Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Det sinnessjuka “svältläget”

Nej, nu måste jag aggroblogga lite.

Kaloriräknarfascisterna i tidningarna fortsätter ju glatt med sina “om du skippar godisbiten på X kcal, så går du ner Y kg på Z månader”. Oavsett om man är man eller kvinna, vad man har för ålder, för vikt, eller hur mycket man tränar. Kalorier in och kalorier ut, som om människan vore ett perfekt slutet system som inte på något sätt ger ifrån sig några kalorier i nr 2. Som om kalorier från fett, protein och kolhydrater behandlades identiskt, med exakt samma transaktionskostnad och effektivitet. Jo men visst, sörru. Nåja, det där har jag gnällt om förut.

Nu verkar alla de här kaloriräknarna upptäckt det magiska “svältläget”, som snart ger mig hjärnblödning. Om man äter alldeles för lite och/eller tränar för mycket, går kroppen in i ett specialläge. I det läget så slutar kalorifascisternas egna fysiska lagar att gälla. Då spelar det ingen roll om du går back 1000 kalorier om dagen, du går inte ner ett enda gram ändå. Jag vet inte längre om det är roligt eller bara tragiskt att läsa “fråga: jag går inte ner i vikt, hur ska jag göra? svar: ät mer!” en gång till.

För oss normala människor med fungerande hjärnor, visar ju existensen av svältläget, som är i högsta grad verkligt, att kroppen kan ställa om sin ämnesomsättning ordentligt baserat på hur mycket man äter. Lågkolhydratätare har i snart 200 år visat att fördelningen mellan fett och kolhydrater också spelar in.

Kalorifascisterna själva ser inte ens hålet i deras egen logik. Ena stunden räknas varenda liten kalori, dessutom identiskt, och nästa stund verkar kroppen kunna hantera en skillnad på hundratals kalorier utan att vikten går varken upp eller ner. Tar kroppen de återstående kalorierna från di Levas kärleksvågor, eller vad? Hur kan det vara så svårt att inse att ens teori är uppfuckad?

Själv äter jag en rejäl frukost på kyckling stekt i en rejäl smörklick och äggröra, och löjligt stora klickar majo och bea på lunch/middagstallriken. Det går ungefär ett halvkilo smör i veckan nu, på två personer. Hur många kalorier som helst, nomnomnom. Min motion består av 10 minuter promenad från pendeltåget till jobbet på morgonen. De kan ha en bild på mig i ordlistan på ordet “kaloriöverskott”. Och ÄNDÅ gick jag ner 8 kg förra året. Visst är det lite intressant? Förmodligen hade jag gått ner mer om jag hade tränat, men det hör faktiskt inte hit.

January 27th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Tjock merinotröja?

Brorsan introducerade merinotröjor för mig förra året, så efter ha köpt en mycket trevlig t-shirt är jag nu på jakt efter en tjockare variant som ersättare till en fleecetröja.

På friluftsaffärerna på Kungsgatan finns bara Icebreaker, samma märke som t-shirten. Deras tjocka tröjor är sydda för personer med enorma kroppsbyggaraxlar eller något sådant, för på mig fungerar de inte alls. En halvmeter för mycket tyg samtidigt som de skär in och stryper blodflödet precis bredvid. Väldigt skumt. Hur som helst så funkar deras grejer inte alls. Jag har provat alla tjocklekar, modeller, och även några dammodeller. Fail, fail, fail.

Det fanns också det amerikanska märket Smartwool, som också var merinoull. De satt lite bättre, men fortfarande alldeles för dåligt för att jag skulle vilja ha dem på mig.

Så, finns det några fler märken som säljs i det här landet? Att köpa på postorder när två märken av två är helt oanvändbara känns lite väl optimistiskt.

Den desperata “Plan C” om nu även det här misslyckas, är typ att köpa en XXXL-tröja, och sedan gå till min favoritskräddare och be honom lösa problemet. Lite väl dyrt, bara. Men de är ju så himla mysiga!

January 24th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Mitt namn i en bok!

Den korta versionen:

Jag är med som “technical reviewer” i den nya “The Linux Programming Interface“!

Den långa versionen:

1976 träffade min mamma Håkan. Då och då umgicks vi med hans barndomskompisar, bland annat Janne. Janne i sin tur jobbade som programmerare på Paralog, med fritextdatabasen Trip. Den kördes i VMS, och från 1989 och några år framåt jobbade jag där för att stegvis flytta den från Pascal i VMS till C i Unix. 1990 eller 1991 fick jag gå en unixkurs, och som lärare hade vi en kille som hette Michael Kerrisk.

Många år senare hittade jag honom igen, varvid det visade sig att han höll på att skriva en bok om just Unix. Det skulle handla om systemprogrammering, dvs så nära operativsystemets kärna som det går att komma. Det var på den nivån jag hade jobbat med Trip, så jag fick några tidiga versioner av ett par kapitel för att korrekturläsa både text och programkod. Det blev några vändor fram och tillbaka.

Det gick några år till, Michael Kerrisk jobbade mycket med dokumentationen till Linux, och nu lite innan jul släpptes boken till slut. Drygt 1500 sidor, 2,3 kg. Först kommer ett “brief contents” på 3 sidor, och sedan en mer fullständig innehållslista på 19 sidor till. Massvis med tabeller och programlistningar.

Det snälla bokförlaget (no starch press) gick med på att skicka ett exemplar till alla som hade hjälpt till med boken, vilket inkluderade mig. Jag är även med i en “thanks to”-lista i förordet, vilket känns lagom bisarrt. Kul, men bisarrt.

Den innehåller verkligen hur mycket information som helst om hur man programmerar multitrådat, sockets, och allt vad det är. Av naturliga skäl har jag inte hunnit gräva så djupt i den än, så en mer fullständig sammanfattning och recension kommer så småningom. Dessutom har jag tyvärr ett halvdussin databöcker på min läslista redan.

January 22nd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Kanelbullen är ett smslån #lchf

Trots att den fåniga kalorihypotesen borde vara begravd och bortglömd för länge sedan, tittar den fortfarande fram då och då. Framför allt i kvällstidningarna, gärna under en rubrik av typen “så här länge måste du träna för att göra av med kalorierna i en …”. Stön.

Förutom då det faktum att kalorier från olika källor tas upp med olika effektivitet av kroppen, och att kroppens förbränning även i viloläge kan ändras rejält beroende på hur mycket man äter, finns det ett annat argument som visar hur värdelöst sådant där räknande är. Om man nu ändå vill fortsätta tro på “en kalori är en kalori”, och “kalorier in och kalorier ut” alltså. Vi gör helt enkelt ett hopp in i en liten fantasivärld, och ser vad som händer.

De absolut enda människorna i hela universum som faktiskt räknar kalorier, är de som vill gå ner i vikt. Så det lägger vi till i vår fantasivärld.

  1. Du vill gå ner i vikt.
  2. Du blir erbjuden en kanelbulle. Oavsett om du vet att det är kolhydrater man blir tjock av, eller tror att man blir fet av fett (på samma sätt som man ser ut som Hulken om man äter för mycket grönsaker, eller som en afrikan (kolla så fint jag undvek att använda ordet “neger”) när man äter mycket choklad), så vet du att den där bullen är Dålig (TM). Det finns inga dieter i världen som inkluderar kanelbullar (även om Rössners hallonbåtsdiet är ganska nära). Ändå har du ett sötsug eller en hunger som är så oemotståndlig att du omöjligen kan stå emot. Du vet att det är fel, och du vet att ditt ordinarie träningspass inte kan räknas. Du måste träna extra mycket, annars händer ju ingenting. Men, du äter bullen ändå.
  3. Enligt kaloriteorin så ligger du nu plus X kalorier. Gärna med tre värdesiffror för konceptet “bulle”, oavsett ingredienser och storlek. Dessa måste nu tränas bort.
  4. Så du ställer dig på löpbandet i några timmar, eller vad du nu gillar att göra. Att förbränna X kalorier genom träning går sinnessjukt långsamt, så förhoppningsvis är det inget du vill se på TV den dagen. Ditt vanliga träningspass blev visst dubbelt så långt. Tuff skit.
  5. Efter det här passet är du kalorimässigt tillbaka på samma punkt som i steg 2. Nu har du dessutom tränat hårt och länge, något som drar ner ditt blodsocker. Både låga och sjunkande blodsockernivåer är signaler till hjärnan om att Nu Behövs Det Mat. Några kan klara sig en timme eller två efteråt.
  6. Nu kommer vi till det intressanta. Du är dels lika hungrig som innan du åt den där bullen, och har nu dessutom ett lägre blodsocker på grund av träningen. I steg 2 hade du en hunger och ett sötsug som gjorde att du inte kunde motstå bullen, trots att du visste att du var tvungen att träna en massa extra som “straff”. Situationen nu är alltså ännu värre. Din hjärna skriker efter socker, och din mage kurrar så att grannarna får skaffa hörselskydd.
  7. Nu vill jag veta en sak. Vad, vid min gud, VAD får dig att tro att du nu kan låta bli att äta en bulle till, för att snabbt som tusan åtgärda de här signalerna, som du inte kunde säga nej till förut? Allvarligt? Du får självklart inte heller äta mer än din normala måltidsportion, för då för du ju tillbaka de där kalorierna som du så omsorgsfullt har jobbat bort.
  8. När du sedan inte klarar av det här i längden, utan tröstäter en chokladkaka för att i alla fall äta något annat, och då går upp i vikt fort som tusan eftersom din ämnesomsättning är så störd, har du dåligt samvete för att du har dålig självdisciplin. Är det inte då läge att fundera på att du kanske har ätit fel saker?

Alternativet är att äta sig mätt på 1-2 gram protein per kg kroppsvikt, och resten fett. Lite ovanjordsgrönsaker om du tycker att det är kul. Utan att räkna en enda kalori, förutsatt att du inte har en fullständigt uppfuckad metabolism eller ätstörning. Ditt blodsocker hålls på en bra nivå av din lever. Tränar du, kommer blodsockernivån inte ändras nämnvärt, eftersom levern har gott om fett i din kropp att jobba med. Om du vill äta efter träningen så är det bara att äta. Så länge som du inte äter några kolhydrater, kommer din kropp inte att producera något insulin, och därmed kommer du heller inte att kunna lagra något nytt kroppsfett. Kroppen bryr sig inte det minsta om den får energin från ditt kroppsfett eller från det du äter, så troligen kan du dra ner portionerna rejält utan att hungra ihjäl.

Verkar inte det senare alternativet vara både enklare och trevligare?

January 18th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 10 comments

Boken “Matrevolutionen” var jobbig

Sisådär, nu har jag nästan läst ut Kostdoktorns bok “Matrevolutionen“, den där nya boken om LCHF som säljer som smör. Som smör börjar säljas nu alltså, eftersom det är allt fler som äter LCHF (skämt snott från Kostdoktorns kommentarfält).

Till att börja med är den både informativ med en diger referenslista på slutet, lättläst och trevlig. Även om jag visste redan innan att LCHF inte var någonting som Annika Dahlqvist hittade på för några år sedan, var det en hel del nytt. Det är trevligt att veta att det trots allt finns ganska gott om studier som visar överlägsenheten på lågkolhydratkost. Förutom att vikten blir bättre, får man ju dessutom bättre blodvärden och sänkt risk för en hel bunt med sjukdomar.

Ändå känner jag nästan bara frustration och sorg, mer för varje kapitel jag läser, eftersom det är så mycket som får mig att tänka på mormor, och hennes sista år. Hon åt potatis varje dag, bröd till varje måltid, ofta med lite (lätt)öl som måltidsdryck. Frukt till efterrätt. Fikabröd lite då och då. Alldeles för många i släkten försökte, tyvärr med gott resultat, få henne att använda fettsnålare produkter. Det var ju det som alla trodde var nyttigt.

Resultaten kom som ett brev på posten. Övervikt, stelhet och värk, diabetes, tabletter i perversa mängder (där hälften av dem var till för att minska bieffekterna av den andra hälften). Till slut även det som på sätt och vis tog hennes liv, cancer.

Tänk om man hade vetat då det man vet nu! Kanske ännu hellre redan på 80-talet, då problemen började på allvar. Allt det hon åt är saker som nu har visat sig ha en större eller mindre koppling till ett eller flera av de besvär hon fick. Visserligen kan man självklart inte hålla sig garanterat fri från cancer genom att äta LCHF, men ju mer socker och vitt mjöl, desto större är risken. Liksom för de andra problemen.

Det går ju inte att låta bli att fundera över vad som hade kunnat hända om man hade fått ändra om i kosten redan då. Hur mycket lidande hade hon kunnat slippa? Hur många fler år hade hon kunnat leva? Kanske tillräckligt för att i alla fall få träffa sina barnbarnsbarn? Det går ju inte att veta, men det känns verkligen i hjärtat när det hon åt var topplistan på vad man inte bör äta, och man vet att hon skulle fått alla “rätt” även på de sjukdomar som är kopplade till just den kosten.

Eftersom det även finns genetiska faktorer för cancer, diabetes osv, blir jag ännu mer motiverad nu att fortsätta äta sådan här “extremkost”. Dvs kött, fisk, fågel, ägg, smör och lite grönsaker. Ja, det är verkligen jätteläskigt, och jätteextremt. Öh, INTE. Riktig mat, kallas det.

Samtidigt som jag också undrar hur många människor, både de i min närhet och andra, som skulle slippa en del av sina besvär och må allmänt bättre, av en kolhydratsnålare och mer fettrik kost. Den är inte något undermedel som botar allt, men i vilket fall som helst så fixar den jäkligt mycket mer än bara vågens siffror.

Oh, en liten sak till. Säger någon “om jag äter mer fett så blir jag ju fet” en gång till, kommer jag få slaganfall. Fucking Prova Först, mkay? Själv låter jag bli grönsaker eftersom man ju självklart blir grön av dem, och det vill jag ju inte.

January 15th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 24 comments

Guldfågeln vinner tillbaka mitt förtroende

Haha, undrar när jag ska lära mig att det man skriver på en blogg faktiskt går att hitta via sökmotorer? Jag har ju en bevakning på mitt eget namn, så då är det klart att företag också har det. Men, sedan är ju frågan vad man som företag gör med den där informationen, och där höjde sig just Guldfågeln en bit över mängden.

Jag blev ju lite sur igår över den lilla ersättning jag fick för den oätliga kycklingen jag hade köpt, och när man nu har en blogg att skriva i så tenderar sådant att resultera i ett blogginlägg. Jag hade tänkt ringa dem idag, men har varit lite för upptagen hittills.

Så nu för en stund sedan ringer ett okänt nummer på min mobil. Det visar sig vara en kille på Guldfågeln, som hade sett mitt blogginlägg och letat upp mitt mobilnummer på nätet. Han hade kollat upp mitt ärende, pratat med henne som jag pratade med förut, och upptäckt att det hade skett ett missförstånd. Hon hade uppfattat det som att jag hade köpt kycklinglår, vilket ju är en helt annan sak, med ett helt annat pris. Ersättningsbeloppet för kycklinglårfilé låg klart högre, så att det utan problem skulle täcka ett nytt paket. En ny check är på väg, och Daniel är glad igen. Självklart förtjänar de nu därför en positiv bloggpost. Man kan ju inte bara klaga på företag som gör fel, man måste berömma de som beter sig bra också.

Det vanligaste användningsområdet för de här lårfiléerna hemma hos oss är som frukost. 3 stycken brukar räcka till 2 personer. 4 filéer, om jag vet att det kommer dröja tills nästa måltid. Jag steker dem, choppade i små bitar tillsammans med en grovt hackad lök, i en rejäl klick smör. När det är klart, häller jag i 4 ägg, blandade med en stor matsked smetana eller vispgrädde, och rör runt tills äggen är klara. Kanske några körsbärstomater eller gurkskivor till. Sedan är man mätt långt inpå eftermiddagen.

January 11th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Produktcheckar

För något år sedan så köpte jag ett paket Arboga leverpastej. Tyvärr så gick locket sönder när jag skulle öppna det, men det gick att pilla av till slut. Jag hörde av mig till Pastejköket om det, och då visade det sig att de hade problem med en ny svetsmaskin. Som ersättning för detta besvär, där det alltså inte var något fel på innehållet utan bara asken, fick jag presentcheckar värda 100 spänn. Det räckte till ganska mycket ny leverpastej. Tack, tack. Efter det så fixade det sin svets, och paketen nu går att öppna på vettigt sätt igen.

Nu i mellandagarna köpte jag ett paket Guldfågeln kycklinglårfilé, 900 gram. Vi brukar äta det till frukost, så jag köper sådana paket ganska ofta. Vanligtvis köper jag Kronfågeln, men de var slut just den här gången. Jag öppnar paketet, och möts av en väldigt otrevlig sur doft. Vissa varianter av viltkött och nötkött kan lukta lite surt precis när man öppnar paketet på grund av mörningsprocessen, men det lättar alltid ganska snabbt. Det gjorde inte det här, det fortsatte lukta surt. Så, jag ringde Guldfågeln, förklarade mitt ärende, och fick en förklaring att det kan ha gått fel vid paketeringen, så att förpackningen inte hade blivit helt tät. Hon skulle skicka ärendet vidare till den avdelningen, så skulle de se om det gick att förbättra. Dessutom skulle jag få en produktcheck även nu, som ersättningen för den oanvändbara produkten. Till skillnad från leverpastejen så var den här kycklingen alltså totalt oätbar. Att behöva mixtra lite med en plastförpackning är en sak, att behöva slänga nästan ett kg rent kycklingkött en helt annan.

Dagarna gick, det var helg och sånt, men idag kom då ett litet brev från Guldfågeln där de bad om ursäkt för det inträffade. Och en produktcheck. På 50 spänn. För en förpackning som kostade 120. Ursäkta? Hur tänkte de nu? Eller brukar kycklinglårfilé kosta 55 kronor kilot i Sverige? Visst, det är inte speciellt mycket pengar, men ändå. Jag har ändå inte lust att slänga mat för över 100 spänn hur som helst, när det var dåligt redan från affären. Morr!

Ja, jag ska ringa dem i morgon bitti igen, och fråga vad de pysslar med. Och nej, jag kommer inte köpa så många Guldfågelnprodukter igen. Till skillnad från Arbogapastej, som är och förblir mitt förstahandsval när det gäller leverpastej. Tänk så olika det kan bli, och hur lätt det är att båda vinna och förlora en kund för flera år framöver (tills jag har glömt hela den här historien och glatt köper ett paket Guldfågelnkyckling igen).

Tillägg: Om det här inlägget ser bekant ut så beror det på att databasen kraschade, så jag var tvungen att återställa den från en lite för gammal backup, och sedan återskapa det här inlägget med hjälp av text kopierad från Google Reader. Se där, en bra anledning att prenumerera på sin egen blogg. :)

January 11th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Nya Linuxdiskar

Förra söndagen tänkte jag sätta i två nya diskar i min server, där jag har RSS/Ping, min blogg och lite annat. Rootdisken sitter på första SATA-kontakten, sedan sitter några andra diskar, och de nya diskarna skulle in på SATA7 och SATA8. De syntes fint i biosmenyn, Grub drog igång, men sedan skrev den bara “unable to mount root on unknown block” och tvärstannade.

Det enda sättet att få igång datorn igen, klockan 2 på måndag morgon, var att inte ha diskarna inkopplade alls. Att felsöka hårdvara så dags på dygnet är ett bra recept på en katastrof.

Idag var det dags för ett nytt försök. Först bootade jag från en Ubuntu CD, och gick in i rescue mode. Då gick det hur bra som helst att komma åt de nya diskarna. Men, så fort jag bootade från den vanliga disken blev det tvärstopp. Google var inte till någon större nytta.

Till slut bootade jag i recoveryläge från min normala disk, som gjorde att den dumpade sysloginnehållet på skärmen medan den bootade. Då visade det sig att de nya diskarna hade dykt upp som sda och sdb istället för sdg och sdh som jag hade förväntat mig. Konfigurationsfilen till Grub pekade på sda, vilket nu var en av de nya diskarna. Där fanns så klart inget rootfilsystem.

Jag ändrade i filen och skrev dit sdc1 istället för sda1, och nu bootade datorn igen. Tyvärr står det “DO NOT EDIT” högst upp i den filen, så alla ändringar skulle när som helst kunna försvinna. Det vore ju lite opraktiskt. Allra helst ville jag att den skulle använda diskens UUID (det man får genom att köra blkid), men i filen stod en kommentar om att eftersom det inte fanns någon ramdisk, skulle inte det fungera.

Alltså behövde jag en ramdisk. Till slut hittade jag programmet “update-initramfs”, som kunde ta versionsnumret på en kernel-image, och skapa en ny ramdisk. Därefter fick jag köra “grub-mkconfig” för att få en ny konfigurationsfil till Grub. Den skrev bara ut den på stdout, så jag fick manuellt peka om den till /boot/grub/grub.cfg.

Nu stod det varken sda eller sdc i filen längre, utan UUID=en-jäkla-lång-sträng. Mycket bättre, för det betyder att den inte bryr sig om vilken kontakt diskarna sitter på, eller i vilken ordning de hittas. Och mycket riktigt bootade datorn nu upp precis som den skulle.

January 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: kasserade bilder

Självklart var det ju ganska många bilder från Namibia som blev riktigt dåliga, av olika skäl. Så, varför inte posta några av dem? Det är säkert någon som kan lära sig något av dem, misstänker jag.

Så här kan det bli när man fotar på frihand utan blixt, och utan att låta kameran vila på det staket som faktiskt fanns precis bredvid.

IMG_2905.jpg

Eller så har man för få millimetrar på objektivet, eller glömmer helt enkelt att zooma in med det objektiv man har.

IMG_2931.jpg

Eller så har man för många millimetrar, så att man inte får någon djupkänsla.

IMG_2942.jpg

Det är visst också bra att se till att det inte finns saker i förgrunden som skymmer det man ska ta kort på.

IMG_2971.jpg

IMG_3371.jpg

Speciellt inte när kameran dessutom fokuserar på det i förgrunden, istället för motivet som är lite längre bort.

IMG_4191.jpg

IMG_3031.jpg

Ska man fota djur, är det dessutom bra med en jävligt kort slutartid, eftersom eländena inte alltid har vett att stå still.

IMG_4017.jpg

IMG_3126.jpg

IMG_3411.jpg

Att fota genom en bilruta kan visserligen fungera, men inte om det till att börja med ösregnar, och man dessutom sitter i en bil som åker ganska fort.

IMG_3822.jpg

Landskapsbilder med fokus på helt ställe fungerar tydligen inte heller. Att exponeringen blev helt puckad gjorde inte saken bättre.

IMG_4452.jpg

Det är ganska skönt att veta att de sammanlagt motsvarande över 6 filmrullar som jag anser är skräp, ändå inte har kostat mig någonting. I och för sig hade jag ju inte tagit 45 rullar i så fall, men då hade jag ju inte heller fått ens en bråkdel av de bilder som jag nu är ganska nöjd med.

January 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

|