Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

England utmanar FRA

Att FRA skulle få vara herre på täppan i EU när det gäller informationsinhämtning av medborgarna var inte så populärt, så nu kommer England och visar var skåpet ska stå. Den här gången handlar det inte bara om vem som kommunicerar med vem, utan här är man ärlig och säger att man vill ha allt. Den fina motivationen, som ju är en så uppenbar och tragisk lögn att man blir ledsen, är “avlyssning i realtid är nödvändigt för att upptäcka terrorister och deras planer”.

Allt tid det facila priset av 150 miljarder kronor.

För vad? Jo, för att i princip garantera att risken för något ytterligare attentat, absolut inte kommer kunna upptäckas, utan leda till kanske några hundra nya dödsfall. Kanske. Per decennium.

Samtidigt som tusentals människor dör i trafiken varje år, förmodligen ännu fler dör av rökning, sjukdomar och annat. Dödsorsaken “terrorism” är väldigt, väldigt långt ner på listan. Det vore kanske lite smartare att börja med de saker som faktiskt skulle ge någon effekt, om det nu var så fint att man hade medborgarnas väl i åtanke.

Å andra sidan handlar ju inte all den här övervakningen om terrorism, utan att kunna byta information med andra länder för att kunna hjälpas åt att hålla befolkningen i schack, så att de inte blir för besvärliga. Alternativt skicka det till mediaindustrin, så att de kan stämma fildelare kors och tvärs när de inte orkar komma på några fungerande affärsmodeller.

Om man faktiskt hade velat komma åt terrorismen hade ju en bättre lösning förmodligen varit att fundera över vad den har för motivation, och försöka angripa problemet där.

England har ju redan flest antal kameror per capita än något annat land, men brottsligheten har inte gått ner för det. Den flyttade sig bara till där kamerorna inte är. Så nu, eftersom den övervakningen visade sig inte fungera, vill man ha mer. Jag undrar verkligen var politikerföraktet kommer från. Jättemysko.

Andra bloggar om: fra, övervakning, censur, säkerhet, fildelning.

pixelstats trackingpixel

October 6th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

« Previous | Next »

  • Martin

    Tror att det var Bruce Schneier som sade, på tal om vad man kan göra, att det är befolkningens uppgift att “refuse to be terrorized”. Det hela är ganska enkelt egentligen.

  • Nilsson

    “Smartare med något som ger effekt..” Nej, inte alls. Frågeställningen är helt felaktig. Det är inte mer trygghet vi behöver här i världens tryggaste land. Vad som behövs är insikten om att det är farligt att leva, låt oss därför leva till vi dör. Kan man inte acceptera detta, så driver man sig själv till fullständig handlingsförlamning eftersom precis allting kan vara farligt med tillräcklig fantasi, där minsta lilla motgång i livet leder till psykologiska trauman likt patienter med paniksyndrom.

    När man talar om små barn förstår alla detta. Spädbarn måste konstant vara övervakade så att de inte skadar sig, men allt eftersom barnen blir äldre så ger vi dem mer frihet. Detta måste de få för att kunna uvecklas till fungerande vuxna, och det är en utveckling som fortgår hela livet, om än med reducerad fart från yngre medelålder. Detta är tänkvärt, när vi talar om barn så förstår folk kopplingen mellan frihet och att inte vara övervakad. Var någonstans förloras insikten och vad det leder till?

  • Daniel Brahneborg

    Nilsson: Ja, självklart. Jag menade mer att man kanske kunde lägga 150 miljarder på att bota cancer eller bygga bort onödigt farliga vägkorsningar, vilket skulle spara många fler liv. Om det nu är “spara liv” som är poängen, och det är ju inget fel med det.

  • Nilsson

    “Spara liv”?? Någon sådan poäng finns inte, för vi skall alla dö. För samhället skulle det dessutom vara både billigast och effektivast om vi dog knall o fall sisådär i 45-50 års åldern.

    Väldigt mycket av det vi kallar “säkerhetsåtgärder” är direkt kontraproduktivt, eftersom det uppenbart farliga inte är farligt genom ren å skär självbevarelsedrift, och för de få som saknar denna drift kan vi ändå aldrig göra något åt.

    Det är de dolda farorna som är reellt farliga, eftersom vi då i effekt inte vet vad vi gör. Detta leder till två vägar, den ena handlar om att synliggöra faran, att göra den uppenbar så att folk har vett att akta sig/se sig för, den andra om kunskapsspridning – så att folk får vett att akta sig och själv kan inse att något är farligt – för då är det i effekt inte farligt längre.

    Tänk dig två mycket höga och ovanligt branta trappor som inte går invid en vägg och alltså har luft (fritt fall) på båda sidor. Den ena trappan har räcken som kan lossna vilken sekund som helst, den andra saknar räcken helt. Vilken är farligast? Jag törs nog tom. påstå att att trappan helt utan räcken skulle uppvisa färre olyckor än en trappa med ordentliga räcken som inte riskerar lossna. Detta genom att en brant och hög trappa utan räcken upplevs som livsfarlig, därför blir folk mycket försiktiga (å långsamma, närmast kryper i trappan).

    Å skall vi tala trafik, så är det alltid överraskningarna som är farliga. Skymda korningar som är uppenbart skymda, vilket kan vara ganska vanligt i äldre villakvarter, är inte särkilt farliga. Men en korsning som knappt ens syns utmed en landsväg kan vara fullständigt livsfarlig, dock bara för den som inte känner till att korningen finns och givetvis den som drabbas och dras in i konsekvensen av den förstes okunnighet.

    Men börjar vi att skydda oss och vidta preventiva åtgärder mot allt som eventuellt kan vara farligt, men sällan är det, så leder det till en handligsförlamning där vi i allt högre grad inte tillåts leva. Att leva är farligt, livet är fyllt av risker som vi måste lära oss hantera, vi är inte odödliga och vi skall alla dö. Låt oss därför leva tills vi dör.