Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Test: Kanelomelett

image

Testar…

(Testar mobilblogg med bild, verkar funka bra.)

June 28th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Löpmål ett: CHECK

Nej, det är väl lika bra att erkänna det nu, inför Gud och församlingen. Jag har börjat springa, inspirerad och påhejad av allas vår Linda. Ja, eller jogga, kanske tempot heter. Det där tempot där man inte kommer ifatt 80-åriga par som är ute och söndagsflanerar, alltså.

Jag rände runt några varv i höstas, på Zinkensdamms IP. Det kändes smidigt att ha jämna och fina 100-meterssträckor att jobba med. Tyvärr blev det också väldigt enformigt, och även jag faktiskt orkade hela 6 km till slut, var det alltid med täta inslag av gång. Patetiskt.

Nu i början av juni, när jag var säker på att all snö var borta,  gav jag mig ut igen. Fast nu på trottoarerna i stan, plus gångvägarna genom Tanto. Nu blev det mycket lättare att tänka att jag skulle fortsätta springa “i alla fall till nästa korsning”. Sträckorna har hela tiden ökat, men nu utan att jag har behövt gå en enda meter.

I år har jag tre mål:

  1. Springa 1 timme.
  2. Springa 1 mil.
  3. Springa 1 mil på under en timme.

Efter de pass jag varit ute på hittills, samtliga antingen före frukost eller före middag, dvs med 6-12 timmar sedan senaste måltid, har jag aldrig varit helt utmattad. Trött, röd i ansiktet, svettig, visst. Men ändå väldigt långt från “jag orkar inte en meter till, please kill me now”-trött. Alltså har jag kunnat öka både sträckor och minskat på tiden varje gång. Så länge som tröttheten bara sitter i huvudet är den ju bara att ignorera.

I morse tänkte jag “sakta och länge”, och började i långsamt tempo, typ 8-9 min/km. Vid varje tillfälle där jag kunde vika av och bege mig hemåt tyckte jag att det fortfarande fanns kraft kvar i benen, och fortsatte. Sista km ösregnade det, vilket inte var det minsta trevligt. Lätt duggregn är en sak. Himlen öppnar sig är en helt annan. Men väl hemma så hade jag varit igång i prick 61 minuter. Jag hann den ofantliga sträckan 7,4 km på den tiden, men det bryr jag mig inte så mycket om. Huvudsaken är att delmål nummer ett nu är avklarat. Efter att ha behövt ta en gångpaus efter kanske max en kvart har jag nu pressat upp det till en hel timme! Stolt? Yup! Jag har läst på internet att andra personer har hunnit längre på en timme, men jag väljer att inte tro på allting jag läser.

Att fixa 35% av sträckan till känns inte så avancerat, och tempot i delmål tre fixade jag i 2,5 km häromdagen, så det känns också någorlunda rimligt. Det tar sig, sa pyromanen.

Jag har två skäl till det här projektet. Till att börja med för att jag verkligen behöver få upp min kondition, men också för att jag vill se själv hur långt jag kan komma på LCHF-kost. Räcker det till en mara? Enligt alla LCHF-hatare skulle ju redan dagens tur vara omöjlig. Dessutom har jag läst på flera ställen att människan ska vara exceptionellt bra på den här typen av lågintensiv träning, speciellt om man är fettdriven och har hela kroppens fettlager som energiresurs. Jag vill veta hur väl det stämmer.

June 25th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Därför är jag inte vegetarian

Visserligen har jag inte läst boken Vegomyten, men jag har läst om den på flera ställen. Det finns många skäl att välja bort olika sorters mat, men “I’m holier than you”-vegetarianer som tycker att de är moraliskt och på andra sätt överlägsna oss “mördare” bör ta en titt i den boken. Där finns fler argument än de jag har här, men dessa är de som är viktigast för mig. Boken formulerar dem säkert bättre, dessutom.

Nyttigare

Till att börja med så anser jag att kött är nyttigare mat än vegetarisk. Framför att för att det faktiskt går att överleva på enbart kött och vatten, vilket visades av Vilhjalmur Stefansson. Han och en kollega levde på detta i ett helt år utan någon form av vitamintillskott, och var hela tiden fullt friska. De som äter vegetarisk kost måste äta extra vitamin B12 för att inte bli sjuka.

Själv äter jag mest grönsaker för sällskaps skull. Folk blir inte lika störda om det ligger några salladsblad på tallriken, än om det bara är en köttbit med en klick bea. Gurka har trevlig konsistens, och babyspenat är bra att hälla olivolja på, men det är ungefär allt.

C-vitamin, då? Jo, det verkar som att ju mindre mängd kolhydrater man äter, desto mindre mängd C-vitamin behöver man. Så länge som man äter motsvarande att man äter ett helt djur, dvs inklusive inälvor som lever, så klarar man sig bra. Om det räcker att köpa ett paket leverpastej ibland, vet jag däremot inte. Kanske.

Självklart finns det individuella variationer, men överlag verkar många f.d. vegeterianer, även de som har ätit B12-tillskott, må bättre när de börjar äta kött igen. Hud, sömn, mage, naglar, allt möjligt. T.ex. författaren av Vegomyten ovan.

Barn, speciellt väldigt små barn, kan bli sjuka och dö om de inte får animalisk kost. Framför allt hjärnan och nervsystemet verkar inte utvecklas som de ska.

I vissa delar av Indien är tydligen en väldigt stor andel av befolkningen vegetarianer. Såvitt jag har förstått så är det där också ovanligt många som lider av diabetes och andra relaterade sjukdomar.

Miljövänligt

Det har varit många artiklar och blogginlägg om att vegetarisk mat skulle vara mer miljövänlig. Det påståendet är bara direkt fånigt. I naturen finns djur som är växtätare, och djur som är rovdjur. Vi är i sammanhanget ett rovdjur. Att hela atmosfären skulle få en bisarr andel koldioxid som i sin tur skulle få hela planeten att mer eller mindre omedelbart (i ett geologiskt perspektiv är 100 år inte ens ett ögonblick) överhettas och förstöras, bara på grund av att djur äter andra djur, faller lite grand på sin egen orimlighet. Det har funnits djur ganska länge. Djur som äter djur är inte ett problem.

Den andra sidan av miljöaspekten rör energiåtgång, framför allt från fossila bränslen. Att skicka ut en ko att beta på en äng, kostar noll extern energi. Ingen olja, ingen el, nada. Att hämta tillbaka den, slakta och stycka den, likaså. Viss mängd energi går åt att transportera det till respektive hushåll, men görs det på ett vettigt sätt blir det väldigt lite. Samtidigt gödslar kossan marken, vilket leder till en maximalt gynnsam miljö för bakterier och andra mikroorganismer som behövs för att livet ska fungera.

Jämför detta med att odla grönsaker, eller ännu värre, spannmål. Det behövs maskiner för att odla, rensa, bespruta och skörda. Allt detta kräver extern energi, antingen från olja, kärnkraft (även om det kanske är sällsynt med eldrivna traktorer och skördetröskor), eller den fantasiska energikälla som tyskarna tänker uppfinna närmaste åren. Frånvaron av naturlig gödsel utarmar samtidigt marken. Jag är ganska skeptisk till att 100% av marken odlas med perfekt växelbruk utan sidoeffekter.

Ett annat av mina favoritargument är att det skulle “gå åt” en massa vatten för att föda upp ett djur. Som om vattnet skulle försvinna eller nåt. Öh, urin? Kretslopp?

Bra för djuren

Vi djurätare är bra för djuren. Vi bidrar till att miljontals djur får leva och föröka sig. Arter divergerar och specialanpassas efter de olika miljöerna på planeten. Med extremläget att alla skulle vara vegetarianer, skulle självklart inte dessa djur finnas. Det finns ingen som helst anledning till att någon skulle hålla massa djur vid liv om de ändå bara skulle få självdö. Alltså skulle djuren utrotas, antingen genom slakt eller på naturlig väg. Med detta så försvinner dels alla dessa raser, men också gödseln de producerar, och därmed förstörs den livsviktiga mikrobiologin.

Däremot är självklart inte industrikött speciellt bra. Det är inte snällt mot djuren, och köttet får för låg fetthalt och dåliga näringsvärden, och är därmed inte så nyttigt för oss människor. Långt ifrån 100% av det kött jag äter är från gräsbetesdjur, men jag jobbar på att få upp andelen. Ju fler som köper, desto fler bönder kan ägna sig åt sådan produktion. Bättre för miljön, bättre för hälsan.

Allergier

Men visst, det finns personer som är direkt allergiska mot vissa typer av kött, framför allt fläskkött. Eller, återigen det där med personlig variation, kanske mår bättre på vegetarisk kost. De finns, de med. Desto mer gott kött till mig, så det stör mig inte. Kom bara inte dragande med propaganda om att världen vore bättre om alla var vegetarianer, för det är långt ifrån någon absolut sanning.

June 20th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Mina Androidappar

Fler och fler i min bekantskapskrets skaffar androidnallar, så här är en lista på de appar som jag själv använder.

  • OI Shopping – Listor på saker som ska handlas, grejer på hojen som ska kollas på, bokningskoder till flyg och hotell, osv.
  • Barcode Scanner – Scanna alla möjliga sorters streckkoder, inklusive de QR-koder som används för webadresser.
  • SMHI Väder – GPS-assisterat väder. Med sökfunktion, numera.
  • Bankdroid – Se saldo på massor med olika banker, dock ej SEB. Själv använder jag det till kontona hos Ica och Coop.
  • STHLM Travel – Ruttinformation med SL. Också GPS-assisterat. Sjukt bra.
  • RunKeeper – Till viss del för att högt och ljudligt kunna säga att jag startar RunkePer när vi är ute och promenerar. Moget? Jajamensan.
  • PriceSpy – Sök på prisjakt.se och visa karta över var saken finns att köpa, där varje ställe markeras med en prislapp. Kartintegration när den är som bäst.
  • gReader – Google Reader.
  • Plume – Twitterklient som fixar både “RT” och native retweets, multipla konton och annat.
  • Wordpress – Funkar mot egna wordpressinstallationer, så den borde gå att få liv i även mot Metro (hej, Linda).
  • Angry Birds (vanliga, Seasons, Rio) – Har klarat alla banor, de flesta med minst två stjärnor. Vill ha fler banor! Nu! Beroendeframkallande som bästa sortens narkotika.

Dessutom ett gäng som jag inte har på desktopparna, eftersom jag inte använder dem så ofta.

  • App Referrer – Visar en QR-länk på de appar man har installerat, så att kompisen enkelt (mha Barcode Scanner) också kan ladda ner den.
  • aTrackDog – Söker efter uppdateringar på alla installerade appar.
  • Bambuser – För oss som vill dela med oss när vi går på konsert. :)
  • Bredbandskollen – Så man får se vad man faktiskt har för bandbredd.
  • c:geo – GeoCaching.
  • Call Confirm – Slänger upp en extra bekräftelsedialog när man ringer. Väldigt praktisk efter att ha felringt mer än en gång. Tyvärr funkar den inte när man försöker ringa via gps’en på motorcykeln, eftersom den slänger upp dialogen då också.
  • Flashlight – Tänder kameralampan på baksidan.
  • Flattr – Flattra saker på stan som har QR-kod.
  • IMDb – Lösningen på alla “men VAD var det han var med i?”-diskussioner.
  • Instant Heart Rate – Mest för att det är så ballt att det funkar. Håll fingret mot kameralinsen, så visar den din puls.
  • SEB – Visar kontoinformation och närmaste bankomat. Tyvärr oanvändbar eftersom man blir utloggad så fort man växlar till en annan app.
  • SwiftKey (gamla, nya betan) – Sinnessjukt bra tangentbord, som lär sig från det du skriver för att ge det mest troliga förslaget på vad nästa ord ska vara.

Jag har hört rykten om att man ska kunna använda en sådan här telefon för att prata med folk också, men det tror jag vad jag vill om. Fjollig funktion.

June 12th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Specialkost (LCHF)

Livet med LCHF fortsätter att ge mig nya insikter.

Tidigare när man har varit gäst hos någon, har matfrågan aldrig varit ett problem. Jag äter visserligen inte paprika, men sådant brukar alltid gå att plocka bort. Till frukost har jag kunnat äta vad som helst. Bröd, fil/yoghurt och flingor, pannkakor, vad som helst som värdfolket brukar äta själva. Nu fungerar ju inte det längre. Till att börja brukar andelen kolhydrater vara alldeles för hög och fetthalten för låg, vilket får två effekter. Min mage blir irriterad och börjar bubbla och vara allmänt besvärlig, och sedan blir jag bisarrohungrig bara ett par timmar senare. Enormt opraktiskt. Sedan tar det inte många dagar på en sådan kost innan besvären med trasiga nagelband kommer tillbaka, och en massa annat. Det är alltså inte frågan om att jag är en allvarligt sjuk diabetiker som har glömt insulinsprutan hemma, utan att jag mentalt och fysiskt mår så enormt mycket bättre med en minimal andel kolhydrater och en maximal andel fett i kosten.

Nu ska vi bo två nätter hos en kompis, och insåg att vi skulle vara tvungna att vara lite specifika med vad vi ville äta, och vad vi ville undvika. Där, helt plötslig, fanns då en enorm mental spärr hos mig. Även om det skulle underlätta för värdinnan (som mycket riktigt uppskattade vår korta men viktiga önskelista), kändes det på något sätt väldigt gnälligt. Eller petigt. Lite prinsessan på ärten, typ. Det känns fortfarande lätt obekvämt, även om det ju faktiskt handlar om att skillnader i kost som har en påtaglig effekt på hälsan, både fysiskt och psykiskt.

Samma sorts lätta motvilja har jag på restaurang, där enda undantaget hittills är Blå Koppen i Strängnäs, som har en speciell LCHF-sallad. I alla andra fall måste jag alltid be att få byta bort en eller flera saker. Bort med ris och potatis, in med sallad i någon form, fast utan paprika. Gärna med olja på. Osv. Gah. Jag ser framför mig hur kocken har stått i dagar och veckor för att experimentera fram rätterna på menyn, och få den rätta blandningen av smaker, färger och konsistenser. Så kommer jag där som en annan mupp och river sönder hela hans kreation. Som “Star Wars No Jar-Jar edition”. Vem tror jag att jag är egentligen? Eller så ser kocken det som en utmaning att skapa något nytt åt mig. Jag vet faktiskt inte.

På den amerikanska kontinenten verkar det vara enklare. Det är ju inte bara i “När Harry Mötte Sally” som varje matbeställning är en uppsats på 18 A4. Inklusive min egen, när jag var i Kanada förra året. Serveringspersonalen gör det alltid väldigt tydligt att alla små ändringar man vill göra, är helt ok. Det är en underlig känsla. Samtidigt är det ju bra att öva på att framföra “jag vill X, men inte Y”, vilket inte alltid är så enkelt.

June 3rd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

|