Ändrat perspektiv, a.k.a gener vs genus
Om du tycker att forskning på genustrumpeter, mansdiskriminerande lagar och kvotering är Riktigt Bra Saker (TM), så är det nog ingen idé att du läser det här. Really. Surfa någon annanstans istället.
Jag gör en del obekräftade antaganden i det här inlägget, och det är jag medveten om, så skippa “källa på det?”-kommentarerna. Det här är ett blogginlägg, inte en vetenskaplig avhandling. De antaganden jag har gjort känns dock fullt rimliga.
Ok, here we go. Jag varnade dig.
En vanlig syn på gener är att det ska finnas någon sorts ett-till-ett-mappning mellan generna och individen de bor i. Man har gener för ögonfärg, absolut gehör, färgblindhet, osv. Dvs “individer har gener”. Den förklaringen var en bra början, men det är mer komplicerat än så. Alla som någonsin har träffat ett par enäggstvillingar, vet mycket väl att de kan skilja sig åt ganska mycket. Både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Detta trots att de har identiska gener, har växt upp i identiska miljöer, och behandlats likadant.
Anledningen till detta är att gener inte är så exakta. De är visserligen digitala, men deras effekt är oftast att ge en marginell skillnad i den kemiska balansen i en cell. Detta ändrar hur cellen fortsätter dela sig och växa, och är det som gör att vi får huvudet i ena änden av kroppen och fötter i den andra.
Nu är det dags för lite matte. De flesta mätbara naturligt slumpmässiga fenomen vars utfall är centrerade kring en mittpunkt fördelar sig enligt normalfördelningen. Detta gäller även geners effekt på en viss individ. Genen ger en effekt med ett visst medelvärde, och individerna i populationen som har den genen, ligger normalfördelade runtomkring. Därav perspektivet “gener har individer”.
Enligt Lone Frank, som var en av de personer som pratade på Dawkins-kvällen tidigare, så är man sin kropp. Med andra ord så är intelligens, musikalitet osv en effekt av kroppens uppbyggnad. Därmed är de också baserade på ens gener. Även om man sedan kan justera både sin kropp och sin hjärna på olika sätt, är utgångspunkten given. Både hundraser och kattraser beskrivs ju både med deras fysiska utseende och huvuddragen i deras personlighet, så att gener påverkar beteende är knappast något nytt.
Män ser annorlunda ut än kvinnor. Hormonnivåerna är annorlunda, liksom vissa kroppsdelar. Steget är då inte speciellt långt till att anta att män och kvinnor även skiljer sig åt mentalt, något som även har bekräftats i experiment med spädbarn. Flickor tittar till exempel mer efter ansikten, pojkar efter prylar.
En viss gen ger alltså en viss egenskap, fysisk eller psykisk, normalfördelat över populationen. Hos några individer kommer det märkas mer, hos andra mindre. Det är också rimligt att anta att för vissa egenskaper kommer normalfördelningskurvan för män ligga lite vid sidan om den för kvinnor. Muskelvolym och tekniskt intresse ligger till exempel lite högre för män, medan färguppfattning och andra “mjuka” saker förmodligen ligger högre för kvinnor.
Det är viktigt att hålla rätt perspektiv här. En person är inte manlig för att vederbörande har ett tekniskt intresse, men för två slumpmässigt valda individer av vardera könet är sannolikheten högre för ett tekniskt intresse hos mannen än hos kvinnan. Sedan måste självklart varje individ utvärderas för sig. Sannolikheten för någonting säger ju ingenting om det verkliga värdet.
Dags att återvända till normalfördelningskurvan. Bredden på kurvan räknas med något som kallas “standardavvikelse” (SA), så att 68% av populationen hamnar inom 1 sådan (åt vardera hållet). Gränsen för medlemsskap i Mensa ligger på IQ-värden över ungefär 2 SA, vilket är 2%. Utanför 3 SA ligger 0.1% av populationen, så kurvan dalar ganska snabbt.
Ta då en egenskap där kurvorna ligger en tiondels SA från varandra (med männens kurva till höger om kvinnornas), något som i normala fall knappt skulle märkas. Det kanske är en individs maktambition, kampvilja, nyfikenhet osv, eller något annat som är positiva egenskaper/intressen i typiskt mansdominerade yrken, som VD, naturvetenskaplig forskare, eller något annat. Sedan tittar vi på de individer som ligger till höger om männens 2.8 SA. Kvinnorna måste därmed ligga över 2.9 SA. Av 10000 individer av respektive kön, kommer det då finnas 25 män och 18 kvinnor med den här egenskapen högre än den valda nivån. Trots en nästan omärkbar skillnad i fördelning i populationen, står männen alltså här för 58%. Med en skillnad på 0.2 SA mellan männens och kvinnornas fördelningskurvor, blir det istället 18 respektive 35, dvs 2/3 män.
Att det är rejäl fördelningsskillnad mellan könen i vissa yrken är därför inte det minsta konstigt. I verkligheten är nog skillnaden mellan kurvorna ännu högre, vilket gör fördelningen i urvalen ännu snedare. Skiljer det en hel SA, måste de 18 kvinnorna konkurrera med 287 män. Om det är två gener som har en avgörande effekt för framgång och intresse för ett visst yrke, blir det 8/9 män med en förskjutning på 0.2 SA. Självklart gäller även det omvända, så att det lätt blir 8/9 kvinnor.
Snedfördelningen inom vissa sysselsättningar beror alltså mer troligt på små genetiska skillnader med några miljoner år på nacken, än någon abstrakt könsmaktsordning eller aktiv diskriminering.
I och med det här försvinner också “skillnaden mellan individer är större än mellan män och kvinnor”, som ofta används som argument. Med en global population på snart 10 miljarder människor hamnar man närmare 10 SA åt varje håll (jag orkar inte reda ut logaritmmatten, så det lämnas som en uppgift åt läsaren, och i vilket fall som helst är det exakta värdet ganska ointressant), dvs skillnaden mellan två individer kan vara 20 SA. Ändå ger en genomsnittslig skillnad på bara 0.2 SA, dvs en hundradel så mycket, en slagsida med 50% fler av ena könet när man tittar på ett litet urval tillräckligt långt ute på kanten.
Med ett perspektivbyte till “gener har individer” och lite gymnasiematte har vi alltså en väldigt enkel och naturlig förklaring till att det är skillnad mellan antalet män och kvinnor på olika områden. Det handlar inte om något förtryck, bara att olika individer har olika talanger och intressen. Så länge som män och kvinnor ser olika ut, vilket jag personligen hoppas att vi fortsätter göra, kommer vi alltså förmodligen även skilja oss åt mentalt. Det är inget konstigt, inget farligt, och ingenting som måste motarbetas. Därmed förlorar också det mesta av genusområdet sitt existensberättigande.


