Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

App Store suger

Även Mac OS X har sina små svagheter, har jag märkt.

Jag fick tips om programmet Carousel, för att se ens instagramflöde på skärmen. Den var gratis i 15 dagar, vilket var väldigt trevligt. Den funkade bra, så jag bestämde mig för att köpa den.

När jag hade betalat för den, vägrade den att starta. Efter ett par vändor med supporten på företaget som har gjort appen, ett försök att av installera den helt, och sedan ett rescue mission i datorns papperskorg, fick jag igång den igen. Vete fan hur det gick till. Jag tror en ombootning var involverad också, som om det här vore någon fånig windowsburk.

Att makulera köpet gick inte, och inte heller att tvinga en nyinstallation, eftersom App Store var så fullständigt övertygad om att appen redan var installerad. Jag har aldrig varit maken till stelbent och buggig applikation (=App Store).

Carousel funkade hur som helst bra, men efter ett tag upptäckte jag att om jag försökte skriva en kommentar på en bild, hamnade innehållet i editrutan helt upp och ned. Lite opraktiskt. Så jag mailade deras support igen, och fick reda på att det var fixat i den senaste versionen. Hur man nu kan rita ut innehållet i en texteditor med bakvänd Y-axel.

Tydligen skulle det finnas ett “Update”-alternativ i menyn i appen. Nej, det fanns inte.

Jag gick in i App Store, där det fanns en fin “Update”-knapp på applikationen. Strålande. Nähä, då säger den bara:

You have updates available for other accounts

To update this application, sign in to the account you used to purchase it.

What? Vilket jäkla annat konto? Det fanns inte ens en “klicka här så skickar vi ett påminnelsemail till mailadressen som kontot är kopplat till”, vilket hade varit praktiskt.

Jag provade “Jag har glömt mitt Apple-ID” med alla mailadresser jag kunde komma på, men ingen gav något annat än det vanliga ID’t.

Jag mailade Apple Support, efter en detaljerad beskrivning av problemet gav mig en länk till en beskrivning av hur man installerar om iTunes i Windows. Verkligen relevant.

De fick en “dafuq?” tillbaka, varpå de svarade att det här var bortom deras kompetens, och bad mig kontakta lokala telefonsupporten istället.

Jag ringer Apple Sverige (eller heter de “Apple Sverig3″ numera? – internt skämt för de som har Facebook), som skickar mig vidare till iTunes Support.

Jag skickar samma fråga dit, dvs “vilket jäkla konto?”.

Dagen efter fick jag svar därifrån. De skulle ge mig tillbaka pengarna för appen, så kan jag köpa den igen om ett par veckor, medan de undersöker vad tusan som har hänt. Ok, fine. Även om den skulle sluta fungera ett tag, så är det ok så länge som jag kan installera en bättre version sedan.

Det sjuka? Det här senaste svaret var från exakt samma person (“This is NNN again”) som skickade Windows-instruktionerna och som gav upp om att hitta en lösning bara några dagar tidigare.

September 14th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Nya bilder från Arlanda

I söndags var det flera personer som fotade, så jag har hittat mig själv på bilder från minst tre av dem. De är inte i kronologisk ordning, främst för att alla verkar ha kört med sina egna tidszoner i kamerorna. Det är inte från de 1-2 sista passen i alla fall, för då höll jag fötterna annorlunda (och hängde ut mer).

Först två bilder av Johan Ganebo:

BB4B4257

BB4B4366

En bild av Mister Zid:

Samt en av Peter1980:

Det börjar bli lite ordning på torpet nu. Förvisso inte så att jag riskerar att få skrubbsår på axeln (eller armbågen) av nedläggningen och hänget, men ändå. Jag kan nog också tänka lite mer på att hålla huvudet vågrätt även i kurvorna.

Om ett par veckor ska jag förhoppningsvis få lite film på mig själv, taget vid den elaka kurvkombinationen “hästskon”.

September 11th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Arlanda Test Track – The Revenge

Mitt första besök på Arlanda Test Track gick ju “så där”. Ny bana, ny hoj som dessutom var av en typ jag inte kört förut, osv. Jag var mer bekväm på hojen efteråt, men så mycket mer än så var det inte. Sedan sov jag på saken, såg några bilder och filmer från dagen, och efterhand föll saker och ting på plats, i alla fall mentalt. Så, lagom innan bansäsongen tog slut, var jag där idag igen. Jo då, nu gick det bättre!

Först var det en hel bunt med folk som gav komplimanger om hojen. Ja, den glittrar, och den är jävligt vit. Den väcker klart mer känslor än jag hade trott. Dessutom är det alltid lika kul när de gör en säkerhetskontroll på den, och kommer fram till kopplingshandtaget. Det där som inte finns.

Det var ganska fullt med folk, fast till skillnad från tidigare gånger var det nästan inte en enda kvinna bland de som körde. Jag såg två.

Nog för att den ena gången var förbi en liten Burgman 400, dvs en scooter, men den här gången blev det faktiskt två stycken omkörningar. Dessutom kändes det som att jag kom ikapp andra grupper lite grand, även om det inte räckte till en omkörning. Till skillnad från förra gången så blev det idag 8 varv per pass, istället för mellan 5 och 7, så lite snabbare gick det nog idag. Eller så utnyttjades tiden bättre.

Jag provade Android-appen Race Chrono för tidtagning, istället för RunKeeper. Det krävdes lite pill och testande för att konfigurera banan så att Start, Stopp och Nytt Varv hanterades rätt, men till slut fick jag ordning på det. Varvtiderna låg, faktiskt lite oväntat, ganska stabilt mellan 2:30 och 2:40 hela dagen. Jag trodde alla ändringar i både sittställning och spårval skulle ha större effekt. Å andra sidan känns det ofantligt mycket trevligare nu, det är faktiskt huvudsaken.

Instruktören, Svenne a.k.a. Chippen, var super. Han jobbade hårt med att hålla övningarna “atomära”, så att man bara behövde fundera på en sak i taget. Då var det enklare att faktiskt göra övningen, och även att komma ihåg det man lärde sig. Vad som var själva poängen med övningen, visade sig ofta inte förrän efteråt, och var då något helt annat än man hade trott.

Svenne hade varit budoinstruktör, så när jag skulle jobba på min sittställning tyckte han att jag skulle tänka att jag skulle göra en mawashi geri. Det blev inte riktigt rätt, men det gjorde att jag började röra på höfterna i alla fall. Onekligen lite otippat att det skulle förekomma japanska budotermer på en hojkurs. Fast det gör ju ingenting, det funkade ju.

I min anmälan hade jag skrivit “lågkolhydratkost”, så när det var dags för lunch fick jag en egen (ärligt talat inte alls så) liten låda köttfärssås (typ), utan en massa ris som de hade blandat i till de andra. Mycket uppskattat!

I mawashi geri-passet tog instruktören ut mig från banan för att ge lite feedback. Hoppsan, jag hade råkat flytta rumpan åt fel håll, så att hojen låg under mig i kurvan istället för tvärtom. När jag fick ordning på rumpan och provade ett lite annorlunda sätt att hålla fötterna, så löste det sig samtidigt med inre benet, så att det åtminstone delvis hänger så där snyggt inåt i kurvorna. Två bandagar senare har jag lyckats få tillbaka det häng jag lärde mig i Kinnekulle. Numera dessutom medan jag har full kontakt med tanken, både med mage och ena armen. Det tar sig, sa pyromanen.

Svenne tipsade också om att åka på egna bandagar då och då, för att blanda upp SMC-kursdagarna. Det kan nog vara bra att ha tid för att träna på egen hand, utan en instruktör som alltid jagar efter en. Vi får se vad som dyker upp nästa år.

September 9th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Fri vilja? Really?

Det där med att människan inte har någon själ, påminde mig om en diskussion jag hade för några år sedan, angående människans fria vilja. Ju mer jag funderar på det, och ju fler exempel jag får, desto mer övertygad blir jag nämligen av att något sådant inte existerar.

Saker som biokemisk obalans i kroppen (för mycket blod i koffeinomloppet t.ex.), vana, inlärda beteenden osv, fungerar alltid som en på något sätt enklare förklaring än att det skulle finnas någon separat “vilja”.

Om nu hjärnforskare har kommit fram till att det varken finns någon själ eller något “self” som är mer än en effekt av hjärnans konstruktion och kemi, finns det ju helt enkelt ändå ingenstans som den där viljan skulle kunna komma från.

Sedan gör det ju ingenting att i samma veva försvinner “vi har en fri vilja, alltså finns gud”, som jag periodvis har hört lite för ofta.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Dawkins om språk

En kul sak som Richard Dawkins tog upp häromdagen var skillnaden mellan dialekter och språk. De divergerar ju på ungefär samma sätt som gener. Arter brukar väl anses separata när de inte längre kan föröka sig med varandra, men var drar man gränsen för språk? När blir en dialekt ett eget språk?

Han föreslog ett ganska enkelt test för detta, nämligen att kolla om det anses som förolämpande eller artigt att försöka härma den man pratar med. Det fungerar oftast väldigt bra, utom just i fallet med svenska och norska. Kanske finska, meänkieli och estniska också ligger där någonstans i gränslandet.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Felsökning

Det program som jag jobbar med, EMG, används för att skicka och ta emot SMS. Som ett postkontor, ungefär. Ibland händer det att stället som EMG skickar till, inte vill acceptera de SMS de får. Det kan bero på att avsändaradressen är fel, att kunden har slut på credits, eller massa andra saker. Det här signaleras med hjälp av en felkod, som i vissa fall är specifik för servern som meddelandet skickas till. Felkoder i vissa intervall kan därför betyda precis vad som helst.  När dessa felkoder används, måste man kontakta företaget som man skickar till, och fråga dem varför de inte accepterar det som skickas.

Även om t.ex. avsändaradressen är ogiltig, så måste man ju kontakta mottagaren för att få reda på vilka villkor som gäller. De kanske måste vara på ett speciellt format (alltid börja med +46, inte får innehålla bokstäver, osv), tillhöra en viss nummerserie, eller något annat.

Så länge som uppkopplingen i sig fungerar, tydligt indikerat med “CONNECT OK” i de logfiler som kunden tittar i, och glatt skickar till oss, kommer man alltså sällan speciellt långt genom att fråga oss vad som är fel när meddelanden inte skickas som de ska. Ibland skriver de till och med “titta, vi får fel femtioelva här”.

Ändå mailar folk oss tämligen ofta med den här typen av frågor. Är det verkligen så svårt att inse vilken sida problemet ligger på? Eller snarare, vilken sida som sitter på svaret om varför det inte fungerar? Visst, det gör oss ingenting att ta hand om de frågorna också, fast det är tråkigt att i de flesta fall inte kunna svara något bättre än “fråga de andra”.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Varför är himlen svart på natten?

Just det, Coop hade någon fånig reklam nyligen som bland annat innehöll frågan om varför det är svart på natten. Det framställdes som en av livets stora och svåra frågor, som huruvida det fanns en gud (förmodligen inte, nej) och vad man skulle äta till middag.

Svaret på det där med svarta himlen är helt enkelt att det är ett bevis för att universum inte är oändligt stort/gammalt (vilket är lite samma sak i det här fallet).

It goes like this… om universum hade varit oändligt stort, hade det funnits oändligt med stjärnor. Det hade inneburit att det i alla riktningar hade funnits en stjärna. Även om en av stjärnorna ligger närmare än de andra, hade det fortfarande funnits gott om stjärnor åt andra hållet för att ge en i alla fall jämngrå himmel istället för en nästan helt svart.

Alltså är inte universum oändligt stort. QED.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Richard Dawkins på Rival

I går kväll så var Richard Dawkins på besök i Sverige. Jag har precis läst ut hans bok “Greatest Show On Earth”, om evolutionen, så det kändes passande.

John Houdi öppnade det hela, genom att slänga bort spelkort och dra en tygbit genom mikrofonstativet. Det var mer imponerande än det låter.

Resten av kvällen var Christer Sturmark den som höll i det hela, och presenterade talare.

Lagom oannonserat, dvs inte alls, dök så Björn Ulvaeus upp på scen. Tydligen hade han varit med och startat förlaget Fri Tanke, som var de som hade gett ut Dawkins senaste bok.

Lone Frank var där och pratade bland annat om genetik. Hennes bok “My Beautiful Genome” såldes i entrén, men killen framför mig i kön fick det sista exemplaret, så jag fick inget eget exemplar. Å andra sidan säljs den av Adlibris för 88 kronor istället för de 150 som den kostade igår, så det gör ingenting.

Hon sa ett par minnesvärda saker:

  1. Nej, vi har ingen själ. Det finns inte heller något “jag”, som är skilt från hjärnans kemi. Vi “är” vår hjärna, helt enkelt.
  2. Vi kan påverka hjärnans kemi, både med hjälp av piller och KBT och liknande. Likväl som vi kan äta och träna för att ändra hur vår kropp ser ut, kan vi precis lika gärna påverka hur vår hjärna fungerar, och i och med det, vem vi är.
  3. Ens gener är bara en ungefärlig skiss på hur individen kommer bli, så de ska absolut inte ses som en tvångströja. Istället är det mer som en mysig tjock tröja, ungefär. Min kommentar: Det är ju bara att titta på vilka enäggstvillingar som helst. De har exakt samma gener, men kan skilja sig, framför allt personlighetsmässigt, väldigt mycket.

Sara Strandberg jobbade med data från Cern, och pratade om Higgsbosonen. Den hette “God’s particle”, inte för att den skulle vara speciellt gudomlig, utan för att den var så besvärlig och blyg att den först kallades “The God Damn Particle”. Lite amerikansk PK senare, så hade den bytt namn.

För länge sedan, förmodligen i mina tonår, läste jag att det fanns tre olika scenarier för universums expansion.

  1. Expansionen är avtagande, vilket skulle innebära att den så småningom skulle stanna av, vilket i sin tur skulle leda till The Big Crunch, när allting rasar ihop igen.
  2. Expansionen är konstant.
  3. Expansionen ökar.

Tydligen var det nu bekräftat att det var alternativ 3 som var rätt. Av universums massa var 70% “svart materia”, vilket var ännu besvärligare att detektera än Higgsbosonen, men var det som var anledningen till den här ökade expansionen.

Nyamko Sabuni pratade om folkbildning. Tyvärr. Pratade hon. Väldigt. Hackigt. Med en. Paus. Mellan vart. Och. Varannat ord. Det var lite svårt att fokusera på vad hon faktiskt ville säga, men jag uppfattade i alla fall att ett bra botemedel mot dumheter som att det går att bota aids genom att ha sex med spädbarn, är att se till att de breda massorna lär sig så mycket som möjligt om hur världen faktiskt fungerar.

Hon tyckte också att det var hög tid att värdera (ut)bildning bättre. Personligen tycker jag ju att ett bra steg på vägen dit är att göra sig av med rektorer som tycker att matten ska “genusanpassas” och inte vara så formell och strikt, ens på högskolenivå. Det skickar dåliga vibbar.

Det var en liten frågestund efteråt, varvid hon uttryckligen tackade Lone och Sara för deras presentationer, men ignorerade Nils och Staffan fullständigt. Härskartekniken “osynliggörande” blir inte trevligare bara för att det är en kvinna som använder den. Väldigt osmakligt.

Nils Uddenberg tog vid, och fortsatte på Lones genetikspår. Eftersom mappningen från gener till varelse inte är 100% deterministisk, blir det fel att se det som att individer har gener. Istället har biologin vänt på det hela, mycket tack vare just Richard Dawkins, och ser det som att gener har individer. Det omvända perspektivet ger en helt annan förståelse för hur evolutionen fungerar.

Staffan Ulfstrand pratade om någonting, men jag kommer tyvärr inte ihåg vad det var.

Richard Dawkins pratade mest om sin nya bok Verklighetens magi. Världen är tillräckligt fantastisk som den är, utan att man ska behöva ta till sagoboksmagi eller religiösa mirakel.

Boken tog upp ett antal vanliga frågor, som vilken som var den första människan, vad jordbävningar och regnbågar är, och diverse annat. Framför allt var den riktad till en yngre publik, när de börjar ställa frågor om hur världen egentligen fungerar.

Upplägget för varje avsnitt var att börja med en fråga, visa de myter som fanns om det, och avsluta med vetenskapens mer korrekta svar.

Ett kul tankeexperiment var att ta en tidsmaskin, och åka tio tusen generationer (tror jag det var) bakåt varje steg. Vid varje stopp försökte man para sig med någon individ längre bak i ens släktträd (avancerad incest, där), vilket i början skulle gå ganska bra. Dessutom skulle man ta med en person från varje stopp, som skulle få göra samma test. Tydligen skulle det då gå sämre och sämre med parningen, även om det alltid skulle gå bra för varje enskild individ att para sig med den närmaste äldre släktingen. Så A kan para sig med B, B kan para sig med C, men A kan inte para sig med C.

Fortsatte man 185 miljoner generationer tillbaka, hamnade man på en fisk. Jag tänker dock ändå inte anse att sushi är kannibalism.

Christer Sturmark frågade honom om det var rätt av religiösa friskolor att lära ut kreationism, som något “alternativ” till evolution. Det tyckte han var helt ok, om de även gav lika mycket tid till alla andra tusentals skapelsemyter från resten av världen. Fakta om hur världen fungerar ändras inte baserat på var man geografiskt råkar vara född.

Ett annat charmigt svar var på frågan om vad som hände när man dog. Han citerade någon som hade tyckt att “tja, jag var död i flera miljarder år innan jag föddes, och det var inte det minsta besvärligt”.

Mellan några av föredragen spelade Anders Widmark piano, och Gunilla Backman sjöng. Anders hade sin väldigt egna jazziga tappning av det han spelade. Pauserna var bra, för det var skönt att få lite paus i hjärnan då och då.

Sammantaget var det enormt lärorikt och inspirerande. Vetenskap i allmänhet och evolution i synnerhet är otroligt läckert.

Det kändes väldigt passande att en av dagens toppnyheter är att all “slask”-DNA som man har trott bara ligger och tar plats, faktiskt har en effekt på hur DNA’t tolkas.

Andra inlägg om kvällen: John Houdi, Humanistbloggen.

September 6th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|