Till Kanada
Idag var det så dags att åka till Kanada en vecka, å jobbets vägnar. Montreal, närmare bestämt. Hittills har det varit en blandad upplevelse.
De har ju inte vett att använda europeiska kontakter här borta, så igår kilade jag in på Kjell & c/o för att köpa en liten adapter. Tydligen klarar både datorer och telefoner att drivas på allt över 100V, vilket jag inte visste. I min oändliga visdom beslöt jag mig för att prova datorkontakten i adaptern innan jag var på andra sidan jordklotet, varpå jag snabbt upptäckte att spåren på sidorna för jordade kontakter var alldeles för stora. Adaptern var alltså oanvändbar. Tillbaka till Kjell i förmiddags. Provar annat exemplar, men får samma problem. Provar annan modell. Samma problem. Killen föreslår att jag ska snickra ihop en egen kabel. Jo men tjena, när man är på väg ut till Arlanda. Väl ute på Arlanda lyckas en kille hitta typ 4 olika modeller innan han slutligen hittar en där Apple-kabeln fungerar. Tack, Apple.
För övrigt finns en nedgång till Arlanda Express precis vid hållplatsen för Buss 1, när man kommer från Fridhemsplan. #win Som kompensation var incheckningen i andra änden av terminalen, så det blev någon kilometers promenad ändå. #murphy
I säkerhetskontrollen på Arlanda fick jag inte bara ta av mig bältet och tömma byxfickorna, utan även efter att ha blivit klämd på mer än en gång, visa att min lypsyl faktiskt var en lypsyl och inte ett fruktansvärt terroristvapen. Det är tydligen lätt att kapa och spränga plan med hjälp av en par cm lång cylinder. Veckans #wtf för min del.
Precis bredvid där jag checkade in så var det incheckning till Thailand. Hälften av resenärerna var knappt 1.50 långa och smala thailändskor, och andra hälften 1.80 långa svenskar, med en omkrets över genomsnittet. De flesta med thailändskt utseende pratade visserligen klockren svenska (oväntat många var pappa+mamma+dotter), men kontrasten blev så påtaglig.
Det skulle vara mat bÃ¥de pÃ¥ planet till Paris och det till Montreal. NÃ¥ja. “Maten” pÃ¥ första planet bestod av en liten fralla (Ã¥t inte jag lchf?) med ungefär en halv tesked laxröra. Inte sÃ¥ mättande, nej. Klockan var bortÃ¥t sju svensk tid innan det kom nÃ¥gon mat pÃ¥ Montrealplanet, sÃ¥ vid det laget var man lite hungrig. Till detta serverades Pepsi Max som enda cola-derivat. Stackars folk.
PÃ¥ flygplatsen i Paris, Charles de Gaulle (varför heter inte Arlanda “Stockholm Fredrik Reinfeldt”, eller “Stockholm Mona Sahlin” kanske?) hade de en jättefin hörna med dubbla eluttag vid 6-8 sittplatser med insynsskydd. Perfekt för att ladda laptopbatteriet. Tyvärr kostade internet massa eurosar, sÃ¥ det struntade jag i. Man kan ju alltid se lite tv-serie under tiden.
Av stolsgrannarna pÃ¥ Montrealplanet fick jag nÃ¥gra tips pÃ¥ bra lokal mat och nÃ¥gra restauranger som jag borde titta till. En rätt beskrevs som “very fat (strÃ¥lande!) and high cholesterol (vilket ju inte är ett problem)”. Jag nöjde mig med att le och svara att fett var bra. Gatan som hotellet och kontoret ligger pÃ¥ är tydligen fullt med bra restauranger (“and a strip joint” – mannen bredvid pÃ¥ planet – “shut up!” – hans fru), sÃ¥ det känns som ett lyckat val.
Just det, Kanada har precis som USA nÃ¥gra ja/nej-frÃ¥gor som man ska svara pÃ¥. Tyvärr var de inte alls lika roliga som amerikanarnas. Här var det typ “har du med dig nÃ¥gon mat?” och “har du med dig pengar för mer än vad-det-nu-var?”, och inte de mer givande “planerar du att begÃ¥ terroristdÃ¥d?” och “planerar du att kidnappa en amerikansk medborgare?”. Det senare lÃ¥ter ju som mycket allvarligare brott att motarbeta.
Väl på hotellet så är tjejen i receptionen i det närmaste en dubbelgångare till Sandra Oh. Distraherande.
Efter en snabb koll att det inte kostade flera hundra spänn i extra roomservicetillägg sitter jag nu och mumsar på en baconburgare. Baconet är väldigt krispigt och avrunnet (morr!), men man fick i alla fall lite fet och fin majonnäs bredvid. Baconet gör mig lite orolig inför morgondagens frukost, men det kan nog lösa sig med fettintaget ändå.
Pingback: Till Kanada Рn̴gra bilder | Basic personligt