Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

NaNoWriMo 2011 – CHECK (#nanoswe)

17 dagar. 50155 ord just nu. Det kommer nog tillkomma några till, så finns det utrymme att ta bort några meningar här och där som råkade bli rena upprepningar.

Egentligen ska det ju bli en roman med påhittade figurer och handling och sånt, men det struntade jag som sagt i. Istället blev det en bok om olika aspekter av programmering. Lite refaktorering och lite design patterns, blandat med något memoaraktigt om min egen utveckling som programmerare från ABC80 och framåt. Och en ninja. Det är som världens längsta CV, ungefär. Kanske intressant och lärorik för andra, kanske för personlig. Dunno.

Visst är det enklare att skriva om någonting man vet än att behöva hitta på saker under tiden, så även om det här gick både lättare och snabbare än jag hade anat, kvarstår respekten för de som har vunnit på riktigt. Jag är stum av beundran, tro inget annat. Jag tog en genväg, helt klart.

Men ändå. Det är ungefär 150 boksidor text, och bara några enstaka rader programkod som illustration. Med några framåtreferenser så man ska vilja fortsätta läsa, och båda korta, långa och på något sätt parallella storylines. Jag kanske är partisk, men just nu är jag jävligt stolt och nöjd. Skiten funkar faktiskt.

Liksom… jag har skrivit en bok. Jeez.

Det riktigt roliga är att flera av de tips och principer som jag har skrivit om, har jag redan fått användning av själv på jobbet, bara några dagar efter att jag skrev dem. Utan att ha behövt tänka igenom deras konsekvenser för att få det på pränt, hade jag aldrig fullföljt resonemangen så långt som jag har gjort nu. De hjälpte mig att ta rätt beslut i några designfrågor, vilket annars förmodligen hade kommit tillbaka och gett mig smisk senare. Tack, Daniel?

November 17th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

HIV och diabetes #lchf

På radion i morse pratade de om att personer som får bromsmediciner mot HIV dör tidigare än andra, delvis på grund av diabetes. Den fras som fick mig att reagera var att de “hade högt insulin, ett förstadium till diabetes”. För oss som har läst om LCHF ett tag är ju det här ingenting konstigt. Diabetes innebär att kroppens egna insulin antingen finns i för liten mängd, eller inte är tillräckligt effektivt i att hantera ett höjt blodsocker, som i sin tur orsakas av att äta (snabba) kolhydrater. Kroppen producerar mer och mer insulin, vilket gör att man går upp i vikt eftersom det är en av huvuduppgifterna för insulin, och till slut räcker inte det heller, utan blodsockret sticker iväg uppåt och man måste ta extra insulin för att få ner det igen.

Att de nu säger att högt insulin är ett förstadium till diabetes, antyder ju att så länge som man kan hålla insulinnivåerna låga, så minimerar man risken att drabbas av diabetes. Hur gör man det? Jo, genom att titta i vilken GI-tabell som helst, och hålla sig till de livsmedel som ligger så lågt som möjligt. Protein behöver man något gram per kg kroppsvikt per dag, även om det inte har GI noll. Fett har GI-värde exakt noll, och påverkar inte blodsockret eller insulinet alls. Även ovanjordsgrönsaker, för de som tycker att det är kul att äta sånt, har vanligtvis väldigt låg kolhydratnivå, påverkar därför inte blodsockret så mycket, och håller insulinet lågt.

Men vänta nu, det här låter bekant. Ja, det är samma 150 år gamla LCHF-diet som vanligt. Som om det behövdes ännu fler anledningar att få större del av energin från fett än från kolhydrater. Vi äter så för att det är hälsosamt, helt enkelt.

Självklart kan de där bromsmedicinerna kanske bråka med bukspottskörteln och göra insulinproduktionen förvirrad, men det är ändå inte utan att man blir lite nyfiken på om HIV-patienter får några kostråd, och i så fall vad. Så fort det rör sig om kostråd brukar dietister kallas in, som i sin tur alltför ofta verkar tycka att allting under 50 energiprocent kh är på gränsen till livsfarligt (“men hjärnan behöver ju kh!” *panik* varpå lchf-aren slår dietisten i huvudet med en stor käpp som det står “ketoner” på). Undantag finns, men de är få.

I det här läget kanske det är för tidigt för att finnas några vettiga studier, men visst skulle det vara intressant att undersöka hur LCHF skulle påverka personer som äter bromsmediciner?

November 11th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Skriva bok ftw #nanoswe

Jag visste att Nano skulle leda till oväntade insikter om allt möjligt, och hittills har jag upptäckt minst två.

  1. Jävlar i min låda vad femtio tusen ord är mycket. Respekten för de som har fixat det här, till och med flera år i rad, bara ökar och ökar.
  2. Att skriva någon form av faktabok är ett ovärdeligt sätt att lära sig någonting. Det är massor med saker som jag har förstått först nu hur de egentligen hänger ihop. Plötsligt finns det en röd tråd.

25 tusen ord hittills, dvs halvvägs. Ok för att vara knappt 1/3 av tiden. Jag gillar när marginalerna är på min sida.

Jag har idéer för att ta mig till 30, tror jag. Men sedan? Det blir nog någon ninja av något slag där till slut. Hur långt nu det hjälper, men det är ju tre veckor kvar. Jag börjar misstänka vart jag måste ta vägen sedan, och har inte riktigt förlikat mig med den tanken än.

Och oj, vad den där texten behöver redigeras sedan. Dels behövs varenda stycke flyttas runt för att få en story som funkar, och dels, som jag skrev på twitter förut, skulle “hitta störande upprepningar” som drinklek leda till allvarliga alkoholskador. Nåja, det är därför som NaNoEdMo finns.

Jag hade inte fixat det här tidigare, men jag är väldigt glad att jag är med i år. Nu gäller det bara att komma i mål också.

November 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Nano

Efter att ha funderat på saken i flera år, har jag i år faktiskt tagit mig i kragen och börjat köra Nanowrimo.

Idén är att man under november månad ska köra ett intensivt ryck, och skriva en bok på minst 50.000 ord. Enligt principen “it’s easier to fix crap than air”, så lämnar man alla ändringar för att göra eländet läsbart, till en senare tidpunkt.

Det där med att hitta på karaktärer, relationer och annat har tyvärr alltid känts som en oöverkomligt hinder. Enligt de regler som finns så är det nämligen en roman man ska skriva, inget annat. Förutom brist på tid, har det här satt en stor käpp i nano-hjulet för mig.

Ända tills, i slutet av oktober, Hanna skickar en länk till “NaNo Rebels” till mig. Enligt mottot att femtio tusen ord faktiskt är femtio tusen jäkla ord, är det några som skriver både memoarer, novellsamlingar och allt möjligt annat. Eftersom jag hade börjat fundera på att skriva om programmering, något jag ju vid det här laget har någon sorts koll på, gav det här plötsligt en öppning.

Jag frågade på Twitter om vilken editor man skulle använda, och fick tipset att använda Scrivener. Med möjligheten att samla ihop delarna hierarkiskt för att få överblick, och smidigt kunna flytta runt saker och ting, har den varit guld. Att skissa på lite struktur är ju enkelt, och sedan behöver man ju bara fylla i lite text här och där. Ett par dagar senare sitter jag med drygt 12.000 ord. Där ser man.

Nu är det visst 38.000 ord kvar. Det känns som en kombination av läskigt och “hur svårt kan det va”. Med klar övervikt till det förra. Min respekt för de som har dragit det här projektet i land, till och med flera gånger, har redan stigit enormt.

Dags att återvända till Scrivener… jag kan ju inte slösa ord här, när de borde stå där borta.

November 5th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|