Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Kanadensisk pedofiljakt

Jag är irriterad, så jag behöver skriva av mig lite. Jag är irriterad både på mig själv och omvärlden.

Efter frukosten tänkte jag gå ett varv runt området här för att se var kontoret låg, var det fanns några restauranger, och ta ett gäng omgivningsbilder att visa flickvännen sedan. Enligt min GPS blev det sammanlagt närmare en mil innan jag var hemma igen. Aj, sa de små fötterna.

En bit härifrån gick jag förbi ett sött bostadsområde. Typisk nordamerikansk allégata med träd som möts i mitten ovanför vägen, garage ner i källaren, och en liten trappa upp till dörren. Alla i olika färger, och med en enorm variation i stil och material. Jag knäppte bilder på portar lite här och där, men missade tyvärr att ta kort på en gammal indier som bara stod och såg ofantligt avslappnad och cool ut. Jag har verkligen supersvårt att ta kort på folk jag inte känner. Jag vill ju inte att de ska hålla på och posera, och det känns så påträngande på något sätt. Att ha dem på sidan i en gatubild är en sak, men som med indiern där det så tydligt skulle vara han som hade huvudrollen, där är det nästan omöjligt. Eller asiaten som stod i kostymbyxor och vattnade sina rabatter. Det är en ocean med mentala spärrar.

Ett tag senare är det två tjejer i kanske 3-4-årsålder som leker utanför huset. Den ena ler och vinkar lite när jag går förbi, varvid jag vinkar tillbaka. Jag tar upp kameran för att ta en snabb bild som minne, och det är där strulet börjar. Bara några sekunder senare tittar mamman ut genom fönstret och är skitsur och säger att jag inte ska ta kort på barn. Jag ber om ursäkt, säger att jag inte ska ta fler bilder, och knatar vidare.

Något kvarter senare går en man med judisk kippa på huvudet dragandes en barnvagn förbi mig. Jag tänker inte mer på det, men ett tag senare vänder han och frågar om han kan hjälpa mig med någonting. Nej, jag bara promenerar runt lite, svarar jag. Då kommer frågan varför jag fotar barn. Suck. Jag ber återigen om ursäkt, säger att jag bara fotar lite i omgivningen, och efter hand lugnar han ner sig och låter mig gå.

Efteråt tar det mycket lång tid innan jag har samlat mig helt igen. Killen hade lätt kunnat vara väldigt mycket mer våldsam, så det var mer tur än skicklighet att jag kom undan med ett “gör inte om det”.

Samtidigt blir jag så irriterad. Varenda kotte går omkring med kameror av olika slag och har fanimej tics i avtryckarfingret. Förutom de som har objektivlocket på, förstås. Men råkar det komma en person under 20 med på bilden, så blir både föräldrar och grannar halvt vansinniga. Vaffan, liksom. Även i Kanada, där folk verkar vara coolare än på de flesta andra ställen, råder tydligen hysterisk pedofilskräck. Alla bilder på personer under 20 misstänks att de ska “användas på pedofilsajter”, eller nåt sånt fånigt. BLÄ. Ja, jag överdriver lite, men jag är sur. Då får man göra det.

Om jag nu knatar runt med en kamera i handen och någon unge gör något kul eller ser lite ovanlig ut, varför är det så stigmatiserat att ta ett kort då? Eller ska man köra strategin att efteråt gå fram till föräldrarna, visa bilden och lämna fram ett visitkort så att det kan maila om de vill ha en kopia? Har de i så fall någon (moralisk/juridisk) rätt att be en radera bilden? Vad är den bästa strategin egentligen?

May 30th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 9 comments

Till Kanada – några bilder

Jag tog faktiskt några bilder på vägen till Montreal, som ju inte gör någon nytta på min hårddisk.

Charles de Gaulle i Paris var helt klart lite speciell. Massor med sådana här runda väggar överallt. På skylten i bakgrunden står “Gate 41 – 56″, och en pil nedåt. Det betyder att man ska fortsätta rakt fram. Att rakt fram är en pil uppåt i resten av universum verkar ha undgått fransmännen.

Paris Charles de Gaulle

Det var riktigt trevliga datorplatser de hade på flygplatsen. Dubbla eluttag och ett nätverksuttag, som jag inte kunde använda eftersom jag inte hade någon sladd med mig. Det fanns ett “Free WiFi”-nät, men därifrån fick jag aldrig någon IP-adress. Min gate var den första till höger, så det var lätt att gå iväg några meter för att se när de började lasta på folk. På vänster sida låg en chokladaffär, så hade behovet funnits hade jag kunnat sitta där än.

Arbetsplats på flygplatsen i Paris

Utrymmet vid gaten var rejält stort. Datorarbetsplatsen ligger vid “klockan 5″, och taxfreeaffärerna rakt bakåt. Rejält luftigt och överskådligt.

Vid gaten

På helgerna är jag ganska van vid att vara uppe både en och flera timmar innan jag äter frukost, så att det fortfarande inte serveras frukost förrän om en dryg halvtimme trots att jag varit vaken i närmare 3 timmar nu, gör inte så mycket. Om det nu kunde sluta vara så molnigt och regnigt ute så man kunde hålla sig utomhus idag vore det ännu bättre. Temperaturen ska ligga mellan 20-25 hela veckan, så livet känns inte så speciellt jobbigt just nu. Lite ont om flickvänner att krama på, förvisso.

May 30th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Till Kanada

Idag var det så dags att åka till Kanada en vecka, å jobbets vägnar. Montreal, närmare bestämt. Hittills har det varit en blandad upplevelse.

De har ju inte vett att använda europeiska kontakter här borta, så igår kilade jag in på Kjell & c/o för att köpa en liten adapter. Tydligen klarar både datorer och telefoner att drivas på allt över 100V, vilket jag inte visste. I min oändliga visdom beslöt jag mig för att prova datorkontakten i adaptern innan jag var på andra sidan jordklotet, varpå jag snabbt upptäckte att spåren på sidorna för jordade kontakter var alldeles för stora. Adaptern var alltså oanvändbar. Tillbaka till Kjell i förmiddags. Provar annat exemplar, men får samma problem. Provar annan modell. Samma problem. Killen föreslår att jag ska snickra ihop en egen kabel. Jo men tjena, när man är på väg ut till Arlanda. Väl ute på Arlanda lyckas en kille hitta typ 4 olika modeller innan han slutligen hittar en där Apple-kabeln fungerar. Tack, Apple.

För övrigt finns en nedgång till Arlanda Express precis vid hållplatsen för Buss 1, när man kommer från Fridhemsplan. #win Som kompensation var incheckningen i andra änden av terminalen, så det blev någon kilometers promenad ändå. #murphy

I säkerhetskontrollen på Arlanda fick jag inte bara ta av mig bältet och tömma byxfickorna, utan även efter att ha blivit klämd på mer än en gång, visa att min lypsyl faktiskt var en lypsyl och inte ett fruktansvärt terroristvapen. Det är tydligen lätt att kapa och spränga plan med hjälp av en par cm lång cylinder. Veckans #wtf för min del.

Precis bredvid där jag checkade in så var det incheckning till Thailand. Hälften av resenärerna var knappt 1.50 långa och smala thailändskor, och andra hälften 1.80 långa svenskar, med en omkrets över genomsnittet. De flesta med thailändskt utseende pratade visserligen klockren svenska (oväntat många var pappa+mamma+dotter), men kontrasten blev så påtaglig.

Det skulle vara mat både på planet till Paris och det till Montreal. Nåja. “Maten” på första planet bestod av en liten fralla (åt inte jag lchf?) med ungefär en halv tesked laxröra. Inte så mättande, nej. Klockan var bortåt sju svensk tid innan det kom någon mat på Montrealplanet, så vid det laget var man lite hungrig. Till detta serverades Pepsi Max som enda cola-derivat. Stackars folk.

På flygplatsen i Paris, Charles de Gaulle (varför heter inte Arlanda “Stockholm Fredrik Reinfeldt”, eller “Stockholm Mona Sahlin” kanske?) hade de en jättefin hörna med dubbla eluttag vid 6-8 sittplatser med insynsskydd. Perfekt för att ladda laptopbatteriet. Tyvärr kostade internet massa eurosar, så det struntade jag i. Man kan ju alltid se lite tv-serie under tiden.

Av stolsgrannarna på Montrealplanet fick jag några tips på bra lokal mat och några restauranger som jag borde titta till. En rätt beskrevs som “very fat (strålande!) and high cholesterol (vilket ju inte är ett problem)”. Jag nöjde mig med att le och svara att fett var bra. Gatan som hotellet och kontoret ligger på är tydligen fullt med bra restauranger (“and a strip joint” – mannen bredvid på planet – “shut up!” – hans fru), så det känns som ett lyckat val.

Just det, Kanada har precis som USA några ja/nej-frågor som man ska svara på. Tyvärr var de inte alls lika roliga som amerikanarnas. Här var det typ “har du med dig någon mat?” och “har du med dig pengar för mer än vad-det-nu-var?”, och inte de mer givande “planerar du att begå terroristdåd?” och “planerar du att kidnappa en amerikansk medborgare?”. Det senare låter ju som mycket allvarligare brott att motarbeta.

Väl på hotellet så är tjejen i receptionen i det närmaste en dubbelgångare till Sandra Oh. Distraherande.

Efter en snabb koll att det inte kostade flera hundra spänn i extra roomservicetillägg sitter jag nu och mumsar på en baconburgare. Baconet är väldigt krispigt och avrunnet (morr!), men man fick i alla fall lite fet och fin majonnäs bredvid. Baconet gör mig lite orolig inför morgondagens frukost, men det kan nog lösa sig med fettintaget ändå.

May 30th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Nu med flattr-knapp

Jag var ju också med på fikat med Maloki, Gun, Hanna, Mia* och Emma, där vi bland annat pratade om flattr. Så, varför inte lägga till en sådan knapp här också, nu när jag ju ändå har ett konto där?

Det som behövdes för att få igång det, var inte så himla mycket:

  1. Installera flattr-pluginen, och aktivera den.
  2. Gå till Settings – Flattr, och skriv in det numeriska användar-id’t hos Flattr, språk och lite annat.
  3. Jag valde att peta in php-koden manuellt i single.php, men man kan få det automatiskt om man vill.

Sedan klantade jag mig och skrev ett testinlägg där det bara stod “f1″ både i rubrik och innehåll. Det tyckte tydligen Flattr var lite för kort, så i knappen stod bara “Error” i rött. Ingenting i forumet verkade vara relevant, men när jag skrev ett längre inlägg så gick det bättre.

Inte så svårt, faktiskt.

Det känns absolut lite jantelagigt att inte ha en knapp. Jag kan ju inte sitta och bestämma att det jag skriver inte är värt ett klick ibland. Jag har några invites över, för den som vill ha. Det finns ju saker lite här och där att flattra numera. Och jo då, RSS/Ping har också en flattr-knapp sedan en liten tid tillbaka.

May 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

På jakt efter ett kamerahus

Jag har ju bestämt mig för att köra Canon, så nu har jag två stycken gluggar. Ett 17-40 och ett 70-200. Båda f/4 USM, telet med IS. Jag har testat dem lite grand med flickvännens Canon 550D, och de är ljuvliga.

Men jag behöver ju ett eget hus att sätta dem på, liksom. Saker har ändrat sig lite grand sedan jag skrev om hus förra gången. Den där 50D är visserligen trevlig, men det börjar kännas att den har ett par år på nacken. Att priset på den håller på att störtdyka (7000:- lite här och där, dvs precis samma som för en 550D) indikerar för mig, tillsammans med en massa annat, att det är en 60D på gång. Visst, 50D är fortfarande en bra kamera, men att köpa någonting precis innan ett modellbyte känns fel. Det kanske visar sig att 60D inte är så mycket bättre än 50D, och då är det ju inte så mycket att bråka om. Men när jag nu har lagt en hel del pengar på bra gluggar så vill jag ju också ha ett hus som är så bra som möjligt för att utnyttja dem. Jag tänker inte vara dumsnål.

I fotoaffärerna i stan säger de naturligtvis att 60D inte kommer att komma innan sommaren. Eftersom jag har en fin deadline i november, då jag ska ha en kamera som jag vet fungerar, och som jag vet hur den fungerar, är en release i september-oktober inte acceptabelt. Helst ska jag ha ett hus innan semestern i juli.

Så jag har kollat runt lite mer, för att se vilka alternativ jag egentligen har. Förutom en 50D, då.

Första alternativet är så klart en 7D. Den är ungefär som 50D, fast lite bättre på det mesta. Tyvärr är den dyr, drygt 14.000. Den är inte dubbelt så bra som 50D. Däremot finns den då och då på Tradera, och även på fotosidans marknadssidor emellanåt. Då ligger priset närmare 10.000, vilket är lite mer hanterligt. Så här i efterhand kan jag vara lite sur på mig själv för att jag missade när någon OnOff sålde nya 7D för just 10 papp, för några veckor sedan.

I ungefär samma prisklass ligger dessutom begagnade 5D. Inte den Mark II som alla coola typer köper nu, utan föregångaren. Fortfarande fullframe, men utan video. Också några år gammal precis som 50D, men det är som sagt fullframe.

Om man nu är inne i begagnatträsket, så finns det ju 5D Mark II där också. Nu senast idag för 16.000. Det är ju lite mer pengar än jag hade tänkt, förvisso. Men skoj.

Eller, för den delen, någon variant på 1D, en generation eller så bakåt. De ligger också runt 10-15. Å andra sidan gillar jag inte hus med sidogrepp. Det blir lite för klumpigt. Tror jag.

Snart är det juni, då 60D skulle komma. Tyvärr är det då inte så långt till juli, då jag behöver ha ett hus i handen. Asch Sture, eller nåt.

Läs även andra bloggares åsikter om foto, canon.

May 19th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Nytt mailspam

Se där, idag kom ett spam av en typ som jag inte brukar få:

Subject: ricercar.se support
SMTP and POP3 servers for basic@ricercar.se mailbox are changed. Please carefully read the attached instructions before updating settings.

http://f1.grp.yahoofs.com/v1/–ungefär-100-slumpmässiga-tecken–/open.exe

Nej, chansen för att det här mailet är äkta är ju inte så hög. Domänen ricercar.se är min. Den enda som gör några inställningar där är jag. Nog för att jag var lite trött i går kväll, men jag är ganska säker på att jag inte varken ändrade några mailinställningar, eller skickade mail på engelska till mig själv om det. Dessutom med en länk till “yahoofs.com”, som pekar på en exe-fil.

Just när det gäller länkar så har jag en mycket bestämd regel. Jag klickar inte på länkar som går till någon annan domän än den jag vet att företaget ifråga använder. Därför svarar jag nästan aldrig på kundundersökningar, eftersom de brukar gå direkt till företaget som driver undersökningen, och inte företaget som jag har kontakt med. Det är synd, när det kanske tar flera sekunder att lägga in en liten HTTP Redirect i apache-configgen.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, datorer, spam.

May 13th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Testat hojar

I helgen är det MC Live i Barkarby, som jag har förstått det lite grand som en ersättning till att det inte blev någon MC-mässa i Sverige i år. Jag åkte dit, för att äntligen få provköra en massa hojar som jag var nyfiken på.

Jag började med att gå ett varv runt utställningsbåsen, och där fanns alla möjliga hojtillverkare, ett litet lunchställe, och en del annat. Inget var så jätteupphetsande, så jag tog min hjälm i handen och knatade iväg till provkörningsområdet. Hojarna stod utmed sidorna på den landningsbana där jag körde upp för drygt 10 månader sedan. Man lämnade ifrån sig sitt körkort, och tog hojen och ställde sig i kön för att komma ut på banan. Fram lagom långt för att man gott och väl skulle hinna upp i 100, en 180 graders sväng åt vänster, en 90 graders sväng åt höger, en liten raksträcka, en vänstersväng, och sedan som i en stor båge tillbaka till startplatsen. Man hann ju inte känna så mycket, men man märkte ju om det var något man trivdes med.

Jag började med att testa en Kawasaki ER-6f, den med full kåpa. Jo vars, inte så dum, men inte något som jag har något starkt minne av heller. I och med att den har så liten motor så är det ju ingenting man sätter flickvännen på baksätet på, och drar iväg tvärs över landet med. 2 pers på 650 kubik? Njae, kanske inte. Däremot kan man ju pendla till jobbet med den.

Sedan tog jag ett varv med deras VN 900 Custom. Tja, det är en liten custom. En sådan har jag redan.

När jag ändå var där så kunde jag inte låta bli att prova VN 1700 Voyager också, för att den såg så jäkla stor ut. Trots det var den lika smidig som vilken hoj som helst. Najs.

Jag har lite svårt för BMW’s hojar eftersom de är så satans höga, men jag tog ett varv med F800 ST ändå, en variant med lite kåpa. Inte alls dum. Egentligen borde jag ha testat en BMW till på slutet, när jag hade blivit lite mer varm i kläderna, men det blev aldrig av.

Jag knatade över till Suzuki, och provade en av deras stora customhojar, en Intruder C1800RT. Tyvärr hade den fel däck, vilket gjorde att när man började luta hojen så vred sig styret in lite extra mycket, så man fick sitta och hålla emot i svängarna. Ohyggligt otrevligt.

Eftersom hojarna på körskolan är väldigt nära Suzuki Bandit, provade jag den stora versionen, en GSX1250FA. Väldigt mysig. Bra kraft, lätthanterlig, och ett väldigt “bekant” beteende. Kanske inte så konstigt, å andra sidan.

De hade en Hayabusa där också, men den hoppade jag faktiskt över.

Över till Honda. Jag bad om tips, och blev rekommenderad en CBF1000A. Synnerligen sympatisk. En sådan kan jag absolut tänka mig. Smidig i stan, och plats för packväskor och passagerare när det behövs.

Några meter bort fanns en Goldwing. Seriöst, man kan faktiskt inte vara på en sådan här grej utan att prova den. Intrycken kan ungefär summeras i “wow”. Jag förstår varför den vinner alla tester. Den tuffar på som ett ånglok i raksträckorna, men var ändå den hoj där jag kände mig bekvämast med att lägga ner rejält i svängarna. Både leksak och buss på samma gång.

Dagens sista provkörning var den hoj som jag har för mig att lärarna på Jarla har, en Yamaha FJR1300. Ok, det var väldigt långt ner till marken, men det gick ändå utan problem att rulla fram i kön, där man måste sätta ner foten hela tiden. I fart så var den en av de trevligaste. Både mycket kraft och lätthanterlig. En hoj som lärarna kör från morgon till kväll varje dag hela säsongen kan ju omöjligen vara dålig.

Vid det här laget kände jag mig ganska nöjd, och inte riktigt längre kapabel att hålla isär hojarna från varandra. På väg tillbaka till min egen såg jag då att kön till Bilprovningen som hade tagit dit en lastbil med testgrejer nästan var tom. Ja, men då så. Jag hade en bokad tid på tisdag morgon, men den var ju lika bra att få det överstökat. Tjejen framför mig i kön hade tydligen som vana att lägga ner sin hoj på marken, och hade nu efter upprepade gånger köpt stora pinnar som skulle skydda motor och lack från de värsta skadorna. Killen framför henne hade också en customhoj, och var lika nyfiken på hur det var för mig att köra utan ruta, som jag var på hur det var att köra med. Å andra sidan klarar jag mig nog i år också, så kan det få bli något nytt och roligt nästa år istället. Att det finns många skojiga modeller att välja på är ju tydligt.

I och med att det fanns så många modeller så var det knappt någon kö heller. Kanske 2-3 personer till de mest populära hojarna, men det var bra flyt, så man behövde aldrig vänta speciellt länge.

Det fanns förresten en Hoss Boss där också, fast inte som man kunde testköra. Luftintaget bakom framdäcket var säket 50-60 cm brett. Helt sjukt.

Besiktningen gick bra, men jag var tvungen att åka upp till Jula och köpa en fånig reflex för 15 spänn för att slippa få en tvåa i protokollet. Jag åkte dit, satte fast den på sissybaren (fult, men det fanns liksom ingen annanstans att sätta den), och fick mitt tomma papper av besiktningsmannen. Jag loggade nyss in för att avboka tiden på tisdag, men den var redan borttagen, och dagens besiktning fanns med i listan. Lite imponerande, faktiskt.

De har öppet i morgon också. Har du mc-kort, så åk dit.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, barkarby, mc live, bmw, f800 st, honda, goldwing, cbf1000a, kawasaki, vn 900 custom, er-6f, vn 1700 voyager, suzuki, gsx1250fa, intruder c1800rt, yamaha, fjr1300, bilprovning.

May 1st, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Ny e-legitimation

Efter ganska många försök lyckades jag ju fixa en e-legitimation på min Mac förra året, så jag kunde deklarera på nätet. Nu börjar det ju bli dags igen, så jag surfade iväg till Skatteverket, och försökte logga in med “Bank-ID”. Programmet “Personal” drar igång, men dropdownen där jag ska välja certifikat är tom och disablad. Jaha, det gick ut i mars i år. Skumt.

Enligt den fina broschyren skulle det gå att logga in via någon kod som skulle stå högst upp på deklarationsblanketten. Jag letade ett tag, men den fanns helt enkelt inte. Lite läsande avslöjade att det var på grund av att jag har en enskild firma, så då är de lite bråkigare.

Jag surfade då iväg till SEB för att den vägen skapa en ny e-legitimation. Logga in, knappa in kod nr 2, och så iväg till Telia. Där fick jag ett felmeddelande om att jag inte hade installerat “Net ID”. Say what? Det fanns en liten länk, så jag laddade hem det och installerade. Iväg till Telia igen, varvid den gnällde på samma sak igen.

Ok, omstart av Firefox, in på SEB, verifiera med kod nr 2, och så till Telia igen. Det gick fortfarande inte, så jag ringde Telias support, som snällt nog hade öppet sent på kvällen. Efter att ha plockat bort alla Telias cookies så gick det bättre, men jag kunde fortfarande inte skapa något e-leg.

Killen där rekommenderade mig till slut att köra ett script som han mailade, starta om datorn, och installera Net ID en gång till. Då skulle det fungera bättre. Sinnesjukt.

Någon dator startade jag inte om, men jag startade om Firefox i alla fall. Genom att starta Net ID via Findern och inte direkt från kommandoraden, fick jag faktiskt upp en flik i Firefox med lite inställningar och annat. Framsteg!

Sedan iväg till SEB igen, och vidare till Telia. Se där, nu slutade den gnälla på att Net ID inte fanns. Jag fick något ytterligare felmeddelande som jag har glömt bort, men efter att ha tagit bort något tillfälligt “token” i Net ID och försökt igen, gick det bättre. Ett par felmeddelanden senare, och några ytterligare hopp mellan Telia och Net ID-fliken, så hade jag faktiskt fått min e-legitimation!

Tillbaka till Skatteverket. Och se där, jag kom in!

I helgen ska jag ta reda på vilka siffror jag ska skriva in. Ingen brådska.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, ekonomi, säkerhet, teknik, deklaration, e-legitimation, SEB, Telia, Firefox.

May 1st, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

|