Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Lärdomar från hojkursen

Redan på vägen hem i går märktes stor skillnad på min hojkörning. På vägen dit, var det en ganska stor 270-graders sväng vid något vägbyte. Innan svängen var slut, var jag ganska långt efter mitt resesällskap. En av de första sakerna som vi övade på kursen var att accelerera igenom kurvor, för att få bättre stabilitet än om man håller konstant fart. På vägen hem fick jag tillfälle att praktisera det på en ganska lång avfart. Framåt slutet gick det hyfsat fort, men trots att vägen var ganska smal och jag då mötte en buss på slutet, låg jag stabilt och fint på vägen. Det var en skön känsla. Nog för att jag har många ytterligare steg framför mig, men det var kul att känna att även den här första dagen gjorde märkbar skillnad.

Även om det hade sin fördel att bo precis vid banan, var det mindre trevligt att behöva gå tvärs över en blöt och lerig gräsmatta/leråker för att komma åt dusch och toalett, liksom att inte kunna äta vettig frukost. Visserligen bjöd de på frallor och kaffe vid inskrivningen, men som LCHF-are var det inte så meningsfullt. Jag hade med mig några kokta ägg, vilket fick duga. En rejäl laddning bacon och äggröra hade varit bättre, så hade jag kunnat skippa pastan till lunch. Att bo på hotell hade också minskat packningen lite grand, även om det hade kostat några hundralappar mer. Någon extra sovmorgon blev det ju ändå inte, så nervös som jag var.

Att ha tillgång till depåbox dit man kunde köra in hojen när det började regna, var guld. Tyvärr var bokningen lite förvirrande, så jag förstod aldrig varken vilken jag fick, eller hur jag skulle få tillgång till den. Å andra sidan fanns det plats i boxen som de andra i gruppen hade bokat, så jag kunde stå där istället.

Jag hade med mig vanliga byxor och en tröja, men jag borde ha haft ett par vanliga skor med mig också. Speciellt för andra natten då jag bodde på hotell. Då skulle jag kunnat käka middag på stan och äta frukost utan att se ut som ett ufo, i mina chinos och hojkängor.

Det var skönt att ha laptopen med, så jag kunde hålla lite koll på världen när jag var på hotellet. En liten surfplatta, eventuellt med externt tangentbord, hade funkat lika bra med vägt rejält mycket mindre. Stackars topboxen var nämligen i tyngsta laget, de gånger som jag behövde bära den för hand. Kan det inte komma en bra platta på 7-8 tum med Android 4 snart?

Jag ångrar nog mest att jag inte hade på RunKeeper i mobilen under fler pass, så jag kunde kolla i efterhand hur fort det egentligen gick. Både mina egna och varven på Kawan.

April 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Första hojkursen på storbana

Efter två hojkurser på gocartbana, var det nu dags för min första kurs på en “riktig” bana. Ska man köra hoj så måste man ju rimligtvis kunna bromsa och svänga, annars blir det knepigt. Att ha fått körkort betyder ju inte att man faktiskt kan köra hoj, bara att man får övningsköra vidare på egen hand. Dessutom är det skitkul att få köra som man vill utan att behöva bekymra sig om andra trafikanter, djur, polisen och annat tråkigt.

Igår eftermiddag mötte jag Ulrika (från trafikskolan, inte exet), och så åkte vi mot Karlskoga, och Gälleråsen. Strax efter Södertälje började det regna, vilket höll i sig resten av dagen. Lustigt nog fick vi lite regnpaus när vi åkte iväg för att äta middag på steakhouset “Steakhouse”. Lagom innovativt namn, tycker jag. Vi bodde i en liten stuga precis bredvid banan, så behövde man inte åka så långt på morgonen. Stuga och stuga… det fanns två sängar, ett bord, och inget mer. Toa och dusch fanns i ett annat hus en bit bort.

Från klockan 7 var det inskrivning, och besiktning av hojen. Speglarna vändes bort, och hastighetsmätaren tejpades över. Vi valde grupp, och den “första steget, långsamt tempo” som jag satte mig i, bestod i övrigt av två norska kvinnor, och fyra instruktörer. Det var lite mycket, så två av instruktörerna fick byta grupp. Jag blev visst ensam kille kvar. Nåja, det finns värre saker i livet än att tillbringa en dag med fyra hojbrudar.

Polisen slapp vi däremot inte, för plötsligt rullade det in fyra stycken motorcykelpoliser, som också skulle gå kurs. Med tillhörande pistoler.

Flera grupper körde samtidigt, så dagen bestod därefter av 20 minuter körning, 20 minuter feedback och teori inför nästa pass, och 20 minuter paus. Totalt blev det 7 pass, och vid det laget var man ganska slut.

Första passet var bara för att lära oss banan lite grand. Till de andra passen fick vi olika saker att träna på, som att helt låta bli att växla (ja, det går att komma upp i långt över 100 km/h på tvåan), experimentera med timing på nedläggning kontra gas, bromsning vid olika punkter, köra hela varvet med bara ena handen på styret (du får själv gissa vilken) för att få högre medvetenhet om motstyrning, osv. Framåt eftermiddagen blev det riktigt bra flyt.

Vid lunchen sa jag att jag skulle vilja åka bakpå någon som körde lite snabbare, för att få känna hur mer riktiga nedläggningar känns, i vilket tempo kurvorna egentligen kan tas, osv. I en av pauserna kom då en kille som skulle ta mig med några varv. På en Kawasaki ZX-10R. Med helt släta racedäck.

Holy Shit. Jag som trodde att min lilla Honda CBF 1000 kunde accelerera. HAHAHAHAHA!

När han drog på så var det bara att hålla i sig för kung och fosterland med både ben och armar. Trots att vi var två på hojen, och han enligt egen utsago tog det lite lugnt. På rakan måste vi ha varit uppe i långt över 200 km/h, förmodligen närmare 250. Jättelugnt, verkligen. Efteråt var jag helt svettig av kämpandet att hålla mig kvar, och det tog nog bara en timme innan pulsen började gå ner och jag slutade hyperventilera. De andra skrattade gott åt mig när jag kom tillbaka, men det bjuder jag på. Jag tror inte jag behöver någon 200-hästars supersportshoj riktigt än.

Å andra sidan lärde jag mig hur tidigt man kan börja ge gas i en kurva om man ser till att lägga ner ordentligt, och hur problemfri en stabil nedläggning egentligen är. Mina egna pass efteråt, framför allt vid sista långa kurvan innan rakan, gick rejält mycket fortare sedan. Gled man ut för långt var det bara att motstyra lite hårdare, så gled man fint in igen.

I slutet av en S-kurva tyckte jag att det gick lite väl snabbt, och släppte av lite på gasen. Inte mycket, bara så att jag slutade accelerera. När kurvan väl var slut upptäckte jag att jag med den lägre farten hade tagit kurvan så tajt att jag låg i innerkanten av kurvan. Hoppsan, det var ju onödigt. Därefter körde jag lite snabbare där.

Jag upptäckte också hur extremt tydliga de där röda och vita markeringarna på insidan av kurvorna är. I och med att man lutar en del, hamnar de precis i periferiseendet. Det blinkar bra, så man behöver aldrig tveka över var kanten går. Det blir som ett stroboskop.

Eftersom jag inte hade någon hastighetsmätare, satte jag på Runkeeper under två av varven. Jag tänkte ta det första och sista, men första gången missade jag att starta den. Hastigheten låg då mellan 45 och 100 km/h, ganska stabilt mellan de olika varven. Sista passet hade det börjat hällregna igen, så då tog jag det jätteförsiktigt, och körde mycket långsammare än på passet innan. Då pendlade jag visst återigen mellan typ 50 och 100 km/h. Oj. Visserligen var jag långsammast i princip hela dagen, men det var klart färre som körde om under de sista passen än i början. Alltid något.

Det ska bli nederbördsfritt i morgon, så då ska jag försöka klura ut vad jag egentligen hade för maxhastighet. Varvtalet minns jag ju.

Att köra de 25 milen tillbaka till Stockholm efter en sådan här heldag kände jag inte alls för, så jag nöjde mig med att åka till Örebro, och stannar här tills i morgon.

Den “svampighet” och det vobblande som jag upptäckte för några veckor sedan när jag var uppe i motorvägsfart, visade sig bero på dåligt lufttryck. Jag fyllde på till de värden som står i instruktionsboken, och därefter blev hojen helt stabil igen.

April 27th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|