ZMM: Summering del 1
Jag fick som sagt Zen and the Art of Motorcycle Maintenance av Robert Pirsig i present i somras, och tänkte försöka skriva någon sorts recension eller sammanfattning av den när jag hade läst klart den.
Men så läste jag klart den, och insåg att jag var tvungen att läsa den en gång till för att ha någon möjlighet att förstå vad den faktiskt handlade om, så det är jag på gång med just nu. Dessutom lär det inte bli bara ett inlägg om den, utan förmodligen ett helt gäng för att få tid och plats att förklara allt jag skulle vilja förklara (om inte annat för att bättre förstå det hela själv). I vilket fall som helst så verkar det bättre att ha läst Gödel, Escher, Bach först. Den är ju så himla liten och lättläst, så det borde inte vara något problem. *host*
En av de första sakerna boken tar upp är just motorcykelvård, eller snarare vilken attityd man har till teknisk utveckling. Väldigt många äldre, förutom typ min mormor och den där 103-åringen på Facebook, verkar tycka att tekniska framsteg och de förändringar som de för med sig, är något i grunden ont och ska motarbetas. I samma grupp hamnar personer som verkligen inte vill veta hur prylar faktiskt fungerar (vilket är ungefär min inställning till bilar… jag bryr mig inte om hur de fungerar, bara att de fungerar, och jag försöker undvika kontakt med dem så mycket som möjligt).
Vid ett tillfälle i boken så tar huvudpersonen i boken, som gillar teknik och att meka med sin motorcykel, och försöker hjälpa kompisen att åtgärda ett glapp på hans BMW-hoj, med hjälp av lite bortklippt aluminium från en Colaburk. Kompisen får frispel. Dels för tanken på att “förorena” hans fina BMW med en Colaburk, men också, tror jag, för att det plockar ner den där magin som de övermänskliga teknikerna gör, ner på jorden och gör det till något väldigt enkelt och konkret.
Samma konflikt finns t.ex. mellan Linuxanvändare och Windowsanvändare, åtminstone för några år sedan. Det var inte så mycket att Linux var oändligt mycket svårare än Windows, för i ärlighetens namn är det i mitt tycke tvärtom. De enda personer jag vet om som faktiskt kan felsöka en Windowsburk är hyperintelligenta och erfarna killar som har ägnat decennier åt att pula både med Windows och diverse Unixversioner. Alla andra har mer attityden “asch, min dator börjar bete sig konstigt och långsamt, det är bäst att jag ägnar flera dagar åt att göra en total ominstallation av hela operativsystemet”. Att det skulle gå snabbare att lära sig vilket program man läser mail med i Linux än dessa oändliga ominstallationer, går liksom inte in. Det påminner mer och mer om misshandlade kvinnor som stannar hos mannen som slår dem gula och blå som fredagsnöje, med bortförklaringen “men han är ju så snäll egentligen“. Windows är också användarvänligt egentligen.
Det här märks också när man pratar om mjukvarupatent. Motståndarna är oftast personer som vet hur enkel och odramatisk programmering kan vara, medan förespråkarna helst vill se den här magin som på något sätt är en symbol för den onda teknikutvecklingen, inlåst och kontrollerad av företag som Microsoft och Ericsson. Att precis samma sak kan göras lika bra eller ofta bättre av ett gäng privatpersoner, krossar storföretagens förtrollning så fundamentalt.
I vilken grupp som våra nuvarande riksdagspolitiker finns, råder det ju ingen tvekan om. Allting som är ett resultat av forskning och teknisk utveckling, ska begränsas, avgiftsbeläggas, registreras och på alla sätt motarbetas. Jag behöver inte ens nämna några exempel, eller hur? I boken klarar huvudpersonen aldrig av att omvända sin teknikfientlige kompis, trots att denne i tysthet lider av droppande vattenkranar och allt möjligt. Jag vet inte ens om det alls går. De gånger som politiker och företagsledare har ändrat sig, så verkar det alltid vara motvilligt och baserat på insikten att om de håller kvar vid sitt motstånd så kommer de få exakt noll röster/kronor nästa val/år. Som DN och deras Twinglylänkar. Sent, motvilligt, filtrerat, och med samma glädje och entusiasm som som hos en treåring som serveras stuvad brysselkål. Å andra sidan gör det ju ingenting. Det viktiga är att reglerna ändras, för förr eller senare kommer ändå tjurskallarna försvinna och ersättas av yngre och mer teknikvänliga personer.
Å andra sidan måste man både för att kunna uppskatta skönheten hos saker och ting och för att kunna lösa svårare problem, kunna ta ett steg tillbaka och se sakerna i sin helhet, istället för att dissikera sönder dem i detaljer. Men boken är inte slut än.
Andra bloggar intressant om: vetenskap, böcker, programmering, robert pirsig, zen and the art of motorcycle maintenance.
