Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Kan man knåda en deg för mycket?

När jag bakar så brukar jag använda min Electrolux Assistent, vilket är väldigt praktiskt. Tyvärr verkar den inte arbeta degen så mycket som det behövs, för den slutar aldrig att vara kladdig. Jag har kört den uppåt 20 minuter ibland, samtidigt som jag hjälper till och trycker till och föser bort deg så att den aldrig står still. Jag har även provat att knåda den för hand ganska länge, men det enda som händer är att jag behöver ha mer mjöl på bordet och på händerna. Jag knådar den en stund, den känns ganska bra, men efter något minut så blir den lite kladdig igen, och jag behöver ta mer mjöl. Den där smidigheten som ska uppstå, infinner sig aldrig, och till slut ger jag upp, av rädsla av att ha i för mycket mjöl, och få stenhårda bullar. Även idag med mestadels Manotiba Cream (och en tredjedel råg, som fick stå först en halvtimme och svälla och sedan runt 15 timmar i kylen och jäsa) blev det likadant, vilket känns lite nedslående.

<voice person=”Sverker Olofsson”>Ska det vara på det här sättet?</voice>

Är det rågen som förstör det hela?

Måste jag arbeta degen för hand efter att Assistenten har rört ihop allting?

Vad är det annars som jag kan tänkas göra fel?

Hjälp mig, Bullen! (Om du nu ser en film om bakning, så är det inte personen i filmen som har skrivit inlägget.)

Uppdatering: Hmm… den sista delen av degen knådade jag några minuter extra, och de bullarna blev onekligen både lite högre och stabilare, trots en lite för kort gräddningstid. Intressant…

Läs även andra bloggares åsikter om mat, bakning, mjöl, manitoba cream.

November 29th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Var ska utlänningarna gå aaaaaaaaav?

Pendeltågsresan till jobbet började helt normalt. Folk gick på, satte sig, folk gick av.

Sedan kom vi fram till Karlberg. Föraren meddelade genom högtalarsystemet att utgången var på vänster sida. Tyvärr sa han det bara på svenska, och det var där som kaoset började. Det var ganska många turister och utländska gästarbetare på tåget, och de blev helt konfysa.

Vi svensktalande resenärer gick ju snabbt av, men de stackars utlänningarna stod kvar på andra sidan, vid den stängda dörren, med en allt ökande frustration. Barn skrek. Pensionärer slog på dörrarna med sina käppar. Tonåringar knappade hysteriskt på sina mobiltelefoner. Vissa av dem darrade märkbart på rösten när de ringde mamma och frågade hur de skulle komma av tåget. Fransmännen kastade vitlökar omkring sig, medan norrmännen tog skydd i sina lusekoftor. Finnarna drog sina knivar, danskarna började mumsa wienerbröd och holländarna rökte på. Kaoset var hemskt.

Jag önskar verkligen att det kommer engelskspråkiga utrop i framtiden, för det här vill jag inte uppleva igen.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, pendeltåg.

November 25th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Min Linux är bättre än din

Jag gick igenom en gammal mailbox, och hittade följande, i en 4 år gammal text. Det är skönt att veta att vi har kommit långt sedan dess.

My distribution of choice is superior in every way to your pathetic distribution of choice. You are the lowest form of loser to think that your worthless distribution could hold a candle to the God-like superiority of my distribution.

My distribution’s superiority is clearly demonstrated by it’s magnificent out-of-the box handling of my obscure feature of choice. Your pathetic distribution doesn’t even support my obscure feature of choice without a course of action so complex that it’s madness to even contemplate it.

Clearly, my distribution of choice will utterly destroy your distribution of choice. This is so certain it is pointless for you to resist it.

Numera är min laptop en Mac.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, humor, linux.

November 23rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Tankar efter Fotomässan 2009

Igår var vi på Fotomässan i Älvsjö. Det är alltid kul att se lite nya prylar som man aldrig ens visste fanns, som telegluggar som får gigantiska systemkameror att se ut som patetiska små objektivskydd. Eftersom jag själv är ute efter en ny kamera, hade jag dessutom några specifika modeller som jag ville klämma på. Efter brorsans tips var jag framför allt nyfiken på Panasonic Lumix GF-1.

Panasonic Lumix GF-1, from dpreview.com

Specifikationsmässigt är den underbar, och en del av lösningarna är riktigt trevliga. T.ex. “Q-Menu”, en liten snabbmeny som man kan definiera själv med de 5-10 menyalternativ som man använder oftast. Dessutom kommer den ihåg vilket av alternativen man var på förra gången, så att det går blixtsnabbt att prova sig runt mellan inställningarna.

Tyvärr så fanns också gott om saker att bli irriterad på. Till att börja med var autofokusen inte alls så snabb som i den youtube-film jag såg härom veckan. Kanske beror på firmwaren, vad vet jag. Apropå fokusen så var dessutom den manuella fokusen både briljant och oanvändbar. Den var briljant eftersom kameran zommar in rejält så fort man börjar snurra på fokusringen, så att man lätt kan se när man ha skruvat rätt. Samtidigt var den oanvändbar, eftersom det krävdes ungefär 100 fulla varv mellan ändlägena. Att gå från relativt nära till ganska långt bort kändes som att det tog flera minuters envetet vridande. Irriterande är bara förnamnet. Där var faktiskt min gamla Minolta 7D bra, för den hade “assisterad manuell fokus” (vilket säkert GF-1 också har, men det var inte aktiverat i de exemplar jag provade). Då fokuserar kameran automatiskt när man trycker ner slutaren lite grand, men sedan släpper den fokusringen så att man kan göra manuella justeringar efteråt. Att sedan fokusrastret på den kameran var värdelöst och i praktiken oanvändbart är ju en annan historia.

Eventuellt berodde det på sladden i botten, men det var också lite knepigt att få ett vettigt grepp om objektivet utan att fingrarna började glida upp framför linsen. Nog för att jag har fantastiskt vackra fingrar, men ibland vill jag även ta kort på annat. Att sedan bara kunna ta vidvinkelbilder känns faktiskt inte så kul. Att beskära bilden för att få samma effekt som ett teleobjektiv hjälper inte, eftersom skärpedjupet fortfarande blir för stort. Visst finns det en 14-45 mm till GF-1, men då blir den plötsligt ganska stor igen, och då är den inte så portabel längre.

Den är onekligen cool, och perfekt för vissa saker, men jag är inte längre lika säker på att den är det jag vill ha. Jag gillar konceptet mer än själva modellen. Istället börjar det väga över mot Canon S90 eller G11, som jag tyvärr inte klämde på lika mycket som jag borde.

Ju mer man gick omkring bland montrarna, desto mer tagen blev man av alla imponerande specar. Speciellt när det var mässpris på allt möjligt, och man t.ex. kunde få en Canon 50D inklusive objektiv för under 10 papp. Det var en spec-origie, som var väldigt, väldigt lätt att förirra sig i. När man sedan hör ett föredrag om en PhaseOne-kamera, med ett bakstycke som kör 16 bitar per färg istället för de vanliga 12 (eller 8 för jpeg-filer) och första tanken blir att det där ju verkar vettigt, kändes det som att det var dags att backa ett steg. En sådan kamera kostar 65 tusen. Plus minst det dubbla för bakstycket, så att man faktiskt får en sensor också. Plus objektiv. Visst, om någon har en halv miljon över, så skulle jag inte ha något emot att få en sådan i present (det är jul snart, *hint hint*). Det skulle vara skitkul, och kan nog resultera i bättre bilder än de som jag kan få ut från min Fujifilm-kamera. Men ändå. Uttrycket “kasta pärlor för svin” dyker oundvikligen upp i huvudet.

I bortre delen av lokalen var det fotoutställning. En del av bilderna kändes helt meningslösa, men många var intressanta, och ett par stycken var riktigt häftiga. Efter att ha gått runt där ett tag, fick jag en rejäl självförtroendekris. Jag har inte en bråkdel av den talang som krävs för att faktiskt ta riktigt bra bilder. Det visste jag förvisso sedan tidigare, men nu blev det smärtsamt uppenbart. Det är några enstaka bilder som blir hyfsade, men det känns alltid som att det saknas något, att jag tog bilden några sekunder för sent, osv. Att då lägga mer än några få tusen på en ballare kamera, när det ändå inte skulle resultera i speciellt mycket bättre bilder, är bara dumt. Det är kul att fota, men jag har varken intresse eller talang för att springa omkring en hel dag och planera vad jag ska fota och hur, sätta upp färgade reflektorer och slavblixtar och fan och hans moster, för att få till det där fantastiska konstverket som jag föreställer mig det. Jag ser inte sådant, vilket gör det lite omöjligt att försöka återskapa det. Eller hur nu bra fotografer gör.

Det hela kommer nog sluta med att jag har två kameror. En liten för vardagsbruk, och en bra systemkamera (vilket ekonomin inte tillåter just nu) för mer speciella tillfällen. Just nu står matchen därför mellan S90 och G11. Båda har sina fördelar, så valet är inte alldeles självklart. Vart vänder man sig för att få låna dem i en vecka, så man kan se hur de känns i verkligheten?

Jag undrar också om jag är den enda människan som kommer ut från en mässa och inser att jag ska spendera mycket mindre pengar än jag hade tänkt. I annat fall verkar det som att någon misslyckades någonstans.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, foto, fotomässan, panasonic gf-1, canon s90, canon g11.

November 16th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Krämig potatisgratäng

Som jag skrev häromdagen så innehöll “Den Tekniske Kocken 2″ ett annorlunda recept på Janssons frestelse. För ett par veckor sedan provade jag att göra en potatisgratäng, med ett fullständigt miserabelt resultat. Trots att jag använde vispgrädde gifte sig inte potatisen och grädden för fem öre. Tillsammans med för lite salt blev det ganska hemskt.

Så, igår provade jag bokens version. Nästan, i alla fall.

Lite smör i botten på en glasform, och så i med skivad potatis och gul lök, varvat i tunna lager, och med lite salt under tiden. Vitlöken glömde jag, men det var konsistensen jag ville få till först och främst. För att få lite roligare färg fick en sötpotatis komma med också.

Sedan in i ugnen i 200 grader i 25 minuter, tills potatisen hade blivit varm och mjuknat lite. I receptet på Jansson så steker de löken separat under tiden, men det glömde jag bort. I så fall skulle man ha behövt värma potatisen i en separat långpanna, så man kunde lägga ihop potatisen och löken i en ny form.

Därefter hällde jag på grädde, ungefär halvvägs upp i formen, och sedan in i ugnen igen. Nu händer det roliga (från boken):

Potatis innehåller stärkelse som ligger skyddade i så kallade granuler. När potatis värmebehandlas [...] frigörs stärkelsen från granulerna och blir kemiskt reaktiv. Denna aktiva stärkelse går att utnyttja genom att vispgrädde slås på den varma potatisen: då kommer dels stärkelse att bilda en gel med vattnet i grädden, dels kommer en del av fettet i grädden att komplexbinda med stärkelse, och resultatet blir en fantastisk potatismassa med krämliknande konsistens.

Jag kände mig lite orolig när jag såg den ganska torra potatisen i formen innan jag hällde på grädden, men 20 minuter senare var gränsen mellan potatisen och grädden helt utraderad, och den grädde som fanns kvar hade en konsistens som mest påminde om vaniljsås. När den hade legat och vilat en liten stund var även den grädden nästan helt “borta”, och det som fanns kvar var bara underbart. Tillsammans med en biff med lite svindyr balsamvinäger ovanpå (inga grönsaker, för jag äter inte vegetariskt) blev man ganska lycklig.

Kemi är kul.

Att sedan kunna ge lite feedback tillbaka till Rikard om att jag hade provat hans variant med bra resultat medan maten fortfarande låg på tallriken, gjorde det hela ännu bättre. Internet är också kul.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, vetenskap, potatisgratäng, stärkelse, grädde, den tekniske kocken 2, rikard nilsson.

November 7th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Den Tekniske Kocken 2

Tillsammans med Kari på Receptomaten och två dussin andra människor, nästan enbart journalister, var jag idag på bokrelease för “Den Tekniske Kocken 2“. Det är en fortsättning på “Den Tekniske Kocken”, föga förvånande. Båda böckerna är skrivna av kocken Rikard Nilsson, och livsmedelsprofessorn Per-Olof Hegg.

Det hela ägde rum på Restaurangakademin, ett ställe där de håller kurser för proffs på vardagar och för vanliga dödliga på helgerna.

Restaurangakademien

Restaurangakademien

Jag var en av de allra första som kom, och hälsades glatt välkommen av Rikard. Frågan “Var kommer du ifrån?” kändes lite konstig i början, framför allt när alla andra svarade med tidningsnamn. Både Aftonbladet, Svenska Dagbladet och ett gäng frilansjournalister var där. Jag nöjde mig med att svara “bloggosfären”.

Vi hälsades välkomna, och sedan fick vi lite mat. Först, lite lax. Den där gelén ser ganska snäll ut, men det var den inte. Första gången jag äter chiligelé, med betoning på chili. Aj.

Därefter lite skinka med friterad sparris, en krämig Jansson, och slutligen en crème brulé.

Under tiden vi åt efterrätt så presenterades boken, och det ställdes lite frågor.

Den första boken var tydligen mer inriktad på fysik (som Jan-Boris Möllers “Koka Soppa På Fysik”, antar jag), medan nummer två var mer inriktad på kemi. Det fanns gott om kemiska formler och bilder på hur de olika ämnena ser ut, även om en av de mer avancerade integralerna lämnades relativt okommenterad. Det är lite roligt med en “kokbok” där man inte hinner bläddra så långt innan man får en bild på en vattenmolekyl framför sig, med en lång förklaring. Kul!

Det gavs en liten förklaring till varför den Jansson vi fick var så krämig, något som gås igenom mer i detalj i boken. Tydligen så ska potatis värmas innan den blandas med grädde, för att man ska få den kemiska reaktion som man är ute efter. Rimligtvis borde det även fungera på potatisgratäng, något jag själv lyckades misslyckas något kapitalt med för någon vecka sedan. Dessutom fanns några trick till man kunde använda.

Genom att förklara vad som händer vid olika temperaturer och vad som händer när ämnen blandas, får man i boken svar på vad som är det optimala sättet att göra olika saker. Sedan kanske man vill göra på något annat sätt ändå, antingen för att spara tid eller för att man helt enkelt gillar en Jansson med potatis al dente som simmar i vatten. För oss som vill kunna göra så bra mat som möjligt utan att behöva göra alla experiment på egen hand, är den här boken guld.

Jon Hansson från Aftonbladet ställde två bra frågor. Först, om Rikard hade lärt sig någonting om matlagning under skrivandet av boken. Det hade han, i alla fall fått en förståelse varför man ska göra på ett visst sätt för att få ett så bra resultat som möjligt. Hur mycket han nu gjorde annorlunda uppfattade jag inte.

Jon frågade också om det vanligaste felet som folk gör hemma. Det var “för hög temperatur” som var den klara vinnaren. Precis som redan Jan-Boris förklarade, så står det “175 grader” i alla recept eftersom det var en genomsnittstemperatur på de vedugnar som användes för tämligen länge sedan. Att göra stekar i 100 grader, eller som i Rikards fall, göra julskinka i 75 grader, är tyvärr ovanligt. Själv har jag kört en stor kalkon en hel dag i ungefär 100 grader. Den togs ut, vändes, och penslades med olja och soja ungefär en gång i timmen hela dagen. När den var klar var den makalös.

På slutet fick vi göra ett litet experiment. Vi gick in i köket, och alla fick hålla för näsan. Sedan tog Rikard fram en liten burk (den till höger i bilden nedan), och vi fick ta en liten sked av innehållet. Det smakade enbart sött. Exakt absolut ingenting annat. Med innehållet kvar i munnen, skulle vi sedan släppa taget om näsan.

Hoppsan. Helt plötsligt smakade det massor av kanel. Vi gjorde sedan samma experiment med olivolja. Det smakade förvisso inte kanel, men effekten var lika häftig.

Den första boken användes tydligen som läromedel på en del matlagningskurser nu, vilket säger lite grand om nivån på den.

Nu känner jag mig mer inspirerad till att prova nya rätter och nya varianter än på länge. Jag har bara 175 plus 240 sidor att läsa först.

Några fler bilder finns hos Picasa.

Tack Mia* för lån av kamera. Jag måste verkligen köpa en ny snart.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, mat, vetenskap, rikard nilsson, per-olof hegg, den tekniske kocken 2.

November 3rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

|