Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Stekpannekunskap från NK

I somras köpte jag en keramisk stekpanna från WMF. Den funkade klockrent i ungefär ett halvår, vilket är långt längre än den månad som mina tidigare stekpannor har hållt. Saker började sedan fastna lite grand, men inte värre än att det gick att försiktigt skrapa bort det. Tyvärr blev det snabbt värre, och för någon vecka sedan gav jag upp och åkte in till NK med den för att få hjälp.

Personen som jag fick prata med såg att den var lite mörk på undersidan, och drog slutsatsen att den var sönderbränd. Trots att den ska tåla 1500 grader? Det står i instruktionsboken att man kan köra den på full värme i början. Det skulle tydligen stressa pannan för mycket, så det var bättre att sätta på nivå 4 direkt, även om det då tog lite längre tid. En representant från WMF skulle sedan komma förbi och kolla på den, och så skulle jag eventuellt få en ny stekpanna.

Dagarna gick, men de hörde inte av sig igen. Jag ringde, och blev lovad att de skulle höra av sig när de visste när inspektionen skulle ske. Fortfarande ingenting.

Igår åkte jag så in dit igen, och fick prata med personen som verkade vara deras stekpanneexpert. Världen enligt honom var ganska annorlunda.

  1. Även titanpannor har en beläggning av teflon högst upp, vilket är förklaringen till varför de slits och bränns sönder vid över dryga 200 grader.
  2. Att inte kunna köra på full värme i början är strunt, för i så fall vore induktionsspisar helt oanvändbara. Däremot måste man vara snabbare med att sänka värmen, om man använder stekpannor som innehåller teflon.
  3. Pga problemen med teflon så var de stekpannorna på väg bort, och de med keramisk beläggning på väg upp, och därmed ner lite grand i pris.
  4. Problemet med min stekpanna var inte sliten yta, utan att den hade fått en proteinbeläggning pga för dålig diskning.

Titanpannor ska man ju diska försiktigt, dvs helst med en mjuk svamp, och mycket diskmedel och vatten. Det är även så som jag har rengjort den här pannan. Tyvärr räcker inte det, utan man måste gå lite hårdare fram. Beläggningen är hur hård som helst, så istället föreslog han att man använde den raspiga sidan på disksvampar, gärna i kombination med rengöringsmedlet “Universal” som brukar säljas på mässor. Då får man bort alla proteinrester, och får tillbaka den släta och fina ytan igen. Dessutom var det bara bra att köra dem i diskmaskinen ibland, något jag aldrig har vågat göra.

Någon sådan svamp hade vi tyvärr inte, men eftersom jag hade fått med mig stekpannan hem igen, gav jag den en rejäl omgång med en av de vanliga “Universal”-svamparna. Se där, nu blev ytan svart och fin igen.

Ett test med kycklinglår och äggröra visade att den nu var klart bättre än tidigare, även om det fortfarande fastnade lite grand. Så idag ska jag köpa nya tuffare svampar, och ge den en omgång till. Med lite tur kanske det blir fullständig ordning på den igen. Att kunna hälla äggsmet i en stekpanna, i princip bara låta den stå, och sedan glatt hälla upp en färdig omelett utan att någonting ens antyder till att ha fastnat, är riktigt coolt.

March 30th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Fotokurs 1, träff 5

På kursens femte träff pratade vi om färgtemperaturer och vitbalansinställningar. Automatisk vitbalans fungerar vanligen väldigt bra, om inte motivet nästan helt har samma färg. Om man fotar i raw istället för jpeg, är det å andra sidan bara att justera i efterhand.

Sedan kom vi in på histogram, exponeringskompensation och bracketing. Eftersom digitala kameror har mycket sämre dynamik än analoga kameror, blir det desto viktigare att se till att exponeringen är någorlunda rätt. Att bara titta i displayen är därför inte så bra. Det är bättre att kolla på histogrammet, och se till att det inte är intryckt åt ena sidan.

Även här kan dock raw-filer hjälpa till lite, då de innehåller fler signalnivåer än jpeg. Med jpeg har man 8 bitar per röd, grön och blå. Med raw har man 10-12, vissa dyrare kameror har 14. Mellanformatskameror som Phase One har 16. När det är nästan helt svart behöver då inte kameran välja på bara 0 eller 1 (upp till 255, för full ljusstyrka), utan har 256 nivåer däremellan att välja på.

Även om husen i bilden nedan ser väldigt mörka ut, så finns det gott om detaljer om man drar upp ljuset några steg.

Ok, det blir ganska mycket brus, men i den här storleken är det inget som märks ändå.

Som avslutning gick vi igenom Low Key och High Key, där motivet är så mörkt respektive så ljust som möjligt, men utan att vara utfrätt åt något håll.

Jag och flickvännen såg något avsnitt av Äkta Människor, och i avsnitt två besöker en av personerna klubben “Hubot Heaven”. Efter att ha åkt tåg till Karlberg varje dag i flera års tid var det inte så svårt att känna igen att de var under brofästet på St Eriksbron, på Vasastansidan, så vi åkte dit för att kolla läget. Nej, det fanns (väldigt oväntat) ingen hubot-klubb där. Däremot fick jag en ganska schysst low key-bild.

Bilden gillades av de andra, även om den hade blivit bättre om man hade ljusat upp området runt killarna lite grand.

March 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Fotokurs 1, träff 4

På den fjärde träffen pratade vi om objektiv och olika typer av ljus.

Snabba zoomobjektiv är dyra och tunga. Det är praktiskt att slippa knata så mycket fram och tillbaka, men priset är att det inte kommer in så mycket ljus, så att man får långa slutartider eller måste använda högt iso, och inte kan få kort skärpedjup. Fasta gluggar är mycket billigare, liksom Sigma och Tamron i jämförelse med originalen från Canon och Nikon. T.ex. tar Tamron 7700 för sitt 70-200 f/2.8, när de från Canon och Nikon ligger på nästan det tredubbla.

Därefter pratade vi om mjukt ljus kontra hårt, starkt kontra svagt, och effekten på färgåtergivningen. Vi fick leka lite med en softbox, en rejäl fotolampa och en stor reflexskärm, vilket gav en hel del bra bilder. Det gjorde det också tydligt att guld verkligen ger ett rejält mycket gulare ljus än silver. Vi pratade även lite om ljusets riktning, och vad det hade för effekt. Då jag fotade med min 20 mm-glugg och motivet var porträtt, ser personerna ganska konstiga ut. Jag tänker därför inte publicera någon av bilderna här.

Veckans uppgift var att fota någonting där budskapet förstärktes av ljuset. Det gick inte alls, men jag hittade en gammal bild från helgen då vi bodde på Grand Hotell här i stan. Precis utanför höll de på att gräva upp gatan, så det låg en bunt gatstenar i en hög. Det skarpa ljuset passade bra till de hårda stenarna. Jag visste ju vad bilden föreställde, men det var flera på kursen som påpekade att det var lite svårt att se hur stora stenarna var.

March 27th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Fotokurs 1, träff 3

Den tredje träffen handlade om fokus.

En stor bländare, dvs litet f-tal, ger kort skärpedjup. Dessutom blir skärpedjupet kortare ju närmare objektet är. Omvänt så ger en liten bländare och långt avstånd ett långt skärpedjup, men eftersom öppningen är liten, krävs det mycket ljus.

Sedan gick vi igenom de olika fokusmetoderna, framför allt One Shot och Servo. Servo är framför allt användbart när objektet rör sig mot eller bort från kameran. Kombinationsläget där kameran automatiskt växlar mellan dessa verkar fungera relativt dåligt, så det är bättre att välja läge explicit.

Vi pratade lite om kamerans fokuspunkter. Visserligen kan man ju alltid fokusera med centrumpunkten och sedan vrida kameran, men det funkar dåligt när man t.ex. fotograferar macro, eftersom vridningen ändrar avståndet mellan sensorn och objektet. Med ett skärpedjup på kanske någon mm, har det här en stor effekt.

Om man använder spotmätning, dvs ljusmätning som ger mest betydelse till en viss punkt, är det just den valda fokuspunkten som används som centrum. Själv använder jag nästan alltid matrixmätning, och spotmätning i de fall då det är väldigt stora kontraster i det jag vill fotografera. fast det går ju alltid att justera med exponeringskompensationen.

Veckans övning var att fotografera ett par skor, och försöka få någon historia av det hela. Jag köpte min GX1 den här veckan, så jag plockade fram ett par skor som jag hade till jobbet en dag när jag skulle iväg på middag i kostym och sånt. Väl framme, började sulorna gå sönder. Innan middagen fick jag därför ta på mig de öppna sandaler som jag brukar ha på kontoret, och köpa ett par nya skor. Kändes jättebra att gå omkring i kostym och sandaler… Så mycket story blev det tyvärr inte av bilden däremot.

March 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Skum bug i min GPS Garmin Zumo 660

Historien om min Garmin GPS fick en spännande fortsättning idag.

Redan när jag övningskörde så skaffade jag ett komsystem. Det var hur praktiskt som helst att kunna kommunicera med handledaren hela tiden, och inte behöva stanna så fort någon ville någonting. Rekommenderas. Problemet med det Interphonesystem som jag köpte, var att den prioriterade kommunikation mellan headseten över instruktioner från GPS’en. Dvs ville man få några körinstruktioner i lurarna, så fick kommunikationen med passageraren vara avstängd. Totalt råpuckat. Pga detta, och diverse andra irriterande faktorer, så köpte jag nu ett nytt system. Till den Schubert C3-hjälm som jag köpte förra året, finns ett system som blir inbyggt i hjälmen, i och med att man byter ut nackkudden. Det är alltså ingenting som syns utanpå, vilket är hur snyggt som helst. Dessutom är den kompatibel med Cardos system, så att de man ska prata med inte behöver skaffa just Schuberthjälmar de också. Här prioriteras GPS högre än interkom, så att man kan tjattra i lugn och ro med sin passagerare, och ändå få GPS-instruktioner när det behövs. Precis så som det ska vara.

Jag parade ihop det med GPS’en, som i sin tur var ihopparad med mobilen. Genom GPS’en kunde jag då ringa, och få ljudet fint i hjälmen. Iväg på hojen, med något mål inlagt, men inte tusan kom det några körinstruktioner inte. Helt knäpptyst.

Så, jag drog iväg till Ava för att få hjälp. Jag fick mjukvaran uppdaterad (både sådant och laddning sker via en USB-kabel, snyggt!), vilket jag tyvärr inte har möjlighet att göra själv eftersom det kräver Windows (fult!). Men inte hördes det några GPS-instruktioner, inte.

Jag försökte ändra volymen, men fick då bara möjlighet att välja mellan interna högtalaren och headsetet. Eftersom jag hade valt det senare, kunde jag bara ändra volymen där. Både den, och de nivåer som trots allt gick att ställa in, var på max. Ändå helt tyst.

För att se om GPS’en var helt trasig så ändrade jag i desperation till interna högtalaren. Där stod volymen på 0, så jag drog snabbt upp den till 100%. Och jo då, då började den prata. Kanske inte så skoj när man är ute i trafik, men ändå. Den sa någonting i alla fall.

Men inte kunde väl… nej… eller?

Jag ändrade tillbaka till headsetet, och se på tusan. Då fan började det komma instruktioner i lurarna. Trots att volymen till interna högtalaren inte ska användas, eftersom ljudet ska gå till headsetet, verkar högtalarvolymen ändå påverka ljudet i headsetet. Jävla klantarslen.

Mjukvaran i den här GPS’en är som sagt verkligen världssämst. Efter den totala katastrofen med Garmins supportavdelning tänker jag inte ens höra av mig till dem om de här. Om de googlar sig själva och hittar det här inlägget och sedan gör något åt det, fine. Men jag tänker banne mig inte hjälpa dem att hitta sådana här simpla buggar. Hur svårt kan det vara att göra mjukvara som faktiskt fungerar, när man ändå är världsledande på hårdvaran?

March 23rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

De speciella

Efter att ha scannat bilder från skolkatalogerna från högstadiet och gymnasiet, insåg jag att även om alla skolor hade ganska gott om snyggingar som var och varannan kille trånade lite efter, fanns det alltid en som för min del stack ut lite extra. Lite mer hjärna, lite mer hjärta, lite trevligare, och därför med en lite extra stor plats i mitt hjärta. Vilket i och för sig aldrig ledde till någonting, men ändå. Det krävs ju intresse från båda håll.

Jag minns tydligt när jag hörde att en av dem skulle gifta sig, och jag omöjligen kunde känna något annat än glädje. Jag ville att hon skulle ha ett bra liv, och även om jag själv kanske hellre hade velat att hon skulle dela det med mig, så var det bättre för henne att hon delade det med någon annan. Då var det ju bara dumt att vara svartsjuk. Jag blev nästan förvånad själv över reaktionen.

Även nu, långt senare, minns jag dem alla med värme. Det hände aldrig någonting, och eftersom verkligheten aldrig är lika bra som drömmen, är nog världen bättre om det aldrig kommer hända något heller. Men det gör inget.

Jag vet åtminstone ett par stycken som också hade någon sådan här speciell person, i många fall (kanske inklusive mina) på gränsen till tragiska. Alla visste att känslorna aldrig skulle besvaras, men personen ifråga slutade aldrig hoppas. Har kanske alla haft någon sådan drömperson, vid ett eller annat tillfälle?

March 18th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Bilder med Lumix GX1 och 20 mm f/1.7

Efter gårdagens kurs på Fotografiska Museet, gick vi upp till fiket och käkade. Där fanns några skålar med kakor, som inte gick att motstå att fotografera. I bakgrunden syns (nåja) kassörskan som håller på att hälla upp vin åt oss. Fina bokisar blev det i alla fall. ISO 640, bländare f/1.7, slutartid 1/60 s.

P1000172.jpg

Efteråt tog vi några nattbilder, där diverse betongfundament utmed hamnkanten fick agera stativ. Först, Gamla Stan. ISO 160, bländare f/4.5, slutartid 5.0 s.

P1000178.jpg

Bilden ovan tänkte jag även visa i 100% inzoomning. Alldeles tillräckligt skarpt för att vara en kamera i jackficksstorlek, tycker jag. De där stjärnorna runt de starkaste lamporna tyckte jag var riktigt läckra. Frågan är vad de där vänster-nedåt-höger-mönstren är för någonting. Skakoskärpa? I så fall orsakad av vad? Slutargardinen? Lite oroväckande, i så fall.

P1000178-2.jpg

Jag tog även några bilder ut mot Djurgården. Till att börja med var det något roligt ljusfenomen på himlen, men dessutom dök det upp en rad med stjärnor precis nedanför. Är det Vintergatan? ISO 160, bländare f/1.7, slutartid 4.0 s.

P1000182.jpg

Sammantaget är jag nöjd som tusan. Det är kul med snabba gluggar, speciellt när de varken är stora eller dyra.

March 15th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Fotokurs 1, träff 2

Fotokursens andra träff handlade om komposition. Även om det är mycket att tänka på, så antar jag att det viktigaste sitter i ryggmärgen efter ett tag. Det som togs upp var följande.

  • Val av vad som ska synas.
  • Placering av huvudmotivet (centrerat, 1/3 till sidan, nära, beskuret i kanten).
  • Tredjedelsregeln, som inte nödvändigtvis betyder att motivet ska ligga på en jämn tredjedel, utan mer att det ska vara fördelat över två tredjedelar av bildytan.
  • Linjer – ögat ser dem även om de inte finns.
    • Horisontella – lugn.
    • Vertikala – styrka.
    • Diagonala – förändring.
  • Rörelseriktning, framför allt vart folk tittar.
  • Form (cirkel – harmonisk, kvadrat – tung, triangel – stabil om spetsen är uppåt, instabil om spetsen är nedåt).
  • Perspektiv (fågel – motivet blir sårbart, grod – motivet blir starkt).
  • Förgrund och bakgrund – ger djup.
  • Färger (två skalor: blå – kall, gul – varm, grön – passiv, röd – aktiv).
  • Blickfång (avvikande ljushet eller färg, ögonkontakt).

En bra grundregel verkar vara att om man har ett spännande och aktivt motiv ska kompositionen vara lugn, och med ett lugnt motiv behöver kompositionen vara mer dramatisk.

Veckans övning var en bild med lugn komposition, och en med dramatisk.

Den första bilden, menad att vara dramatisk, tog jag på Södra Station. Det är massor med olika typer av linjer och mycket diagonalt. Kvinnans gula väska som fint matchar skyltarna till vänster tänkte jag inte ens på när jag tog bilden, och så här i efterhand borde jag ha bett henne flytta närmare kameran en bit för att få en fin gul (instabil) triangel. Av någon anledning är jag skeptisk till att hon skulle ha gjort det, dock. Det går å andra sidan säkert att göra i Photoshop, vad vet jag.

Kommentarerna från kursdeltagarna var lite roliga, för förutom linjerna så var det någon som påpekade att bilden kändes väldigt lugn, eftersom det var så folktomt.

Den “lugna” bilden tog jag på Espresso House (lite oväntat) i Sickla. Det såg så rent ut med bara en liten mugg, och några hyfsat horisontella linjer i bakgrunden. Å andra sidan är bakgrunden knallröd, en väldigt “aktiv” färg. Så även där blev kommentarerna lite blandade.

Lite senare, även detta i Sickla, såg jag ett stort skyltfönster. Stort, rektangulärt, stabilt och lugnt. Fast, med kvinnan i kanten, som dessutom är vänd ut ur bilden, blir den allt annat än lugn. Den mest passande kommentaren var nog “händelserik”, på grund av allt annat som kom med. Inte undra på att jag hade svårt att placera den på “lugn – dramatisk”-skalan.

March 14th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|