Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Sötkänslig

När jag såg att Mia hade köpt en av de nya småmuffinsarna på Espresso House var jag ju tvungen att prova en jag också. De fanns i smakerna karamell, blåbär och choklad, så valet var inte direkt svårt.

Självklart ville jag ha en LCHF-kaffe att dricka till, så först frågade jag om de hade någon ovispad vispgrädde. Ofta har de bara färdigvispad, men nu hade de en full halvlitersförpackning i kylen. Hennes blick när jag då bad om en latte med denna grädde istället för mjölk var obetalbar. Med lite mjölk i så blev den tydligen enklare att skumma, men det gjorde ingenting. Mjukt och mumsigt blev det i alla fall.

Muffinsen var helt ok. Inte för torr, och inte för lite chokladsmak. Klägget ovanpå däremot… För att citera en vän: Herre Min Get. Det smakade som rent socker, sötat med alla sötningsmedel som finns, utspätt med honung. Efter över ett år på nästan uteslutande LCHF så är det helt klart att sötkänsligheten har gått upp. Att det är så visste jag i och för sig, men chocken mellan de få tillfällena då man “råkar” testa, är alltid lika stor. Sådant där slisk sitter folk alltså och äter, och tycker att det är normalt? Jisses.

February 26th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Solsidan

Jag råkade se större delen av gårdagens avsnitt av Solsidan. Herre Gud. Det är alltså det där som hela svenska folket tycker är så bra? På riktigt? Det bästa som Sveriges humorelit kan prestera? Eller var gårdagens avsnitt ett rejält bottennapp?

Scenen i fotoaffären. Självklart så ska säljaren rabbla onödiga tekniska detaljer. Vi Har Sett Det Förut, för det är teknikstereotyp 1A. Förutom då i verkligheten, där är det mer så här:

- Vad är det för skillnad på de här två modellerna?

- De är båda bra.

- Men på riktigt, vad är det som skiljer?

- De har lite olika förkortningar på sidan med tekniska specar, och lite olika siffror. Men det spelar ingen roll egentligen, båda är bra. Sedan finns de ju i lite olika färger.

- Men det ena är en Lexus för 1 miljon och det andra en Lada för tusenlappen jämnt?

- Se där, här har vi någon som vet vad han pratar om. Vänta så ska du få prata med en kollega, som är duktigare än mig på detaljerna.

Säljaren går iväg. Klockan går. Jag går därifrån.

Men visst, “Ska du fota en blomma?” – “Ja, ungefär” (eller vad nu replikerna var) var kul. Väldigt diskret, och hade bara behövt en tiondel av scenen i badrummet för att förklara referensen. Men sedan var de tvungna att tjata om det där under hela jäkla avsnittet. Hörde du mamma, de sa ANUS! Alltså, sådant är roligt när man är tre år gammal. Jättekul. Inte när man är äldre än så. Förlåt om jag förväntar mig lite högre klass på humorn av vuxna personer som riktar sig till andra vuxna personer. Någon sa att Solsidan skulle vara igenkänningshumor. Öh, nej.

Samma tjat i det andra paret, om att slänga saker. Nej, en sådan sak räcker inte som material för arton dialoger i sträck under hela avsnittet. En halv kanske, sedan går man vidare.

Fotot och ljussättningen var bara konstiga. Jämför med nya Sherlock, där man sitter och är helt hänförd i varenda scen för att just fotot är så bra. I Sherlock är det kreativa vinklar utan att vara krystade, det är vackra linjer, användande av reflektioner och skuggor, och hur mycket annat skoj som helst. Jag behöver inte ens lyssna på replikerna längre, jag kan bara sitta och njuta av bilderna. Mia tyckte fotot i Solsidan kändes som att se på reklamfilm, vilket nog kan stämma.

Om jag absolut måste säga något positivt så skulle det vara att blondinen var lite söt. Det räcker som underhållning i kanske 5 sekunder, inte 30 minuter. Man slapp dessutom Dramaten-skrikandet, det är vi djupt tacksamma för. Verkligen världsklass, en ickeskrikande blondin. Wow.

Återigen gör jag samma observation. Jag tål inte svensk film. Varje gång, lovar jag nämligen mig själv att aldrig mer se svensk film igen, med en allt större förståelse för varför jag har lovat mig själv det oräkneliga antal gånger tidigare.

Ja, jag har en tagg i molnet här på sidan som heter “humor”. Den är inte tillämplig här.

February 14th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Självinsikt

Det är bra med självinsikt, yadda yadda.

Jag vill bara föra till protokollet att det inte är alls lika kul när man sätter ord på en sak om sig själv som man visserligen varit medveten om hela sitt liv, men först nu inser hur stora effekter det har haft. Dessutom på lite väl många områden. Hoppsan, liksom. Var är mitt blåa piller?

Eftersom det inte är någonting jag verkar kunna göra något åt, är det bara att gilla läget. Om än motvilligt, än så länge.

Å andra sidan är det ju bättre att jag förstår mina begränsningar, och inte behöver lägga tid på garanterat dödfödda projekt, utan kan ägna mig åt bättre saker.

Nej, jag tänker inte vara mer specifik än så här.

February 13th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Om teckenspråk

I morse dök det upp en tweet om att det var en “#fail” att Försäkringskassan hade information på teckenspråk. Jag undrade lite varför, och kom till slut fram till att det hela nog berodde på ett par felaktiga antaganden av typen “de kan väl läsa som alla andra”.

Så, för att utbilda min omgivning lite grand, kommer här lite blandad information om just teckenspråk.

Lena och Elin Leticia får rätta och komplettera om de vill. Hmm, på Facebook har jag nog 2-3 personer till med lite teckenspråkskoll, nu när jag tänker efter.

Svenskt teckenspråk, vanligen förkortat TSP, är inte svenska.

Det har framför allt en hel bunt med tecken som inte har någon motsvarighet alls på svenska, t.ex. “PI” (ungefär som det norska “akkurat”, om jag kommer ihåg rätt). Vissa munrörelser är ungefär som på svenska, men eftersom stämbanden inte är involverade blir kopplingen väldigt svag.

TSP har en helt egen grammatik.

Ett mycket bra sätt att visa att man inte kan teckna flytande är att använda svensk ordföljd. Det blir till att börja med ganska bökigt, och tar oändligt mycket längre tid än att använda teckenspråkets egen grammatik. Framför allt referenser till personer och platser kan göras så fantastiskt vackert med TSP, innan svenskan ens har hunnit fram till första stavelsen. Det är som om man skulle prata svenska genom att bokstavera varenda ord.

Vissa delar av grammatiken i just svenskt teckenspråk har tydligen mycket gemensamt med kinesiskan. Den vanliga alltså, inte kinesiska teckenspråket.

TSP är dövas modersmål

Ok, det där är bara delvis sant. Personer som blir döva som vuxna har ju svenska som modersmål, men för de som föds döva (eller blir döva vid väldigt låg ålder) så är TSP modersmålet. Svenska lär man sig först i skolan, vilket gör att det på sätt och vis nog kan jämföras med engelska för hörande. Precis som engelskakunskaperna skiljer sig rejält, skiljer sig även svenskakunskaperna hos döva åt. Det är ett andraspråk, som inte används i den dagliga dialogen. Då blir man sämre, helt enkelt, än om man använder det dygnet runt.

TSP är inte tecknad svenska

Det finns faktiskt ett språk som heter “tecknad svenska”. Då använder man svensk ordföljd, men tecknar orden. Bra för personer som blir döva på äldre dagar, men annars ett ganska opraktiskt språk.

TSP är officiellt språk i Sverige

Sedan 1981 är TSP ett av de officiella språken i Sverige, och erkändes då just som dövas första språk. Om det innebär att myndigheter bör eller ska ha all information på TSP är jag dock osäker på.

Men, och det är här Försäkringskassan kommer in, eftersom de sämre svenskakunskaperna ju självklart gäller även skriven svenska (vad annars?), och det är väldigt viktigt att kommunikationen med sådana myndigheter blir helt rätt,  så är det i det fallet synnerligen trevligt att de har information även tillgänglig på just TSP. Det är ju tillräckligt knepigt även med svenska som modersmål att förstå vad de vill ibland.

Teckenspråk skiljer sig mellan länder

Teckenspråk är inte internationellt. Varje land har till att börja med sitt eget språk, och inom länderna finns precis som för talade språk olika dialekter. Jag har något svagt minne av att vissa länder har återanvänt andra länders bokstaveringsalfabet, men det kan jag ha drömt. Det amerikanska sättet att bokstavera har jag för mig används lite här och där, t.ex.

Däremot, vilket är lite roligt, så är teckenspråkiga personer ofta väldigt duktiga på att kommunicera med personer från andra länder. Det är så mycket kroppsspråk inblandat, nästan på vägen till teater, att informationen går fram ändå.

Eftersom t.ex. amerikanskt teckenspråk inte är ett officiellt språk i Sverige, behöver inte svenska myndigheter tillhandahålla information på det. Precis som alla andra utlänningar får de i värsta fall klara sig på en engelskspråkig version.

TSP är vackert

Sedan tycker jag att TSP är ett otroligt vackert språk, eftersom det både använder så mycket av kroppsspråkets signaler, och i vissa fall är så extremt kompakt. Synd bara att jag har glömt så pass mycket av det. Det är det enda språk jag har kunnat lära mig hyfsat effektivt, men som med alla andra språk gäller det ju även här att om man inte använder det, så glömmer man bort det.

February 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Sjukhusmat

Efter ett år på LCHF-kost, då jag dels har tappar några onödiga kilon runt magen, även mår enormt mycket bättre, är det en sak som oroar mig lite grand. Tänk om jag skulle hamna på sjukhus?

Om det är något planerat, så är det nog ingen fara. Då hinner jag skriva ut Annika Dahlqvists lilla lista, och i förväg meddela vad som gäller. Hur bra det faktiskt kommer att gå, när man förmodligen både har hela sjukhusets dietistkår emot sig, och läkare som antingen inte vet bättre eller har något att säga till om i fråga, är ju en annan sak. Förhoppningsvis kan familj och vänner förse mig med kokta ägg och majonnäs om det skulle behövas. Att gå från LCHF till SLV-kost är Inte Kul (TM). Det är ju definitivt ingenting jag skulle bli frisk av.

Det som känns lite jobbigare är om man skulle hamna där på grund av en olycka. Är inte vanliga näringsdropp ganska kolhydratrika? Stackars lilla kropp i så fall. Vad är det som gäller där egentligen?

February 5th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

|