Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Ej godkänt för Mårten Trotzig

Groupon hade nyligen ett erbjudande om trerättersmiddag på Mårten Trotzig i Gamla Stan. Mat är alltid bra, och det var rejäl rabatt, så det kändes bra.

Förrätterna (sparrissoppa respektive kalixlöjrom) var goda, men jag är inte det minsta imponerad av tallrikar med mer än 10 cm kant så de tar upp halva bordet. Slutade vi inte med sådant trams för tio år sedan?

Kalven var både stor och god, men potatisen var helt osaltad och aptråkig och rödlöksmarmeladen smakade bara julmat. Älgen med bacon var nog ett bättre val.

Chokladtårtan till efterrätt var det minsta och smalaste jag någonsin har sett. Någon chokladsmak kändes knappt, men bären var goda.

Ostarna var riktigt bra, men på frågan om vad det var för sorter gick servitören ut i köket och frågade, och kom sedan tillbaka och sa att det var en vit och en blå. Mycket hjälpsamt. En stund senare kom han dock tillbaka med lite riktiga namn på en lapp.

Det var kaffespill på kaffefatet, något jag knappt förväntar mig ens på Pressbyrån.

Några tandpetare fick jag aldrig.

I någon recension stod att det var en turistfälla, och att de borde sänka priserna med 10%. Nej, en sänkning med 60-70% vore mer rimligt. Baserat på vad vi faktiskt betalade så var det kanske prisvärt, men inte på långa vägar om man betalar ordinarie pris. Sannolikheten att jag skulle återvända känns just nu minimal.

April 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Tillbaka på Gelleråsen

Att börja hojsäsongen med en bandag eller två funkade bra förra året, så jag såg ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. När jag ändå var iväg och betalade för hotell osv, tänkte jag den här gången att det var bättre att gå flera dagar på en gång. SMC hade två dagar för vanliga människor, så de bokade jag. Eftersom hojen fortfarande är ganska ny och det har varit en lång vinter, tänkte jag att det var lika bra att börja om med steg 1. De verkar hela tiden justera vad som ingår i vilket steg, och alla lärare har ju sin egen syn på det hela.

Den här gången bodde jag på hotell, istället för stuga vid banan. Skönt med restauranger inom gångavstång (som underbara Gastro), och super med ägg och bacon till frukost.

Istället för att instruktörerna skulle besiktiga innan man fick köra, gjordes det numera av deltagarna själva. De verkar jobba lite på att experimentera fram en bra modell, men dagens variant där de först visade vad man skulle kolla efter samtidigt som vi diskuterade varför, för att man sedan besiktigade varandras hojar parvis, fungerade bra.

Jag körde Race Chrono samtliga pass, för att se hur fort jag egentligen körde. Det gav en del överraskningar.

Igår regnade det hela förmiddagen, vilket höll nere tempot. Med underställ av både bambu, siden och merinoull, foder i hojstället och regnjacka utanpå, gjorde den låga temperaturen däremot inte så mycket. Ingen var dock ledsen idag när det visserligen var nollgradigt på morgonen, men sol och blåhimmel och 10 grader ganska snart. Två-tre par bomullsvantar innanför handskarna var däremot skönt.

Efter att ha vridit på styret så att hojen börjar luta och svänga, ska man ge gas. Hjulen är ju mindre på sidorna, så med samma motorvarv skulle hojen annars sakta in. Det är dåligt på massvis av sätt. Det jag själv jobbade mycket med var att börja gasa tidigare efter nedlägget, och att gasa hårdare. Visserligen går det ju då fortare och man får en större svängradie, “men det löser sig”, som dagens instruktör sa.

Innan man kan svänga måste man dock bromsa. Att man då ska klämma om tanken har man hört till leda, men nu fick vi ett nytt tips. Om man ser till att ha fötterna väldigt långt bak, så att fotpinnarna ligger mot början på tårna istället för mot hålfoten, kan man använda kraften i fötterna för att trycka knäna uppåt och in mot tanken. Skillnaden i kraft jämfört med att bara trycka ihop låren var enorm. Dessutom fick vi öva på att gradvis flytta fram bromspunkten. Att bromsa en km innan svängen och sedan ligga på rull är ju meningslöst. Alla bromsade så mesigt att det var pinsamt.

Enligt Race Chrono började jag med en varvtid på runt 2:20. Jag kan inte påstå att jag var rädd, men vissa kurvor kändes i alla fall lite obekväma. Med senare broms, tidigare gas efter nedlägg, och för den delen lite mer nedlägg, sjönk det till gårdens sista pass till 2:00.

Det var ungefär där jag började i morse. Experiment med svängpunkter gjorde ingen skillnad, jag låg hela förmiddagen på 2:02. Sedan kom vi in på sittställning. Den enkla förklaringen är att huvudet är längst bort från hjulen, så även om rumpan inte rör sig det minsta, får man stor hävstångseffekt bara av att flytta ut huvudet så mycket som möjligt åt sidan. Eftersom man både ska luta ut och titta åt samma håll som man ska svänga, funkar det bra att helt enkelt vrida sig bort från hojen och skjuta bort den så långt som möjligt. Lutar man sig framåt så att armen ligger utmed tanken, kan man få ut huvudet jäkligt långt från mittpunkten. Plötsligt låg nu varvtiderna stabilt på 1:59. Med mer häng så svänger hojen mer. Alltså hade jag varit tvungen att gasa mer, för att inte åka in i curbsen på insidan av svängen. Jag hade inte ens varit medveten om det, det hade bara gått lite fortare helt automatiskt.

Med lite mer distinkt tryck på styret så att hojen började svänga snabbare, mer gas genom hela svängen (fast där har jag MYCKET kvar), mer fokuserad blick på slutet av kurvan, kröp det ner ytterligare några sekunder. Samtidigt, vilket jag tycker är ganska häftigt, så kändes det mycket tryggare. Med mer gas i svängen så blir hojen stabilare, jag måste bara våga lägga ner mer. Undersidan av fotpinnarna har inget att oroa sig för än så länge.

Att snabba gruppen (jag körde i långsamma, dessutom fanns en mellangrupp) låg på runt 1:30, och att några var nere på 1:15 behöver vi ju inte låtsas om. Jag kör lite snabbare nu, och framför allt så känns det mycket bättre. Det senare var faktiskt hela poängen med de här kursdagarna. Förutom att det är så löjligt kul, så klart.

April 27th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Bättre med mer kod

Härom nyss så såg jag en tweet om att ju större ett mjukvaruprojekt blev, desto svårare blev det och desto längre tid tog det att lägga till nya funktioner, eftersom det var fler saker att ta hänsyn till. Jag tycker det är precis tvärtom. Ju större ett mjukvaruprojekt blir, desto fler färdiga funktioner finns det för allt man skulle vilja göra. Att förklara varför, fick inte riktigt plats i en tweet.

Det hela är lite släkt med den gamla lögnen om att ju senare i livscykeln som en bugg inträffar, desto dyrare är det att åtgärda den. Det brukar läggas fram som ett axiom (något som alltid får mig att bli extra skeptisk), och användas som argument för en rejält mycket mer byråkratisk designfas och ett större testteam. Sett i kronor per färdig funktionalitet går man förmodligen istället back. Dessutom antyder det att det är billigare att slänga ut trasig kod och hela tiden skriva ny, där buggarna ju är billigare att hitta, något som alldeles uppenbart är totalt nonsens. Visst, en del kod mår bra av att skrivas om, men inte på RivSönderOchBörjaOm-nivån. Existerande kod innehåller trots allt massor med kunskap och erfarenhet av alla specialfall och randvillkor som kan uppstå.

Under hela tiden som jag har jobbat med EMG, har det då och då kommit önskemål om kundanpassningar. Effektiviteten i att implementera dem har gått stadigt uppåt, bara delvis på grund av ökad erfarenhet. Det beror nog mer på att det nu finns färdiga API-er att lägga sig bakom, för allt möjligt som man skulle vilja göra. Det finns hjälpfunktioner för HTTP-trafik, kryptering, parsning av olika typer av data, och så vidare.

Produktiviteten i vissa projekt är därför helt galen numera. Inte trots, utan just tack vare att koden nu är ett par gånger så stor.

Samtidigt är det ju ingen slump att det har blivit så här. Det hela är ett resultat av stenhård och mycket medveten refaktorering för att säkerställa att all funktionalitet bara finns på ett och endast ett ställe. För att det ska fungera krävs det att varje funktion är liten, modulär, och med minimalt med beroenden utåt. Funktionerna blir därför maximalt ofarliga att använda i ny kod, eftersom man inte riskerar några oväntade sidoeffekter. För att undvika misstag på vägen så finns även massor av tester både av enstaka funktioner och systemet som helhet, som ser till att allting fortsätter fungera som förut.

Samma effekt får man av ett riktigt bra framework, som Ruby On Rails eller JUnit. Alla vanliga saker är redan färdigkodade, så det krävs bara minimalt med ny kod för att driva dem. I många fall nästan så att det börjar likna ren konfigurering. Att påstå att sådant skulle vara dyrare och svårare än att skriva helt ny kod är ju bara NotInventedHere-trams. Att säga “det är svårare att lägga till funktioner i ett större system” betyder då snarare “jag är dålig på mitt jobb, för att inte tala om mina ärkepuckon till kollegor”. Då har man antingen fel jobb eller fel arbetsplats.

April 23rd, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

SVT-programmet om socker och diabetes

Det var två saker som jag reagerade över med programmet om socker och diabetes som sändes häromdagen.

Det första var i inslaget om Indien. Där finns som bekant väldigt många vegetarianer. Enligt boken Vegomyten är det ganska vanligt att just vegetarianer har ett högre sötsug, förmodligen på grund av onödigt fettsnål mat. I kombination med allt billigare socker är en epidemi av övervikt och diabetes i så fall inte direkt någon överraskning. Det är lite ironiskt att det alltså kan vara en vilja att äta hälsosamt som gör att de blir sjuka och dör i förtid.

Det andra gällde Brasilien, där de odlade sockerrör. Det gjorde riktigt ont när speakern först säger att de odlingarna är bra för miljön eftersom de skulle leda till lägre koldioxidutsläpp, bara för att i nästa klipp höra hur det leder till skövlade skogar, minskad biologisk mångfald, och en massa annat dåligt.

Jag stör mig förresten också på att det alltid sägs att “fetma orsakar X”. Att det skulle kunna finnas en extern faktor som orsakar både fetma och X är det ingen som reflekterar över, annat än hos LCHF-are. Det var ju det där med korrelation kontra kausalitet, som vanligt.

April 6th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Wav till mp3

Jag satt där vid datorn, och lyssnade på min mp3-samling. Mest random, men nu senast en skiva av Loreena McKennitt, The Book of Secrets. Av något skäl har jag den som wav-filer. Det är ju bra av ljudkvalitetsskäl, men samtidigt blir filerna lite stora, och det saknas metadata. Som ljudmatta funkar det bra ändå.

Så kom en ovanligt trevlig låt i öronen, som jag tänkte att den skulle få synkas över till mobilen. I spelaren hette den “06.wav”. Väldigt hjälpsamt. Hur gör jag då för att förvandla min fina wav-fil till en mp3-fil? Letar upp en mp3-encoder? Nej, orka.

Istället höjde jag volymen, startade Shazam i mobilen, och höll mellan lurarna. Orka leta upp wikipediasidan för att hitta låttiteln den vägen. Dessutom finns alltid massa olika versioner av skivor, så låtnumret skulle kanske ändå inte stämma. Tydligen hette låten La Serinissima.

Jaha, så hur får man en mp3-fil nu då? Just det, det finns en bra sajt som kan rippa mp3-delen från youtube, mp3ify.com. Och ja, låten fanns på youtube. Klick, klick, så hade jag en mp3-fil. Internet är bra.

April 5th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Rätt temperatur i ugnen

Som en liten uppföljning till det där med att tillaga kött i ugn på låg temperatur, kan jag lägga till ett litet tips. Om en ugn är 150 eller 200 grader när den står på 175 gör ingen jätteskillnad. Maten blir ju klar förr eller senare ändå. Ställer man däremot ugnen på 90 grader och i själva verket får 65-70, så blir effekten mycket större. Skillnaden på 70 och 120 grader ger en skillnad på 20-30 timmar kontra 2-3. Det är för mycket för att vara ok.

Antingen kan man då köpa en riktig Sous Vide-pryl och tillaga det hela på det sättet istället, eller så köper man en digital ugnstermometer och låter den hänga i luften innan man sätter in grytan. Visserligen så kommer temperaturen gå upp och ner 10 grader eller så, eftersom vanliga spisar inte är speciellt exakta, men man får ju ändå lite känsla för om man skulle behöva vrida på ratten åt något håll.

Finns det kanske moderna ugnar med någorlunda exakt temperaturkontroll numera, eller är det plus minus 25 grader som gäller fortfarande?

April 1st, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|