Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Mitt största problem med SciFi och Fantasy

Alltså, jag har egentligen alltid gillat science fiction, även om jag efter hand inser hur mycket jag har missat. Jag har fortfarande inte sett Star Trek, och visste inte ens vad Babylon 5 var förrän det dök upp i piratsammanhang för några år sedan. Men ändå. Alien var ju bra. Däremot har det alltid funnits någonting som har känts fel.

Fantasy har jag å andra sidan aldrig förstått alls. Tills ganska nyligen trodde jag att det berodde på just att det var så pass annorlunda. Jag förstår inte människor speciellt bra. Jag förstår relationer ännu sämre. Att då försöka få grepp om en hel bunt med nya typer av människor, oftast alla med egna magiska förmågor, går ganska dåligt. När de sedan har en massa inbördes underliga relationer, blir allting bara konstigt. Som i Snövit, nu senast. En man sticker drottningen med kniv. Hon tycker mest “jaså”. Sedan sticker Snövit henne med ungefär samma vapen på ungefär samma sätt, varpå drottningen så klart tvärdör. Seriously? Va?

Det var nog inte förrän jag läste kapitlet om kapprustning i Richard Dawkins bok The Greatest Show On Earth, som polletten riktigt trillade ned. Alla växter och djur på den här planeten ser ut som de gör, för att det har funnits ett tryck från omgivningen och deras respektive fiender. Hur konstiga, avancerade och fantasifulla de än är, har de behövt utvecklas dit för att kunna hävda sig. Dit, och inte en millimeter längre.

Precis där går fantasy sönder för mig. Och, inser jag, nästan all science fiction. Nej, det finns ingen anledning till att någon varelse skulle dregla litervis med slem, så som i Alien. Energiförlusten i att skapa allt det materialet bara för att sedan slänga bort det, är för stor. Och nej, det finns inga omständigheter som kan förklara ens en procent av alla konstiga egenskaper folk har. Framför allt inte relationerna, som för mig känns lika naturliga som om någon hade tagit första bästa slumpgenerator för att bestämma dem.

Jag tycker nämligen det är viktigt att inse att saker inte bara uppstår. De utvecklas. Det säger inte bara “plopp”, och så finns en varelse med trettioarton käkar med huggtänder. Och om det nu finns en sådan varelse, så vill jag se miljön där den arten utvecklades.

Standardlösningen brukar då vara “men det är MAGI”, vilket jag tycker är lika mycket fusk och meningslöst som “men det är GUD”. Visst kan det finnas andra världar och miljöer där allt möjligt fungerar annorlunda än här, men då vill jag ha mer än en färdig lista med slumpmässiga regler. Finns det ens sådan fantasy?

June 30th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 22 comments

Testinlägg från Google Plus

Såg hos +emma marie andersson att man kunde få G+-inlägg att automatiskt bli inlägg i ens wordpressblogg, så det måste jag ju testa. Speciellt från mobilen så är det enklare att skapa inlägg i Google Plus än i Wordpress. Androidappen för det senare är mest bara bökig, och att få in bilder den vägen känns inte det minsta lockande.

Emmas originalinlägg finns här, med länk till pluginen och lite annat:
https://plus.google.com/110979618766827447332/posts/9edRbJWx3T5

Signal om autoimport: #wp  

Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.

June 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Automatiserad telefon

För ganska länge sedan fick jag tips om en liten app som automatiskt kunde ändra ringsignalen baserat på var man befann sig, fast det var på nivån “min kompis har en släkting som känner någon som kanske vet vad den heter”, ungefär. Att hela tiden sätta på och stänga av ringsignaler och annat är sjukt långtråkigt.

Så i helgen fick jag äntligen ett mer konkret tips av Christopher Isene: Locale. Den har en lista med “om A så B”, som kollas igenom med regelbunda intervaller. Villkoret A kan i grundutförandet vara en eller flera tester på ens position, tiden, om mobilen ligger på mage, och lite annat. Aktiviteten B kan i sin tur vara en ändring av ringsignal eller volym, att man sätter på eller stänger av WiFi, eller något annat.

Det riktigt roliga kommer när man lägger till några plugins, för att få fler tester och aktiviteter. De jag själv har installerat än så länge är dessa:

  • Locale Wi-Fi Match Plugin, för att testa om man är uppkopplad mot ett visst WiFi-nät. Som default matchar den bara på namn, men det funkar mindre bra när man har ett nät som heter “dlink”. Det är bättre att även matcha MAC-adressen.
  • FsIntents, för att göra en FourSquare-incheckning. Man kan sätta ett minimumintervall mellan incheckningar, så man inte får nya incheckningar så fort man flyttar sig några meter.
  • HTTP Poster and Locale Plugin, för att göra en HTTP POST-request.

I och med att alla tester måste uppfyllas så finns operationen AND, och eftersom samtliga tester i listan körs igenom, avsett om någon triggar, har man operationen OR. Det gäller bara att lägga reglerna i rätt ordning, eftersom varje inställning bara kan påverkas av en regel (den som matchar först).

Än så länge har jag följande regler:

  1. Om klockan är mellan 22:00 och 07:00, så ska ringsignalen stängas av. Den kommer fortfarande vibrera, så jag kan svara om jag är vaken. Genom att lägga en annan regel ovanför denna, som sätter normal ringvolym för enstaka personer eller grupper, kan jag t.ex. tillåta samtal inom familjen dygnet runt.
  2. Om jag är i närheten av jobbet, aktivera WiFi.
  3. Om jag är uppkopplad mot jobbnätet, vilket ju sker som en följd av regeln ovan och att jag faktiskt befinner mig inne på kontoret, stäng av ringsignalen och gör en FourSquare-incheckning.
  4. Motsvarande WiFi/FourSquare-par för hemmet. Fler sådana här lär tillkomma efter hand.
  5. En defaultinställning som sätter normal ringsignal.

Eftersom jag har delat upp WiFi/FSq-sakerna, slipper jag få en incheckning på jobbet så fort jag är i närheten av St Eriksbron. Visserligen har jag i normala fall alltid WiFi påslaget, men på det här sättet tvingas det på när jag är i närheten av kända nät. Det både sparar batteri och GSM-trafik att koppla upp sig så ofta som möjligt, så att FSq-notifieringar och annat går den vägen istället.

HTTP-saken då? Jo, den är till för Espresso House. Jag råkar ju hamna där… lite… då och då, skulle man kunna säga. Speciellt periodvis. De har visserligen gratis WiFi överallt, men på nästan alla så måste man först öppna browsern och klicka på en “Godkänn”-knapp. Så kan man ju inte hålla på. Alltså är tanken att när telefonen ser ett “espressohouse”-nät, så ska den göra en automatiskt HTTP POST till rätt adress. Förutsatt att det är samma länk överallt, vilket jag hoppas. När jag testade på EH i Västermalmsgallerian så behövdes tydligen inte den där knapptryckningen längre, så jag har inte kunnat få klar den här delen än.

Jag hittade förresten också appen “Volume Locker”, som gör att man måste bekräfta när man ändrar volymen, förutom om man gör det medan man pratar i telefon. Eftersom volymknappen på min HTC Desire HD är alldeles för enkel att komma åt när mobilen ligger i fickan, var den mycket välkommen. Tyvärr lirade den inte tillsammans med Locale, trots att den har en checkbox för detta. Åtminstone inte för mig.

Tillägg: Eftersom “Kontakt”-matchningen bara var på en enskild person i defaultutförandet, installerade jag nu även pluginet “Locale Call Filter Plugin“. Med hjälp av den kan man tillåta och blocka både personer och grupper, samtal från personer som inte är med i ens kontaktlista, och lite annat.

June 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Relativ fattigdom är ett meningslöst begrepp

Varför definierar man “fattigdom” som att man tjänar mindre än en viss andel av medianinkomsten? Det får ju effekten att om någon av höginkomsttagarna får en lite större löneökning, kanske på grund av en högre tjänst eller vidareutbildning, räknas någon annan plötsligt som “fattig”. Det säger sig självt att det inte har någonting med verkligheten att göra, när en persons förbättring gör att landets andel “fattiga” ökar.

Att andelen “fattiga” i vissa kommuner har ökat, kan alltså precis lika gärna bero på att några har fått det bättre, som att någon har fått det sämre. Siffran säger exakt ingenting. Eller snarare mindre än ingenting, eftersom den enkelt kan användas för att ljuga friskt.

I faktarutan i artikeln länkad ovan står “Detta mått är EU:s fattigdomsmått”. Jag tycker det mest visar att EU är puckat, men det var ju ingen nyhet.

June 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Resten av Kinnekulle-helgen

Efter att ha avbrutit steg 2 på fredagen, tog jag det i repris på lördagen. Med blåhimmel istället för hällregn, och 60-70 deltagare istället för 15-20, var det lite annan känsla på det hela, minst sagt. Det fanns lite ont om lärare och blev tomt i en del grupper, så jag blev uppflyttad från fartgruppen “lugn” till “medel” (den tredje och sista är “snabb”, och enligt principen att alla som kör snabbare än mig är fartdårar, bestod den gruppen således av fartdårar). Det blev “medel”-gruppen även på söndagen, både på grund av brist på folk i “lugn”-gruppen, och för att att “medel”-tempot ju faktiskt hade funkat på lördagen.

Jag körde RunKeeper på några pass alla tre dagarna, men eftersom jag inte valde “other” utan lät det stå kvar på “walking”, fick jag inga vettiga hastigheter, men jag verkar ha pendlat mellan 50 och 100 km/h. Däremot kunde jag se hur varvtiderna sjönk från 2 minuter blankt på fredagen (i regnet) till 1:35 på söndagen (i snabba gruppen var de nere på 1:15). Då puttrade jag ändå oftast på ganska lugnt på långrakan, och lät folk köra om bäst de ville. När det väl började svänga så höll jag jämn fart med de flesta i gruppen, jag lyckades till och med med göra någon enstaka omkörning. Däremot höll jag på att få frispel på ett par stycken som körde aningens, aningens långsammare än mig i kurvorna, så att jag aldrig hann köra om dem, men ändå höll på att köra in i rumpan på dem hela tiden. Sedan på rakan drog de iväg i ett tempo som jag inte klarade av att hänga på. Några svängar senare var jag ikapp dem igen.

På lördagen pratade vi om svängpunkter och blick. Att svänga lite senare och då titta långt fram i svängen, samtidigt som man sträcker ut både huvud och överkropp från hojen, gav spår som inte längre var kantiga och såg ut som muttrar, utan runda och jämna. Hängde man riktigt långt ut, och dessutom flyttade lite på rumpan, gick det att dra på gasen ordentligt mycket mer utan att riskera skrapade fotpinnar. Speciellt i den långa första kurvan var jag då läskigt nära marken med kroppen (tänk “gocart” ungefär), men så länge som jag höll blicken högt upp gick det bra.

Sitter man ganska upprätt på sin hoj så är det väldigt lätt att försöka styra genom att trycka handtagen snett nedåt. Det funkar (nåja), men är tungt. Det är mycket bättre att trycka rakt fram. Fast det är faktiskt också lite fel. Eftersom styret vrids runt framgaffeln, ska man ju vrida den genom att trycka i 90 graders vinkel mot den. Framgaffeln lutar lite bakåt, alltså måste man trycka snett uppåt. För att kunna göra det, måste man luta sig långt fram. Plötsligt gör man då ännu effektivare svängar än förut, fast man är helt avslappnad. Förutom i magen och ryggen, märkte jag. Jag har ingen tank att ligga på, så jag fick hålla uppe kroppen med muskelkraft. Efter två sådana här pass var jag så slut och hade så ont i magmusklerna att jag mest ville lägga mig i ett hörn och kvida av smärta. Resten av dagen gick bättre, men i ärlighetens namn satt jag nog högre upp igen då.

Söndagen steg handlade om människan, framför allt överlevnadsreaktioner. Varför blir man rädd, och hur ska man förebygga det? Två av den dagens tre krascher visade principen “man kommer dit man tittar”. I båda fallen låg de lite för långt ut i kurvan, med lite för hög fart. De började tänka “nu kör jag av banan, hjälp, DÄR kommer jag köra av banan”. Surprise, surprise, de körde av banan. I min grupp gled vi nog alla ut lite för mycket i en del svängar, i alla fall jag. En fast och lugn blick långt in, fram och in med kroppen, lite mer motstyrning, lite “jag ska DIT! DIT!”, och tada, så var man på rätt väg igen. Ena killen som kraschade var på benen några pass senare, fast den andra killens hoj gick sönder i beståndsdelar. Däremot var det inga kroppsliga skador i något fall.

Två gånger kom jag för tajt i en kurva, och tänkte, som ett bevis på min totala frånvaro av intelligens, “DÄR kommer jag köra upp på kanten, där, där, inte bra, aj, aj”. *DUNS* Hoppsan. Inte värre än att jag bara kunde rulla vidare, men ändå. Framåt slutet av helgen så hann tanken “jävlar, jag ligger helt fel” bara dyka upp under bråkdelen av en sekund, innan den snabbt, effektivt och ytterst medvetet ersattes av ett lugnt “whatever, jag ska DIT”. Lugnet och tryggheten i den känslan, var en stor del av min behållning från den här helgen. Jag styrde mina känslor istället för tvärtom.

Sammanlagt åkte jag runt banan drygt 150 gånger, och till slut hade jag någorlunda koll på nästan varenda sväng. Jag visste när jag behövde slå av gasen för att få rätt fart in i kurvan utan att behöva bromsa, jag visste när jag skulle börja svänga, och jag visste hur mycket jag kunde gasa för att ligga i ett bra spår och samtidigt känna hur jag trycktes ner hårt i sadeln av accelerationen (av onödigt många hästkrafter). Eftersom Kinnekulle Ring är så pass backig var det som att åka bergochdalbana. Fast avslappnat, eftersom jag visste att jag hade koll på situationen. Glädjen i den känslan var klart oväntad. Framför allt magnituden av det.

Resultat? Jag sitter annorlunda på hojen, jag rör mig annorlunda när jag svänger, jag har bättre tempo både in i (=lägre) och ut ur (=högre) svängar än förut, och nästan alla “shit, det här var läskigt”-känslor i konstiga svängar är borta. Så jävla värt det att det finns inte. Det kommer att bli fler bandagar, den saken är säker. Lärarens “vilken utveckling sedan i fredags!” var en bra bonus, liksom hans kommentar att det syntes även när jag hade hjälmen på hur mycket jag flinade.

June 4th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Halvdag i regn

Första dagen blev trots allt ganska ok. Frukosten innehöll både äggröra, korv och annat. Just frukostar på små hotell kan ju vara hur dåliga och brödfokuserade som helst.

Vi var bara 14 kursdeltagare, vilket var skönt. Alla ville ju lägga ifrån sig hjälm och handskar osv i pauserna, och nu fanns gott om plats. Trots vädret så kom faktiskt alla som var anmälda, vilket förvånade några.

Jag gick ju steg två, som handlade om vägen, dvs spårval, svängpunkter, med mera. Genom att experimentera lite med just svängpunkten blev det tydligt inte bara hur det påverkar den sväng man är på väg in i, men även den efter. Ett varv fick vi prova att börja varje sväng jättetidigt, och då fungerade verkligen ingenting. Plus att man driftade ut i slutet av kurvan på ett väldigt otrevligt sätt. Att veta det är en sak, men att på det här sättet kunna känna skillnaden på olika sätt att ta samma kurva är super. Alla som kör hoj borde gå de här kurserna.

Tyvärr så regnade det som satan, så det tredje passet avbröt jag efter halva tiden, eftersom jag frös för mycket. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig på det jag egentligen skulle göra. I och med att strumporna vid det laget var blöta rätt igenom och även min underställströja började bli blöt, gav jag upp och åkte tillbaka till hotellet för att bosätta mig i duschen, tills jag tinade upp igen. Jag ska ändå vara här två dagar till. Det betyder att jag får gå om steg 2 i morgon, och därmed missar steg 4 på söndag. Men hellre det än att göra något misstag och välta för att jag är okoncentrerad. Steg 4 är personlig, och ändå bara en repetition av det från de tidigare stegen som man behöver öva mer på. Det känns inte som att det gör någonting om det jag lär mig den här helgen får ligga och mogna lite först.

Precis innan lunch var det en person som gick omkull, fast utan några större personskador. Jag kommer inte ihåg vad det berodde på, men har något svagt minne av att det var en kombination av för stelt styre och för dålig gas, kanske till och med lite motorbroms. I svängar är sådant alltid dåligt. Förmodligen var det lite för hög fart också.

Mer positivt var att jag fick se en BMW K1600 GLT, dvs den stora touringversionen. Jävlar vad stor den var. Och undan gick det. Ball sak. Den var lite konstig att bli omkörd av. I vanliga fall är det folk som ligger på tanken på sporthojar som susar förbi, men att bli omkörd av en halvt gråhårig snubbe (som om jag vore något annat) lagom tillbakalutad i en rullande fåtölj, var lite udda.

Ännu mer positivt var att jag idag gjorde min första omkörning! Det var förbi en kille i min grupp, som körde dagens snyggaste hoj, en liten Triumph Speed Triple R.

Nej, det är ingen tävling, och man tävlar bara mot sig själv, men ändå. Det var skönt att känna att jag för en gångs skull inte var i särklass långsammast på hela banan. Faktiskt.

Vi var ganska många på hotellet som körde hoj, så de fixar frukost både i morgon och på söndag klockan 6, trots att de i normala fall öppnar först klockan 8. Uppskattas! Rummen här är små, och det är inte billigaste stället att bo på, men sådant gör att de blir mitt förstahandsval även nästa gång.

June 1st, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|