla Stan. Mat är alltid bra, och det var rejäl rabatt, så det kändes bra.

Förrätterna (sparrissoppa respektive kalixlöjrom) var goda, men jag är inte det minsta imponerad av tallrikar med mer än 10 cm kant så de tar upp halva bordet. Slutade vi inte med sådant trams för tio år sedan?

Kalven var både stor och god, men potatisen var helt osaltad och aptråkig och rödlöksmarmeladen smakade bara julmat. Älgen med bacon var nog ett bättre val.

Chokladtårtan till efterrätt var det minsta och smalaste jag någonsin har sett. Någon chokladsmak kändes knappt, men bären var goda.

Ostarna var riktigt bra, men på frågan om vad det var för sorter gick servitören ut i köket och frågade, och kom sedan tillbaka och sa att det var en vit och en blå. Mycket hjälpsamt. En stund senare kom han dock tillbaka med lite riktiga namn på en lapp.

Det var kaffespill på kaffefatet, något jag knappt förväntar mig ens på Pressbyrån.

Några tandpetare fick jag aldrig.

I någon recension stod att det var en turistfälla, och att de borde sänka priserna med 10%. Nej, en sänkning med 60-70% vore mer rimligt. Baserat på vad vi faktiskt betalade så var det kanske prisvärt, men inte på långa vägar om man betalar ordinarie pris. Sannolikheten att jag skulle återvända känns just nu minimal.

April 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Tillbaka på Gelleråsen

Att börja hojsäsongen med en bandag eller två funkade bra förra året, så jag såg ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. När jag ändå var iväg och betalade för hotell osv, tänkte jag den här gången att det var bättre att gå flera dagar på en gång. SMC hade två dagar för vanliga människor, så de bokade jag. Eftersom hojen fortfarande är ganska ny och det har varit en lång vinter, tänkte jag att det var lika bra att börja om med steg 1. De verkar hela tiden justera vad som ingår i vilket steg, och alla lärare har ju sin egen syn på det hela.

Den här gången bodde jag på hotell, istället för stuga vid banan. Skönt med restauranger inom gångavstång (som underbara Gastro), och super med ägg och bacon till frukost.

Istället för att instruktörerna skulle besiktiga innan man fick köra, gjordes det numera av deltagarna själva. De verkar jobba lite på att experimentera fram en bra modell, men dagens variant där de först visade vad man skulle kolla efter samtidigt som vi diskuterade varför, för att man sedan besiktigade varandras hojar parvis, fungerade bra.

Jag körde Race Chrono samtliga pass, för att se hur fort jag egentligen körde. Det gav en del överraskningar.

Igår regnade det hela förmiddagen, vilket höll nere tempot. Med underställ av både bambu, siden och merinoull, foder i hojstället och regnjacka utanpå, gjorde den låga temperaturen däremot inte så mycket. Ingen var dock ledsen idag när det visserligen var nollgradigt på morgonen, men sol och blåhimmel och 10 grader ganska snart. Två-tre par bomullsvantar innanför handskarna var däremot skönt.

Efter att ha vridit på styret så att hojen börjar luta och svänga, ska man ge gas. Hjulen är ju mindre på sidorna, så med samma motorvarv skulle hojen annars sakta in. Det är dåligt på massvis av sätt. Det jag själv jobbade mycket med var att börja gasa tidigare efter nedlägget, och att gasa hårdare. Visserligen går det ju då fortare och man får en större svängradie, “men det löser sig”, som dagens instruktör sa.

Innan man kan svänga måste man dock bromsa. Att man då ska klämma om tanken har man hört till leda, men nu fick vi ett nytt tips. Om man ser till att ha fötterna väldigt långt bak, så att fotpinnarna ligger mot början på tårna istället för mot hålfoten, kan man använda kraften i fötterna för att trycka knäna uppåt och in mot tanken. Skillnaden i kraft jämfört med att bara trycka ihop låren var enorm. Dessutom fick vi öva på att gradvis flytta fram bromspunkten. Att bromsa en km innan svängen och sedan ligga på rull är ju meningslöst. Alla bromsade så mesigt att det var pinsamt.

Enligt Race Chrono började jag med en varvtid på runt 2:20. Jag kan inte påstå att jag var rädd, men vissa kurvor kändes i alla fall lite obekväma. Med senare broms, tidigare gas efter nedlägg, och för den delen lite mer nedlägg, sjönk det till gårdens sista pass till 2:00.

Det var ungefär där jag började i morse. Experiment med svängpunkter gjorde ingen skillnad, jag låg hela förmiddagen på 2:02. Sedan kom vi in på sittställning. Den enkla förklaringen är att huvudet är längst bort från hjulen, så även om rumpan inte rör sig det minsta, får man stor hävstångseffekt bara av att flytta ut huvudet så mycket som möjligt åt sidan. Eftersom man både ska luta ut och titta åt samma håll som man ska svänga, funkar det bra att helt enkelt vrida sig bort från hojen och skjuta bort den så långt som möjligt. Lutar man sig framåt så att armen ligger utmed tanken, kan man få ut huvudet jäkligt långt från mittpunkten. Plötsligt låg nu varvtiderna stabilt på 1:59. Med mer häng så svänger hojen mer. Alltså hade jag varit tvungen att gasa mer, för att inte åka in i curbsen på insidan av svängen. Jag hade inte ens varit medveten om det, det hade bara gått lite fortare helt automatiskt.

Med lite mer distinkt tryck på styret så att hojen började svänga snabbare, mer gas genom hela svängen (fast där har jag MYCKET kvar), mer fokuserad blick på slutet av kurvan, kröp det ner ytterligare några sekunder. Samtidigt, vilket jag tycker är ganska häftigt, så kändes det mycket tryggare. Med mer gas i svängen så blir hojen stabilare, jag måste bara våga lägga ner mer. Undersidan av fotpinnarna har inget att oroa sig för än så länge.

Att snabba gruppen (jag körde i långsamma, dessutom fanns en mellangrupp) låg på runt 1:30, och att några var nere på 1:15 behöver vi ju inte låtsas om. Jag kör lite snabbare nu, och framför allt så känns det mycket bättre. Det senare var faktiskt hela poängen med de här kursdagarna. Förutom att det är så löjligt kul, så klart.

April 27th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Bättre med mer kod

Härom nyss så såg jag en tweet om att ju större ett mjukvaruprojekt blev, desto svårare blev det och desto längre tid tog det att lägga till nya funktioner, eftersom det var fler saker att ta hänsyn till. Jag tycker det är precis tvärtom. Ju större ett mjukvaruprojekt blir, desto fler färdiga funktioner finns det för allt man skulle vilja göra. Att förklara varför, fick inte riktigt plats i en tweet.

Det hela är lite släkt med den gamla lögnen om att ju senare i livscykeln som en bugg inträffar, desto dyrare är det att åtgärda den. Det brukar läggas fram som ett axiom (något som alltid får mig att bli extra skeptisk), och användas som argument för en rejält mycket mer byråkratisk designfas och ett större testteam. Sett i kronor per färdig funktionalitet går man förmodligen istället back. Dessutom antyder det att det är billigare att slänga ut trasig kod och hela tiden skriva ny, där buggarna ju är billigare att hitta, något som alldeles uppenbart är totalt nonsens. Visst, en del kod mår bra av att skrivas om, men inte på RivSönderOchBörjaOm-nivån. Existerande kod innehåller trots allt massor med kunskap och erfarenhet av alla specialfall och randvillkor som kan uppstå.

Under hela tiden som jag har jobbat med EMG, har det då och då kommit önskemål om kundanpassningar. Effektiviteten i att implementera dem har gått stadigt uppåt, bara delvis på grund av ökad erfarenhet. Det beror nog mer på att det nu finns färdiga API-er att lägga sig bakom, för allt möjligt som man skulle vilja göra. Det finns hjälpfunktioner för HTTP-trafik, kryptering, parsning av olika typer av data, och så vidare.

Produktiviteten i vissa projekt är därför helt galen numera. Inte trots, utan just tack vare att koden nu är ett par gånger så stor.

Samtidigt är det ju ingen slump att det har blivit så här. Det hela är ett resultat av stenhård och mycket medveten refaktorering för att säkerställa att all funktionalitet bara finns på ett och endast ett ställe. För att det ska fungera krävs det att varje funktion är liten, modulär, och med minimalt med beroenden utåt. Funktionerna blir därför maximalt ofarliga att använda i ny kod, eftersom man inte riskerar några oväntade sidoeffekter. För att undvika misstag på vägen så finns även massor av tester både av enstaka funktioner och systemet som helhet, som ser till att allting fortsätter fungera som förut.

Samma effekt får man av ett riktigt bra framework, som Ruby On Rails eller JUnit. Alla vanliga saker är redan färdigkodade, så det krävs bara minimalt med ny kod för att driva dem. I många fall nästan så att det börjar likna ren konfigurering. Att påstå att sådant skulle vara dyrare och svårare än att skriva helt ny kod är ju bara NotInventedHere-trams. Att säga “det är svårare att lägga till funktioner i ett större system” betyder då snarare “jag är dålig på mitt jobb, för att inte tala om mina ärkepuckon till kollegor”. Då har man antingen fel jobb eller fel arbetsplats.

April 23rd, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

SVT-programmet om socker och diabetes

Det var två saker som jag reagerade över med programmet om socker och diabetes som sändes häromdagen.

Det första var i inslaget om Indien. Där finns som bekant väldigt många vegetarianer. Enligt boken Vegomyten är det ganska vanligt att just vegetarianer har ett högre sötsug, förmodligen på grund av onödigt fettsnål mat. I kombination med allt billigare socker är en epidemi av övervikt och diabetes i så fall inte direkt någon överraskning. Det är lite ironiskt att det alltså kan vara en vilja att äta hälsosamt som gör att de blir sjuka och dör i förtid.

Det andra gällde Brasilien, där de odlade sockerrör. Det gjorde riktigt ont när speakern först säger att de odlingarna är bra för miljön eftersom de skulle leda till lägre koldioxidutsläpp, bara för att i nästa klipp höra hur det leder till skövlade skogar, minskad biologisk mångfald, och en massa annat dåligt.

Jag stör mig förresten också på att det alltid sägs att “fetma orsakar X”. Att det skulle kunna finnas en extern faktor som orsakar både fetma och X är det ingen som reflekterar över, annat än hos LCHF-are. Det var ju det där med korrelation kontra kausalitet, som vanligt.

April 6th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments