Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Je ne parle pas français

Det var ju visserligen inte mer än väntat att det skulle inträffa förr eller senare, men ändå.

I helgen var vi som sagt på Skansen. Strax innan hemgång så hamnade jag mitt emot en kille i en ganska trång passage, varvid han stannade till och vred sig lite åt sidan så att jag skulle kunna passera först. Min vana trogen fick han ett “mercy bo cope”, med så stark amerikansk brytning jag kunde uppbringa. Varvid killen svarar på franska, eftersom han var fransman. Hoppsan. Min franska är numera en aning rostig, ungefär i klass med säkerheten i Microsoft Explorer 6 eller internetförståelsen hos en genomsnittslig riksdagspolitiker, så jag uppfattade tyvärr aldrig vad han faktiskt sa.

Tror jag ska övergå till ett svenskt “tack” hädanefter.

June 29th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Midsommarafton på Skansen

Igår kände vi för att vara unika, och åkte till Skansen för att fota djur och kanske lite folk. Smart tänkt. Kön vid huvudingången sträckte sig vid tvåtiden i dubbla rader förbi parkeringen utanför Cirkus, så vi gick bort till ingången med linbanan. Där var den lite kortare, men det tog ändå bortåt 45 minuter innan vi kom in. Strategiskt tips: Kom dit tidigare på dagen.

Det går inte att låta bli att ta kort på paddelankor.

Den här blev inte riktigt så skarp som den borde ha varit, men den blev cool ändå.

En vit blomma, som säkert har ett namn.

Terminator?

Ett gäng påfåglar skrek och flög omkring. Mindre än en minut efter att en av dem hade flugit från huset på ena sidan till den andra, kom en kille förbi och frågade sin pappa om de kunde flyga. Yup, och det ser ganska lustigt ut med deras enorma stjärtfjädrar.

Sälen såg mest ut att ligga och softa.

Visenten var inte heller direkt ihjälstressad.

Gässen höll sig i grupp, så det var ytterst få bilder där de inte såg ut att nästan sitta ihop.

Bland kanadagässen fanns en liten familj, med en jättesöt liten ullboll som gick omkring och utforskade. Föräldrarna gick bredvid och höll noga utkik.

Borta vid akvariet fanns några krontranor. Det blev jättefint med solen som lyste från sidan, men sedan var det det där med att inte klippa av fötter hela tiden.

Apropå att hålla utkik… Surikater är för jävla gulliga.

Avslutningsvis en liten modelektion. Alltså, om det är så att man vill ha en vit och tunn klänning på sommaren, så är det inte jättebra med svarta trosor. Om det nu inte är precis den här effekten man är ute efter, förstås.

June 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

“Raps & Smör”

På Ica idag så föll min blick på en flaska som det stod “Raps & Smör” på. Eftersom jag är lite petig med vilket fett jag får i mig blev jag lite nyfiken. Vid en närmare observation stod det “flytande blandning av raps & smörolja”, fast “flytande blandning av” och “olja” var knappt hälften så stort som “raps & smör”. Fult.

En titt i ingredienslistan: rapsolja 70%, vatten, smörolja 8%, salt, härdad rapsolja 1,4%, emulgeringsmedel, och lite annat skräp. Väldigt fult. Den där flaskan kommer inte komma i närheten av ett kylskåp som jag har någon kontroll över, den saken är klar.

Själv köper jag numera bara Arlas “koncentrerat smör” från Daglivs och ren kokosolja. Smöret är underbart, och kokosoljan fantastisk. Det är skoj att steka i smör som inte ger ifrån sig en massa bränt protein när det blir varmt, och stekytan när man steker i den helt smakfria kokosoljan kan komma från vilken uppslagsbok som helst på “maillardreaktion“. Fantastiskt brun och vacker.

Att inte vara fettskrämd gör att jag kan äta massa goda animaliska fetter, och veta att det bara gör mig mätt, ger mig stabilt blodsocker, förbättrar mina kolesterolvärden (vad de nu ligger på, jag ska kolla upp dem vilken dag som helst, mest bara “för att”), förmodligen minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, alzheimers och cancer, och, vilket är minst lika viktigt, drar fram alla goda smakämnen i maten. Att fettet då kostar några kronor mer än margarin och vegetabiliska oljor vars omega-3 inte ens kan tillgodogöras av människor, gör faktiskt ingenting.

June 24th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 15 comments

Backup hos varandra?

För något år sedan lyckades jag tappa Alldeles För Många Oersättliga Filer, framför allt nästan allt av runt 2 års foton. Det var inte jätteskoj.

Visserligen tar jag backup från min vanliga dator till min server, men eftersom de står i samma lägenhet så är det inte en så bra lösning. Med diskar på 1-2 TB som har överkomlig prislapp och internetanslutningar som faktiskt är lite fart på, skulle jag vilja göra så här:

  1. Jag och Person X köper varsin disk. USB om det funkar i Linux (lite enklare hotswap), annars SATA som dessutom är lite billigare (per GB).
  2. Konton skapas på respektive burk, för ssh-access med den nya hårdisken som loginbibliotek. Med chroot, så blir det ännu bättre.
  3. Jag synkar mina saker till Person X, och Person X synkar till mig.
  4. Ett konto hos dyndns.com gör att domännamnet kan ändras automatiskt när man får en ny IP-adress.
  5. Med crontab kan backuper göras godtyckligt ofta, och med “rsync --bwlimit” kan man hålla nere bandbredden lite grand.

Så, är det någon här som har samma behov, och har lust att vara denna Person X?

June 23rd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Bilder från kronprinsessbröllopet

I ett försök att vara så unika som möjligt så åkte jag, Mia och Anders till city igår. Jag ville testa mitt nya kamerahus (Canon 7D), Mia sin 100mm-glugg, och Anders sitt Namibia-kit.

I början hade jag en 17-40 vidvinkelzoom för att få överblicksbilder, men det blev snabbt astråkigt. Jag kan verkligen inte fota i stan med så kort brännvidd. Att “gå närmare” med vidvinkelgluggen vågar jag helt enkelt inte. Istället bytte jag till en 70-200 telezoom, vilket gjorde allting mycket roligare.

På väg genom Gamla Stan var det ganska många personer med kronor och tiaror av olika slag. Tyvärr blev bilden lite för suddig, eftersom han var på väg bort för snabbt.

Man med krona

Vi gick vidare bort mot Sergels Torg, där jag nog fick världens bästa bild på kortegen. Titta! Ett bakhjul!

Kortege

Efter denna succé gick vi vidare mot Kungsträdgården, för att försöka hinna ikapp dem vid Nybroplan. Utanför NK stod helikopterflottiljens livgren, bland annat den här killen. En av dagens bättre bilder, tycker jag.

Kille ur helikopterflottiljens livgren

Att hinna till Nybroplan i tid blev omöjligt, så vi gick ner till Operan istället. I någon av de fototidningar jag har läst senaste tiden fanns ett tips om att fota publik och folksamlingar från sidan, med fokus på någon enstaka person en liten bit bort. Tycker det blev ganska bra.

Tjej på Strömgatan

Bakom oss kom några poliser på häst. Jag blev glatt förvånad när jag såg lillkillen när jag efteråt bläddrade igenom bilderna. Ibland måste man ha tur också.

Polis på häst

Många hade tiaror, som sagt. En hatt är inget hinder för detta.

Hatt med tiara

Sedan kom då brudparet ut. Tyvärr stod vi lite långt bort.

Brudparet på balkongen

Inzoomat till 100% så ser man faktiskt att det verkligen är Victoria och Boxer-Robert. För att vara handhållet, med drygt 1,5 kg kamera i ena handen rakt uppsträckt (den andra höll jag ovanför displayen så jag kunde se vad tusan jag siktade på), och på 200 mm brännvidd, tycker jag att det är helt ok.

Victoria och Boxer-Robert, 100%

Vissa i publiken var annorlunda utsmyckade än andra. Det lönade sig att ta en extra sekund och låta kameran ligga still och kunna fokusera i lugn och ro innan man kastar sig på avtryckaren.

Tjej med blommor på kinden

Vi började vandra tillbaka genom Gamla Stan, men inte heller här var vi helt ensamna. Äntligen en bild där mängden folk faktiskt syns.

Folk på Riksbron

Framåt Slussen fastnade brorsan på en bild också. Möjligtvis lite rörig bakgrund, men jag tycker att den funkar.

Anders vid Slussen

I början av dagen hade jag och Anders provat hattar, så när jag efteråt såg en ungefär likadan hatt “in the wild” var jag ju tvungen att kasta upp kameran. En aning tur med tajmingen.

Kvinna med hatt

På vägen hem stannade Mia och jag till och fotade lite lammöron och rosbuskar. Här ekade Scott Kelbys röst om att ta sig ner till blommornas höjd och inte fota uppifrån.

Lammöron

Sammanlagt blev det ungefär 300 bilder (fler än Mia, för första gången någonsin), med plats för 50 bilder kvar på kortet (8 GB). Jag behöver helt klart minst ett kort till, för det där känns som lite för liten marginal. Kameran är jag mycket nöjd med, den är precis lagom snabb, avancerad och tung för min smak. Jag kan göra allt jag vill med den, och det finns gott om utrymme att växa och lära sig mer. Telezoomen älskar jag, men vidvinkelzoomen får nog stanna inomhus tills jag lär mig hur jag ska använda den.

Inte för att det blev några närbilder på varken Victoria eller Madeleine (varför fick inte JAG ta den här bilden, t.ex?), men jag är ohyggligt nöjd ändå.

June 20th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Interphone + GPS + passagerare = #fail

I höstas bytte jag ut min Cardo Scala Rider Q2 mot en Interphone F4, på grund av problem med blutoothkopplingen till mobilen. Interphone är väldigt mycket duktigare, och kräver inte att man ständigt parar om apparaten med mobilen, så jag var nöjd och glad. Tills i lördags.

Tja, eller tills i mars eller så när det visade sig att ena luren var död, men det var lätt åtgärdat genom att lämna in den på service. Garanti ftw.

I lördags skulle vi iväg några stycken på utflykt till Sigtuna. Jag och sambon åkte först på hojen, och de andra bakom i bil. Jag knappade in adressen till restaurangen i mobilens GPS, aktiverade dialogläget med sambon, och började köra. Minutrarna gick, men det kom aldrig några körinstruktioner från GPS’en.

Då visade det sig att dialogläget tar prioritet, så GPS-instruktionerna kommer aldrig fram. Stänger man av dialogläget så funkar det precis som det ska. Jätteskoj.

Cardon gjorde tvärtom, vilket var ofantligt mycket trevligare. Då kunde man sitta i dialogläget hela tiden, och då och då bli avbruten av ett “sväng höger om 300 meter” då och då. Tyvärr slutade telefonkontakten fungera helt och hållet efter en timme, men ändå.

Sista biten fick jag därför stänga av kommunikationen med sambon, för att kunna höra vad GPS’en hade att säga. Det här ser jag som ett rejält konstruktionsfel, men knappast något som jag lär kunna få några pengar tillbaka för efter nästan ett år.

Nu har det dykt upp en Scala Rider G4, med ett par ändringar. Framför allt är blutoothversionen ändrad från 2.0 till 2.1, vilket visar att de faktiskt har gjort någonting på den fronten. Sedan klarar den kommunikation över längre avstånd, men det spelar ju ingen roll så länge man sitter på samma hoj. Å andra sidan är den inte gratis, och jag kan inte hålla på och köpa nya komsystem hela tiden. Det är bara jäkligt störande att aldrig få något som faktiskt fungerar som det ska, utan bara strular på det ena eller andra sättet.

Rekommendationen blir därför, just nu:

  1. Om du kör ensam och bara vill ha koppling till mobil och GPS, köp en Scala Q2 eller G4.
  2. Om du har en Nokia, köp istället en Interphone F4.
  3. Om du vill kunna prata med din passagerare eller kompisen på en annan hoj, prova Scala G4.

Att kunna snacka samtidigt som man kör är faktiskt väldigt trevligt. Speciellt för mig som är så obotligt snacksalig. *host*

June 14th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Försvaret söker folk utan egna åsikter

Den här veckan har Försvarsmakten haft en reklamkampanj för att rekrytera folk. Det är en massa uttalanden typ “Din/Ditt X tycker inte att Y. Klarar du av att ha en egen åsikt?”. Det framgår tydligt när man har sett flera av dessa, att den “rätta” åsikten är tvärtom mot vad mamma, kusinen, kompisen osv tycker. De personer som har samtliga dessa korrekta åsikter, är de som de vill rekrytera.

Det hela blir lite komiskt.

Om man är en person som gillar att tänka själv och ha egna åsikter, är militären uppenbarligen inte direkt det bästa valet.

June 11th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Kanada == USA

Ju mer jag kollar runt här i Montreal, desto mer likt USA känns det. Inte bara att pengarna heter dollar, det är bara början. Dessutom är alla priser utan moms, vilket gör att det är omöjligt att veta hur mycket någonting kostar. Sedan kommer liheterna en efter en.

De verkar lika fettskrämda som amerikanarna. Hur fett någonting är verkar vara den viktigaste informationen. Lite tjatigt med alla “this is fat free!”, men det är i alla fall lite mer relevant än hur mycket koldioxid som har släppts ut.

All mat består nästan uteslutande av kolhydrater. När jag beställde kyckling till lunch idag ingick både spaghetti och klyftpotatis. Hotellfrukosten innehöll stekt potatis, rostat bröd, marmelad som enda pålägg, fruktsallad och juice. Och lite ägg och bacon, men de var väldigt sekundära.

Folks kroppsformer är väldigt binära. Antingen är de smala, eller så är de rejält runda. Andelen smårunda människor är i klar minoritet.

Trottoarerna är lika höga som i USA, och bostäderna ser ut som i vilken amerikansk stad som helst, med den där typiska trappan man har sett ett otal gånger.

En lustig sak är att tunnelbanan går på däck, med en konstruktion som gör att den skakar så att man håller på att gå sönder. Skakandet känns också bekant från filmens värld.

Ganska centralt här i Montreal ligger ett chinatown, med entréer i varje ände ungefär som i Visby, och vad jag kunde se enbart kinesiska restauranger och affärer. Det är inte heller något som jag får så starka europavibbar av.

Den största skillnaden är språket. Trots att alla indikationer säger att det här är USA (walks like a duck…), så är det definitivt franska som gäller. Jag får nog ta tillbaka det där om tvåspråkigheten som jag skrev förut, för den är trots allt inte så stor som jag trodde. Massor med skyltar är enbart på franska, och då och då stöter man på personal som helst bara pratar franska. Om man skulle bo här, vilket jag inte har några som helst planer på, så måste man verkligen kunna en del franska.

Tidigare i veckan var det någon som postade en liten världskarta, där det på USA stod “us”, på Afrika “brown people”, på Asien “cheap labor”, och på Kanada “just like us”. Nu förstår jag vad de menade. Att åka från Sverige till Norge är ett mycket större kulturellt steg.

Suck. Jag fick ok från cafékillen i den foodcourt där jag sitter just nu att använda eluttaget precis mitt emot. Med gratis, om än jättelångsamt, internet. Nu kom precis några vakter förbi och sa att jag inte fick använda det, eftersom det var “privat” eller något sånt fånigt. Jag vill ha lite batteritid kvar på planet, så nu är det därför dags att avsluta det här och logga ut. Hoppas de är snällare på flygplatsen.

June 5th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Fettskrämt Kanada

Jag gick tillbaka till Wal-Mart här i Montreal, dels för att köpa lite flaskvatten, och dels för att kolla lite näringsvärden på maten där. Tyvärr är det bara att konstatera att de är lika tokiga som USA. Det står “fat free” på allt möjligt, medan kolhydratbomberna finns överallt. Nog för att det är Wal-Mart, men ändå. Människorna här är inte USA-tjocka i alla fall, så lite vettigare verkar de äta. T.ex. verkar det alltid att gå att få sallad till maten istället för potatis eller ris, utan att det är något konstigt med det.

Bland efterrätterna där i affären fanns små skålar med fruktsallad. 21% kolhydrater, varav 19% socker. Mest fruktsocker antar jag, det som absolut snabbast förvandlas till fettceller. Mums. Det fanns färdig chokladmousse i portionsskålar liksom en del annat, det mesta med ungefär samma siffror.

Det riktigt förvånande var mjölken. I svensk mjölk är det 3% fett och 5% kolhydrater. I mjölken här var det 12% kolhydrater. Hur går det till? Extrasockrad? Det finns en chokladmjölk som verkar poppis, med förpackningar i alla möjliga storlekar. Det är ganska ofta som jag ser folk stå med en sådan i handen i hissen på kontoret. Jag råkade se näringsinnehållet på den nu. Först 3% fett. Fine. 9% protein. Ovanligt mycket, men det gör ju ingenting. Sedan 27% kolhydrater, varav 26% socker. Sådant säljer de glatt i literförpackningar. Som jämförelse ligger svenska Pucko på 10% kolhydrater. Sinnessjukt.

Som avslutning fick jag lära mig att “bonjour, hi” betyder “pratar du franska eller engelska?”. Praktiskt. Dessutom är det lite roligt med franskpratande människor som är lika glada över att prata engelska, till skillnad från franskpratande människor i ett visst annat land som ligger lite närmare Sverige. Visserligen är franska det officiella språket, och därför står det alltid överst på alla skyltar och används vid stationsutrop (det borde vara en mänsklig rättighet att höra “atwater” på franska… “atwatööör”, alltid lika kul) , men det är en tvåspråkighet bland befolkningen som jag inte har varit med om förut.

June 4th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Kanadensisk ko

Bara något hus bort från hotellet ligger två köttrestauranger. Den närmaste har priser på runt 20 kanadadollar, dvs 150 spänn, och den andra ligger 2-3 gånger så högt. Idag tyckte jag att det kunde räcka med den billigare.

Jag sätter mig, och får en meny. Den entrecôte som de har överst på menyn utanför, 18 oz (500 gram) för just 20 dollar (plus moms, på sant USA-manér), lockar mest. Som tillbehör får man lite stekta grönsaker och tunna pommes frites på sötpotatis. Servitören undrar sedan vilken sallad jag vill ha till. Det blir en “husets”, dvs lite blandade gröna blad och prylar, med någon vinegrätt på.

Inom någon minut kommer min dricka, och några minuter senare den lilla salladen. Öh, hoppsan. I Sverige brukar vi kalla en sådan där salladsportion för “lunch”. Glaset där bakom är ett vanligt Ikeaglas på 3-4 dl, så ni får lite känsla för storleken. Risken för skörbjugg känns inte direkt påträngande.

DPP-600-0473

Jag smakar lite på den, men avvaktar sedan på köttet. Alltså, hoppsan. Jag ville ha en del av en ko, inte en hel. Det är jobbigt med språkförbistringar.

Efter att samtliga gånger när jag hemma har beställt “medium rare” och fått “well done” har jag inga högre förhoppningar om stekgraden, men den här var verkligen alldeles perfekt. Jag får själv till dem ganska bra numera, men den här kocken slog mig på fingrarna rejält.

DPP-600-0474

Det syns inte så bra på bilden, men i den bakre änden sitter ett ben. Det blir kött inte sämre av.

Så jag njuter ett par tuggor, smakar på allt, och blir nästan tårögd. Det här var nog något av det godaste i köttväg jag har ätit. Förutom mammas egenskjutna älgfilé förstås, men det finns ju gränser för vad man kan jämföra med.

Precis lagom till att jag har börjat få koll på vad som är vad, kommer servitrisen och undrar om det smakar bra. Ja, det kan man lugnt säga. Sedan frågar hon om jag behöver ketchup. Då slog tårögdheten till igen, fast av en annan sort.

När jag är ungefär halvvägs kommer hon förbi igen för att kolla läget med ett litet “still good?”. Mycket uppskattat.

Med perfekt tajming kommer hon även förbi när jag är klar, och undrar om jag vill välja efterrätt. Det ingick nämligen, liksom kaffe eller te om man vill. Jag har en bok med mig (Ender’s Shadow av Orson Scott Card), men att ta fram den hinner jag inte förrän tallrikarna är borta och ett fat med en precis lagom stor tårtbit står framför mig.

När väl den är uppäten går det några minuter då jag bara sitter och myser. Servitrisen dyker upp, och ber så hemskt mycket om ursäkt att hon glömde mig så att jag fick vänta. Jo, det var ju jättejobbigt. Jag får notan, där det finns ett praktiskt litet fack för kreditkortet.

DPP-600-0475

Priset för detta, inklusive drickan, blev 200 spänn jämnt. Med dricks, lite mer. Larvigt.

Det lockar onekligen lite grand att prova det dyrare stället också, mest för att se hur stor skillnad det är. Det bör ju rimligen vara ännu bättre, även om det just nu känns svårt.

Fan, vad jag gillar mat. Och suck, så lätt jag har att bli kär i länder som har god och billig krogmat.

June 1st, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

|