Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Routerbyten

För ett par år sedan köpte jag en D-Link router, modell DIR-855. Den var både router och WiFi-nod, så vi kunde koppla upp allting trådlöst.

Bortsett då från att den var lite instabil. Ungefär en gång i månaden var jag tvungen att rycka strömmen på den så den startade om, eftersom trafiken hade stannat. När man är hemma är det kanske ett mindre problem, men när man är på två veckors semester är det onekligen lite jobbigare. Dels så kör jag ju rssping.se bakom den routern, och dels så är det väldigt skönt att kunna backupa hem bilder då och då när man är ute och reser. Eller blogga. Alltså behövde jag en ny.

En koll med kollegorna på jobbet resulterade i ett köp av en Netgear SRXN3205 från Webhallen. Det var en “Pro”-modell som kunde prata VPN och verkade innehålla allt man behövde.

Ja, i teorin alltså. I verkligheten gick VPN inte att få igång alls, och på datorerna var vi tvungna att stänga av och sätta på WiFi’t en gång i halvtimmen. Ping mot routern låg på uppåt en sekund, och då stod router ändå bara ett par meter bort.

Jag lämnade tillbaka den, antog att det var fel på exemplaret jag hade fått, och köpte en ny från Dustin, där den dessutom var ett antal hundralappar billigare. Tyvärr funkade den lika dåligt.

Jag ringde Netgears support, fick prata med en snubbe som avbröt mig precis hela tiden, och som föreslog att jag skulle låsa WiFi-kanalen. Tydligen så bytte den själv när den tyckte att det var för många krockar, och kanalbyte var tydligen ingenting som en alldeles pinfärsk Mac skulle klara av. Eller två, snarare. Plus ett par mobiler och surfplattor av olika slag, som har pratat med andra routrar hur bra som helst. Med Netgear-routern gick det inte, och då var det datorernas, mobilernas och surfplattornas fel. Jajamensan.

På specarna stod att den kunde prata både 2.4 och 5 GHz. Det är en sanning med modifikation. Den kan nämligen bara prata en av dem i taget, trots att den hade tre antenner av två olika modeller. Redan den 4 år gamla DLink’en kunde prata båda kanalerna samtidigt. Man satte upp ett 2.4-nät och ett 5-nät, lät mobilerna prata 2.4 och datorerna 5, eftersom det gick snabbare där. Med en låst kanal på 2.4-bandet höll det sig i alla fall någorlunda stabilt, men var tvärlångsamt. Bredbandskollen gav totalt underkänt. Ping mot routern över WiFi låg på 5 ms, när det via kabel låg på mindre än en tiondel.

VPN gick plötsligt igång, men WiFi on/off på datorerna var vi ändå tvungna att göra ibland.

Mias kollega tipsade då om en Asus RT-N66U, som komplett.se sålde billigt i fredags. Jag ringde Dustin, så Netgear-routern ska jag (förmodligen) få lämna tillbaka. I måndags hämtade jag ut den, och kopplade raskt in den.

Konfigurationen gjordes via en snygg wizard. Det gick att prata 2.4 och 5 GHz samtidigt, så jag var online igen med alla prylar väldigt snabbt. Dessutom kunde man sätta upp gästnät om man ville. Pingen mot routern låg nu på under 1 ms. Bredbandskollen gav 103 Mbps ner, istället för de kanske 20 jag fick förut. Konfigurationen är ofantligt mycket enklare och mer logisk än både D-Linkens och Netgearens.

Något VPN finns inte, men det hade inte D-Linken heller. Jag måste ändå köra en klient på Macen för att kunna komma åt kontoret från andra ställen än hemma, så det är egentligen inte något problem.

Sedan återstår ju att se hur stabil den är. Så här långt känns det bra i alla fall.

November 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Fasövergångar

När jag läste kemi på gymnasiet och kom in på ämnens tillstånd (fast, flytande, gas, plasma), så påpekade läraren att det som egentligen var intressant där, var övergångarna. Is vid minus 20 och vid minus 30 grader är ganska lika, så sådant är ganska trist. Det är mycket roligare att titta på hur ämnen ändrar på sig precis när de byter tillstånd. Framför allt kanske när ämnen går från flytande till fast.

Det där har visat sig vara en synnerligen universell princip. Allting som är intressant, händer i övergångar.

En av mina favoritkonstruktioner i program, statemaskiner, bygger på precis det här. Tillstånden i sig är nästan oväsentliga, all kod ligger istället just i hanteringen av övergångarna.

Alla filmer och böcker som är någorlunda intressanta för mig, handlar om saker som ändras. Klassiska exemplet är nog Rain Man. Den handlar inte om Rain Man, utan om Tom Cruise, eftersom det är han som blir en annorlunda person än i början. Är ändringarna för små eller för subtila, som i Caprica, tappar jag intresset.

Så hamnade jag igår på Fotomässan tillsammans med Mia, där David Bicho pratade om ljussättning, ett område som har varit en stor vit fläck på kartan för mig. Det första han då säger, är att det inte handlar om varken de ljusa eller mörka partierna, utan om området däremellan. Var de ligger, och hur skarpa de är. (Plus en del annat, men som inte är relevant just nu.) Man kan ju lugnt uttrycka det som att en och annan pollett föll på plats där, att det kändes enkelt att kunna relatera till det, och få en massa idéer på saker att testa. Att jag sedan förmodligen inte kommer realisera så många av dem, och att resultaten kanske ändå inte kommer bli så bra, är en annan sak. Teori och praktik är bara samma sak i teorin, inte i praktiken.

Även mat är ju bäst precis i övergångarna. Till exempel fisk, framför allt lax, när den är bara ett par sekunder från att bli helt klar, och fortfarande är yttepyttelite mjuk i mitten. Inte undra på att det kliar lite att köpa en Sous Vide/Crock-pot, där det där tillståndet varar mycket längre.

Eller hojåkning. Köra rakt fram är ganska tråkigt. Övergången mellan “väg rakt fram” och “väg åt sidan”: fun fun fun.

Ja, jag tycker det är häftigt när enstaka ord och fraser så totalt kan ändra hur man tänker på någonting. Som “encapsulate the concept that varies” när det gäller programmering, “gener har individer” när det gäller biologi, och för foto nu kanske “ljussättning handlar om skuggkanter”. När övergången väl har skett, kan man aldrig komma tillbaka. Världen blir lite tydligare, och man förstår lite mer. Och efter hand lite tråkigare igen (om än långsamt, jag är ingen “Typ A” direkt), tills det är dags för nästa mentala hopp. Handlar kunskapsövergången som nu om just övergångar, blir jag så klart extra lycklig. Övergångar PLUS meta? Whee! *klappar händerna som en liten flicka som har fått en ponny*

“Hej, jag heter Daniel. Jag är övergångsjunkie.”

November 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

NaNoWriMo 2012 klar

Jamendåså. 50061 ord senare, efter 24 dagars skrivande.

Lite spretigare den här gången än förra året, och ingenting som någon, någonsin, kommer få läsa. Sorry. Det viktiga är dock inte texten i sig.

Precis som förra året, insåg jag lite nya saker, både om mig själv och om världen. Texten drog iväg, och visade saker som jag inte visste om. Eller inte visste om att jag visste om, kanske. Väldigt skum känsla. Själv hade jag ganska snabbt inte så mycket att säga till om, det vara bara att följa med och fylla i ord.

Sannolikheten att jag ska vara med även nästa år, om jag inte är upptagen med annat då, känns just nu ganska hög.

November 25th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

Saknar Nano

Så konstigt det känns, nu när det är november igen. Förra året var jag ju med i Nanowrimo, och lyckades faktiskt gå i mål. Jag har funderat på att vara med i år igen, men jag kommer alltid fram till att jag ska låta bli.

  1. Att skriva om människor och relationer förutsätter att man vet någonting om sådant. Så det går ju bort.
  2. Att skriva om programmering gjorde jag förra året, och jag har inte så jättemycket mer att säga om det än vad jag skrev ner då. Så det går också bort.
  3. Så många fler områden har jag inte riktigt koll på, så där har jag inte heller så mycket att hämta.

Men ändå. Det skulle vara jätteroligt att skriva något om alla tv-seriekaraktärer vi har sett under åren, och mixa ihop dem i en fin röra. Som att låta Buffy hälsa på hos Lily och Marshall, typ. Det faller ju tyvärr på första punkten.

Så varför har jag sådan “separationsångest” nu? Jag har ju bara varit med en gång, liksom. Knepigt.

November 1st, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

|