Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Sprutad

I november ska vi, som jag nog har nämnt, åka till Namibia och ränna runt i bil ett varv runt landet. Där ska vi sova i tält, och ta porträttbilder på lejon. Det kräver lite mer förberedelser än när man ska åka inrikes i Sverige, tydligen. Bland annat måste man vaccinera sig mot allt möjligt. Alltså begav vi oss till Wasa Vaccination idag.

En nummerlapp, registering i deras datasystem, och sedan fick man sätta sig och vänta. Nu är det då så att jag är patetiskt spruträdd, så vartefter tiden gick blev jag mer och mer yr, och kände mig så spänd i vänsterarmen att jag nästan fick kramp.

Väl framme vid kassan blev det en väldigt lång diskussion om hepatit A och B, kolera, grundvaccin mot polio, och det ena med det tolfte. Jag kände mig mer och mer blek, och började nästan kolla efter ställen att spy. Fan vad jag hatar sprutor. Som tur var så var ju Mia med och kunde ta diskussionen med sköterskan/läkaren/kassörskan/sprutgivaren, medan jag satte mig på en stol med huvudet nedböjt och tänkte på roligare saker. Det var faktiskt (internationella?) pussdagen idag, t.ex.

Vi betalade (jävlar vad vaccin inte är gratis), och blev förda till ett rum. Jag fick lite saft, medan hon förberedde de två sprutorna jag skulle få. Först sa hon åt mig att andas ordentligt, men det är ju standard. Sedan fick jag ett tips som jag inte hade hört förut, nämligen att röra på fötterna. På det sättet skulle man dels snurra runt blodet lite extra i kroppen, men framför allt hålla hjärnan sysselsatt. Alltså tog jag uppgiften på högsta allvar, och försökte rita åttor med fötterna, helst i olika riktning. Det stack till lite grand i armen, och en sekund senare var det klart. Coolt. Inte för att jag kände mig kaxigare i huvudet, så klart.

För spruta nummer två fick jag lägga mig ner. Den gjorde även klart ondare, trots ivrigt fotviftande. På väg därifrån, för att gå till apoteket och hämta ut (svindyra) malariatabletter, kom vi överens om att prata om helt andra saker än vaccin. Det gick relativt bra, och efterhand fick jag faktiskt tillbaka färgen i ansiktet.

Nu återstår att försöka läsa alla informationshäften vi fick. Skoj, skoj.

Kan inte alla vaccin komma i tablettform istället? Det vore så himla mycket enklare.

September 29th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Svarstider

Ibland är tidszoner inte så skoj.

Dag 1: Kund i Italien upptäcker ett problem, och skickar rapport till sin säljare, dvs vår kund, i Kanada. De skickar rapporten vidare till oss.

Dag 2: Vi får rapporten, och upptäcker att vi behöver mer information. Skickar mail till Kanada.

Dag 3: Kanadensarna har tydligen kontemplerat över vår begäran, och väntat tills nu med att skicka begäran vidare till Italien. Här är vi nu.

Dag 4: Italienarna ser begäran, och kan förhoppningsvis skicka den information vi bad om.

Dag 5: Med lite tur hinner kanadensarna skicka informationen vidare till oss.

Dag 6: Vi kan förhoppningsvis lösa problemet. Allt som ska skickas till kunden i Italien måste tydligen gå via Kanada, som då kommer få sin lösning tidigast på dag 7.

Med viss sannolikhet kommer italienarna behöva fråga om någonting, varvid det går 3-4 dagar till. Kontorstid, dvs minst 2 veckor “på riktigt”.

He Re Gud. Idag ska vi lära oss ordet “frustration”.

I vanliga fall får kunder svar på frågor inom minuter, småfixar inom timmar, och nya funktioner inom några dagar, så det här känns lite bisarrt.

September 23rd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Kalorihypotesen havererar

Anna Ottosson står för det värsta haveri när det gäller kalorihypotesen som jag någonsin har sett.

Frågeställaren tränar 3 ggr per vecka, och äter i snitt 1750 kcal per dag. Uppdelningen är 25-30% protein, “max” 20% fett, och resten kolhydrater. Detta uppdelat på 5 måltider per dag.

Föga förvånande går han inte ner ett gram.

Enligt alla artiklar om kaloritramset så går man ner i vikt om man äter färre kalorier än man gör av med. Så, vad är Annas geniala tips? Jo, att äta mer, i snitt 2000 kcal per dag. Han får även tipset att dra upp fettandelen till 25-30% på bekostnad av kolhydraterna.

Någon får gärna förklara hur en ökning av kalorierna skulle leda till en minskning av vikten, med bibehållen träningsmängd. Givet kalorihypotesen, alltså.

Min gissning är att eftersom ökningen av kalorierna måste komma helt och hållet från fett, kommer det inte hända ett endaste dyft. Möjligen, möjligen, att han inte kommer vara lika hungrig precis innan mat och sov-klockan ringer igen. De täta och kolhydratrika måltiderna gör att det hela tiden kommer pumpas runt insulin i blodet, och han kommer inte kunna gå ner ett gram eller minska i omfång en enda centimeter.

Eftersom han tränar spinning och styrketräning som kräver lite explosivitet, skulle jag personligen komma med helt andra råd.

  1. Dra upp fetthalten till 50-60%, och dra ner kolhydraterna till högst 20-25%.
  2. Ät bara 3 gånger om dagen. Skippa en måltid om du inte är hungrig.
  3. Ät dig helt mätt. Krävs det 5000 kalorier, fine. Dra i så fall upp på fettet, inte kolhydraterna.

Så, Magnus, om du läser det här: Prova gärna Annas minimala ändringar i några veckor. Prova därefter mina tips i några veckor. Sedan märker du själv vad som fungerar bäst.

September 22nd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Andlighet och välgörenhet

Jag kom nyligen i kontakt med en organisation som framför allt ägnar sig åt välgörenhet av olika slag, med erbjudande att gå med. Jag avböjde av ett par olika skäl, trots trevliga människor och en intressant miljö. Framför allt var det två saker som störde mig.

Nummer ett är att organisationens värdegrund kommer från Gamla Testamentet. Till en början förmodligen för att rymma både kristna, judar och muslimer. Problemet är att GT inte är speciellt trevlig. Det är mord och hämnd åt både höger och vänster, från en Gud som är otroligt svartsjuk och visar en total brist på respekt och förtroende för människorna. Att kombinera det med välgörenhet går liksom inte ihop i min hjärna.

Nummer två är ett krav på andlighet. Toleransen för de tre religionerna ovan är sedan länge utökad till “vilken religion som helst”. Det var dock tvunget att vara någon form av religion. Som ateist var man uttryckligen inte accepterad. Som organisation står det dem självklart fritt att ha vilka krav de vill på sina medlemmar, men att behöva ljuga om och förneka någonting som är en så central del av hur jag tänker (jag tänkte skriva “mitt väsen”, vilket kanske skulle ha varit lite humoristiskt i sammanhanget), funkar inte. Inte för att religion var en stor grej, men det påpekades för tydligt för att kunna ignoreras.

Till en början gjorde det mig lite ledsen att det fanns en sådan klausul, men efterhand blev jag mest irriterad. Det finns nämligen alldeles för ofta en koppling mellan att vara religiös och att kunna idka välgörenhet. Som ateist ses man som en egoistisk typ, som “bara tror på sig själv”. Ungefär som en vänsterpartists nidbild av en moderat. Att i en sådan situation försöka visa att man ändå är kapabel att visa någon form av omtanke är ganska meningslöst, och brukar ge samma hjärntilt som för mig med Gamla Testamentet.

Jag kan omöjligen vara med i en organisation som på det här sättet ser mig som mindre värd.

Att moral och förmågan att visa omtanke och kärlek inte har någonting med religion att göra, tycker jag visades fint med den här bilden som jag hittade på Humanistbloggen.

Jag gillar helt enkelt verkligen inte religion, och de effekter som de har på människor.

Men, säger den uppmärksamma läsaren, varför stod jag då och sa att jag hade “fått min själ från Dharma” på Shorinjikempopassen? Det är en bra fråga, faktiskt.

Jag antar, så här i efterhand, att jag inte reagerade så starkt på det i och med att det var en väldigt opersonlig beskrivning. Det var ingen gubbe i skägg med Bodströmkomplex, utan Dharma kunde tolkas så löst som “naturen”. Dvs, det är universums uppbyggnad och samspel på olika nivåer (Gödel-Escher-Bach vibbar, ja) som ger upphov till mitt medvetande. Lagom abstrakt och flummigt, så det kan jag leva med. Det är när det börjar pratas om ett högre väsen som jag inte vill vara med längre.

September 3rd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

|