Fotokurs 1, träff 1
Efter mycket velande började jag och flickvännen till slut på en fotokurs, med Emma Svensson från Rockfoto som lärare.
Första träffen handlade mest om bländare, slutartid och ISO. En av de mest minnesvärda poängerna var att varje bild hade sin egen “bästa” slutartid. Att bilder blir trÃ¥kiga med för kort eller för lÃ¥ng slutartid hade jag visserligen märkt, men det här var en ny synvinkel pÃ¥ det hela.
När det gäller bländarsteg har jag alltid tänkt 5.6, 4, 2.8, och 1.8. Det är fel, för efter 2.8 kommer faktiskt 2.0, och sedan 1.4. Förmodligen är det här på grund av Olympuskameran jag hade när jag började fota. Frågan är i så fall varför den hade 1.8 istället för 2.0. Är det ickelinjär ljuskänslighet på analog film?
Mellan varje kurstillfälle så ska vi få en fotouppgift, baserat på det vi pratat om innan. I början av varje träff ska vi sedan gå igenom allas bilder för att ge feedback.
Veckans uppgift var att ta minst två bilder, en för att frysa en rörelse (mha kort slutartid) och en för att fånga en rörelse. Om man ville så kunde man även ta en tredje, för att öva på panorering. Nästföljande helg tillbringades på isbanan i Luleå fotograferandes skridskoåkare av alla åldrar, så att hitta motiv att öva på var inte så svårt.
Den första bilden, i ett försök att fånga en rörelse, togs från taxin på väg från flygplatsen. Inte för att det blev så mycket till motiv, men ändå. Det syns i alla fall att någonting rör sig, även om det kanske blev lite för indirekt för att riktigt fungera.
Att frysa skridskoåkarna var inte så svårt. Det var så pass ljust att man kunde använda hur kort slutartid som helst. En glugg med fler millimetrar hade däremot varit bra, men platsen i väskan tog slut, så jag fick nöja mig med lilla Nifty Fifty.
Att panorera med de som åkte var mycket roligare, även om de flesta åkte så pass långsamt att det blev meningslöst. Den här bilden är faktiskt mest intressant av de här tre, för här lärde jag mig någonting jag knappt har tänkt på förut. Trots minsta möjliga ISO gjorde den långa slutartiden (1/40s eller nåt) att bländaren trycktes ner mot gluggens minimum 22. Inte bra. Dels så tappar man lite skärpa i bländarens ändlägen, och dels så riskerar man att bilden blir överexponerad eftersom kameran har slut på saker att kompensera med. Om man ska ha riktigt bra resultat en sådan här dag behöver man ett gråfilter för att få ner mängden ljus.
Det är förresten nästan larvigt hur svårt det är att vrida kroppen och kameran i precis rätt fart för att få en skarp bild.
Inte direkt några fotografiska mästerverk kanske, men det var inte det som var poängen heller.
Nästa inlägg handlar om komposition.
