Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Nedläggning

Häromveckan åkte vi upp till Norberg med en kollega till Mia. Det gick ganska fort, så vid några tillfällen insåg jag plötsligt att jag var på väg att köra ut i geografin. I det läget finns två alternativ. Det första är att bromsa, men när man väl är inne i kurvan är det en väldigt dålig idé. Ofta reser sig nämligen hojen lite grand då, vilket gör att kurvradien ökar ännu mer. Kan man inte komma ner till i princip stillastående, blir det bara sämre än innan.

En bättre lösning är att lägga ner mer, dvs motstyra hårdare. Ju mer man trycker, desto mer lägger sig hojen, och desto snävare kurvradie får man. Så länge som man inte lägger ner hojen så mycket att däcken lyfter, är det ingen fara. Är bara asfalten normal så är det bara att köra på, och fortsätta hålla lite tryck på gasen.

Allt det här har jag vetat ända sedan jag började köra hoj, men att faktiskt tillämpa det är en helt annan sak. Att mer eller mindre vara tvungen att göra det var nyttigt. Jag hade ju en hoj framför mig som höll tempot, så jag såg ju på hans nedlägg att det inte var någon fara. 30 grader, max. Jag bromsade lite hårdare inför kurvorna, så jag lutade inte ens så mycket. Och jo då, jag tar rondellerna lite bättre nu. Mia tycker bara det är skoj, och ropar “whee!” i komsystemet. Väldigt trevligt och uppmuntrande.

I går var det så årets andra körning på gocartbanan i Järfälla, så vi åkte dit. Första passet skulle börja 18:00. Väl framme, runt 17:20, var det fullt med hojar på plats. Då visade det sig att de hade släppt platserna redan kl 16, och inte ens 20 minuter senare var den långsammaste gruppen full. Fan också. Av de fyra grupperna fanns visserligen plats kvar i de två snabbaste, men där tänker jag inte köra (än). Mia hade med kameran, så vi stannade ett tag medan de fyra grupperna körde sina första pass. Panorering är bra att öva på.

Själv studerade jag hur de körde, och tog några varvtider. En gocart kör banan på 45 sekunder, om än med skrikande och slirande däck. Hojarna låg ganska stabilt på 55, 62, 70 och 77 sekunder för respektive grupp. Det var två saker som utmärkte sig i skillnaderna mellan deras körstilar. Till att börja med hur mycket de gasade på raksträckorna, men ännu mer hur mycket de la ner hojarna i kurvorna. Det var i princip knäskrap i snabbaste gruppen, och sedan var det tre nästan exakt lika stora hopp i nedläggningsvinkel. Eftersom snabbaste gruppen körde först, blev det nästan pinsamt hur upprätt sista gruppen körde. Samtidigt som jag vet att när jag körde där förra året, var jag en av de absolut långsammaste i precis den gruppen, framför allt på grund av bristen på nedläggning i svängarna.

Om fyra veckor är nästa pass, men sedan är det körning där i princip varje söndag kväll hela juli och augusti. Jag ska absolut dit då. Nu tusan ska det bli ordning på det här.

May 23rd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

Hoj med GPS

Det där med att ha en GPS på sin hoj var ju enklare sagt än gjort.

Den 27:e april beställde jag en Garmin Zumo 660 från BRC i Malmö. Den skickades och kom fram ganska omedelbart, så den biten funkade bra.

Jag installerade programmet RoadTrip, där man kan definiera rutter som man sedan kan exportera till sin apparat. Det tog en stund att förstå vad som var vad, men till slut hade jag fått ihop en liten rutt. Efter att ha installerat någon extra drivrutin på min Mac gick det dessutom att exportera rutten. När jag sedan kopplade ur apparaten fanns så klart inga rutter där.

Från Garmins supportavdelning blev jag informerade om att man måste gå in på “Min Info”, och därifrån importera rutterna. Jag hade exporterat två rutter, och på den ena fick jag ett felmeddelande om att den var för lång, och för den andra hände ingenting. Jag blev bara tillbakaslängd till menyn igen.

I Garmins forum fanns flera inlägg från folk som hade problem att exportera från Mac OS X 10.6, och som hade varit tvungna att dualboota 10.5. Någon hade fått byta till programmet BaseCamp. Jag provade BaseCamp också, men det fungerade inte då heller.

Ett antal mail och telefonsamtal senare sa supporten att de hade fått reda på av huvudkontoret att jag skulle uppgradera mjukvaran från 4.10 till 4.20, göra en full reset, ta bort filerna i Garmin/GPS-katalogen, och sedan prova igen. Nope, gjorde ingen skillnad.

Under tiden hade jag fått hållaren monterad på min hoj, så jag tänkte testa hur den fungerade med komsystemet i min hjälm (jag gillar prylar, so sue me). I med apparaten, och klick på “Kör hem”. Rösten var lite katastrofalt dålig jämfört med navigatorn i Nokianallen jag hade förut, men ändå. En kvart senare slängde den upp en dialogruta om att strömmen hade brutits, och stängde av sig. Stabilt.

Jag ringde Garmin idag igen, som tyckte att jag skulle skaffa ett RMA-nummer och skicka in apparaten till dem. Känns ju normalt med en fabriksny pryl, men nu har jag slut på alternativ. Liksom, hur svårt ska det behöva vara att använda en apparat som dessutom är ganska långt ifrån gratis? Hittills har det gått knappt tre veckor sedan jag först kontaktade Garmin om det här. Vore ju kul att få ordning på det innan semestern är slut.

Strax efter telefonsamtalet kom ett mail från dem, där de tyckte att de ville kolla en gång till med huvudkontoret, innan jag skickade in någonting. Kaos.

May 20th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|