Basic personligt

Svenska filmare suger

Jag läste det där brevet från Tomas Alfredsson, John Nordling och Carl Molinder igen, och det som slog mig var hur otroligt mycket de nedvärderar sig själva. Texten kan reduceras ner till “vi suger på allt”.
Vi börjar uppifrån.

Det tar kanske trettio sekunder att med en dator lägga all denna möda och alla dessa investerade pengar på ett USB-minne som får plats i en byxficka. Från denna kopia, kan man alstra nya kopior och från dessa kopior, ännu fler i all oändlighet.

Dvs: De hatar ny teknik och förstår inte på något som helst sätt vad man ska med det till. Utveckling är per definition dåligt. Att gå ut och vara så öppet teknikfientlig visar bara på en enorm brist på fantasi, nyfikenhet och öppet sinne. Jag trodde alla tre egenskaper krävdes för att kunna göra en bra film.

Vår produkt är inte bara kostsam och svår att framställa, den är minst sagt känslig i sin mest fysiska form.

Den här meningen var jag tvungen att ha med bara för att den är så fånig. “Känslig i sin mest fysiska form”? Vad är den “fysiska formen” på en film, hur kan den vara mer eller mindre fysisk, och på vilket sätt är den “känslig”? Va? Sånt makalöst kulturelitsvammel att man tappar andan.

Filmen har sålts till över femtio länder vilket placerar Låt den rätte komma in bland tidernas största svenska filmexporter. Det här händer en gång på hundra och det handlar till stor del om tur och timing, men mest om gediget arbete och kunnande från alla vi fyrahundra som varit med och gjort filmen.

Dvs: Det är bara en film av hundra som går att sälja ordentligt utomlands. Det är ganska dåligt. Om Volvo bara hade kunnat sälja en av hundra bilmodeller utomlands med god vinst hade de gått i konkurs för länge sedan. Om den här filmen såldes bra för att skaparna jobbade så bra, måste det betyda att de medvetet slarvar och klantar sig när de gör de övriga nittionio. Det är inte direkt någonting jag skulle skriva i min CV, direkt. “Vart hundrade program jag har jobbat på har gått att använda, visst är jag duktig!”. Knappast.

Alternativt kan det tolkas som att det bara är de här fyra hundra personerna som kan göra bra film. Fine, då avskedar vi resten av de som jobbar inom svensk filmindustri, och låter de här göra samtliga nya filmer för tid och evighet. Det blir ju jättebra. Nu ska vi se, hur var det man stavade till H-Y-B-R-I-S?

En sluten kopia gjordes tillgänglig för piratkopiering på Pirate Bay och andra liknande sajter.

Dvs: Det var en läcka inom filmbranschen själv som släppte ut filmen på nätet. Det vet man, men man vägrar erkänna det, och vill hellre kunna få intäkter genom att skicka utpressningsbrev kors och tvärs.

Filmen finns idag tillgänglig för vem som helst att titta på utan att betala för sig [anm: min svenskalärare hade gett mig IG om jag hade använt så dålig grammatik]. Det borde stå klart för vem som helst att detta är en katastrof för oss.

Bortsett från att det bara är något dussin personer på den där torrenten, och kanske något hundratal sammanlagt med de andra. Deras försäljning kan alltså maximalt vara påverkad med något tusental exemplar om varje person faktiskt hade köpt filmen istället. Eftersom det här var en “katastrof” måste det vara en betydande del av den beräknade försäljningen. Hade de räknat med 10.000 sålda exemplar, för 1000-2000 kronor styck för att få ihop sin budget? Uppenbarligen är det en dålig film, om så få är intresserade.

Oavsett hur mycket internationella framgångar [anm: hur STOR framgång heter det, har de ingen koll alls?] vår film kan komma att få så räcker det inte för att filmen ska gå runt ekonomiskt. En mycket liten del av dessa pengar kommer oss tillgodo.

Det här är intressant. De erkänner alltså att de är extremt dåliga på att förhandla sina avtal, trots att filmen var så pass dyr. Skulle jag investera 28 miljoner i de här killarna? Inte en chans. Möjligen 28 kronor.

Och om det nu inte gav några pengar, vad skulle filmen utomlands att göra då? Det låter bara onödigt.

Trots att vi arbetar med fantasier, är vår verklighet lika ekonomiskt krass som för vilken industri som helst. [...] Vi är en del av en svensk filmindustri och vi lever under samma premisser som alla andra industrialister – utom att vi skall finna oss i att det vi producerar ensamt står oskyddat för stöld.

De arbetar med fantasier, och mer än för någon annan bransch så är produkten beroende på kreativitet. De erkänner att de är som vilken industri som helst, men ändå är det politikerna som ska hitta på en fungerande affärsmodell åt dem. Kommer man i någon annan bransch och säger “hej, jag har en idé, men jag vet inte vilken min målgrupp är eller hur produkten ska säljas” till en riskkapitalist kan jag lova att han inte slänger 28 miljoner i huvudet på en. Jag har provat. Man går snarare 28 kronor back eftersom man måste muta honom med en kaffe för att han ska vilja lyssna på en.

Sverige har Europas sämsta lagstiftning på området och följaktligen de största problemen med piratkopiering.

Tydligen är de lika datoranalfabeter som Jan Guillou, för annars hade de vetat att de andra ländernas lagstiftningar inte har gjort flasklock för fildelningen. Mer än möjligen ökat den, eftersom fler hör talas om hur enkelt det är att få tag på gratis film och musik. Kanske inte världens bästa sak att påpeka när man vill uttala sig om lagstiftning som rör just datorer.

Om detta tillstånd fortsätter, kommer vi inte att kunna försörja oss på vårt arbete.

Fildelning har funnits i 10 år nu. De är tydligen inte arbetslösa än. Om de skulle bli arbetslösa vore det knappast fildelningens fel.

Vi undrar varför vi inte åtnjuter samma rättsliga skydd som övriga delar av näringslivet och varför ni som är partiledare och ministrar inte öppet tar ställning för att skydda upphovsrätten?

Dvs: De har inte läst en bokstav om vad Ipred egentligen handlar om. Eller så tror de på allvar att upphovsrätten är så helig och underbar att den är värd att avskaffa privat kommunikation för. Den nivån på självgodhet brukar snarast förtjäna ett besök av trevliga män i vita rockar, som lånar ut en fin långärmad tröja.

Den här arroganta sörjan var alltså det bästa de kunde få ihop, trots att tydligen hela deras framtid som filmare är i fara?

Läsvärt:

“Oskydliga kan drabbas“, “Säkerhet, rättssäkerhet, osäkerhet“.

Andra bloggar intressant om: Politik, övervakning, bloggosfären, moral, film, fildelning, ekonomi, teknik, internet, Ipred.

November 26th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 9 comments