Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Blodvärden efter 20 månader med LCHF

För ungefär ett år sedan kollade jag mina blodvärden, för att se hur de låg efter ett drygt halvår med LCHF. Det var inget att oroa sig för.

Nu ett år senare kollade jag dem igen, vilket dessutom var efter ungefär en månad då vi har varit extra strikta och tagit bort både lök och grädde, och istället dragit upp mängden kokosolja.

En bra förklaring av de olika värdena finns hos Kostdoktorn.

  • Triglycerider hade sjunkit från 1,9 till 1,8. Ju lägre dess bättre. Enligt vårdcentralen ska det ligga under 2,6, och enligt Kostdoktorn under 1,7. Det går åt rätt håll i alla fall.
  • LDL, det “dåliga” kolesterolet, hade ökat från 4.4 till 4.8. Det är inte så ovanligt när man äter LCHF, eftersom partiklarna blir större (och därmed mindre farliga).
  • HDL, det “goda” kolesterolet, hade ökat från 1.1 till 1.2. Fortfarande lite lågt, men det ökar åtminstone.
  • APO-kvoten, som används för att räkna ut hur stora LDL-partiklarna är, var 1.2. Jag missade att ta den förra året, så jag vet inte hur det har ändrats sedan dess. Några tiondelar för högt, men det kanske blir bättre nästa år.
  • Blodsockret hade ökat från 4.8 till 5.2. Dels brukar det svaja några tiondelar på morgonen, och dessutom är det långt under gränsvärdet 7. En fettrik kost verkar inte ge omedelbar diabetes i alla fall.

Så, godkända om än inte superbra värden, och de som har ändrats har ändrats i rätt riktning. Verkligen farlig kost, det här.

För ungefär ett år sedan började vi äta extra D-vitamin, först 2000 IE per dag, sedan 4000. Rekommenderad dos är 600 eller nåt, och enligt någon dietistsida jag såg förra veckan skulle man få d-vitaminförgiftning och bli sjuk om man tog mycket mer än så. Jomenvisst. Jag får det exakta värdet på d-vitaminhalten på onsdag, men den låg i alla fall “bra”. Den där gränsen för överdosering motsvarar för övrigt ungefär att vara utomhus mitt på dagen i två timmar. Och, som vi alla vet, så var d-vitaminförgiftning den vanligaste dödsorsaken i hela världen innan varenda kotte började smörja in sig med solskyddsmedel så fort de gick utanför dörren. Tänka sig, jag är inte orolig där heller.

August 29th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

#include-filer i C

Jag håller på att plocka över en liten modul från PHP-källkoden till våran applikation, vilket inte är alldeles enkelt. PHP-programmerarna har nämligen brutit mot ganska många regler för att få koden modulär och lättarbetad.

Beroenden mellan headerfiler

I en headerfil så behöver man då och då använda datatyper som är definierade i en annan fil. I så fall ska den första headerfilen göra #include på den andra, och inte förlita sig på att någon annan redan har gjort det.

När man skapar en ny källkodsfil behöver man annars göra #include på massor med ointressanta filer, för att få in någon definition på en typ som någon av de andra filerna behöver. Ganska ofta är det dessutom inte speciellt lätt att veta i vilken fil som en viss datatyp är definierad, vilket gör det hela väldigt långtråkigt. Dessutom vet man då aldrig om man inkluderar filer i onödan, eller om det hade funnits någon bättre fil som hade plockat in precis det man hade behövt.

I mitt fall resulterade det i att jag behövde göra #include på 7 filer, istället för de 1-2 som hade varit mer rimligt. 2 av de 7 var från delar av koden som jag inte hade något som helst intresse av.

Separation av strukturer och funktioner

Det är väldigt vanligt att en headerfil först definierar en bunt strukturer, och sedan de funktioner som finns för att arbeta med dem. Det låter väl vettigt? Nej, det är väldigt dumt. Det kan nämligen finnas andra strukturer i andra headerfiler som använder strukturerna i den första filen. Samtidigt använder funktionerna strukturer från helt andra filer i sina parameterlistor. Så istället för att göra #include på bara “a-types.h”, kommer den andra headerfilen även behöva dra in “b.h”, “c.h”, osv. I implementationsfilen, “a.c”, görs däremot självklart en #include på “a-functions.h”, som i sin tur drar in “b-types.h”, “c-types.h”, och vad den nu kan behöva. Skulle den dra in “b.h” istället, slutar det ofta med att varenda implementationsfil behöver läsa varenda headerfil i hela systemet. Inte så modulärt, nej.

Resultatet mer konkret var att jag var tvungen att kopiera 65 filer från php-källkoden, när filerna som beskriver den modul som jag behöver bara utgör 7 av dessa. Jag kan acceptera ett par filer till, för att få definitioner på standardtyperna, men 65 filer är helt barockt.

Beroenden mellan C-filer

Sedan kan man ha en liten diskussion kring hur man organiserar sin källkod så att när man inkluderar en handfull “fristående” filer från ett program, inte behöver lägga med dryga 200 andra, varav flera inte har någonting alls med saken att göra. De flesta åker då med bara för att den fil man behöver, även innehåller fler funktioner än den man är intresserad av. Någon av dessa funktioner anropar en funktion i en annan fil. Osv. Men, det kan vi diskutera en annan gång.

August 26th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Dietister och möss

De senaste dagarna har det dykt upp två intressanta saker i kostdebatten. Det ena är “kolhydratälskardieten” som Metro skrev om, och det andra en studie där möss fick diabetes av att äta fettrik kost.

Den där kolhydratdieten, beskriven med rubriken “Kolhydraterna slår tillbaka”, innehöll 25% kolhydrater. Livsmedelsverket rekommenderar 50-60% (medan LCHF ligger under 5%). För de flesta kommer det alltså innebära en minskning av hur mycket kolhydrater man äter, speciellt alla godis-och-chips-till-fredagsmyset-junkies som dricker läsk varje dag. Absolut ett steg framåt, så länge som man inte har allvarliga insulinproblem.

Det som jag inte riktigt förstår, är alla dietister som har kommenterat artikeln. Samtliga är nämligen jätteglada, med utrop som “Jay!”. Det är som att de har fått personlig upprättelse, på något sätt. Någon vilja att faktiskt förstå finns inte. De är bara glada över att någon säger att man får äta kolhydrater, som om de har sitt livs besparingar i aktier i Axa. Äntligen någon som håller med om det som står i deras läroböcker, trots att det inte finns någon som helst teoretisk förklaringsmodell till exakt varför den här dieten skulle vara bra, eller för vem.

Det är nog den här bristen på ifrågasättande som gör att så många LCHF-are har så lågt förtroende för dietister. Enstaka undantag finns så klart, men de är just det, undantag.

I artikeln om Annika Dahlqvists påstådda diabetes, pratades om en studie där möss har fått fet mat, och utvecklat diabetes. Alltså ger fet mat diabetes även hos människor, precis som Livsmedelsverket och dietisterna har påstått i decennier, alltså har Annika fel, och det är närapå rätt åt henne att hon har fått den sjukdom som hon har sagt att hennes kost skulle bota.

Eller? Så uppfattar man världen om man läser det tidningarna har skrivit, i alla fall. Att Annika inte har diabetes har Kostdoktorn redan skrivit om, men det intressanta är den där studien. När man analyserar den lite grand, så märker man några konstigheter. Det fett de åt var nämligen härdat fett, det som används för att göra margarin. Margarin är det sämsta man kan äta, så att mössen blev sjuka av det är det ingen som är förvånad över. Utom möjligen dietisterna, förstås. Det finns ingen som äter LCHF som tar i margarin med tång.

Dessutom fick mössen 25 energiprocent raffinerade kolhydrater i kosten, i form av rent socker och fruktos. Alldeles tillräckligt för att ge diabetes hos vem som helst. Så länge som alla studier som påstår sig testa högfettskost inte samtidigt rejält drar ner på kolhydraterna, är deras resultat totalt ointressanta.

I en annan studie, beskriven i slutet av den där analysen, fick nämligen några feta möss 87 energiprocent fett i en ketogen diet, dvs helt utan några kolhydrater alls. Tada, så blev de av med all övervikt och mådde hur bra som helst. Den enda förklaring som fungerar då är att det är just de raffinerade kolhydraterna som ger diabetes, inte naturligt fett.

På sätt och vis är det ganska tragiskt. Gång på gång försöker Livsmedelsverket och dietisterna komma med bevis för att kolhydrater är livsnödvändiga och fett är farligt, i sann Ancel Keys-anda. Och utan undantag så visar sig studien visa något annat än det de påstår. Antingen något helt annat, eller ännu oftare precis det omvända. Det tjatas om att det inte finns några studier som visar att LCHF är bra, eller i alla fall ofarligt. Tja, det verkar finnas ännu färre studier som visar att tallriksmodellen är speciellt bra.

August 25th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Om LCHF i Humanistbloggen

Jag har Humanistbloggen i min rss-läsare, och nu senast dök det upp ett inlägg om Annika Dahlqvists så kallade “diabetes”. Förutom det som Andreas Eenfeldt redan har skrivit, vill jag komplettera med några saker. Jag skrev det först som en kommentar på den bloggen, men det blev så långt att jag tycker att det passar bättre som ett eget inlägg. Det här är alltså ett svar på Patriks kommentar.

Problemet är att Patrik har lite felaktiga premisser från första början. De tre punkterna:

1. Kosthållningen ifråga är dokumenterad sedan William Banting, för 150 år sedan. Massor med diabetiker har kunnat dra ner på sina mediciner, och fått bättre mätvärden och bättre hälsa. De som protesterade mot Annika var dietisterna, inte diabetikerna.

2. Det fett som mössen fick var (enligt citat i Aftonbladet) härdat fett. Knappast sådant som LCHF-are äter. Det är som att säga att man inte ska äta biff från gräsbeteskor, eftersom man kan bli sjuk av billigt producerad varmkorv.

3. LCHF är sedan flera år tillbaka godkänd som diabeteskost i Sverige, och allt fler studier antyder att det är en bättre kost än att peppra kroppen full med insulintriggande kolhydrater. Alltså är den inte “sannolikt” fel, och därför finns ingen anledning att ge några andra råd.

I vilket fall som helst är Annikas situation inget annat än en anekdot, och därför inte på något sätt förtjänar varken någon tidningsartikel eller några skadeglada blogginlägg. Om det nu är intressant att just Annika svarade dåligt på sockertestet, varför kom inte samma flod med blogginlägg när Andreas publicerade samma resultat?

Men visst är det intressant när någon som starkt propagerar för någonting, visar sig ha fel. Att undvika lite skadeglädje där är nog svårt. Framför allt bör man då fundera över vad det var som gjorde att man trodde på personen ifråga, så man kan lära sig någonting till nästa gång. Det är ett gott syfte, absolut. Bortsett då från att det inte var så i det här fallet.

Och ja, jag har också diabetes i släkten. En person som gjorde allting “rätt”, vilket slutade med skenande diabetes, övervikt, cancer och död. Jag håller mig tryggt till LCHF-kost, och har precis som alla andra LCHF-are bra blodvärden.

En debatt om forskningsrönen när det gäller mat, skulle vara väldigt välkommet. Ancel Keys fuskade och ljög, ändå tas hans resultat fortfarande som sanning, 50 år senare. De studier som säger sig testa lågkolhydratkost, ligger aldrig under 30% kh, när LCHF ligger på kanske 5%. Studier som visar att fett är farligt, håller aldrig isär olika typer av fett, vilket gör att det inte går att veta om det är avokadon, smöret eller margarinet som är farligt. Osv. Den här oviljan att studera mat från ett mer objektivt håll är synnerligen intressant, och kanske mer i linje med humanistbloggen i övrigt.

Eller uttryckt på ett annat sätt, varför försvinner alla “skeptikers” skepsism när det pratas om fett? Varför är då Livsmedelsverkets ord en lag som inte får ifrågasättas? Dietister som hör talas om LCHF reagerar precis likadant som om påven skulle hamna i en diskussion om bisexuella polyrelationer.

August 23rd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Silja Line – bra och dåligt

Efter en liten tur med Silja till Helsingfors med min älskling behöver jag dokumentera några erfarenheter.

Bra: Att det finns bokningssystem på webben.

Dåligt: Att ens bokning avbryts och allt inmatat data slängs om man inte fullföljer bokningen inom ett visst antal minuter. Även om man klickar runt i bokningssystemet och läser om de olika hytterna, restaurangerna och utflykterna. Man får en varning, men att klicka på alternativet “Fortsätt” betyder bara att man inte blir utslängd med en gång, utan först någon minut senare. Jävla klåpare.

Bra: De lite större deluxe-hytterna. Ett par kvadrat större än de vanliga, men oändligt mycket rymligare.

Dåligt: Visserligen stod det nog på informationssidorna om hytten, de där som gjorde att bokningen tog så lång tid att jag fick göra om den, att dryckerna i minibaren ingick i hyttpriset. Dessutom borde jag ha förstått det ändå, eftersom man ju aldrig checkar ut. Men en lite tydligare markering om det hade varit trevligt. Numera är man ju van från hotellens minibarer där en liten flaska kranvatten kostar 50 spänn att jag instinktivt låter den vara, vilket nu var lite synd.

Skumt: Lakanen var lite för korta, vilket gjorde att madrassen stack fram i ena änden.

Dåligt: Trots att vi åt deras specialfrukost, dvs inklusive bubbel och i en lite mindre lokal än den stora buffén, fanns inga lappar om vad som var vad. Med ett halvdussin olika skinkor, brödsorter och kaviar osv, hade det varit trevligt med lite vägledning.

Bra: Maten och servicen på restaurangen Bon Vivant. En smakorgie, med exemplarisk service. Vårt ena valda vin var slut, varpå hon kom med tre olika alternativ som vi fick smaka på, för att kunna välja rätt. Bland annat.

Dåligt: Portionsstorlekarna på Bon Vivant. Lite “två korslagda dillkvistar”-känsla. När man äter en trerättersmiddag och efteråt funderar för sig själv om man skulle orka en för-ätar-burgare, så är någonting fel.


Humor: I menyn på Bon Vivant fanns “jordbuggssallad”. Jag trodde jag var ensam om den felstavningen, men tydligen inte.

Bra: Maten, servicen och portionsstorlekarna på biffrestaurangen El Capitan. Den sky som låg på botten av tallriken vill jag gifta mig med, och placerade stället ett tydligt snäpp ovanför både Jimmys och Texas Longhorn. En bra maträtt ska innehålla något blött, så enkelt är det.


Dåligt: Den totala bristen på chokladbaserade efterrätter och fikabröd på hela fartyget. Någon enstaka restaurang hade lite choklad i ett hörn på någon av desserterna, och kaffebaren var en trygg fristad för chokladallergiker. Någon liten chokladpralin på frukostbuffén does not a kladdkaka make. Det var som om kaptenen hade utlyst båten till en kakaofri zon, eller som att leta efter en princessbakelse på viktväktarnas årsmöte. Vi pratar djup tragik här!


Kul: Självklart ville vi ha en riktig LCHF-kaffe. Jag såg i fikets kyl att de hade Arlas 40% vispgrädde, så nu var det frågan om hur flexibel baristan var. De hade en helautomatisk maskin, så att byta ut mjölken mot grädden där gick inte. Däremot kunde vi få varsin dubbel espresso och två pappmuggar som jag själv fick hälla grädde i efter eget bevåg. In med grädden i micron, i med kaffet, röra lite => mums. Baristan verkade tycka att det var lite kul, och hade inga problem att gå utanför menyn.

Resan i övrigt var väldigt trevlig. Synnerligen praktiskt också att båten lägger till mitt i stan i  Helsingfors, så man inte behöver gå så långt innan man är mitt i smeten.

August 8th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Storylines

När Caprica lades ner så blev jag inte det minsta förvånad, eftersom jag själv tröttnade ganska snabbt. Samma sak med Stargate Universe. Jag har sett alla 15 säsonger av Stargate SG-1 och Stargate Atlantis, men lyckades ändå inte uppbringa minsta intresse av den nya serien. Nu senast var det Game of Thrones som totalt misslyckades med att få mig att bry mig om vad som hände, även om jag nu såg hela första säsongen ändå. Den gemensamma nämnaren? En total brist på avsnittslånga storylines.

I den första vändan av Star Trek, som jag bara har sett enstaka avsnitt av, var det tvärtom. Allting började och slutade inom samma avsnitt, men ingen utvecklades (enligt vad jag hörde) speciellt mycket under säsongens gång. Sådant gillar jag inte heller, det blir lite för mycket staccato.

Någonstans i mitten finns t.ex. Buffy. Varje avsnitt, förutom några enstaka dubbelavsnitt, börjar med ett problem som får sin upplösning på slutet. Samtidigt finns massor av långa storylines, både de som sträcker över en hel säsong, och Buffys egna utveckling och mognad som sträcker sig över hela serien. Samma med Stargate, framför allt SG-1.

Varken Caprica, GoT eller SGU har dock några avsnittslånga linjer överhuvudtaget. Alla konflikter blir antingen lösta 1-2 scener senare, eller inte alls. Resultatet, så som jag upplever det, är att det inte händer någonting. Folk åker hit och dit, några slåss, någon dör, någon får mer makt o.s.v, men världens totala komplexitet ändras aldrig. Även i de fall som någon utvecklas, är det på nivån att de först gillar sak A, och sedan sak B. Utan de kortare historierna som ger lite rytm, blir det lika spännande som att se färg torka. Nu är färgen blöt, och nu, 20 avsnitt senare, är den torr. Titta, det händer någonting! Öh, nej.

Jag hoppas verkligen att det här inte är någon allmän trend bland nya tv-serier, för i sådana fall måste jag skaffa mig ett liv.

Sedan kanske jag upplever den här skillnaden tydligare än andra, eftersom jag helt enkelt inte klarar av att hålla ordning på dussintals människors olika personligheter, och deras hundratals inbördes relationer, utan att ha konkreta händelser och konfliktlösningar som jag kan hänga upp det på.

August 3rd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|