Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Resten av Kinnekulle-helgen

Efter att ha avbrutit steg 2 på fredagen, tog jag det i repris på lördagen. Med blåhimmel istället för hällregn, och 60-70 deltagare istället för 15-20, var det lite annan känsla på det hela, minst sagt. Det fanns lite ont om lärare och blev tomt i en del grupper, så jag blev uppflyttad från fartgruppen “lugn” till “medel” (den tredje och sista är “snabb”, och enligt principen att alla som kör snabbare än mig är fartdårar, bestod den gruppen således av fartdårar). Det blev “medel”-gruppen även på söndagen, både på grund av brist på folk i “lugn”-gruppen, och för att att “medel”-tempot ju faktiskt hade funkat på lördagen.

Jag körde RunKeeper på några pass alla tre dagarna, men eftersom jag inte valde “other” utan lät det stå kvar på “walking”, fick jag inga vettiga hastigheter, men jag verkar ha pendlat mellan 50 och 100 km/h. Däremot kunde jag se hur varvtiderna sjönk från 2 minuter blankt på fredagen (i regnet) till 1:35 på söndagen (i snabba gruppen var de nere på 1:15). Då puttrade jag ändå oftast på ganska lugnt på långrakan, och lät folk köra om bäst de ville. När det väl började svänga så höll jag jämn fart med de flesta i gruppen, jag lyckades till och med med göra någon enstaka omkörning. Däremot höll jag på att få frispel på ett par stycken som körde aningens, aningens långsammare än mig i kurvorna, så att jag aldrig hann köra om dem, men ändå höll på att köra in i rumpan på dem hela tiden. Sedan på rakan drog de iväg i ett tempo som jag inte klarade av att hänga på. Några svängar senare var jag ikapp dem igen.

På lördagen pratade vi om svängpunkter och blick. Att svänga lite senare och då titta långt fram i svängen, samtidigt som man sträcker ut både huvud och överkropp från hojen, gav spår som inte längre var kantiga och såg ut som muttrar, utan runda och jämna. Hängde man riktigt långt ut, och dessutom flyttade lite på rumpan, gick det att dra på gasen ordentligt mycket mer utan att riskera skrapade fotpinnar. Speciellt i den långa första kurvan var jag då läskigt nära marken med kroppen (tänk “gocart” ungefär), men så länge som jag höll blicken högt upp gick det bra.

Sitter man ganska upprätt på sin hoj så är det väldigt lätt att försöka styra genom att trycka handtagen snett nedåt. Det funkar (nåja), men är tungt. Det är mycket bättre att trycka rakt fram. Fast det är faktiskt också lite fel. Eftersom styret vrids runt framgaffeln, ska man ju vrida den genom att trycka i 90 graders vinkel mot den. Framgaffeln lutar lite bakåt, alltså måste man trycka snett uppåt. För att kunna göra det, måste man luta sig långt fram. Plötsligt gör man då ännu effektivare svängar än förut, fast man är helt avslappnad. Förutom i magen och ryggen, märkte jag. Jag har ingen tank att ligga på, så jag fick hålla uppe kroppen med muskelkraft. Efter två sådana här pass var jag så slut och hade så ont i magmusklerna att jag mest ville lägga mig i ett hörn och kvida av smärta. Resten av dagen gick bättre, men i ärlighetens namn satt jag nog högre upp igen då.

Söndagen steg handlade om människan, framför allt överlevnadsreaktioner. Varför blir man rädd, och hur ska man förebygga det? Två av den dagens tre krascher visade principen “man kommer dit man tittar”. I båda fallen låg de lite för långt ut i kurvan, med lite för hög fart. De började tänka “nu kör jag av banan, hjälp, DÄR kommer jag köra av banan”. Surprise, surprise, de körde av banan. I min grupp gled vi nog alla ut lite för mycket i en del svängar, i alla fall jag. En fast och lugn blick långt in, fram och in med kroppen, lite mer motstyrning, lite “jag ska DIT! DIT!”, och tada, så var man på rätt väg igen. Ena killen som kraschade var på benen några pass senare, fast den andra killens hoj gick sönder i beståndsdelar. Däremot var det inga kroppsliga skador i något fall.

Två gånger kom jag för tajt i en kurva, och tänkte, som ett bevis på min totala frånvaro av intelligens, “DÄR kommer jag köra upp på kanten, där, där, inte bra, aj, aj”. *DUNS* Hoppsan. Inte värre än att jag bara kunde rulla vidare, men ändå. Framåt slutet av helgen så hann tanken “jävlar, jag ligger helt fel” bara dyka upp under bråkdelen av en sekund, innan den snabbt, effektivt och ytterst medvetet ersattes av ett lugnt “whatever, jag ska DIT”. Lugnet och tryggheten i den känslan, var en stor del av min behållning från den här helgen. Jag styrde mina känslor istället för tvärtom.

Sammanlagt åkte jag runt banan drygt 150 gånger, och till slut hade jag någorlunda koll på nästan varenda sväng. Jag visste när jag behövde slå av gasen för att få rätt fart in i kurvan utan att behöva bromsa, jag visste när jag skulle börja svänga, och jag visste hur mycket jag kunde gasa för att ligga i ett bra spår och samtidigt känna hur jag trycktes ner hårt i sadeln av accelerationen (av onödigt många hästkrafter). Eftersom Kinnekulle Ring är så pass backig var det som att åka bergochdalbana. Fast avslappnat, eftersom jag visste att jag hade koll på situationen. Glädjen i den känslan var klart oväntad. Framför allt magnituden av det.

Resultat? Jag sitter annorlunda på hojen, jag rör mig annorlunda när jag svänger, jag har bättre tempo både in i (=lägre) och ut ur (=högre) svängar än förut, och nästan alla “shit, det här var läskigt”-känslor i konstiga svängar är borta. Så jävla värt det att det finns inte. Det kommer att bli fler bandagar, den saken är säker. Lärarens “vilken utveckling sedan i fredags!” var en bra bonus, liksom hans kommentar att det syntes även när jag hade hjälmen på hur mycket jag flinade.

pixelstats trackingpixel

June 4th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments