Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

X andra händelser under N sekunder

För ett litet tag sedan skrev jag om lite kod som skulle avgöra om det hade skett fler eller färre än X händelser de senaste N sekundrarna. Istället för en väldigt komplicerad historia med massa kopiering av data och annat otrevligt så blev det ett par rader med några enkla tilldelningar och lite aritmetik. Sammanlagt är det visserligen 45 rader kod, men det mesta är funktionshuvud, anrop för att allokera och lämna tillbaka minne, tomrader, variabeldeklarationer och annat som behövs för att syntaxen ska vara rätt, osv. Själva koden som “gör” någonting är 6 rader. Ett litet testprogram på knappt 10 rader verifierar att allting fungerar som det ska.

Idag gick jag igenom koden i ett helt annat ärende, och hittade plötsligt precis lite kod som hade exakt samma uppgift. Så kan det ju bli ibland med problem som är tillräckligt små, och man inte har ett superbra detaljminne. Det roliga var att den använde den komplicerade lösningen, som jag nu senast hade avfärdat. Den var på ungefär totalt 85 rader, där praktiskt taget allting är aktiv kod, med if-satser, anrop  för att kopiera block med data, en loop för att summera värden, osv. Med några kommentarer och liknande saker borttagna hamnar man i alla fall på kanske 70 rader kod. Det är inte alls lika uppenbart att den gör rätt, som med den kortare versionen. Alltså kommer det få bli ersatt av den kortare implementationen snart, i form av ett eller två funktionsanrop. Över 80 rader kod borta, och intelligensen för det här finns sedan på ett ställe istället för två, vilket innebär att kvaliteten på koden då har höjts ett litet snäpp.

Det som är lite tragiskt, är att det är långt från alla chefer och projektledare som tycker att sådana här omskrivningsprojekt är ok. Självklart måste man lägga till nya funktioner och rätta konkreta buggar ibland, men om man inte städar lite emellanåt för att se till att inte samma funktionalitet finns på för många olika ställen, sitter man snart med en stor soppa som är omöjlig att överblicka.

October 28th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Konstig artikel om “bloggarnas favoritdiet” #LCHF

På Nyheter24 är det idag en artikel med den konstiga rubriken “Bloggarnas favoritdiet kan leda till ätstörningar“. Det var lite för många missuppfattningar och konstigheter där för att jag ska kunna låta bli att reagera. I citaten nedan passade jag på att rätta ett flertal stavfel.

Dieten förespråkas av många bloggare, i allt från läkares till nöjesbloggar och matbloggar lyfts LCHF fram som ett snabbt och bra sätt att gå ner i vikt.

Njae. LCHF förespråkas av alla möjliga personer, eftersom den får folk att må bättre. Det är inte en “banta snabbt”-metod, för sådant funkar svältkost förmodligen bättre (i det korta perspektivet). Sedan är frågan hur man ska äta i längden, för att både må bra och hålla vikten stabil.

Jag och ni, tillsammans så blir vi 25,000 som kör LCHF …

Enligt en undersökning i somras någon gång så är det nästan var fjärde svensk som numera håller nere kolhydraterna på det ena eller andra sättet. Naturligtvis är det inte två miljoner människor som kör strikt LCHF, men det är i alla fall så pass många som börjar inse att det är socker och vitt mjöl som är de stora skurkarna när det gäller hälsa och vikt, inte smör.

Den framställs som en bra viktminskningsmetod som alla kan använda oavsett grundsjukdom. På bloggar framställs den som en kost som passar alla. Men på en blogg kan man inte veta vilken patient man har framför sig. Eftersom den framställs på det sättet så tolkar personen som läser det som att det är fritt fram, även om man till exempel har en leversjukdom som det inte passar för. Det är det som vi på Dietisternas Riksförbund tycker är en av de stora bristerna med LCHF.

Det här är bara pinsamt. Den vanligaste “konkurrenten” till LCHF brukar vara Livmedelsverkets tallriksmodell. Den rekommenderas också till alla, trots att den när man pressar SLV lite grand, sägs bara vara för friska och normalviktiga personer (som då blir sjuka och feta, fint jobbat). Visst finns det enstaka personer där LCHF inte passar, men det finns mångdubbelt fler där tallriksmodellen leder till katastrof.

Enligt en debattartikel som DRF publicerade förra året, där man samlat in olika patientfall, kan biverkningarna bli många. Främst för de som redan har grundsjukdomar. Förhöjda kolestrolvärden, förstoppning och illamående, håravfall, höga blodfetter samt akut lever- och hjärtsvikt var biverkningar som inrapporterats i undersökningen gjord för artikeln. Även ett fall av påbörjan till ätstörning, då personen upplevde att mat blev ångestladdat eftersom mycket i LCHF-kosten var “förbjudet”, upptäcktes.

Ok, vi tar ett i taget.

  • Förhöjda kolesterolvärden/blodfetter. Vilka kolesterolvärden som är “farliga” och varför, är långt ifrån säkert. Att “högre totalkolesterolvärde = sämre” inte gäller känns som att fler och fler inser nu. Bland annat med sådana små fakta som att de som dör i hjärtsjukdom oftast har lägre totalkolesterol än de som fortfarande lever i samma ålder.
  • Förstoppning. Ja, det blir mindre “nummer 2″, eftersom kroppen faktiskt kan tillgodogöra sig mer av det man äter, jämfört med grönsaker som mest bara går rakt igenom. De som tror att de har problem med förstoppning rekommenderar jag att de äter en rejält stark indisk eller thailändsk måltid, så märker de enkelt hur lång tid det tar för tarmarna att göra sitt jobb.
  • Illamående. Att äta fullfet mat är lite ovant i början för en del. Samtidigt innebär inte LCHF att man ersätter ris och potatis med samma mängd smör, vilket vissa idioter verkar tro. Man ersätter med samma mängd kalorier, vilket gör att ett par hg potatis ersätts med kanske en matsked fett. Viss skillnad. Stek en köttbit, och vispa sedan ur pannan med lite vispgrädde som får sjuda ihop till en sås. Perfekta LCHF-proportioner, och knappast någon fettorgie.
  • Mat blir ångestladdat? När man får äta ägg, bacon, kyckling, lax, kött av alla slag, bea och majonnäs, olja och praktiskt taget så mycket ovanjordsgrönsaker man orkar? Det är inte en själv som ska få ångest då, utan det är snarare ett tecken på hur fullständigt kolhydratfokuserat dagens samhälle är. Är nykterism på samma sätt ingenting som vi ska rekommendera alkoholister, eftersom det kan vara ångestladdat att inte få dricka öl och vin till maten? Om viss mat gör att man blir fet och sjuk så är det väl ganska bra att undvika den? Sedan går ju inte världen under för att man äter en muffins en gång om året, om man tycker det är kul.

Ska vi på samma sätt skriva en lista med alla positiva effekter som folk har rapporterat av att byta från tallriksmodellen till LCHF? Ökad energi, bättre sömn, försvunna allergier, friskare hud och naglar, mer stabilt humör eftersom man slipper blodsockerdippar, normaliserad vikt, radikalt minskat behov av diabetesmediciner, osv. Sedan tillkommer lite ökad mental skärpa, samt förmodligen minskad risk för neurologiska sjukdomar som epilepsi och alzheimers. Detta till priset av att inte bajsa så mycket. Jobbigt val.

- Många blir trötta, en del blir nedstämda. Kroppen får så otroligt lite bränsle när den inte får kolhydrater. Man kan bli illamående, yr i huvudet och på lång sikt vet vi faktiskt inte vad som händer, fyller Lena i.

Ursäkta, men här blev jag faktiskt lite irriterad. Det stora argumentet för att inte äta fett är att det innehåller så mycket energi. Nu får man plötsligt nästan ingen energi alls från fettet? Bestäm er, FÖR I HELVETE. Väldigt många personer upplever det faktiskt precis tvärtom. Eftersom kroppen enklare får tillgång till energin i fettcellerna, som förut var inlåst på grund av konstant höga insulinnivåer, har man plötsligt en massa överskottsenergi och kan börja idrotta. Man går alltså inte ner i vikt för att man tränar, utan man tränar eftersom man går ner i vikt.

Ja, de som börjar med någorlunda strikt LCHF kan känna lite obehag i början, men det går över inom ett par dagar. Kroppen måste ju lära sig att producera och driva ketoner, vilket inte alltid går helt smärtfritt. Som jag har förstått det så är det samma sak som inträffar när maratonlöpare springer in i väggen, eftersom deras glukogenlager har tagit slut.

Dietisterna kan gärna försöka förklara varför någonting som gör att man blir friskare på kort sikt, skulle leda till problem på lång sikt. Dessutom vet vi vad som händer på lång sikt med tallriksmodellen, och dess kolhydratintag på 50-60%. Oavsett vad LCHF kan leda till, är det bättre än den epidemi av övervikt och diabetes som det alternativet leder till. LCHF kan knappast vara sämre, när det är så pass mycket bättre på kort sikt.

–  Någon kommenterade mitt förra inlägg och skrev att intag av socker när man kör lchf kan leda till huvudvärk och ledvärk och det var precis det jag fick i söndags och jag fattade inte varför men nu fattar jag att det var för att jag tröck i mig 1 kg godis och 2 ballerina rullar i lördags, bloggar han.

Ja, man blir lite känsligare för socker när man äter LCHF. Men på vilken planet är det normalt att äta 1 kg godis och 2 ballerinarullar på en gång? Är det konstigt att må dåligt då? Allvarligt? Är det bättre att ha ett blodsocker som åker jojo, och tillhörande höga insulinnivåer, något som i sin tur verkar stimulerande för cancer, för att man då inte får så stora problem när man sätter i sig 1 kg godis? Skärpning. På vilket sätt är det där ett argument för någonting alls?

– Problemet är att det här inte är tillräckligt studerat. Vi vet att många upplever att de mår bra, men bara för att vissa gör det behöver det inte innebära att alla gör det. För att veta vilka den kan rekommenderas till behöver vi bättre underlag.

Absolut. Problemet, som hon inte låtsas om att det finns, är att det försvåras av att de som skulle kunna utföra sådana studier, som t.ex. Livsmedelsverket själva, eller någon av de andra läkare och forskare som var med i SVT nyligen, är fullständigt livrädda för mättat fett. Alltså varken de vill, eller kan, göra en studie med riktig LCHF-kost. Med LCHF siktar man på högst 5 energiprocent kolhydrater. Ingen av de studier som har påstått sig testa LCHF har legat lägre än typ 30%. Den studie på möss som påstods visa att fett gav diabetes innehöll dessutom dels en stor del raffinerade kolhydrater, och dels var en stor del av fettet härdat.

Och vaddå “upplever att de mår bra”? Sluta med sådant där fånigt von oben-maktspråk. Om man mår bra, så mår man bra. Punkt. Jag “upplever” att jag inte har en skärande smärta i benet, men jag kanske har det ändå? Aj?

Läkare som förespråkar något till patienter där man inte kan följa upp deras blodfettsvärden.

Både Annika Dahlqvist och Andreas Eenfeldt träffar patienter och kan göra hur många uppföljningar de vill. Om de hade sett några stora grupper av patienter med katastrofala värden så förutsätter jag att de hade skrivit om det. Själv testar jag mina blodvärden på eget initiativ, och efter 1,5 år är de fortfarande fullt normala.

Det kan man inte göra genom en blogg utan det kräver en personlig kontakt och är också det som Socialstyrelsen påpekat bör göras.

Precis, Socialstyrelsen tycker att LCHF är helt ok. Så varför tjatar fortfarande så många dietister om att LCHF är så farlig, vilket gör att inga läkare vågar testa?

Slutligen sakerna i faktarutan:

LCHF går ut på att man äter mycket kolhydratfattig mat men samtidigt har ett högt intag av fett. På så vis ska man gå ner i vikt och få kontroll över sitt blodsocker. Det sistnämnda gör att metoden i vissa fall visat sig vara bra för typ-2-diabetiker.

Eftersom LCHF gör att blodsockret inte stiger (ok, lite grand, pga proteinet), det som diabetiker (både typ 1 och 2) inte kan hantera, behöver de därför antingen få eller inga mediciner med sådan kost. Om det bara gäller “vissa”, så vill jag gärna höra en trovärdig beskrivning av vilka diabetiker som mår bra av blodsockerjojo och evigt insulinparerande. Förklara för mig, jag är väldigt nyfiken.

En vanlig kritik mot dieten är att fett sägs öka kolestrolet i kroppen vilket därmed skulle öka risken för att drabbas av hjärtinfarkt.

Nja, så enkelt är det inte. Kolesterol är livsviktiga komponenter i blodet, och överdrivet höga mängder av det kan möjligen peka på att det är problem någon annanstans. Beroende på vilken sorts kolesterol det är, förstås. Att mycket fett ökar kolesterol och att det i sin tur skulle öka risken för hjärtinfarkt kallas för “lipidhypotesen”, och är långt ifrån någon absolut sanning. Sök på Uffe Ravnskov, till att börja med.

October 19th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

MEAT i Lund

Igår var vi på restaurangen M.E.A.T. i Lund, efter tips på twitter.

Fantastiskt god och välgenomtänkt mat, inklusive detaljer som att de små tomaterna fortfarande satt kvar på kvisten, rödlöken i tomatsalladen var lätt stekt, osv. Att wagyuentrecôten var mjuk, smakrik och perfekt stekt behöver knappast påpekas. Även färsen i hamburgaren var tydligen ovanligt bra, och de pommes som gjorde den sällskap var det också något speciellt med.

Mycket rimliga priser, med varmrätter för 170-255:- och välhängt kött för 275-450:-.

Personalen var snabb och uppmärksam, och kastade hela tiden blickar mot alla bord när de gick förbi för att se om man ville ha någonting, eller om tallrikarna var tomma.

Det stod att beställningar från grillen kunde ta 30 minuter, men mat till oss alla tre kom exakt samtidigt efter mindre än en kvart.

Mindre bra var att baconet till burgaren verkade ha försvunnit, och min önskan att byta pommes friten mot sallad, när båda sakerna stod under “Tillbehör”, möttes av (om än lite ursäktande) “Vi har valt att servera de rätterna med pommes frites”, vilket gjorde att de hamnade som tillägg på notan. I dagens LCHF-samhälle? Hmm.

Att den ugnsbakade glassen var i största laget vet jag inte om det är något negativt, däremot. Även där hade de tänkt lite extra, och marinerat sockerkakan i botten med någonting. Chokladefterrätten var en ren njutning.

Nu återstår bara frågan när man kan komma tillbaka till Lund, för att kunna gå hit fler gånger.

Uppdatering: Enligt artikeln i Sydsvenskan (länkat från förra inlägget) så är en av medarbetarna där tydligen professor i pommes frites. Det förklarar ju varför de var lite utöver det vanliga.

October 16th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

X händelser under N sekunder

Ibland lönar det sig verkligen att istället för att fortsätta jobba någon timme eller två till på kvällen, helt enkelt gå hem och tänka på någonting annat.

Nu senast gällde det ett litet filter som skulle säga till om det kom fler än X händelser av en viss typ inom ett intervall på högst N sekunder. Det kändes ganska enkelt. En array med N element, dvs ett för varje sekund, och sedan så räknar man där varje gång den här händelsen inträffar. När man når slutet av arrayen så är det bara att börja om från början, precis som en spiraltrappa. Oavsett var man står i en sådan, så är det exakt en våning rakt upp.

Men så började jag implementera det hela. Då insåg jag att det här inte kommer hända så ofta, så det finns en hel bunt med olika situationer. Precis i början är det ju bara att räkna ut skillnaden mellan “nu” och när man började. Sedan blir det lite värre. Om det har gått mindre än N sekunder sedan förra gången, ska man behålla en del av innehållet och nollställa resten. Har det gått mer än N sekunder är hela arrayen ointressant, och så kan man börja om från början. Risken för obiwan-fel, att man missar ett element åt något håll, kändes alldeles för stor. Dessutom måste man springa igenom arrayen och räkna ut totalsumman lite då och då, vilket inte är gratis. Jag började skriva lite pseudokod för att reda ut var saker och ting skulle hända, men det blev bara mer och mer komplicerat. Då gav jag upp och åkte hem.

En bättre lösning, som jag kom på när jag fick sova på saken, är att vända på det hela. Arrayen innehåller nu istället X element, där man lägger in en aktuella tiden varje gång händelsen inträffar. Sedan är det bara att traska vidare framåt i arrayen, ett steg i taget. Fortfarande så att man börjar om från början när man når slutet. Själva testet då? Jo, det är bara att jämföra senaste tiden man har skrivit dit med tiden ett steg framåt. Den tidpunkten är ju äldst. Om tidsskillnaden är mindre än N sekunder, så har händelsen uppenbarligen skett minst X gånger under högst N sekunder, precis det som skulle testas.

Börjar man med en helt nollställd array, behövs inte heller några specialfall. Första gången skriver man på index 0, och jämför med index 1. Värdet där är noll (arrayen var ju nollställd). Skillnaden mellan “nu” och 0 är större än N, alltså är villkoret falskt. Så fortsätter det tills man har gått hela varvet runt, och börjar jämföra med riktiga tider. Villkoret ska ju vara falskt tills dess att man har samlat ihop minst X händelser.

Istället för 3-4 olika fall, ett flertal index, och en och annan loop, består koden nu av några få variabeltilldelningar och några enkla matteoperationer. Inga tester, inga loopar, och inga specialfall. De flesta operationer går dessutom att parallellisera.

October 10th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

LCHF och alzheimers, epilepsi m.m.

I senaste numret av LCHF-magasinet var en sammanfattning av boken “Stoppa Alzheimer nu!” av Bruce Fife. Att hjärnan inte behöver kolhydrater är ju något som alla LCHF-ätare redan vet, men Bruce har tagit reda på lite mer vad som faktiskt händer.

Tydligen så är en gemensam faktor mellan ett flertal neurologiska sjukdomar att hjärnceller får problem eftersom de inte kan tillgodogöra sig energin de får från glukoset. Dålig hantering av socker låter bekant… yup, det är alltså helt enkelt diabetes i hjärnan. Boken kallar det därför för diabetes typ 3.

Hjärnceller som inte får energi är ju dåligt. Som tur var så kan de även drivas på ketoner, det som skapas när man äter väldigt lite kolhydrater och ersätter det med fett. Trots problemet med glukoset så kan de här ketonerna smita in och se till att hjärnan fungerar som den ska. Hjärnceller som redan har hunnit dö går ju inte att göra något åt, men de som finns kvar fungerar då lite bättre, och sjukdomsförloppet verkar stanna av. Att en ketogen kost som LCHF kan lindra och kanske helt bota epilepsi hos barn är visat i studier sedan tidigare. Nu vet vi lite mer varför.

Precis som att frånvaro av kolhydrater håller diabetes borta, borde då även frånvaron av dem hålla sådana här sjukdomar borta. Kanske inte helt, men skulle de ändå bryta ut så skulle ju uppenbarligen symptomen minimeras. Det är nästan lika bra. Sedan så har jag för mig att glukos inte kommer hela vägen till hjärnan utan plockas sönder ännu mer, men ändå.

Kokosolja var enligt boken extra bra på att fungera som energi till hjärnan, kanske på grund av balansen mellan kortare och längre fettkedjor. Det är sedan i somras en given del i vår frukost hemma. Hjärnan fungerar alldeles utmärkt, tack så hemskt mycket.

Känner jag mig orolig som äter en så “extrem” kost med minimalt med kolhydrater och tillräckligt med fett för att hålla mig mätt? Nej, inte direkt.

October 4th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Jimmys fail

Vi hamnade på Jimmys Steakhouse vid Tjärhovsplan idag. Den Jimmys som ligger i Hammarby Sjöstad har alltid varit bra, men den på Söder ligger lite närmare hemmet. Jag hade bokat via nätet, och då får man alltid 2.5 timme. Det borde räcka, tyckte jag.

Vi kommer dit, får vårt bord, och varsin meny. En stund senare får vi beställa fördrinkar. So far so good.

En bra stund senare får vi även beställa mat. Dock ej dricka, vilket servitören kommenterar med “jag kommer tillbaka och pratar om vin med er senare”. Medan vi beställer verkar han mer upptagen med att vinka till några kompisar som precis är på väg därifrån. Charmigt. Nej, förresten.

En lång stund senare kommer fördrinkarna. Ett tag senare kommer förrätterna, och först när vi har börjat äta av dem får vi beställa dricka. Att ta något speciellt till förrätten var ju vid det laget meningslöst. Servitören sa något om att husets vin är ok, men sedan försvann han igen.

Förrätten, ett par pilgrimsmusslor med en liten sallad på haricot verts, bacon, en aning lök och lite tomat var helt ljuvlig.

Så småningom kan vi beställa en flaska vin, som faktiskt kommer ut ganska snabbt. Efter upphällningen rinner det fint lite vin utmed kanten på flaskan, som lämnar fläckar på bordet. Som tur var såg jag det, så jag kunde hälla upp resten med lite försiktighet och undvika fläckar på kläderna.

När maten kommer är det totalt kaos. Tre servitörer, och ingen som har minsta aning om vem som har beställt vad. Hallå liksom, vi är bara 6 personer, och rätterna var i 250-kronorsklassen. Då ska man ha bättre koll än så. En av rätterna var redan kall, och när vi när servitören kommer tillbaka påpekar att vi inte fick några pommes frites som en av personerna hade beställt, svarar han med ett synnerligen ocharmigt “det är därför jag frågar om allt är ok”. Jisses. Den “blandade sallad” som vi fick istället för potatisen bestod nästan enbart av isbergssallad. Det var i alla fall ingen paprika, det kan de nästan få ett litet pluspoäng för.

Vi äter upp, pratar och har trevligt. Vattenglasen fylls aldrig på. Ytterligare en oändlighet senare kommer servitören och påpekar att vi bara har bordet till halv nio. Då är klockan redan kvart över 8, dvs vi har varit där i drygt 2 timmar redan. Trots att den sena tiden enbart beror på långsam service vid varje steg lyckas han få det att låta som att det är vårat eget fel. Han pratar med hovmästaren, och ger oss ytterligare en halvtimme. Visserligen skulle vi då kanske hinna beställa någon efterrätt, men knappast hinna äta upp den. Istället ber vi om notan, påpekandes att det skulle bli för stressigt. Piken verkar inte gå fram.

Ytterligare en oändlighet senare dyker notan upp, och till slut kommer han även tillbaka för att ta betalningen. Väldigt medvetet ger jag då exakt noll kronor i dricks. Att inte ge dem ännu mer pengar för efterrätter känns också ganska bra. Viss njutning hade det kanske varit att sitta i lugn och ro och äta sin efterrätt och se kaoset när nästa sällskap kom, men ändå.

Samtliga i sällskapet är därefter väldigt överens om att vi aldrig någonsin mer kommer sätta vår fot där. Bra jobbat. Att servitören bad lite grand om ursäkt när vi var på väg därifrån hjälper liksom inte. På den här prisnivån ska det vara bättre ordning.

Vi glider runt på Söder en stund, och hamnar så småningom på Östgötakällaren.  Det är knökfullt, men vi får ändå sitta vid ett bord med en stor “Reserverat”-skylt, för att beställa en efterrätt där istället. Snabb och trevlig service, och supergott. Loggan på kaffekoppen avslöjade som pricken över i att det var Nespresso-kaffe. Mums. Det stället är visserligen inte alltid helt klockrent, men idag fanns inget att klaga på.

Tack vare underbart sällskap så blev kvällen väldigt trevlig ändå. Men Jimmys på Södermalm kommer vi aldrig gå tillbaka till.

October 1st, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|