Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Namibia: Hemma till slut

De 34 timmar det tog att komma hem från att vi checkade ut från hotellet på Johannesburgs flygplats var helt galna. Förmodligen är det inte helt korrekta tider överallt, men så här var det ungefär:

Vi var vid receptionen på transithotellet i Johannesburg halv sex, och några minuter senare stod vi tillsammans med något dussin väldigt driftiga och envisa engelska damer och annat löst folk i kön till desken för South African Airways. Det enda vi hade fått i matväg sedan eftermiddagen dagen innan var alltså några flaskor vatten. Runt sextiden sa de att vi skulle få matvouchers så vi kunde gå och äta frukost. Strax därefter skulle vi istället få nya boardingkort, så vi kunde gå ombord 6.45, och lyfta 7.30. På de korten stod det att vi skulle till gate A7. Planet stod dock som dagen innan kvar vid gate A18. Därmed fick vi inte heller några frukostvouchers. Visserligen skulle vi ju få frukost på planet någon timme efter att det hade lyft, men det låg ju ändå en bra bit fram i tiden. Alltså köpte vi på egen plånbok mackor, yoghurt och vatten för att klara oss tills dess. Det var ett mycket bra beslut.

7.30 kom och gick. Förväntad avgångstid ändrades till 9.00. En kvinna från SAA dök upp, och hon verkade faktiskt ha lite koll. Hon blev helt upprörd över att vi inte hade fått någon mat igår, eller för den delen någon vettig information. Mängden saker hon faktiskt kunde göra var däremot väldig begränsad. Så småningom kom det lite mer vatten, några muffins och lite chips. Det var deras erbjudande om frukost. Tur att vi hade köpt eget.

9.00 kom och gick. Avgångstiden ändrades till 10.00. Jag ringde Mats på vår resebyrå i Sverige, som sa att vi måste ha ett papper från flygbolaget om förseningen, annars skulle vi aldrig få någon ersättning från våra respektive försäkringsbolag. Han fixade även vårt anslutande flyg från London, och messade senare att det skulle finnas en person i London som skulle fixa flyg därifrån till Stockholm, och hotell om det skulle behövas. Helt underbart med en resebyrå som man kan ringa före 8 på morgonen en lördag, som direkt vet vem man är, och ser till att ge information man behöver, och drar i de trådar de kan från sitt håll.

SAA-kvinnan förklarade att anledningen till att de inte kunde köra planet igår var att det inte fanns någon servicepersonal till kabinen. Inte heller nu fanns det någon, men hon ringde runt för att hitta folk. Lite servicepersonal dök upp, och började vid 10-tiden servera kaffe och kakor till passagerarna, som fortfarande satt i gaten. Alla jublade. Varför man nu jublar när man får flygplanskaffe, men ändå.

Boardingkorten som vi hade fått i morse visade sig vara värdelösa, så en av personerna i gaten gick tillsammans med en handfull passagerare tillbaka till SAA-desken, 10 minuters gångväg bort. En dryg timme senare kom en av dem tillbaka med de flesta pass och tillhörande boardingkort. Nu med rätt datum och gate. Brorsan, liksom 4 av de 6 passen i våran grupp, saknades fortfarande.

Vid 11 började folk gå ombord. Brorsan kom med de sista passen en halvtimme senare, så då gick vi också ombord. Vi fick papper om förseningen, även om det bara stod att det var försenat till 07.30.

Klockan blev 12. De delade ut mackor, eftersom folk började bli hungriga igen. Däremot fick vi ingenting att dricka. Bröd utan dricka, smart. Nu var problemet att datasystemet på planet var trasigt. Kabinpersonalen hade nu jobbat så länge att de fick bytas ut.

12.30. Piloten och resten av den delen av besättningen meddelade att de inte längre kunde flyga, eftersom de varit i tjänst sedan 6 i morse. Alltså var de tvungen att efterlysa ersättare, som dök upp en halvtimme senare.

13.37 (LEET!) lyfte vi, nästan 17 timmar försenat. Då hade vi suttit på planet i två timmar, utan att kunna gå och äta lunch, eller göra något annat vettigt. Det kändes väldigt mycket som att vi blev infösta i planet mest för att det var enklare att ignorera oss då.

14.30 serverades resans första mål, “frukost”. Antingen äggröra och korv eller “söt” frukost med våfflor, sirap och andra sliskiga kolhydratbomber. Stackars satar, de som valde det. Mättnaden lär inte ha räckt så länge, och sedan gett en fin blodsockerdipp efteråt. Ouch. Planet var ju tänkt att köras på natten, och då får man först middag en stund efter att planet har lyft, sedan sover alla i en massa timmar, och så får man frukost lagom innan planet ska landa. Nu ville de göra tvärtom, och serverade frukost direkt efter start, och tänkte servera middag 2 timmar innan planet skulle landa. 8 timmar senare, alltså. Med en avgång på halv två, skulle det innebära en middag på motsvarande lokal tid 11 på kvällen. Ja, det går nog jättebra…

Eftersom planet körde på dagen, hade ju folk inget bättre för sig än att se på film, och gå och hämta öl och vin med jämna mellanrum. Det var lagret inte anpassat för, så när de ropade ut att de skulle servera mat redan klockan 7 eftersom folk hade börjat bli hungriga igen, hade en del saker redan börjat ta slut. Jag fick en halv kycklingfilé och en liten flaska rosévin, men sedan var det alltså slut på dagens mat. En liten macka, en liten yoghurt, lite äggröra, en korv eller två, och lite kyckling. Det var nog inte ens hälften av vad jag brukar äta. Allting självklart “low fat”, i den här fettskrämda världen, så min kropp höll på att bli tokig.

Klockan ett på natten sydafrikansk tid, elva på kvällen lokal tid, landade vi i London. Allting på Heathrow var stängt, och alla hade gått hem. Efter lite irrande hittade vi faktiskt en SAA-kvinna, som även hon sprang iväg med våra pass. En stund senare fick vi ett bokningsnummer på tre hotellrum, och ett nytt flightnummer. Iväg med en lokal buss, och sedan hade vi tre dubbelrum. Helt fascinerande med något som faktiskt fungerar. Även här, fastän det nu var ganska sent på kvällen, hade jag sms-kontakt med killen på resebyrån.

Rummet jag och Mia fick, var naturligtvis inte städat. Lakanen låg i en stor hög, det var tomflaskor och skräp på golvet, och det stod ett tomt glasspaket framme. Fräscht. Ett samtal till housekeeping senare, så fick vi efter en kvart eller så ett nytt rum. På det ostädade rummet låg en kvarglömd voucher för en buffémiddag på hotellets restaurang. Strålande, för någon som var hungrig. Om det nu inte var så att den hade stängt en timme tidigare. Kul med 22-timmarsdygn.

Trots att vi skulle vidare, blev vi vid ankomsten till London ombedda att hämta ut våra väskor, för att nästa dag behöva checka in dem igen. Fördelen var att då hade man tillgång till rena kläder igen. Förmodligen var det för att de vid det laget inte visste vilket plan vi faktiskt skulle åka med, så det var enklare att börja om från början.

Hotellfrukosten i morse kompenserade lite för svälten igår, med både äggröra, korv och vita bönor. Mamma gjorde någon konstig min när jag sa att alla bra frukostar ska inkludera en stor chokladcroissant. Jag förstår inte varför. Vi åkte buss till terminalen, och vid incheckningen fixade den vänliga kvinnan på eget initiativ att vi fick sitta tillsammans på en egen rad. Heja British Airways!

Lagom efter att man hade hämtat sig efter chocken av att de hade flera webkameror som fotade eller filmade alla som gick in till säkerhetskontrollen, blev jag självklart utvald att få en mycket noggrann kroppsvisitering. Det var på gränsen till erotiskt. Skulle man betala någon för att röra en på det sättet, skulle man få fängelsestraff. Rick har ju skrivit några gånger om engelsmännens mani vid kameror och säkerhetskontroller, men det var en helt annan sak att faktiskt få uppleva det.

Jag köpte lite choklad, fick rabatt på en kaffe på Starbucks, och medan den intogs stod det plötsligt “Please wait” som status på vår flight, istället för “Gate opens at hh.mm” eller “Go to gate” som på alla andra. Väl vid gaten, ropade de ut att vårt plan inte riktigt hade kommit än, så att planet skulle bli lite försenat. Det gick inte att göra något annat än att bara skratta åt det, även om alla vid det här laget var både trötta och allmänt less på flygplan.

Planet lyfte en dryg halvtimme sent, men i jämförelse med förra planet så var det ju inget att bråka om.

Vi kom till Arlanda till slut, ganska precis 24 timmar senare än planerat. Jag köpte biljetter till Arlanda Express, och jag, Mia och Anders gick ner till perrongen. Minutrarna till nästa tåg räknade ner, men när det bara var 3 minuter kvar, ändrades det till 18. Det är väl ingen som vid det här laget är förvånad över att just vårat tåg var inställt?

Från att vi lämnade hotellet i Namibia tog det drygt 48 timmar att komma hem, med två extra hotellnätter. För de som undrar så kan jag tala om att det finns roligare sätt att spendera en helg.

Väl hemma, så står väskorna på balkongen, en del saker är tvättade, och vi har fått i oss en rejäl portion LCHF-köttfärssås. Livet är på väg tillbaka till något mer normalt.

November 28th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Namibia: Fast i Johannesburg

Vi kom iväg från hotellet i Windhoek i bra tid, men planet till Johannesburg var lite försenat. Piloten tryckte gasen i botten, och körde in nästan en halvtimme på en tvåtimmarsflygning. Bra gjort.

Det verkar vara tradition att planen landar långt bort åt skogen i Johannesburg, och sedan får man åka buss till terminalen. Tyvärr kom ingen buss, så vi satt fast i planet i närmare en halvtimme. De som skulle med anslutande flyg blev lite stressade, minst sagt.

Vi traskade iväg i högsta fart mot där anslutande internationella flyg skulle gå, och möttes av texten “Delayed” på vårt 20.50-flyg, med texten “07.30+”. Öh, va?

Vid gaten fanns inte en kotte, men vid en annan gate fick vi reda på att flyget mycket riktigt var senarelagt till i morgon bitti. Vi letade efter South African Airways informationsdisk, men hamnade istället på ett hotell på flygplatsen som verkar ha hand om just strandsatta passagerare. Det var massor med folk där, och personalen var inte direkt stressade. Största humorn var nog att just Anders, som var den med absolut minst internationell erfarenhet, var den som tog täten och tog reda på vad som hade hänt, vart vi skulle, pratade med all personal, osv. Go bro!

Av någon SAA-kille som faktiskt fanns på plats, skulle vi få matvouchers och information om anslutande flyg. Han skulle dock först dra iväg med ett gäng som inte fick plats på det här hotellet, och få in dem någon annanstans i stan. Då var klockan 21, kanske. Nu är klockan 23, och han har fortfarande inte synts till. Lite mat kan man ju alltid få tag på, men information är värre. Av några andra passagerare fick vi till slut reda på att vi skulle vara i receptionen klockan 5 i morgon bitti, för att få mer information då. Två och en halv timme innan vårt plan ska gå? Varför? Att vara redo klockan 5 har varit det normala i två veckor, så den biten är inget problem. Men ändå.

Vi hade noga sett till att åka nattflyg både hit och hem, för att göra den långa turen lite mer hanterlig. Nu blir det förmodligen ett dagflyg istället, för att vid 7-tiden engelsk tid hamna i London. Ingen vet när det går några plan därifrån eller om det finns några platser lediga på dem, men i bästa fall kommer vi till Arlanda strax före midnatt. Annars kommer vi fram senare.

Det är roligt att resa, man får uppleva så mycket nytt.

Uppdatering: Anders hade hamnat på loungen, där det faktiskt fanns lite personal. De sa att vi skulle vara vid gaten klockan 6, vilket låter lite mer rimligt. Den rådande teorin är att det helt enkelt var för få passagerare på planet, och att de därför sket i att köra det. Det blev billigare att ge folk en hotellnatt istället. Han som skulle ge ut matvouchers har försvunnit, så några sådana lär ingen få. Det här ska vi ha kompensation för, den saken är säker. Och aldrig i helvete under några som helst omständigheter kommer jag åka South African Airways igen.

November 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Frukost

Frukosten i morse var väldigt speciell. Vi bor ju på samma hotell som för två veckor sedan. Även om vi hade träffat guiderna en stund på kvällen innan, åt de då frukost vid sitt eget bord. Vi hälsade, men vi kände ju egentligen inte varandra. Det fanns tavlor på väggarna och figurer som hängde i taket, men vi hade ingen aning om vad de föreställde. Att få ett namn gjorde liksom ingen skillnad, man visste ju inte mer för det.

Idag satt vi vid ett lite större bord, så att Farayi, huvudguiden, också fick plats hos oss. Tavlan på väggen var självklart två oryxer. Inte nog med att man hade sett dem i vilt tillstånd massa gånger, dessutom visste man att de inte behöver dricka vatten så ofta, och att deras kött är jättegott. En av figurerna i taket var lika självklart en pärlhöna, som var löjligt svåra att få bra bilder på. Vi har alla skrattat ihop, blivit dränkta i regn ihop, och svettats sönder i 40-gradig ökensol. Farayi ska upp till våra breddgrader nästa år, och det var självklart för alla att han skulle höra av sig, så vi kan träffas och göra något i Stockholm.

Vi vet nu hur stora delar av landet ser ut, vi fattar deras (puckade) valuta, och deras enorma eluttag. För bara två veckor sedan var man på väg ut i något helt okänt, för mig, Mia och Anders dessutom helt okänt, eftersom ingen av oss har varit på den här kontinenten förut. Mamma, Gerhard och Mats visste ju lite mer vad de hade att vänta. De visste varför pannlampor är ett absolut måste här, vi visste bara att att. Skillnaden är enorm.

Som souvenir från Farayi fick vi dessutom varsin sedel, från Zimbabwes bank. Beloppet är 50 miljarder. Många nollor blir det… Hurra, jag är miljardär! Tyvärr används inte den valutan längre, så deras praktiska värde är exakt noll. Men, deras affektionsvärde är desto större.

November 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Turnétröja

Som avslutning på resan så skulle vi få t-shirts, med text och design efter eget huvud.

På reseprogrammet stod det “Wegerman Group”, eftersom det är namnet på mamma, Gerhard och Mats, de som var initiativtagarna till den här resan, och de som har varit i Afrika förut. Det är ganska sällan som guiderna får en helt privat grupp där alla känner varandra, så den här turen var lite speciell. Ofta är det en handfull par eller liknande som de plockar ihop. Alla tyckte det var ok.

Så får vi då äntligen se tröjorna. Då har designern missuppfattat, och trott att vi var tyskar. Namibia är ju väldigt tyskt. På tröjorna stod därför “WE GERMAN”.

Senaste budet är att hon skulle fixa dem. Vi får se hur de ser ut när de är helt klara.

November 25th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Öken

Efter Swakopmund begav vi oss ut i öknen. Några timmar och en massa mil som såg ut ungefär så här.

På vägen åkte vi förbi stenbockens vändkrets, så där var man ju också tvungen att ta en bild.

Vi åkte också förbi en liten stad som heter Solitaire. Där bor en tysk kock, som har ett bageri. Han verkar vara motorcykelfan, för det fanns fullt med motorcyklar i olika former på området. På bageriet, och nu pratar vi alltså om ett litet bageri mitt ute i ingenstans, med några stereotypiska halmhyddor som enda grannar några mil bort, fanns en full uppsättning av chokladtårtor, kakor, och inte minst “världens bästa äppelpaj”. Självklart köpte vi varsin bit. De var på kanske 5 gånger 20 cm, minst 5 cm höga, proppfulla med saftiga äppelbitar. De skymtar i vänsterkanten. Formen tog de fram precis när vi kom dit, så att alla fick helt pinfärska bitar.

Nästa dag åkte vi till Sossusvlei, ett område med röda sanddyner. Först åkte vi till “Dune 45″, som tydligen Microsoft har på någon bakgrundsbild. Den är hur som helst den mest kända. Det är 185 meter till toppen, så den är ganska mäktig. Man hade ju trott att en sandhög, oavsett dess storlek, skulle flytta på sig och ändra form när det blåser lite, men vindarna här är så jämna att de behåller sig form år ut och år in. Däremot så flyttar de på sig några cm om året.

Att gå uppför en sådan här dyn är ganska ballt, för även om sanden i början ger efter, så packas den ihop och stannar ganska snabbt. Det är som att stå på en trappmaskin, ungefär. Väldigt svampigt. Efter en natt då temperaturen måste ha varit någonstans under 10 grader, var den vid 8-tiden på morgonen en bit över 30. Att i den värmen i ökensolen stå på en trappmaskin, var inte det lättaste. Jag gav upp ungefär halvvägs, men jag hade lite häftig utsikt ändå.

Nästa anhalt var själva Sossusvlei, en död sjö. För länge sedan gick en flod genom området, som hade en massa grön växtlighet, men när dynerna flyttade på sig så stängde de av vattenavrinningen. Det gjorde att träden dog. När sedan tillförseln också klipptes av, försvann allt liv. Det finns alltså inte ens några mikroorganismer, vilket gör att träden inte förmultnar. De bara står där, helt ihoptorkade. I bakgrunden ses dynen “Big Daddy”, som är den högsta här, på ungefär 210 meter. Parkeringsplatsen låg 1 km bort, så för att komma hit blev det 2 gånger 30 minuter trappmaskin igen. Sanslöst jobbig sand. Nu hade solen kommit upp lite högre, så temperaturen hade nu gått upp mot 37-38 grader. Sanden var jätteduktig på att suga åt sig den här värmen, så råkade man ta i sanden, eller få in den i sandalerna, gjorde det rejält ont.

Dagens tredje anhalt var en liten torrlagd canyon.

Vi bodde på en camping som hette Hammerstein, som var lite speciell. Campingområdet var förvisso ganska normalt, en stor grusplätt med lite träd, en vattenkran och ett eluttag. Det fanns några rum bredvid, så vi hade tillgång till dusch och toalett. Förutom natten på Spitzkoppe, hade vi alltså tillgång till vattentoalett och varmvattendusch överallt. Dessutom fanns alltid pool, även om den på något ställe var lite alggrön. Det är jobbigt att campa i Afrika.

Det speciella var snarare att de hade en helt tam springbock på området. Den ville inte riktigt bli klappad, men den gick i alla fall runt och nosade på folk. När vi kom, så följde den med oss upp till där vi satte upp tälten. Nästa morgon, när vi var och gick på sanddynerna, låg den framför våra tält och höll vakt. De är enormt vackra djur, med sin flerfärgade päls, de böjda hornen och de stora öronen. Vad vi åt till middag den kvällen? Springbocksgryta. Mums.

I morse packade vi ihop tälten för sista gången, och åkte tillbaka till hotellet där resan började. Efter dagarna i öknen var allting hur dammigt som helst. Väskor, kläder, bilen, och vi själva. När man hoppade in i duschen var det nästan så att man ville ta med sig väskorna och allt in under vattenstrålen.

Nu på lunchen så frågade guiden om vi för middagen ville gå till en restaurang som serverade lokalt viltkött, eller något annat ställe som jag inte ens orkade lyssna på vad det var. Beslutet om viltkött var enhälligt. Mer oryxbiff till folket.

I morgon kväll går planet till Johannesburg, därefter plan nummer två till London, och i morgon förmiddag vidare till Arlanda.

November 25th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Namibia: Lokalbefolkningen

En vanlig fråga när man har varit någonstans är om folket där var trevligt. I det här fallet så vet jag faktiskt inte, av en lite tragisk anledning. Varenda gång vi har stannat för att tanka eller köpa vatten, har det nämligen kommit fram killar som säger vad de själva heter, undrar vad jag heter, och sedan visar upp en palmnöt med bilder av elefanter och annat, och ens namn, som man får köpa. Jättegulligt första gången. Annoying som fan den hundrade, ett par dagar senare. Även i Swakopmund blev vi överfallna av tre killar som skulle sälja sådana där nötter. Det tar inte så lång tid innan man instinktivt undviker all kontakt med lokalbefolkningen, utom ungefär personer som jobbar i kassan där man handlar. Det är trist, för de enstaka personer vi faktiskt har pratat lite med, har varit väldigt trevliga. Nog för att de brukar ge sig ganska snabbt när man säger att man inte är intresserad, eller att man redan har köpt en sådan där nöt, men ändå. Att aldrig få vara ifred när man står någonstans är jobbigt.

November 24th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: LCHF på camping

Ett litet orosmoment inför den här resan var maten. Vi har ju ätit LCHF under hela 2010, och att då äta “vanlig” mat i två veckor är inte helt problemfritt. Jag försökte äta lite mer kolhydrater veckan innan vi åkte, men det gjorde nog ingen större skillnad.

Första dagarna låtsades jag som ingenting, och åt glatt flingor, mackor, och vad som nu fanns. Två dagar senare satt jag med helt trasiga nagelband igen, något som jag har haft i hur många år som helst, men som försvann när jag bytte kost. Nagelband som börjar blöda för att de är så torra och fnasiga, är inte det minsta skönt. Alltså bad jag guiden om lite mer fett i kosten. Tyvärr fanns bara yoghurt med “low fat”, så där fick jag inte mycket hjälp.

Vad göra? Förutom det te jag hade druckit tidigare, fanns även varm choklad. Sött, så det var lite för mycket kolhydrater för att vara riktigt bra, men å andra sidan kunde man smälta i en matsked smör i det. Ja, jag fick en del konstiga blickar. Men vad tusan, smör är bara hårt vispad grädde, och grädde har ju varenda människa i sin varma choklad. För att få upp fetthalten i yoghurten gjorde jag samma sak där. Som pålägg fanns ost och skinka, så det var ju bara att äta. Möjligen kan man bre lite extra smör på osten om man vill, men det har inte behövts. Så där, då klarar man sig fram till lunch.

Till lunch har vi ofta fått sallad. Efter att jag sa till om mer fett så har det alltid funnits massa bitar med avocado i. Bra. Som dressing och extra krydda har det också funnits inlagd mango i chili och olja, vilket är precis hur jäkla gott som helst. Se där, ett par matskedar fett till.

Att jag sedan tar lite pasta eller potatismos på kvällen gör ingenting, eftersom jag ändå ligger så bra till med fettet.

Simsalabim, så är mina nagelband hela och fina igen. Att de andra tycker jag är lite konstig och att guiden tycker att vegetabiliskt fett är bättre än animaliskt behöver jag inte bry mig om. Jag får det fett jag behöver, och min kropp mår bra. Någon omättlig hunger när man äter frukost kl 5 och lunchen dröjer till kl 2 infinner sig aldrig.

Jag satte upp margarin på listan med saker som jag verkligen inte ville ha, vilket guiden tog på lite väl mycket allvar. En i sällskapet är allergisk mot paprika, och eftersom vi är minst två personer som dessutom tycker att det är ofantligt äckligt var det inga problem att utesluta det ur kosten. Men när vi åt på restaurang häromdagen och jag fick min soppa utan vitlökssmör i eftersom det tydligen gjordes på just margarin, kändes det på gränsen till pinsamt. Nåja, så länge som jag slipper den där oljeprodukten så är jag glad ändå.

November 23rd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: The Tug

Swakopmund är verkligen kontrasternas paradis.

Vi åt på The Tug, en ombyggd bogserbåt som ligger precis vid vattnet. Vågorna från atlanten slår mot klipporna nedanför, så mycket att på däcket utanför restaurangen har de satt upp höga glasskivor som skydd mot dropparna som kommer flygande. Man beställer fisk, som är helt nyfångad. När solen går ner och havsbrisen möter en på väg hem, undrar man vart värmen tog vägen.

Samtidigt, ett par km bort, är det öken. Fortsätter man en bit till, är det öken så långt man kan se. Det är varmt, och så torrt och dammigt att när vi nu i morgon ska till Sossusvlei, känns det inte orimligt med ett sådant där munskydd som japaner brukar använda. Vi har 30 mil dammig grusväg framför oss, rätt in i sanddynerna.

En sak som guiderna har pratat om ända sedan början av resan är “africa time”. Vi kommer fram när vi kommer fram, liksom. Det här gäller dock inte servitörerna på någon av de restauranger vi har varit på. Maten kommer alltid med en gång. Mammas historia från deras första resa, när de först beställde mat, och sedan gick och provianterade inför resan, för att sedan återvända till restaurangen lagom till att maten kom, känns väldigt främmande. Det jag verkligen inte kan vänja mig vid, är därför bortplockningen av tallrikar. I Sverige väntar de alltid innan alla har ätit klart innan de tar bort någonting. Här plockar de bort tallrikarna så fort man har ätit upp. Till slut sitter då en eller två personer med sina tallrikar kvar, på ett i övrigt tomt bord. Jag upplever det som enormt stressande. Lustigt hur en så relativt liten skillnad i hantering kan märkas så mycket.

I morse lämnade vi in lite kläder för tvätt, och det var inte utan att jag blev lite nervös när jag såg en kille komma på cykel och ta kassarna på pakethållaren och åka iväg. Ingen logga på cykeln, ingen uniform av något slag, bara en kille på en cykel. När jag sedan hämtade sakerna nu ikväll så var allting både vikt och fint, och dessutom låg en maskinskriven lapp om att de hade haft problem att få bort en fläck på ena tröjan, men inte ville använda starkare saker för att inte riskera att förstöra materialet. På sätt och vis inget annat än det man hade kunnat begära, men med bilden av cykelkillen i huvudet var det ändå så att man reagerade lite. Fördomar? Yup.

November 22nd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Swakopmund

Efter att ha bloggat lite om läget åkte vi till resturangen “Lighthouse”. Visserligen hade de t-bensstek på menyn, men en oryxstek kändes ändå mer passande. 350 gram perfekt stekt viltkött, mums. Saker som potatis räknas som tillbehör, på en lista där det även fanns grönsaker. Att lchf-isera rätten var därför trivialt, och var ingenting som man behövde be om ursäkt för.

Frukost ingick i hyran av rummet, så det åt vi i restaurangen. Som juice fanns guava, så det gick ju inte att låta bli. Vi enades om en design på vår “turné-tshirt”, och la beställning på lite olika färger och storlekar. Vi ska få dem när vi kommer tillbaka till Windhoek.

Därefter ville jag ha mina glasögon fixade. Första optikern tyckte “vår tekniker är ganska ny, så det är bättre om du gör det någon annanstans”. Andra optikern tyckte “nej, det där går aldrig att laga, om man limmar kommer det inte hålla en minut ändå”. Väldigt otrevlig och högljudd kille. Tredje optikern tyckte “tja, jag kan ju försöka i alla fall”. Tre timmar senare fick jag tillbaka dem, hela och fina. Det blir ett besök hos Synsam direkt när jag kommer hem, men nu ser jag ordentligt igen i alla fall. Första stunden med glasögon var inte ett dugg kul, jag blev både yr och fick ont i ögon och huvud.

Vi gick vidare till Swakopmunds museum, som innehöll historia om de olika folken i landet, djurlivet, lite om tyskarna som hade kommit hit, och en massa annat.

När vi tog lite att dricka på fiket utanför, stod det två himbatjejer med varsitt barn och lekte. En kille i västerländska kläder spelade upp någon musik på sin mobiltelefon, medan ena ungen som knappt kunde stå upp, dansade genom att böja benen upp och ned och vrida på kroppen. Enormt sött, och nivån på kulturmix helt fantastisk. Servitrisen här blev helt fascinerad när vi sa att vi var från Sverige, och försökte förstå vad snö var. Det gick ganska dåligt. Hon var också himba, och besökte hemmabyn då och då. I rätt klädsel, så klart. Jo, det är mest servitriser vi har pratat med här.

Jag har nu också doppat tårna i Atlanten. Jävlar vad kallt det var.

Sedan strosade vi mest runt i stan lite grand och kollade i affärer. En lunch hann vi också med. Mamma och Gerhard ville ha öl till maten, vilket tyvärr inte var med på menyn. Servitrisens lösning var att själv gå iväg till en affär i närheten och köpa två stycken iskalla öl åt oss. Så kan man ju också göra.

Stan i övrigt är väldigt schizofren. Alla kan prata klockren engelska, eftersom det är landets huvudspråk. Alla gatunamn och sådant är på tyska, eftersom det var de som grundade staden. Därför är även arkitektur och sådant väldigt tyskt. Samtidigt har man gula sanddyner i bakgrunden och palmer lite överallt. Till slut vet man inte varken vilket land eller ens vilken världsdel man är i, allt är bara förvirrande.

Ikväll blir det middag på “The Tug”, men först ska jag nu se om min tvätt har kommit tillbaka. Där är mitt enda par långbyxor, som kanske vore bra att ha. I en bok om Swakopmund stod nämligen att man inte går på krogen i shorts.

November 22nd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Elefant i lägret

Från lägret i Ruacana åkte vi till vattenfallet, men där fanns inget vatten alls. Tydligen så går floden först igenom Angola, så de roar sig med att strypa vattnet då och då. Vi gick precis på landsgränsen, och var strikt förbjudna att passera en viss sten som markerade gränsen. Alltså tog alla som hade kameror och stoppade in ena foten över gränsen och tog en bild. Se där, jag har nu varit i Angola också.

Sedan åkte vi vidare till Epupa, också ett vattenfall. Vägen dit gick bland annat genom en liten flod, ungefär en halvmeter djup. Brum, brum, sa bilen. Inga problem. Vattenfallet i Epupa hade faktiskt lite vatten, om än inte så mycket. Ganska nära fallet så har himbafolket ett par byar, så vi tog en tur med en guide dit. Det kändes väldigt konstigt ändå, som att titta på “djur i bur” på något sätt. Först efteråt kom jag på att vi inte ens hade frågat vad någon av dem hette. Bu på oss. Himba var annars lite speciella. De bor alltid minst någon km från vattnet, som skydd från djur. Kvinnorna går topless (#win). De tvättar sig inte, utan smörjer istället in kroppen med en blandning av mald okra och kofett, så de blir helt röda. Funkar även som solskyddsmedel. Plötsligt kom det en helt vit kvinna in i byn. Det var visserligen en himba, men en albino. Hon kunde inte använda okrablandningen, utan hade fått hatt och kläder av turister. Måste vara en aning jobbigt, men hon var i alla fall fullt accepterad i byn. Ingen rasism eller “oh, du är ju konstig”-trams. Väldigt trevliga och öppna människor.

På kvällen tog jag en bild på månen, för den lyste så starkt att den gav skuggor. Pannlamporna var helt onödiga. Bilden var med ISO 100, 1/1000 sekund, bländare 4. Sa jag att den lyste starkt?

Därefter blev det en lång tur ner till Camp Palmwag. Först bad i poolen, och sedan middag på restaurangen för ovanlighets skull. Vi fick biff från namibiska kor, som hade fått beta fritt. Här kan de ju göra det hela året om. Dessutom äter de annat än svenskt gräs, så köttet var helt fantastiskt. På morgonen åt vi frukost som vanligt, och när jag hade borstat tänderna ropade mamma att jag skulle skynda mig ut. Då hade det kommit in en ökenelefant i lägret, och gick omkring bland tält och bilar och åt löv. Två turister hade tagit skydd i sin bil, och satt skräckslagna och höll koll på elefanten genom backspeglarna. Stor humor. Från oss var den kanske 10 meter bort som närmast. Vi hade satt upp tälten medan solen låg på och värmde upp sanden, och när vi packade ihop på morgonen var det fortfarande varmt på marken under madrasserna. Värme har fått en ny innebörd.

Vi åkte vidare mot öknen, så temperaturen ökade (30-35 grader, antar jag) och växtligheten avtog. Allting blev väldigt, väldigt dammigt. Nästa anhalt var Spitzkoppe, “Namibias Matterhorn”. Det hade för någon miljon år sedan stått under vatten, så klipporna var helt runda och eroderade. Väldigt likt klipporna i Bohuslän, faktiskt. Det bestod av röd granit, så topparna lyste rostrött i solen. Det var gammalt bushmän-område, så vi fick en liten guidad tur av en lokal bushman. Med klickljud och allt. Bilden förstördes lite av att han hade ett par hörlurar i tröjan, och fick sms till sin mobiltelefon då och då. Att sitta ute gick inte på grund av värmen, så vi åt inne i en klippskreva, med ett löst klippblock på några meter i diameter som tak. Ville man duscha fick man åka ner till lägrets reception, där det fanns två utomhusduschar. De droppade ganska långsamt, men sedan kunde man stå och torka sig med utsikt över en kvällssolsbelyst röd bergstopp. Det var inte alls fel.

Färden de senaste dagarna har varit på halvdåliga grusvägar, randiga som tvättbrädor. Ändå var guiden jättenöjd och tyckte att vägarna nu var mycket bättre än de hade varit tidigare. När vi idag fick åka asfaltsväg till Swakopmund var det ren lyx. Marken precis utanför staden är något av det torraste jag har sett hittills. Enstaka små buskar, annars bara sand och småsten så långt man kunde se. Staden ligger precis vid kusten, så vi har nu några minuters gångavstånd till Atlanten. Skillnaden på att bara förflytta sig några mil är enorm. Det är ju saltvatten, så det luktar salt och tång. Som Bohuslän, igen. Tyvärr lyckades jag bryta av mina glasögon, så i morgon bitti bär det av till en lokal optiker för att temporärt limma ihop dem igen. En vecka utan glasögon vore inte alls kul.

Jag trodde vi skulle bo på något hotell, men det verkar vara någon självhushållshistoria. Till två personer finns det dubbla sovrum och ett allrum på kanske 40 kvadratmeter, med kök och kylskåp och annat. Självklart TV, och som tur var även internet. Tyvärr tar de betalt per megabyte, så det blir väldigt försiktig surfning och ingen bilduppladdning. Bilen är på tvätt, för att få bort allt damm. Själv vill man bara ställa sig i duschen och stå kvar där i en timme, för att få känna sig lite normal igen.

Med skillnaden i väder, vi hade ju regn flera gånger om dagen de första dagarna, och nu klarblå himmel från morgon till kväll, skillnaden i landskap, allt från platt från horisont till horisont till backigt så att de fick koppla på fyrhjulsdriften för att ta sig fram, är det här ett väldigt konstigt land.

November 21st, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

« Äldre |