Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Bilder och filmer från Arlanda

I lördags var det ett par personer som fotade, och den enes bilder har jag nu hittat. Jag fastnade ett par gånger (bild 1, bild 2, bild 3, bild 4, bild 5), i samtliga fall utan större fara för fotpinnarna.

Dessutom filmade instruktören Hansi flera av passen.

Film 1, där jag är med mellan 10:30 och 12:20:

På grund av de långa varvtiderna kom jag inte med på film 2 alls.

Film 3, där jag är med mellan 7:15 och 9:45:

Film 4, där jag är med mellan 15:40 och 16:20, samt mellan 17:10 och 19:00:

Film 5, där jag är med mellan 15:50 17:30:

Så här lite grand efteråt känns det absolut som att svängandet har “landat” lite mer i kroppen nu, och att jag vid nästa pass skulle kunna öka både motstyrning, nedläggning och tempo en del. Därför är det nog bra att anmäla sig till kurser 2-3 dagar i rad (som jag gjorde för Kinnekulle), så man hinner sova på saken innan man ger sig ut igen. Dessutom blir man ju då lite mindre väderkänslig, det är ju sällan det ösregnar flera dagar i rad. Det känns lite överdrivet att försöka jaga fler bandagar i år, men jag har en plan inför nästa vår i alla fall.

August 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Hojinkörning på Arlanda

Igår var jag på Arlanda Test Track, för att så snabbt och effektivt som möjligt lära känna min nya hoj. Det fanns gott om platser kvar den här helgen, så SMC skickade ut mail och allt möjligt för att ragga folk. Sista gången jag räknade så var det typ 60 deltagare, så det verkar ha gett resultat.

SMC’s kurser är uppdelade i flera steg. Steg 1, där man lär sig hojen (gasa, bromsa, svänga). Steg 2, där man lär sig vägval, och vad det får för effekter. Steg 3, där man pratar om överlevnadsreaktioner. Sedan kommer steg 4, där man övar på det man personligen har problem med. Sedan finns förvisso steg 5 och 6 också, för att få racelicens, men det känns inte aktuellt för min del.

Steg 1 gick jag på Gelleråsen och steg 2 och 3 på Kinnekulle, så nu var det dags för steg 4. I och med att jag hade ny hoj så valde jag även tempo “lugn” (sedan finns “medel”, som jag körde på Kinnekulle, och “snabb”). Instruktören blev väldigt förvånad över kombinationens existens, har man gått alla 3 stegen innan borde man ju kunna köra snabbare än de som aldrig har varit på en bana förut. Alla steg, för samma tempo, kör nämligen samtidigt. Själv blev jag omkörd mest hela tiden, och gjorde exakt ingen omkörning själv.

Jag använde RunKeeper i mobilen för att kolla hastighet och kunna räkna ut varvtider. Topphastigheten ökade från typ 70 till 80 km/h (nej, jag orkade inte gasa ur på rakan, mer än någon enstaka gång, bättre att låta folk köra om), och varvtiden gick ner från dryga 3:08 till 2:36. Jag var fortfarande ganska långsam in i svängarna, men jag tror att uthastigheten gick upp en del till slut. Därmed också lite mer häng, och lite mer nedlägg. Jag känner mig mycket tryggare på hojen nu, vilket var precis det som var mitt mål.

Ändå är jag långt ifrån lika lyrisk som de tidigare kurserna. Folk var glada över att det nu äntligen fanns en hojbana nära Stockholm, men det har också sina nackdelar. Det är för nära för att vara värt att åka dit innan och bo på hotell, men ändå så långt bort att jag fick gå upp nästan en timme tidigare än för de andra två banorna. Nog för att man sparar lite restid och pengar, men ändå. Man förlorar SÖMN, och får ingen färdig och mysig hotellfrukost.

Ett annat problem var att banan var så jäkla lång. Totalt är det 18 kurvor, och jag hann som  mest 7 varv på ett pass. Gelleråsen och Kinnekulle har 6-7 kurvor var, och man hinner minst 10 varv i taget. Det gör att det på Arlanda tar mycket längre tid innan man börjar lära sig var de riktigt bra svängpunkterna ligger, och hur snabbt man kan ta varje kurva. Försöker man dessutom samtidigt lära sig hur ens hoj beter sig, blir det till slut väldigt fullt i skallen. De flesta långa kurvor där man kunde gasa på och hänga ut, följdes väldigt kort därefter av en tajt kurva, vilket gjorde att bromsarna fick känna att de levde. I de värsta svängarna fick jag gå ner på ettans växel för att känna att jag hade kontroll, så det blev inte alls samma snabba och harmoniska rytm som på Kinnekulle. Å andra sidan är det kanske mest ett tecken på att Arlandabanan helt enkelt är svårare och en större utmaning för de som kör snabbt och bra. Förmodligen då även roligare.

Vad som däremot var riktigt roligt, var hojens ljud när man kom upp på 6000 rpm. Strax innan så händer nämligen någonting i motorn, vilket skjuter upp vridmomentet ett snäpp. Kolla t.ex. den här grafen. Den övre kurvan är vridmomentet, och notera lyftet vid 5500 rpm. Samtidigt ändras också motorns ljud, så plötsligt när man sitter och gasar, så drar hojen iväg ännu mer, och det låter som om man har fått ett mullrande jetplan bakom sig. Ursäkta mig om jag kommer ligga på tvåan på motorväg hädanefter, för det där ljudet var ballt.

Jag blev lite trött på mig själv som aldrig lyckades motstyra så snabbt och distinkt som jag skulle vilja, och alltid var så sen efter med gasen. Har inte lyckats komma på varför, än. Kanske ovana med hojen och banan, helt enkelt.

August 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Ny hoj

Jo då, det blev en ny hoj. Lite roligt måste man ju få ha.

Närmare bestämt blev det precis en sådan Honda VFR 1200 FD av 2010 års modell, som jag provkörde nyss. Nästan i alla fall. De hade nämligen gjort en liten ändring på hojarna av den årsmodellen, bestående av en mjukvarufix. Tack vare den så var nu vridmomentsdippen vid 3000 varv borta. Det gick att mecka lite med avgasröret också, om man ville förbättra draget ytterligare. Något extra drag vid 5000 rpm och uppåt behövs däremot absolut inte. Jävlar i min låda. Tänk hästspark i arslet ungefär. Starka benmuskler rekommenderas, annars hänger man som en liten vante och fladdrar bakom styret. Onödigt mycket kraft? Nu förstår jag inte alls hur du menar… Hörbarhet nolla, hörbarhet nolla.

Honda City som jag bytte hoj hos, var hur bra som helst. Jag fick sänkt pris på nya hojen eftersom det var en gammal årsmodell (fast fortfarande med 0 mil på mätaren), bra pris för min gamla hoj, billig försäkring (400 spänn/månad för en nästan-sporthoj, när den annars skulle gå på minst 1000), och så flyttade de över GPS-hållaren utan kostnad. Klart smidigare än att försöka sälja gamla hojen privat.

Under tiden som de pysslade med GPS-hållaren fick jag låna en Honda NC700X. Ok, det var verkligen inte min typ av hoj. Sadeln satt bara någon cm högre än på VFR’en, men det kändes som bra mycket mer än så. Sträckte jag på benen ordentligt fick jag nätt och jämnt ner tåspetsarna i marken, balettstyle. Dessutom satt man väldigt upprätt, så det kändes som man såg hur långt som helst. Inget “sitta inne i hojen” där inte. Motorn trivdes inte alls under 3000 rpm, och med varvtalsstopp på 6000 rpm blev det mycket växlande. Långt ifrån det “sexan på morgonen, friläget på kvällen” som man kunde köra med CBF’en. Den lilla diskhoskrapa som satt som vindskydd gjorde inte så mycket nytta, så att köra på motorväg var väldigt blåsigt. Det var dock lite roligt med den inbyggda väskan där tanken brukar sitta, med plats för en hel hjälm. Intressant att få ha provat den, men ingenting som jag själv skulle köpa.

En av de största minusposterna på gamla hojen var att däcken var lite platta, framför allt bakdäcket. Mental note: sväng och luta mer med den nya, så däcken håller sig runda. Förutom det låga däcktryck jag hade i våras, kan det här ha varit en del av anledningen till att hojen ibland var lite svajig.

Nu får det gärna bli regnfritt på helgerna ett tag framöver, men det är väl det som svenska höstar är kända för att vara?

August 23rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Provkörde Honda VFR 1200 FD

Förra våren så skaffade jag en Honda CBF 1000. Den hade kommit högt i jämförelser med andra hojar, och var både lagom stor, hade kåpa, och var inte så dyr. Den funkade i år riktigt bra att köra på bana med, och även att åka lite kors och tvärs över landet med både packning och passagerare.

Ändå går det ju inte att låta bli att kolla runt efter vad det annars finns för modeller. Den modell som ligger närmast CBF i storlek, är VFR. För ett antal år sedan kom den som 800 kubik, och för två år sedan kom den med 1200. Den senare har fått ganska bra betyg, men stora plumpen i protokollet har varit en dipp i vridmomentet runt 3000 rpm. Dvs ungefär där man ligger nästan alltid, så det var ju lite dumt. Därför blev jag ganska glad när jag läste om ändringarna till 2012 års modell, som framför allt består av bättre vridmoment precis där. Tack, Honda!

För att få lite ro i sinnet åkte jag idag till MC-Varuhuset, och provkörde deras demoex. Det är ju dumt att sitta och fundera på en hoj som man kanske inte alls trivs med. Visserligen hade de bara 2010 års modell som man kunde prova, men allting när det gäller storlek och ergonomi är densamma, så det gjorde ingenting. Det var riktigt skoj, med flera viktiga skillnader mot min CBF.

  1. Styret är mycket sportigare, dvs man har händerna närmare varandra, och längre ner. Lite ovant, men det funkade bra. Av någon anledning var det också enklare att vrida på.
  2. Även om den väger 20 kg mer, så var den ofantligt mycket enklare att få upp från sidostödet. Det var bara att putta till lite på den, så reste den sig upp. Magiskt.
  3. Det var mycket smidigare balans i den, så att krypköra vid korsningar var en barnlek. Anledningen kanske var en ovanligt låg tyngdpunkt.
  4. Att det var mer kraft i motorn märktes.
  5. Så var det ju det där med växellådan… Den var en automat. Läge D för normal körning, S för sportigare (dvs senare växlingar), och manuella växlingar med paddlar på vänster styre. I samtliga fall helt ryckfritt. Hur bra som helst.
  6. Sadeln var några cm högre än på min CBF, men eftersom den var smalare hela vägen ner till knäna, nådde jag ändå bättre ned till marken. Det finns en ännu lägre sadel som tillbehör, men frågan är om den ens behövs.
  7. Dessutom har den kardandrift istället för kedja, men det är ju mest en underhållsgrej.

Jag är fortfarande lite tveksam till hur det skulle vara att köra längre sträckor på en sådan där, eftersom man ju sitter lite mer framåtlutad. Å andra sidan är det högre tank som man kan vila mot, så det kanske inte är något större problem.

Sannolikheten att det blir en VFR nästa vår känns därför just nu överhängande. Riktigt kul pryl, som dessutom är vrålsnygg.

Innan jag började övningsköra så tyckte jag sporthojar var superläskiga, och customhojar mysiga. Nu, bara några år senare, börjar jag istället tycka att customhojar mest är besvärliga, och sporthojar väldigt roliga. Så kan det gå.

August 11th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Tjäna pengar på sjukvård

Det där med att tjäna pengar på att vårda sjuka människor verkar vara en komplicerad historia. Alla som jobbar med det får tjäna pengar, liksom de som tillverkar utrustning, de som forskar fram nya läkemedel och liknande, supportfolk som städare och ekonomer, osv. Alla inblandade, på alla nivåer, både ska, bör och få tjäna pengar.

Förutom just de som råkar äga byggnaden och/eller marken som det hela bedrivs i, eller som har investerat pengar i verksamheten av en eller annan anledning. De får absolut inte tjäna några pengar, för då blir alla helt vansinniga, gnäller på utsugare i Alliansen, och allt vad det nu är. De är Voldemorts och Darth Vaders kärleksbarn.

Jag tänkte på det här när jag läste Drottningens inlägg om att det inte hade anställts några sommarvikarier, för att de krävde för hög lön. Framför allt detta:

Minns att från början hette det att vårdyrket var ett “kall” och således behövde inte kvinnorna som arbetade inom vården ens någon lön.

Det känns inte alldeles orimligt att de här två sakerna hänger ihop. Sjuksköterskor ska “självklart” tjäna hyfsat med pengar, för de har ju också hyra och mat att betala. Samtidigt ska andra personer i verksamheten, med nästan samma självklarhet, absolut inte få tjäna några pengar. Då ska plötsligt allting ske utan något som helst överskott.

Kan inte “ägarna får absolut inte tjäna pengar”-mantrat ha ställt till det även för personalen? Att hävda att den ena gruppen ska vara fullt altruistiska men inte den andra, verkar dumt. Skulle inte även sköterskorna tjäna på att pusha principen att man ska kunna tjäna pengar även på sjukvård? Alla alltså, inte bara några. Enkla och generella principer brukar ju vara lättare att ta till sig än när det finns massa specialfall.

August 3rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|