MC-headset: Cardo vs Interphone
Det här den långa versionen av första punkten i inlägget “Saker som suger” från i somras.
Att köpa ett interkomsystem till min motorcykel var enklare sagt än gjort.
I höstas läste jag om Cardo Scala Rider Q2. Enligt specifikationerna ska den klara av att ha kommunikation mellan två enheter på flera hundra meters avstånd, skicka vidare ljud från ens MP3-spelare samt kommunicera över bluetooth med både ens telefon och GPS-enhet. De recensioner jag läste (t.ex. sporthoj.com, motorcycle.com) var mycket positiva, även om det verkade finnas något problem med att få den att prata med både en telefon och en GPS. Jag fick intrycket att det trots allt inte var mer komplicerat än att man behövde para ihop den med den ena före den andra i någon speciell ordning. Verkligheten skulle visa sig vara långt mycket värre.
I våras övningskörde jag privat med två handledare. För att utnyttja tiden maximalt köpte jag ett Q2-set från CDON, där de tog 2500:- för två enheter inklusive mikrofon, hörlurar, osv. De flesta andra tar 3500:- för samma paket, så jag kände mig väldigt nöjd. Det fungerade till en början hur bra som helst. Jag kunde ställa frågor till handledaren när jag var osäker på hur jag skulle köra, och kunde få omedelbar feedback. Att sätta på och ta bort mikrofon och hörlurar från handledarnas respektive hjälmar gick på någon minut.
Interkom mellan enheterna prioriteras lägre än GPS-kommandon, vilket gör att man kan prata med sin handledare, medförare eller passagerare och då och då bli avbruten av ett “sväng till höger om 200 meter”. Några sekunder senare kommer interkom-delen automatiskt tillbaka. Detta fungerade i en knapp timme, och sedan blev GPS’en i min mobil, en Nokia E66, helt tyst. Jag försökte starta om GPS-rutten och manuellt återansluta från telefonen, men den lyckades aldrig återfå kontakten med min Q2.
Jag skickade tillbaka min Q2 till CDON och fick ett nytt exemplar. Det visade sig att den nya betedde sig precis likadant. Jag fick GPS-instruktioner i en knapp timme, och sedan var den död. Nyfiken som jag är så började jag då experimentera lite. Det visade sig att om man tog bort Q2′n från telefonen och gjorde en helt ny ihopkoppling, fungerade det igen. I en knapp timme.
Jag ringde Cardo, som gav följande information: Inte nog med att vissa funktioner inte stöds på vissa telefonmodeller, som t.ex. röstuppringning, att kunna ta emot GPS-instruktioner från mobiltelefoner hade de inte testat. Killen jag pratade med hade aldrig ens hört talas om någon annan som hade fått det att fungera. Han visste bara att det fungerade att ta emot GPS-instruktioner från en Zumo 550 (som är på utgående) eller 660, i det senare fallet om den körde minst version 3.1 av mjukvaran. Garmin Nuvi fungerade definitivt inte alls, eftersom den skickade sina instruktioner på något ovanligt sätt.
I samma veva befann jag mig hemifrån, och skulle använda Nokiatelefonen som modem till min MacBook, också via bluetooth. Det var bara att para ihop dem, lägga in “online.telia.se” som APN, och så var jag online. I en knapp timme. Sedan dog uppkopplingen, och det gick inte att få tillbaka den. Efter samtal till supportavdelningarna hos både Telia, Nokia och Apple upptäckte jag att om jag tog bort bluetoothkopplingen helt, återställde alla filer i katalogen /Library/Preferences/SystemConfiguration/ från en sparad kopia och sedan la in den igen, gick det att få tillbaka uppkopplingen. I en knapp timme.
En kille hos Nokia, som verkade ha specialiserat sig på bluetooth, lyckades till slut komma med en trolig förklaring. Det finns fyra företag som skriver och säljer bluetoothstackar, nämligen Microsoft, Toshiba, Broadcomm och Widcom. Nokia använder den från Microsoft, och Apple den från Broadcomm. Att alla är “2.0″ är ointressant, för i det här läget har de utvecklats så mycket åt varsitt håll att de är bitvis helt inkompatibla. Enklare saker som t.ex. röstsamtal fungerar, men mer avancerade saker som GPS-instruktioner och röstuppringning fungerar antingen bara ibland eller inte alls. Jag ringde Cardo som tyckte att leverantören av bluetoothstack var “proprietary information” och vägrade svara. Telefoner från LG, Motorola och Samsung skulle förmodligen fungera bra. Jag ringde Samsung för att fråga vilken stack de använde, men de skulle behöva skicka frågan vidare till Korea, och var tveksamma till om jag skulle få något svar.
Att få något företag att byta bluetoothstack känns orimligt, utan det enda man som konsument nu kan göra är att undvika bluetoothprodukter helt och hållet tills dess att de här fyra har pratat ihop sig och skapat en gemensam standard som faktiskt fungerar. Att alla företag som tillverkar saker som sägs kunna prata bluetooth ändå vägrar ta något ansvar för att de fungerar med något annat än företagets egna produkter, är därför förmodligen på grund av att de olika varianterna på bluetooth faktiskt inte är så bra på att prata med varandra. Det finns trots allt både trådbaserade headset och sladdar för att koppla mobilen till datorn.
Om man ändå vill ha ett komsystem till sin motorcykel är läget värre. Hos MC-varuhuset säljer de ett system från Motosonic, men som bara klarar något dussin meters avstånd. Oanvändbart om man har varsin hoj, med andra ord. De har också en sladdbaserad lösning, men som kräver fast installation på hojen, och tydligen kostade så mycket pengar att jag inte ens kunde få en prisuppgift. Det ska även finnas ett system som heter Interphone, men att hitta någon som sålde det här i Sverige var enklare sagt än gjort. Det fanns också ett par system som bara fungerade med en viss hjälmtyp. De vettiga alternativen till Cardo är alltså inte så många.
Till slut så hittade jag Interphone F4, som är den senaste modellen från Cellular Line, hos MC-varuhuset här i Stockholm. De gick på 2290:- / styck, så de var lite dyrare än Cardon. De hade inga exemplar inne, utan fick specialbeställas. Cardon åkte därmed tillbaka till CDON, som skickade tillbaka mina pengar inom några dagar. Strålande.
Interphone-systemet har märkbart mycket stabilare blåtand än Cardon. Att para ihop de två jag köpte, min och flickvännens, gick klockrent. Varje enhet kan paras ihop med två telefoner, så sammanlagt är de två enheterna nu parade med tre olika telefoner av helt olika årgång och modell. Att ta emot samtal har vi testat med två av telefonerna, och det fungerar perfekt. GPS-instruktionerna kommer fram utan problem, timme efter timme. Mjukvarumässigt är den som en modern Linuxserver, där Cardon mer liknar Windows 95.
Hårdvaran är däremot inte lika kul. Cardon hade en lång bom-mikrofon som satt fast i hållaren som man skruvade fast i hjälmen, vilket gjorde den väldigt stabil. Mikrofonen på Interphone sitter på ena hörluren, vilket gör det mycket vingligare. När man har hjälmen på huvudet så är det ju svårt för hörluren att ramla av, men ändå. Hörlurarna är dessutom mycket tjockare än Cardons, vilket gör att de lätt skaver mot öronen om de inte sitter helt perfekt. För slutna hjälmar har de en version där mikrofonen sitter med en tejp, vilket verkar fungera lite bättre. Istället för den inbyggda kontakt som Cardon hade mellan enheten och hjälmfästet, sitter paketet med mikrofon och hörlurar till F4 via en liten sladd som man trycker in på undersidan. Den är inte heller jättebra gjord, vilket gör att det då och då knäpper och brusar lite när det glappar.
Om man har en Zumo och förmodligen inte använder telefonen när man kör, så är nog Cardon ett bättre val. Själv är jag mest glad att det faktiskt fanns en konkurrent med stabilare mjukvara.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, datorer, teknik, blutooth, cardo scala rider, interphone f4, headset.
Pingback: Interphone + GPS + passagerare = #fail | Basic personligt