LCHF enligt Skaldeman
Jag blev nyligen rekommenderad en kokbok av Sten Sture Skaldeman, och köpte “Ät dig ner i vikt“. Vissa kläder verkar nämligen ha krympt under 2009, så det var dags för mig att krympa lite också. Jag provade LCHF för två år sedan, varpå jag gick ner tio kg på ungefär två månader. Att det fungerar på mig är jag därför tämligen säker på, men jag ville ha lite mer fakta om vad som egentligen händer. Så enkelt som att man går ner i vikt om man äter mycket fett och lite kolhydrater är det inte riktigt. Tyvärr var det inte en kokbok, men den var mycket läsvärd ändå.
Grunden i Skaldemans koncept är att människor som bor i vårt klimat har fått en ämnesomsättning som tar hänsyn till att det är sommar ibland och vinter ibland. På sommaren äter man bär, frukt, och andra saker med mycket kolhydrater och socker. Av detta bygger man upp fettreserver i kroppen, precis som björnen. På vintern finns bara kött, varvid kroppen använder de där reserverna och man blir mer slimmad igen så man orkar jaga.
Med den mat som finns numera tror kroppen att det alltid är sommar, och man blir fetare och fetare, speciellt de som har anlag för det. För att få kroppen att börja bränna kroppsfett, behöver den därför få tro att det är vinter igen. Den övergången görs genom att man slutar äta kolhydrater. Efter ett tag blir kroppen lite defensiv och undrar hur lång den där vintern är egentligen, och vikten stabiliseras. Då äter man lite kolhydrater i några veckor för att simulera sommar, kroppen blir lugn, och sedan kan en ny “vinter” plocka bort några kg till.
En praktisk regel är “Skaldemans index”, som går ut på att dividera mängden fett med mängden protein plus kolhydrater. Detta index ska vara 1 eller högre, för en effektiv viktminskning. För en kycklingfilé på 200 gram med proteinhalt 20% behövs alltså ungefär 40 gram fett, t.ex. 1 dl sås på vispgrädde och någon god ädelost.
En annan sak som jag inte har läst någon annanstans är “Skaldemans effekt”, och handlar om ordningen man äter maten på. Om man äter proteiner och fett först, t.ex. sill, mozarella och parmaskinka eller vad man nu gillar, så minskas effekten av kolhydraterna som kommer efteråt. Tvärtom så får kolhydrater i början kroppen att koppla på fettlagringen, så det fett man äter efteråt ger en direkt viktökning.
Kalorierna då? De är totalt irrelevanta. Alla som har provat LCHF-kost börjar rasa i vikt oavsett antalet kalorier, vilket gör att Aftonbladets “ett kilo kroppsvikt motsvarar ungefär 7 000 kcal” mer känns som religion (dvs meningslöst trams utan verklighetsförankring). När de sedan fortsätter med “fett ger nio kalorier per gram, protein och kolhydrater bara fyra” blir det bara konstigt. Vem som helst kan att äta ett par hundra gram kolhydrater. Lycka till med att äta samma mängd fett.
Att det är väldigt olika processer för att omvandla fett, protein respektive kolhydrater till energi i kroppen gör också att kaloriteorin faller på sin egen orimlighet. Förutom de tusentals människor som har gått ner i vikt genom att byta ut kolhydrater mot protein och fett, alltsedan William Banting på 1800-talet.
Referenslistan i slutet av boken med folk som på egen hand har upptäckt fördelarna med att strypa kolhydraterna ur kosten, i alla fall periodvis, är imponerande. Det är inte direkt någonting som Annika Dahlqvist hittade på, om någon nu trodde det. Det har gjorts studier i 150 år, alla med ungefär samma resultat.
Man kan säkert gå ner i vikt genom att strypa matintaget rejält också, men jag håller helt och hållet med Skaldeman där: att gå omkring och vara hungrig är inte kul. Dessutom gör det att när man börjar äta tills man blir mätt igen, kommer vikten tillbaka. Ofta plus moms.
Jag och flickvännen har inte hunnit äta så här mer än en dryg vecka, men för min del har vågen redan reagerat kraftigt. Häftigt. Det är kul att kunna styra sin kroppsvikt, både uppåt och nedåt. Speciellt när det är så pass enkelt.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, lchf, sten sture skaldeman.
