Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Kul samtal med Ica

Jag och flickvännen sedan ett knappt år tillbaka bestämde oss för att skaffa ett gemensamt Ica-kort, för att enkelt och smidigt kunna dela på matkostnaderna. Plus att det ger några vuxenpoäng. De fick en anmälan för en knapp månad sedan, vi fick två nya koder, men inget nytt kort.

Idag ringde jag dem, och det blev lite lustigt.

Först skulle man knappa in sitt personnummer, som vanligt. Sedan sin lilla kod, och efter lite väntande fick jag prata med någon. Det första han frågade efter var mitt personnummer. “Jaha, det där som jag knappade in i ert telefonkösystem alldeles nyss?” svarade jag, men han fick det ändå. Inte bra att mucka för mycket med folk man vill be om information eller tjänster.

Jag förklarade bakgrunden lite snabbt och undrade var det andra kortet var, varvid han sa att han skulle kolla runt lite.

Efter ett tag kommer en annan kille, som hade fått ta över ärendet. Han ville självklart ha mitt personnummer också. Bra system de har där borta, tydligen. Då visade det sig att jag hade tre konton där.

Det första kontot var det som vi nu hade använt i några veckor, där det fanns pengar, och där jag hade ett kort med en kod som fungerade. Bra så. Han skulle fixa ett nytt kort där, så både kortet och en matchande kod skulle komma inom någon vecka. Det tar sig.

Det andra stod jag ensam på, och var förmodligen ett konto som jag skaffade när jag flyttade ner till Stockholm 1995. Det scrappade han, för det var ändå tomt.

Sedan var det konto nummer tre. Där stod jag som “delägare”, tillsammans med … öh … Rita och Mats. Rita var alltså kvinnan jag var gift med när jag bodde i Umeå, men vi skilde oss när jag flyttade ner till Stockholm. Sedan gifte hon om sig med Mats. Det är ju fint att de också har ett Ica-kort ihop, som dessutom var aktivt och användes. Men jag kände inte direkt att jag ville stå med där.

Dags för humorn. Ica kan inte ta bort personer som är anslutna till ett konto, de kan bara lägga till. Alltså var han tvungen att avsluta kontot, och skapa ett nytt åt Rita och Mats. Inom kort kommer de då få ett brev om att kontot är avslutat, och att de ska få nytt konto, nya kort och nya koder. Om de ringer Ica och frågar varför, så får de en förklaring. Det här var visst ganska vanligt, för killen kallade det för en klassiker. Bra system de har där borta. Gissa om jag hade velat se Ritas min när hon får det där brevet.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, ekonomi, ica.

September 28th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Nej, jag skäms inte

Jag började nyligen följa Karin Friberg på Twitter, och hamnade därifrån på hennes inlägg “Män som älskar kvinnor (och barn)“.

Jag försökte belysa det felaktiga i hennes logik med en kommentar på twitter, men jag skulle nog vilja fördjupa mig lite eftersom jag inte tror att poängen gick fram.

Nej, jag har inte dåligt samvete för det andra män gör.

Jag springer inte omkring och har dåligt samvete eller tycker att jag behöver be om ursäkt eller ta avstånd från eventuella mord och annat som vikingarna gjorde heller, som jag också är släkt med.

Att skuldbelägga en hel grupp baserat på vad några enstaka individer gör, är dessutom en mycket farlig väg. Byt ut “män” mot valfri religiös gruppering och någon passande brottsrubrik, så förstår du vad jag menar. Judar är ju giriga och försnillar pengar, muslimer slår sina fruar och barn, … Sicken kärleksfull och trevlig värld vi hamnade i där, helt plötsligt.

Sedan hoppar vi över till Brå, för att se på deras statistik. Välj t.ex. Misshandel, och sedan flickor/pojkar/kvinnor/män. Hoppsan, det är dubbelt så många brått mot pojkar/män som mot flickor/kvinnor. Dessutom såg jag nyligen (ok, ett år sedan) en artikel om att det är kvinnors våld som är på väg upp, mer än mäns. Det ber inte Karin om ursäkt för.

Jag ser inte nån ursäkt från Karin för att det var vita människor som närapå utrotade indianerna. Varför skäms hon inte över det? Hon tillhör ju också det vita släktet.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, twitter, misshandel, karin friberg, rasism, kollektiv bestraffning.

September 23rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Bingo

Så lustiga situationer man hamnar i ibland.

Sedan ganska länge är jag med hos Blogvertiser. De fungerar som en förmedling mellan företag och bloggare, så de företag som vill ha blogginlägg skrivna om någonting speciellt kan betala pengar till Blogvertiser, som i sin tur slussar dem vidare till bloggarna. Det är inget man blir rik på, speciellt som det för min del var 1-2 år sedan jag senast fick något uppdrag därifrån. Sedan kan det ju vara schysst att antyda lite grand att det är ett sponsrat inlägg, men det beror ju på hur man lägger upp det hela.

Så idag dök det upp ett nytt erbjudande, om att skriva om bingo. Problemet är att jag har en enorm motvilja mot alla former av spel som enbart grundar sig på slump. En fras jag hörde för länge sedan är “lotterier är en extraskatt på personer som är dåliga på matte”. Med 40 universitetspoäng matte i ryggen, varav 5 från kursen “sannolikhetslära” (eller något dylikt), anser jag mig inte tillhöra den gruppen. Därför spelar jag inte bingo. Ägna en massa tid åt att bli av med pengar utan att få något tillbaka känns inte så lockande.

Å andra sidan handlar ju normal bingo förmodligen inte om att tjäna pengar, utan är nog oftast en rent social sak. Det händer kanske inte så mycket i en liten by ute i skogen, så kan man åka och träffa folket från byarna runt omkring, fika lite, och närmast som en bisak lägga några tior på en bingobricka eller två, så är ju inte det hela världen. Ett biobesök är faktiskt dyrare, och där får man inte tillbaka några pengar alls. Eller som någon kille från någon byhåla där uppe (en sådan där söt sak där “Välkommen till …” och “Du lämnar nu …” står på samma skylt) uttryckte det: “här har vi inte bråttom, för då har man inget att göra sedan”.

Varför man skulle vilja spela bingo på nätet, förstår jag däremot inte riktigt. Lämna din mailadress och skicka en hundralapp, så kan jag skicka ett mail med massa rader typ “A7″, “G2″ osv. Mycket enklare. Och bättre för mig, så klart.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, internet, vetenskap, matematik, bingo, sannolikhet.

September 18th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

MC-headset: Cardo vs Interphone

Det här den långa versionen av första punkten i inlägget “Saker som suger” från i somras.

Att köpa ett interkomsystem till min motorcykel var enklare sagt än gjort.

I höstas läste jag om Cardo Scala Rider Q2. Enligt specifikationerna ska den klara av att ha kommunikation mellan två enheter på flera hundra meters avstånd, skicka vidare ljud från ens MP3-spelare samt kommunicera över bluetooth med både ens telefon och GPS-enhet. De recensioner jag läste (t.ex. sporthoj.com, motorcycle.com) var mycket positiva, även om det verkade finnas något problem med att få den att prata med både en telefon och en GPS. Jag fick intrycket att det trots allt inte var mer komplicerat än att man behövde para ihop den med den ena före den andra i någon speciell ordning. Verkligheten skulle visa sig vara långt mycket värre.

I våras övningskörde jag privat med två handledare.  För att utnyttja tiden maximalt köpte jag ett Q2-set från CDON, där de tog 2500:- för två enheter inklusive mikrofon, hörlurar, osv. De flesta andra tar 3500:- för samma paket, så jag kände mig väldigt nöjd. Det fungerade till en början hur bra som helst. Jag kunde ställa frågor till handledaren när jag var osäker på hur jag skulle köra, och kunde få omedelbar feedback. Att sätta på och ta bort mikrofon och hörlurar från handledarnas respektive hjälmar gick på någon minut.

Interkom mellan enheterna prioriteras lägre än GPS-kommandon, vilket gör att man kan prata med sin handledare, medförare eller passagerare och då och då bli avbruten av ett “sväng till höger om 200 meter”.  Några sekunder senare kommer interkom-delen automatiskt tillbaka. Detta fungerade i en knapp timme, och sedan blev GPS’en i min mobil, en Nokia E66, helt tyst.  Jag försökte starta om GPS-rutten och manuellt återansluta från telefonen, men den lyckades aldrig återfå kontakten med min Q2.

Jag skickade tillbaka min Q2 till CDON och fick ett nytt exemplar. Det visade sig att den nya betedde sig precis likadant. Jag fick GPS-instruktioner i en knapp timme, och sedan var den död. Nyfiken som jag är så började jag då experimentera lite. Det visade sig att om man tog bort Q2′n från telefonen och gjorde en helt ny ihopkoppling, fungerade det igen. I en knapp timme.

Jag ringde Cardo, som gav följande information: Inte nog med att vissa funktioner inte stöds på vissa telefonmodeller, som t.ex. röstuppringning, att kunna ta emot GPS-instruktioner från mobiltelefoner hade de inte testat. Killen jag pratade med hade aldrig ens hört talas om någon annan som hade fått det att fungera. Han visste bara att det fungerade att ta emot GPS-instruktioner från en Zumo 550 (som är på utgående) eller 660, i det senare fallet om den körde minst version 3.1 av mjukvaran.  Garmin Nuvi fungerade definitivt inte alls, eftersom den skickade sina instruktioner på något ovanligt sätt.

I samma veva befann jag mig hemifrån, och skulle använda Nokiatelefonen som modem till min MacBook, också via bluetooth. Det var bara att para ihop dem, lägga in “online.telia.se” som APN, och så var jag online.  I en knapp timme. Sedan dog uppkopplingen, och det gick inte att få tillbaka den. Efter samtal till supportavdelningarna hos både Telia, Nokia och Apple upptäckte jag att om jag tog bort bluetoothkopplingen helt, återställde alla filer i katalogen /Library/Preferences/SystemConfiguration/ från en sparad kopia och sedan la in den igen, gick det att få tillbaka uppkopplingen. I en knapp timme.

En kille hos Nokia, som verkade ha specialiserat sig på bluetooth, lyckades till slut komma med en trolig förklaring. Det finns fyra företag som skriver och säljer bluetoothstackar, nämligen Microsoft, Toshiba, Broadcomm och Widcom. Nokia använder den från Microsoft, och Apple den från Broadcomm.  Att alla är “2.0″ är ointressant, för i det här läget har de utvecklats så mycket åt varsitt håll att de är bitvis helt inkompatibla. Enklare saker som t.ex. röstsamtal fungerar, men mer avancerade saker som GPS-instruktioner och röstuppringning fungerar antingen bara ibland eller inte alls. Jag ringde Cardo som tyckte att leverantören av bluetoothstack var “proprietary information” och vägrade svara.  Telefoner från LG, Motorola och Samsung skulle förmodligen fungera bra. Jag ringde Samsung för att fråga vilken stack de använde, men de skulle behöva skicka frågan vidare till Korea, och var tveksamma till om jag skulle få något svar.

Att få något företag att byta bluetoothstack känns orimligt, utan det enda man som konsument nu kan göra är att undvika bluetoothprodukter helt och hållet tills dess att de här fyra har pratat ihop sig och skapat en gemensam standard som faktiskt fungerar. Att alla företag som tillverkar saker som sägs kunna prata bluetooth ändå vägrar ta något ansvar för att de fungerar med något annat än företagets egna produkter, är därför förmodligen på grund av att de olika varianterna på bluetooth faktiskt inte är så bra på att prata med varandra. Det finns trots allt både trådbaserade headset och sladdar för att koppla mobilen till datorn.

Om man ändå vill ha ett komsystem till sin motorcykel är läget värre. Hos MC-varuhuset säljer de ett system från Motosonic, men som bara klarar något dussin meters avstånd.  Oanvändbart om man har varsin hoj, med andra ord. De har också en sladdbaserad lösning, men som kräver fast installation på hojen, och tydligen kostade så mycket pengar att jag inte ens kunde få en prisuppgift. Det ska även finnas ett system som heter Interphone, men att hitta någon som sålde det här i Sverige var enklare sagt än gjort.  Det fanns också ett par system som bara fungerade med en viss hjälmtyp. De vettiga alternativen till Cardo är alltså inte så många.

Till slut så hittade jag Interphone F4, som är den senaste modellen från Cellular Line, hos MC-varuhuset här i Stockholm. De gick på 2290:- / styck, så de var lite dyrare än Cardon. De hade inga exemplar inne, utan fick specialbeställas. Cardon åkte därmed tillbaka till CDON, som skickade tillbaka mina pengar inom några dagar. Strålande.

Interphone-systemet har märkbart mycket stabilare blåtand än Cardon. Att para ihop de två jag köpte, min och flickvännens, gick klockrent. Varje enhet kan paras ihop med två telefoner, så sammanlagt är de två enheterna nu parade med tre olika telefoner av helt olika årgång och modell. Att ta emot samtal har vi testat med två av telefonerna, och det fungerar perfekt.  GPS-instruktionerna kommer fram utan problem, timme efter timme.  Mjukvarumässigt är den som en modern Linuxserver, där Cardon mer liknar Windows 95.

Hårdvaran är däremot inte lika kul. Cardon hade en lång bom-mikrofon som satt fast i hållaren som man skruvade fast i hjälmen, vilket gjorde den väldigt stabil. Mikrofonen på Interphone sitter på ena hörluren, vilket gör det mycket vingligare. När man har hjälmen på huvudet så är det ju svårt för hörluren att ramla av, men ändå. Hörlurarna är dessutom mycket tjockare än Cardons, vilket gör att de lätt skaver mot öronen om de inte sitter helt perfekt. För slutna hjälmar har de en version där mikrofonen sitter med en tejp, vilket verkar fungera lite bättre. Istället för den inbyggda kontakt som Cardon hade mellan enheten och hjälmfästet, sitter paketet med mikrofon och hörlurar till F4 via en liten sladd som man trycker in på undersidan. Den är inte heller jättebra gjord, vilket gör att det då och då knäpper och brusar lite när det glappar.

Om man har en Zumo och förmodligen inte använder telefonen när man kör, så är nog Cardon ett bättre val. Själv är jag mest glad att det faktiskt fanns en konkurrent med stabilare mjukvara.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, datorer, teknik, blutooth, cardo scala rider, interphone f4, headset.

September 14th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Motorcykelmodell?

Jag har som bekant en Suzuki Marauder 800, en tämligen normal customhoj. Den funkade bra att övningsköra på, och har funkat bra både att åka med till jobbet och på kortare landsvägsturer. Runt 25 mil på en dag är lagom, som att åka från Stockholm till Linköping med ett aktivt undvikande av E4.

Suzuki Marauder

Suzuki Marauder

Att komma längre är däremot inte så kul, och sitter man två på hojen så känns den onekligen lite seg. Den flyttar ju fortfarande på sig, speciellt om man ger full gas på tvåan. Jag brukar fega ur vid 80 km/h, eftersom den inte har någon varvräknare. Någon som har koll på vilka maxfarter som gäller för respektive växel?

Den lite flackare framgaffeln gör också att den blir lite tung när man vrider styret maximalt inne i stan, när man ska parkera eller ta sig förbi konstigt placerade bilar. Som tur var har den väldigt låg sadel, så man kan fuska med fötterna när det kniper. Berätta inte det för lärarna på Jarla, bara. :) Med mina taxben så är sådant väldigt uppskattat.

Som första hoj var den definitivt rätt, eftersom den tog min syn på hojar från “vik hädan onda varelse” till “så kul det är att vrida gasreglaget i botten”. Som enda hoj känns det tyvärr lite för begränsande.

Till nästa säsong funderar jag nu så smått på att byta hoj, men frågan är i så fall till vad.

För att åka till jobbet och andra kortare turer runt stan så skulle det exempelvis vara smidigt med en liten Kawasaki ER-6n eller något sådant. Liten, smidig och billig sak.

Kawasaki ER-6n

Kawasaki ER-6n

För riktigt långa semesterturer så är det förmodligen bara Honda Goldwing som gäller, eftersom det är den modellen som gång på gång vinner testerna i den klassen. De som inte har någon brukar kalla den för “buss”, och de som har en brukar älska den. Samtidigt känns det inte som någonting som man smyger runt på Kungsholmen med, direkt.

Honda Goldwing

Honda Goldwing

Sedan hittade jag BMW K1300R, och dess touringsyskon K1300GT. Lite mycket kraft kanske, men de ser ju onekligen lite tuffa ut.

BMW K1300R

BMW K1300R

BMW K1300GT

BMW K1300GT

Vad finns det annars för typer och modeller? Är användningsområdena så pass olika att man faktiskt behöver två hojar?

Jag har absolut ingen brådska, så jag tänker inte springa iväg och panikköpa någonting i morgon, utan nu handlar det mest om att kolla runt för att få ihop en vettig lista på kandidater att provköra vid tillfälle.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, suzuki, suzuki marauder, kawasaki, kawasaki er-6n, honda, honda goldwing, bmw, bmw k1300r, bmw k1300gt.

September 12th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Nokia WH-700 på service

I somras gick mitt gamla Jabra-headet sönder, men först för en vecka sedan fick jag tummen ur och gick och kollade på ett nytt headset. Blutoothvarianterna kändes lite dyra, och den enda modell som inte hade den gamla enkla varianten på “plopp i örat” var Nokias WH-700. Fråga mig inte varför The Phone House vid Fridhemsplan tog 499:- för dem, när de enligt Prisjakt.nu bara ska ta 399:-.

… surfar …

Aha. De kostar 399:- om man köper dem på internet. Känns ju seriöst med en prisskillnad på 25%.

Nåväl, jag måste lära mig att surfa lite innan jag köper saker. Det är inte bra att tycka att man har bråttom.

Väl hemma så provar jag att lyssna på musik i dem, och möts av en ljudkvalitet som är så miserabel att det gör ont. Jag provade sedan att prata i telefon med dem, även det med samma värdelösa resultat. Kul. De kändes inte trasiga, bara väldigt billiga. Som något man får gratis med en 10-kronors MP3-spelare från Clas Ohlson, ungefär.

Nu är de i alla fall inne på service, vilket känns lite sjukt för en produkt som är helt ny. Jag frågade om jag inte kunde få provlyssna på ett annat par av samma modell för att se om modellen faktiskt var så pass dålig, men det fick jag inte. Det gick inte att prova någon annan modell heller. Förpackningarna är nämligen förseglade, och det finns inga testexemplar. Om man vill köpa lurar hos The Phone House är man alltså tvingad att köpa grisen i säcken, som man sedan inte kan returnera om de inte är tillräckligt bra. Det känns ju också väldigt seriöst. Jag måste sluta handla där.

Det här är en lite annan attityd än hos CDON, som lät mig returnera ett MC-komsystem som var några månader gammalt, där “enda” problemet var viss inkompatibilitet i blutoothdrivern. Pengarna fick jag tillbaka inom några dagar. Man känner sig lite tryggare som kund då.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, internet, the phone house, nokia, wh-700, headset, prisjakt.

September 10th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Shorinjikempoanteckningar

Nu har jag ju kommit igång och börjat träna Shorinjikempo igen, den här gången hos Stockholms Studenter.

Efter den komplimang jag fick igår (tack, Johan) om att det såg bra ut (att massor av saker är rent katastrofala struntar jag i just nu), följt av en fråga om när jag tänkte gradera nästa gång, tyckte jag det var dags att börja föra lite anteckningar om de tekniker vi går igenom. Det är lätt både att blanda ihop och glömma bort dem annars. Jag har provat några olika varianter på det här tidigare, bland annat en wiki, men den försvann i och med serverkraschen i våras. Till att börja med blir det därför en liten wordpress-sida. Det går ju att flytta senare.

Förslag på bra wikimotorer emottages förresten tacksamt. En wiki vore nämligen bra, så att tekniksidorna kan peka på beskrivningarna av grunderna, och embu-serierna kan peka på beskrivningarna av teknikerna osv.

Planen inför hösten blir annars att träna tisdagar och torsdagar, med mål att ta brunt bälte till jul. Borde funka, och tills dess hoppas jag att jag har fått tillbaka lite styrka och kondition. Båda känns som om de ligger på noll just nu. Det blir inget “svart bälte innan 40″, men det är nog inte omöjligt med “svart bälte innan 42″, vilket ju är en mycket bättre siffra.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, wiki.

September 9th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

Nokia undersöker

Jag fick ett mail från Nokia om en undersökning som de ville att jag skulle svara på. Jag klickar…

Första sidan:

“Klicka på nästa knapp för att slutföra undersökningen.”

Ja, det finns en knapp där det står “Nästa”, men ändå. Ska jag slutföra undersökningen redan innan jag har hunnit svara på några frågor? Skumt.

Sida två:

“Jobbar du inom någon av följande branscher?”

Sedan följer några branscher, inklusive “Ingen av dessa”. Nej, “Ingen av dessa” är inte någon bransch.

Kul också att knappen för att backa bara har texten “<<”, medan den för att gå framåt har “Nästa”. Konsekvent och fint.

Sedan skärpte de sig lite, som tur var. På slutet kom en fråga om man använde sin mobil som en modeaccessoar. Jo, men tjena. Jag orkade inte ens fråga vilka färger modellen fanns i när jag köpte en ny mobil i våras.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, internet, nokia.

September 3rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Kärt återseende

Jag: Men tjena, det var länge sedan.

T: Yup, men nu är jag tillbaka.

Jag: Jo tack, jag märker det. *stön*

T: Tihi.

Jag: På något underligt sätt har jag faktiskt saknat dig, lite grand.

T: Du, det är helt och hållet ditt eget fel att det har dröjt så länge.

Jag: Det kan du nog ha rätt i, även om jag har haft mina skäl.

T: Som att du får ont och svårt att röra på dig, när jag är i närheten?

Jag: Nej, brist på tid, snarare. Vilket jag mycket väl vet är struntprat. Stannar du länge den här gången?

T: Resten av dagen idag i alla fall. Kanske ett tag i morgon också, det här var skoj. Men jag räknar absolut med att vara tillbaka om en vecka igen. Det kommer du märka. Hehe.

Jag: Jag tror dig… Ha det bra så länge, Träningsvärk.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, träningsvärk.

September 3rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

|