Basic personligt

Jag hatar bilar

Jag och bilar är verkligen en dålig kombination. Jag tycker inte om dem, utan håller mest med kommentaren i ZMM om att det bara är som att se på mer TV. Långtråkig TV, dessutom. Att under mycket lång tid ogilla bilar i allmänhet gör man däremot inte ostraffat. Den nuvarande hyrbilen är tydligen en Transformer, för idag beslutade sig bilcommunityn för att hämnas.

Jag skulle köra motorcykel klockan 7 i morse, varvid jag hade satt klockradion på 5.30. Då hinner jag äta frukost och få i mig lite koffein innan det är dags att åka iväg. Lite ombyte och iväg till jobbet, så får man en relativt normal arbetsdag sedan. Brukar funka bra. Idag gick jag inte upp direkt, utan låg kvar och råkade somna om. Jag vaknar igen tio över sex, så frukosten fick ersättas med ett litet glas mjölk. Mindre skoj, men jag visste ju att jag kunde äta så snart jag kom hem igen.

För att göra körningen mer spännande så regnade det mest hela tiden, så jag hade tagit av mig glasögonen. Jag får köra utan dem, men efter några timmar är det inte så kul i huvudet. En timme är aldrig några problem, eftersom jag ändå inte läser finstilta böcker medan jag kör. Efter körandet trycker jag på den magiska fjärrkontrollsnyckeln för att öppna bilen, sätter mig i baksätet för att byta skor, och ser till att blöta handskar och sånt inte ligger ihopknölat. Nyckeln lägger jag fram mellan framsätena. Jag går ur, stänger bakdörren, och öppnar framdörren för att åka hem.

Trodde jag, ja. Bilen såg sin chans att hämnas på mig, och bestämde sig för att låsa alla dörrar nu när jag inte hade någon nyckel på mig. Där står jag, utan vare sig nycklar, plånbok, eller mobil. Min kärlek för fyrhjulsdrivna fordon nådde inte riktigt en all-time-high just då. Lysdioden vid dörren som är det enda som är kvar av den gamla hederliga låsknappen, blinkar. Jag tolkar det som att bilen skrattar åt mig, för någon annan anledning att stå där och blinka finns ju inte.

In på körskolan för att låna en telefon. Jag ringer uthyrningsfirman, som inte kan göra flasklock eftersom klockan bara är 8, och det inte finns några personer på plats på huvudkontoret där reservnycklarna finns. Under tiden är det bara att vänta. Tur att man har flextid.

Jag ringer fler gånger, och framåt nio tycker de att jag ska vänta på att någon från huvudkontoret ska få tid att åka ut med nyckeln, vilket skulle kunna ta ett par timmar till. Då lackar jag ur, eftersom jag både skulle vilja äta, duscha och komma till jobbet någon gång innan dagen är slut. Jag frågar vad de skulle göra om jag hade satt min ettåriga barn i baksätet en solig dag och bilen bestämde sig för att låsa sig. Då skärper de sig lite grand, och tycker att jag kan få skicka en kompis att hämta nyckeln. De där kompisarna som jag vet har åkt kommunalt till jobbet, och vars telefonnummer ligger i min mobiltelefon som är inlåst i bilen, alltså.

Lärarna som går förbi frågar alla varför jag fortfarande är kvar, och om jag har en till körtid eller nåt. Ingen av dem har dock ett förflutet som biltjuvar, så de kan inte bistå med så mycket praktisk hjälp.

Framåt halv tio har äntligen huvudkontoret kommit på att de kan skicka nyckeln med bud, och stå för den kostnaden. Att bilen plötsligt låser sig måste ju vara ett fel på bilen, så det kan ju inte jag behöva ta massa extrakostnader för. Ok för att den kanske låser sig när man har startat bilen och kört iväg som skydd mot kapning vid rödljus eller nåt, men inte när den står still och inte ens är startad.

Kvart över tio. Inget bud. Jag ringer, varvid de skulle ringa till huvudkontoret och be dem stressa på budfirman lite. Tjejen i receptionen frågar om de skulle betala begravningen för min dotter.

Kvart i elva. Fortfarande inget bud. En av lärarna frågar om han ska ta en hammare och slå in rutan istället, men strax därefter kommer budet med en fungerande nyckel.

Elva, fem timmar efter att jag gick upp, är jag äntligen hemma och kan få i mig någonting att äta. Efter att ha varit ute, kört hoj och gått runt lite på körskolan är jag så hungrig att jag skakar, med en matchande huvudvärk. Tillsammans med en lagom värkande vänsterarm efter att ha övat krypkörning med måttlig framgång lite för länge, är jag förmodligen inte på mitt allra charmigaste och positiva humör. Nu när det är kväll igen och jag har fått ordning på en sak som jag fastnade på igår är jag mycket gladare igen, och vill bara förbjuda bilar att existera under återstoden av universums livstid.

Jag hatar verkligen datorsystem som ska försöka vara listiga och förutsätter att man exakt följer flödesschemat som konstruktören hittade på. Och bilar. Och datorsystem i bilar.

Andra bloggar om: bilar, datorer, kundtjänst.

August 28th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment