Basic personligt

Alternativ till Ipredlagen

Aftonbladet undrar om det finns några smartare alternativ till Ipredlagen, med ingressen “Artisterna vill ha rätten att ta betalt för sitt material”. Det var ju inte så många rätt i den texten.

Ipred-lagen innebär att upphovsrättsinnehavare kan begära att få reda på den adress och de namnuppgifter på de som laddar ner.

Nej, de kan få reda på vem som står för abonnemanget, vilket är en helt annan sak.

Timbuktu var kritisk till att “jaga” fildelare och föreslog en trafikskatt som skulle betalas av bredbandsbolagen istället.

Vilket ger massiva problem med att fördela de pengarna rättvist. Det finns ju ingen anledning att just låtskrivare ska få dela på allting, mjukvarubranschen och porrbranschen måste ju också få sin beskärda del i så fall. Förutom då att det är totalt omöjligt att implementera. Inte under några som helst omständigheter ska Markoolio få ett öre av en eventuell “fildelningsskatt” från mig. Hellre skitcoola Asia Carrera i så fall.

Andra tycker att man borde jaga de stora filnedladdningssidorna.

Det provade man för 10 år sedan med Napster. Det gick inge bra.

För att återkomma till det där med att få betalt. Det största problemet med att kunna ta betalt som artist verkar vara Stims avtal, så vi kan ju börja med att göra något åt den organisationen. De flesta filmer som dyker upp innan premiärerna är sådana som filmarna själva har delat ut inför festivaler och dylikt till pressfolk. Återigen en indikation på att de bör ta en titt hos sig själva först.

Vänta nu lite grand, vi backar en liten centimeter till. Det jag stör mig mest på är faktiskt “bättre lösning på problemet”. Alltså, vilket problem? Vad är det egentligen som ska lösas, och varför? Richard Feynman skrev en klok, enkel och effektiv algoritm för att lösa alla sorters problem, som lyder så här:

(1) write down the problem;
(2) think very hard;
(3) write down the answer.

Aftonbladet ber om punkt 3. Först måste vi faktiskt ta oss förbi punkt 1. Att det finns gott om personer på nätet som kan klara av punkt 2 råder det inget tvivel om, men först måste vi bli klara över vad det är vi ska lösa.

Det finns två grupper med frågor här. Först, naturligtvis, skapandet. Det var faktiskt kreatörer vi pratade om.

Är problemet att nya generationer inte kan skapa sina egna verk? Nej, för priset och tillgängligheten på den utrustning som kan behövas gör att både musik och film kan skapas av vem som helst.

Är problemet att nya generationer inte kan skapa sina egna verk? Eller jo, för allt skapande bygger på tidigare verk, precis som Anders Mildner påpekade häromdagen. Med drakoniska lagar som gör det omöjligt att sprida och ta del av den existerande kulturen, kan man inte heller skapa något vettigt själv. Utvecklingen stannar, och de stackars kreatörerna har därmed avskaffat sin egen bransch.

Därmed trillar vi in på ekonomin.

Är problemet att nya generationer inte kan ägna tid åt utbildning, för att sedan skapa sina egna verk? Nej. Själv ägnade jag flera år på universitetet för att bli bättre programmerare, med charmiga små studieskulder som resultat. Det hade varit kul om någon hade försörjt mig genom att betala för mina inlämningsuppgifter, men att kräva det är bara osmakligt. Om man sedan spenderar hundratusentals kronor på att skaffa sig en utbildning för någonting som man inte kan försörja sig på, så är det ju bara ens eget problem. Tycker man någonting annat så ska man ha en överförmyndare och få veckopeng.

Är problemet att artister av olika slag inte kan tjäna pengar? Nej. De som gör bra och populära saker tjänar pengar, och Colin Nutley gör det inte. Inget konstigt med det, det är bara normal marknadsekonomi. Vill man tjäna pengar får man göra någonting som andra vill betala för.

Är problemet att det säljs färre plastbitar? Nej, för det är inte något som kunderna vill ha längre. Det säljs ytterst få vagnar för istransporter numera också.

Är problemet att en massa skivbolag har gått i konkurs senaste åren? Nej. Folk har begränsat med pengar för nöjen. Just nu är det dessutom rejäl ekonomisk kris, och om man har svårt att betala hyran och amorteringarna så är inte CD-skivor ens högsta prioritet. Det är massor av företag i andra branscher som också har gått i konkurs. Buhu.

Är problemet att det inte går att “konkurrera med gratis”? Nej. Snacka med de som säljer vatten på flaska, i ett land som har världens bästa kranvatten.

Är problemet att det går att kopiera en fil från ett ställe till ett annat utan att upphovsmannen får betalt? Nej, absolut inte. Jag vill kunna ta backup på den musik jag har hemma. Jag vill kunna lyssna på den i min mp3-spelare. Varken då eller i något annat fall förtjänar upphovsmannen att få betalt en gång till, lika lite som bagaren förjänar att få betalt när jag stoppar hans limpa i min frys (efter att jag har köpt den), och ännu mindre när jag sedan tar ut den därifrån. Att det därmed också blir möjligt att kopiera den till någon annan, var som helst på nätet, är bara en bieffekt. Det är omöjligt att stoppa, trivialt att ta sig runt eventuella hinder, och därför bara irriterande och meningslöst.

Därmed återstår privat kommunikation (också påpekat av Anders Mildner – titta så fint vi i bloggosfären respekterar upphovsmän).

Är problemet att medborgare nu kan kommunicera helt fritt med varandra, sprida information utan statlig kontroll, och ta makten över sin egen utbildning, vilken kultur man vill ta del av osv? Ja, tydligen. Men inte för oss, utan för staten och företag som är vana vid monopol. Vill jag hjälpa dem att lösa det “problemet”? Nej, knappast.

Bra försök, Aftonbladet.

Andra bloggar intressant om: Politik, övervakning, bloggosfären, moral, musik, film, fildelningavgift, nedladdningsavgift, fildelning, ekonomi, teknik, internet, ipred.

November 15th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 8 comments