Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Embun

Jag måste nog skriva lite mer om förra veckans embu, för det var en stor milstolpe i min kempokarriär.

Tävlingsformen i Shorinjikempo kallas embu, och kan enklast beskrivas som “filmslagsmål”. Man tränar in en serie med attacker och försvar, och sedan gäller det att visa upp det så realistiskt och så mycket energi och fokus som möjligt. Det finns en hel del filmer med det på youtube. I år och förra året vanns svartbältesklassen av Anna och Lovisa, som förra sommaren även vann i EM i Italien. Det finns diverse regler kring antalet serier och hur lång tid det ska ta osv, men det är irrelevant just nu.

Så kommer man till Gotland, och efter en lång stunds yoga så blir det lite prat om vad vi ska göra de här dagarna. En av punkterna är att vi ska paras ihop slumpmässigt med någon annan, för att under en liten stund varje pass sätta ihop och träna på en embu. Vi fick lite riktlinjer för de olika sekvenserna, men var annars fria att göra nästan vad vi ville.

Vi tränade först lite falltekniker, vilket gick sjukt mycket bättre efter yogan än i vanliga fall (det brukar låta som om man släpper säck potatis på golvet när jag har en dålig dag). Sedan ropar Åke att vi ska ställa upp oss, vilket praktiskt nog blir fyra led. Sedan ber han oss titta åt sidan, så att de led 1 och 2 hamnar mitt emot varandra, liksom led 3 och 4. Jag vänder mig om, om vem ser jag om inte just Anna. Hoppsan.

Mängden känslor som rusade just då var inte att leka med. Dels lycka, för det kändes som om jag hade vunnit första priset. Ska man träna embu med någon så kan det ju omöjligen finnas någon bättre lärare än Anna eller Lovisa. Nu skulle jag få nästan två timmars one-on-one-träning med en av dem. Det kunde liksom inte bli bättre än så.

Sedan kom prestationsångesten, lika snabbt som ett blogginlägg från Rick eller Emma när politikerna säger något dumt om FRA. Jag var den med den märkbart lägre graden, så jag skulle vara tvungen att lyfta mig och skärpa till mina tekniker mer än någonsin förut. Skulle jag klara av det? Dessutom kändes det lite taskigt mot Anna, som jag tyckte förtjänade någon duktigare. Hade inte tränarna sagt att en av poängerna med den här övningen var att lära sig anpassa sig till den andres nivå och genomföra ett projekt med någon som eventuellt var helt “fel”, hade jag nog genast gett upp och erbjudit henne att byta partner. Jag var väldigt, väldigt nära, även om det hade varit fegt.

Vi börjar träna, och som jag skrev tidigare så blev det en hel del “böj på benen”, “in med tummarna”, “upp med knäna i sparkarna” och diverse annat. Allting lyckades jag inte fixa till, men jag fick en hel del både “bra” och “bättre” under dagarna som gick. Vi lade till och tog bort både tekniker och hela sekvenser, eftersom de helt enkelt var för långt över min nivå. Det som blev kvar, försökte vi istället göra desto bättre. Lovisa hjälpte till att visa hur en av serierna skulle se ut, men eftersom den var till en grad tre nivåer över min, blev det mest bara förvirrande. Jag fick aldrig någon vettig rytm i höfterna, så då var det bara meningslöst.

Skillnaden i fysisk form märktes tydligt, framför allt på lördagen när vi fick en hel halvtimme att träna på. Det var inte många sekunder efter att varje serie var avklarad innan man hörde ett glatt men bestämt “en gång till”. Att säga att jag var trött var bara förnamnet. När flera på lägret hade skämtat och sagt “hon är polis, hon FÅR döda” så kändes det inte riktigt som att det var läge att sätta sig ner på golvet och vara nöjd innan den där halvtimmen var slut, bara för att man svettades som i en bastu och knappt kunde stå upp. Det var bara att ställa sig upp, och sedan böja på benen så att det sprutade mjölksyra ur öronen.

Efteråt sätter vi oss parvis på varsin sida om en lagom stor fyrkantig ruta (på tävling är det sju gånger sju meter, och det här såg ut som något liknande), och så är det dags för alla par att visa upp sin embu för de andra. ALLA par. Tidigare har jag bara visat embu i klubben inför ett halvdussin personer, och på lägret i Karlstad i våras gick jag och Ullis aldrig upp. Nu var det 25 pers, varav hälften svartbältare, upp till fjärde dan. Ingenstans att gömma sig. Att Anna inte skulle gå upp fanns ju inte på skalan ändå. Alla visste ju vem hon var, så det var uppenbart att vi skulle få lite extra uppmärksamhet.

Det ena paret efter det andra går upp, och snart är det vår tur. Jävlar så nervös jag var, men jag fick några lugnande “det här kommer gå bra” av Anna. Att hon la till “vi ska bara vara bäst”, hjälpte eventuellt inte.

Vi ställer upp, och hälsar. En av grejerna som gör en bra embu, och som de hade tjatat om varenda pass dittills är att behålla ögonkontakten. I embu helt enkelt för att det är snyggt, och i en självförsvarssituation för att inte missa någonting. Så medan vi hälsar gör jag min sista “medvetna” handling, nämligen att totalt låsa blicken i hennes ögon, och helt och hållet glömma bort världen utanför. Det var jag, hon, och en serie rörelser. Det hade kunnat vara direktsänt över hela världen, jag hade inte brytt mig, för det existerade ingenting utanför vår lilla bubbla. Att tänka på de som satt och tittade på, fanns det ingen möjlighet till.

Massa slag, sparkar, kiai som ekade, och sedan ihop för att hälsa av. Där, när vi så synkroniserat som möjligt för upp händerna, får jag världens leende, som jag aldrig kommer glömma. Jag hade klarat mig igenom hela embun, utan en enda miss, och fått klart godkänt. Mellan hälsningarna hade det nog inte gått mer än kanske 20 sekunder, om ens det. Däremot var det nog ett av mitt livs mest intensiva sekunder.

En av de saker hon gjorde som visade att hon låg på en helt annan nivå var när jag gjorde Okuri Gote, där hon blir kastad framåt. Med precis rätt tajming så kastar hon då huvudet först bakåt och sedan framåt, så att det ser ut som om jag gör någonting hon är helt oförberedd på och ger henne en whiplashskada. Superlarvigt och 100% skådespeleri, men rätt gjort ser det väldigt bra ut.

Efteråt fick jag beröm av oväntat många, så jag antar att det nog var ganska bra. Ingen filmade varken oss eller några andra, så hur det faktiskt såg ut vet jag tyvärr inte. En av de roligaste kommentarerna jag fick annars var “det syntes skillnad på dig och Anna”. No shit? Jag vet att jag lutade mig lite mycket ibland, att sparkarna inte var så tajta som de skulle ha varit, och en miljon andra saker. Sånt går att ordna, så det gör ingenting. Var vi “bäst”? Det tror jag absolut inte, men det spelar ju ingen roll. Jag kände mig bättre än någonsin, det är på något sätt det enda jag bryr mig om.

Sedan de här passen är all min rädsla som bortblåst. Jag har tränat och visat upp en embu med Anna. Vad skulle kunna vara läskigare än det? Det gick ju bra, så vad skulle jag nu ha att vara rädd för? Filmen The Ring? Jag har redan börjat ta itu med en del saker som har skrämt mig. I jämförelse med hur jag kände precis innan vi gick upp så är de nämligen ingenting längre. Skalan för rädsla har definierats om.

Ska jag ställa upp på SM nästa år? Tja, kanske. Jag måste bara hitta någon att tävla med. Det var ett bra sätt att få träna tekniker som man var dålig på, och suverän träning på att hålla sig fokuserad.

Och Anna, om du skulle råka läsa det här… tack igen, det här var en av de häftigaste saker jag har varit med om.

Andra bloggar intressant om: shorinjikempo, kampsport.

pixelstats trackingpixel

July 10th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 8 comments

  • http://isterister.wordpress.com Ister

    Jag känner igen känslan, när allt utom “fighten” försvinner, när man endast ser ögonen på motståndaren och man bara fightas.

    Du tycks ha haft en mycket givande läger!

    Isters last blog post..Libanesen på hörnet

  • http://smuleliten.blogg.se Elinleticia

    Grattis till embun, du måste visa lite när vi ses….

    Elinleticias last blog post..11 juli 2008 – Fem dagar kvar

  • http://kontaktsporter.wordpress.com/ kontakt

    “Filmslagsmål”, hehe bra benämning!

    Brukar ni träna ett helt pass med samma person? Får man i normalfallet välja fritt, eller inte? Hela pass med samma eller täta byten kan få en hel del konsekvenser för träningen. Bägge har för- och nackdelar, IMHO.

    kontakts last blog post..Tangotankar på tunnelbanan hem

  • Daniel Brahneborg

    kontakt: Nej, vi försöker byta träningspartner relativt ofta. Det beror på vad vi tränar. Ibland är det folk med samma grad, ibland medvetet någon med väldigt mycket “annan” grad, det varierar. Första gången vi gör en teknik kör vi ofta med samma person tills vi har lite koll på vad man ska göra, sedan brukar det vara lämpligt att byta, så man får se hur det fungerar med någon annan.

  • http://kontaktsporter.wordpress.com/ kontakt

    Så då kördes det med samma partner här, för att ni skulle hinna träna in er lilla “uppvisning”. Folk som tävlar måste rimligen vara ordentligt samkörda med sin tävlingspartner. Om du skulle beställa dig för att ställa upp i SM, skulle du och din tävlingspartner kunna träna inför tävlingen på vanliga träningar, eller skulle ni köra extra bredvid?

  • Daniel Brahneborg

    Precis, en viss embu tränar man alltid med samma person, så att den kan anpassas till personernas längd, räckvidd osv.

    De som ställer upp på tävling brukar dels ha tränat mycket ihop på de vanliga passen, men också alltid ha gått åt sidan under säg sista halvtimmen för att träna ihop sig, i minst 1-2 månader innan tävlingen. Att hålla ryggen lodrät när man slår och inte sparka med helt utsträckta ben (två av mina “favoritmissar”) kan man ju träna på med vem som helst, men att träna in en fungerande rytm går ju bara med den som man faktiskt ska gå upp med.

    Så som jag har förstått det i alla fall… jag har ju aldrig tävlat själv (än).

  • http://kontaktsporter.wordpress.com/ kontakt

    Då förmodar jag att ni normalt får välja vilka ni tränar med, och att ni det här passet blev slumpmässigt ihopparade hade att göra med passets speciella syfte.

    kontakts last blog post..Karatens treenighet: kihon, kata, kumite

  • Daniel Brahneborg

    Ja, mer eller mindre. Ibland är det med “någon av samma grad”, och då är det inte alltid så många att välja på. :)