Tankar efter Fotomässan 2009
Igår var vi på Fotomässan i Älvsjö. Det är alltid kul att se lite nya prylar som man aldrig ens visste fanns, som telegluggar som får gigantiska systemkameror att se ut som patetiska små objektivskydd. Eftersom jag själv är ute efter en ny kamera, hade jag dessutom några specifika modeller som jag ville klämma på. Efter brorsans tips var jag framför allt nyfiken på Panasonic Lumix GF-1.
Specifikationsmässigt är den underbar, och en del av lösningarna är riktigt trevliga. T.ex. “Q-Menu”, en liten snabbmeny som man kan definiera själv med de 5-10 menyalternativ som man använder oftast. Dessutom kommer den ihåg vilket av alternativen man var på förra gången, så att det går blixtsnabbt att prova sig runt mellan inställningarna.
Tyvärr så fanns också gott om saker att bli irriterad på. Till att börja med var autofokusen inte alls så snabb som i den youtube-film jag såg härom veckan. Kanske beror på firmwaren, vad vet jag. Apropå fokusen så var dessutom den manuella fokusen både briljant och oanvändbar. Den var briljant eftersom kameran zommar in rejält så fort man börjar snurra på fokusringen, så att man lätt kan se när man ha skruvat rätt. Samtidigt var den oanvändbar, eftersom det krävdes ungefär 100 fulla varv mellan ändlägena. Att gå från relativt nära till ganska långt bort kändes som att det tog flera minuters envetet vridande. Irriterande är bara förnamnet. Där var faktiskt min gamla Minolta 7D bra, för den hade “assisterad manuell fokus” (vilket säkert GF-1 också har, men det var inte aktiverat i de exemplar jag provade). Då fokuserar kameran automatiskt när man trycker ner slutaren lite grand, men sedan släpper den fokusringen så att man kan göra manuella justeringar efteråt. Att sedan fokusrastret på den kameran var värdelöst och i praktiken oanvändbart är ju en annan historia.
Eventuellt berodde det på sladden i botten, men det var också lite knepigt att få ett vettigt grepp om objektivet utan att fingrarna började glida upp framför linsen. Nog för att jag har fantastiskt vackra fingrar, men ibland vill jag även ta kort på annat. Att sedan bara kunna ta vidvinkelbilder känns faktiskt inte så kul. Att beskära bilden för att få samma effekt som ett teleobjektiv hjälper inte, eftersom skärpedjupet fortfarande blir för stort. Visst finns det en 14-45 mm till GF-1, men då blir den plötsligt ganska stor igen, och då är den inte så portabel längre.
Den är onekligen cool, och perfekt för vissa saker, men jag är inte längre lika säker på att den är det jag vill ha. Jag gillar konceptet mer än själva modellen. Istället börjar det väga över mot Canon S90 eller G11, som jag tyvärr inte klämde på lika mycket som jag borde.
Ju mer man gick omkring bland montrarna, desto mer tagen blev man av alla imponerande specar. Speciellt när det var mässpris på allt möjligt, och man t.ex. kunde få en Canon 50D inklusive objektiv för under 10 papp. Det var en spec-origie, som var väldigt, väldigt lätt att förirra sig i. När man sedan hör ett föredrag om en PhaseOne-kamera, med ett bakstycke som kör 16 bitar per färg istället för de vanliga 12 (eller 8 för jpeg-filer) och första tanken blir att det där ju verkar vettigt, kändes det som att det var dags att backa ett steg. En sådan kamera kostar 65 tusen. Plus minst det dubbla för bakstycket, så att man faktiskt får en sensor också. Plus objektiv. Visst, om någon har en halv miljon över, så skulle jag inte ha något emot att få en sådan i present (det är jul snart, *hint hint*). Det skulle vara skitkul, och kan nog resultera i bättre bilder än de som jag kan få ut från min Fujifilm-kamera. Men ändå. Uttrycket “kasta pärlor för svin” dyker oundvikligen upp i huvudet.
I bortre delen av lokalen var det fotoutställning. En del av bilderna kändes helt meningslösa, men många var intressanta, och ett par stycken var riktigt häftiga. Efter att ha gått runt där ett tag, fick jag en rejäl självförtroendekris. Jag har inte en bråkdel av den talang som krävs för att faktiskt ta riktigt bra bilder. Det visste jag förvisso sedan tidigare, men nu blev det smärtsamt uppenbart. Det är några enstaka bilder som blir hyfsade, men det känns alltid som att det saknas något, att jag tog bilden några sekunder för sent, osv. Att då lägga mer än några få tusen på en ballare kamera, när det ändå inte skulle resultera i speciellt mycket bättre bilder, är bara dumt. Det är kul att fota, men jag har varken intresse eller talang för att springa omkring en hel dag och planera vad jag ska fota och hur, sätta upp färgade reflektorer och slavblixtar och fan och hans moster, för att få till det där fantastiska konstverket som jag föreställer mig det. Jag ser inte sådant, vilket gör det lite omöjligt att försöka återskapa det. Eller hur nu bra fotografer gör.
Det hela kommer nog sluta med att jag har två kameror. En liten för vardagsbruk, och en bra systemkamera (vilket ekonomin inte tillåter just nu) för mer speciella tillfällen. Just nu står matchen därför mellan S90 och G11. Båda har sina fördelar, så valet är inte alldeles självklart. Vart vänder man sig för att få låna dem i en vecka, så man kan se hur de känns i verkligheten?
Jag undrar också om jag är den enda människan som kommer ut från en mässa och inser att jag ska spendera mycket mindre pengar än jag hade tänkt. I annat fall verkar det som att någon misslyckades någonstans.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, foto, fotomässan, panasonic gf-1, canon s90, canon g11.
