Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

“Varför jag (inte)…”

Det har kliat lite i fingrarna senaste tiden att skriva en handfull inlägg, alla lite grand av samma sort. De skulle vara någon typ av förklaring till varför jag tycker det ena eller det andra, eller har gjort vissa val i livet. Till exempel varför jag inte kommer gifta om mig, skaffa barn, eller bli feminist. Eller skaffa en dator med Windows 8. Teh PAIN.

Andra personer får ha vilka åsikter och göra vilka val de vill, så klart. Ät vad du vill, och tro på vad du vill. Det rör mig inte, så det är inte det som det här handlar om. Det är när de använder sina åsikter för att hävda sin moraliska överlägsenhet över mig som jag blir irriterad.

Jag har provat att skriva på de här inläggen lite, men tyvärr så blir de alltid väldigt defensiva. Det känns som jag ber om ursäkt för mina åsikter, vilket det ju inte finns någon anledning till. Samtidigt undrar jag om det ens går att beskriva en ståndpunkt utan att samtidigt ta avstånd från dess motsats? Att ta detta avstånd utan att då samtidigt såra och/eller förolämpa de som har gjort andra val, är ännu svårare.

Det vore kul och intressant att skriva inläggen ändå för min egen skull, för att få hjälp att bena ut hur argumenten egentligen hänger ihop, men jag hittar ingen vettig form för det. Så istället låter jag bli, även om flera av ämnena kanske skulle kunna leda till intressanta och lärorika diskussioner. Lite synd, kanske.

May 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Årets blodvärden

Jag fick precis resultatet av mitt senaste blodprov. Det var lite intressant.

Kolesterolvärdena hade ökat lite, men det bekommer mig inte. Däremot var apokvoten lite hög, 1.4. Den ska helst vara under 1.0. Förmodligen inget jätteproblem heller, men det är lite störande. Jag vet inte riktigt hur ska jag ska få ner det.

Sockret låg nästan exakt i mitten av det godkända intervallet, så någon diabetes har jag inte.

Däremot låg järnet nere i underkant på intervallet, vilket var lite mysko. Enligt den info jag hittade på nätet så får man järn från framför allt kött, fågel, leverpastej, samt spenat och broccoli. Det är liksom det jag lever på. C-vitamin hjälper upptaget av järn, vilket jag får från blomkål och spenat (igen).

Så hur tusan kan jag ha lågt järnvärde?

Tydligen finns det även saker som hämmar järnupptaget, som t.ex. mjölkprodukter, kål, kaffe, te, ägg, och kakao. Hoppsan. Det är ju andra halvan av det jag äter. Det är kalciumet i mjölken som ställer till med problem för järnet (dvs det är dumt att dricka mjölk till blodpudding), och mycket riktigt ligger jag där i överkanten av intervallet. Det känns som problemet är identifierat.

Att apokvoten är låg skiter jag därför i just nu, men järnet måste upp. Det uppenbara första steget blir därför att skära ner på grädden. Det borde märkas om järnvärdet blir bättre, så det är ju ingenting man behöver ta blodprov för.

May 29th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Lägre sadel

Efter hojkörandet senaste tiden insåg jag att det var två saker som störde mig lite med min hoj. Dels var sadeln lite besvärligt hög, och dels så var automatväxlingen lite muppig mellan ettan och tvåan. Det senare kunde förmodligen fixas med en mjukvaruuppdatering.

Jag sökte runt lite, och insåg snabbt att Honda hade en egen variant på sadel som var 25 mm lägre och 14 mm smalare än den ordinarie sadeln. Det låter inte som så mycket, men gjorde att istället för att stå som en ballerina med båda fötterna, kan jag nu ha hela fotsulan i med ena foten, och främre halvan på den andra. Är det lite spårigt innan ett rödljus och jag placerar hjulen där, kan jag få ner båda fotsulorna.Det gjorde enorm skillnad.

Vinkel och avstånd till fotpinnar och styre ändrades naturligtvis också, men inte så det störde.

Att det sedan kändes som om hojen var både mindre och lättare när jag ledde runt den i garaget, kan möjligen ha varit inbillning.

Nu hoppas jag bara att mjukvaruändringen ger en lika stor förbättring. Jag gillar min hoj, absolut. Det är bara det att jag skulle vilja gilla den mer.

May 11th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Vårens hojkurser

Precis som förra året så började jag hojsäsongen med några bandagar, för att få en maximalt effektiv avrostning av kunskaperna. Den här gången tog jag två dagar på Gelleråsen istället för bara en, och även i år tre dagar på Kinnekulle. Ägnar man ändå större delen av en dag åt att åka iväg respektive hem, kan man ju lika gärna vara på plats så länge som möjligt.

Nytt för i år är att det är deltagarna själva som besiktigar hojarna innan dagens övningar, istället för att instruktörerna gör det. Med lite prat innan om vad man ska testa och varför, samt lite uppsikt från instruktören medan man själv besiktigar, var det en bra ändring. Alla verkade få lära sig någon ny sak att undersöka. För egen del hittade jag en lös skruv på en av instruktörernas hojar, och hittade ett däck som nästan var slut.

Första kvällen i Karlskoga åt jag på Gastro, som jag sedan hörde att några av instruktörerna tipsade varandra om. Bra mat, mysig miljö med lite vardagsrumskänsla, och mycket bra service. Rekommenderas.

SMC’s kurs består av 4 steg, och i steg 1 ingår hur man gasar, bromsar och svänger. Bromsningen var nog det som jag kommer ihåg bäst. Till att börja med fick vi faktiskt leta efter Senast Möjliga Bromspunkt, ivrigt påhejade att bromsa så hårt som möjligt innan respektive kurva. Dessutom, vilket nog var viktigare, fick vi ett bra tips om sittställning. Det sägs ju att man ska trycka benen mot tanken, men det är ju enklare sagt än gjort. Om man då flyttar bak fötterna så att man har fotpinnarna nästan framme vid tårna, kan man använda fotlederna för att trycka knäna uppåt och framåt. I och med att tanken buktar utåt, krävs det bara en minimal justering av kraftens riktning för att man ska sitta rejält fast i hojen. Att trycka knäna framåt på det sättet var enormt mycket enklare än att bara trycka ihop knäna, och gav rejält mycket högre tryck.

På väg ner till  Kinnekulle helgen efter, så blev det en fikapaus på Café Sultan i Katrineholm. Det såg trevligt ut, och först efteråt såg jag att de tydligen var med på samma lista med “Sveriges bästa fik”, precis som RC Chocolat i Sigtuna. Jag stannade där på vägen hem också. Det blev lite tilt i skallen när de som satt vid bordet bredvid glatt lämnade en MacBook på laddning i fönstret medan de gick och handlade, om än efter att ha sagt till personalen. Men ändå, de kunde ju rimligen inte ha koll på den hela tiden.

När det gällde besiktningen kom frågan om vad man ska göra om det låter som att saker håller på att lossna. Svaret kom snabbt: Sälj Ducatin och köp något annat.

På fredagen var det “Lugn Dag”, vilket innebar att det var två grupper som körde i lugnt tempo, istället för lugn – mellan – högt, som i vanliga fall. På grund av detta var det hela 10 kvinnor av 50 deltagare, vilket var mångdubbelt vad det brukar vara. Trots att det alltså var precis samma lugna tempo som i lugna gruppen alla andra kurser. Vilket är lite konstigt, kvinnor behöver väl också lära sig att bli bättre förare? Eller i alla fall att bli tryggare?

På väg till och från varje pass så fick vi köra på en kort grusväg. Läskigt i början, men efterhand lärde jag mig att hålla mig fast med benen, och låta styret och bakhjulet vobbla lite hit och dit. Det var ju bara att gasa och vara glad. Så länge som man inte försökte svänga för tvärt var det ingen fara.

Som pausunderhållning mellan passen så gjordes några demonstrationer av bromsning. En av instruktörerna körde en BMW S1000RR, drog upp den till 100 km/h, och vid en bestämd punkt klämde bromsen hårt i botten. Hojen gick upp på framhjulet med bakhjulet ett par dm över marken, och trots ABS studsade den fram (på framhjulet) sista metrarna. Så kan man ju också göra.

I kurvan innan långrakan fick jag ett fint litet bakhjulssläpp. Det var inte värre än att det fick fäste igen någon dm senare, men depåchefen, dvs killen som höll ordning på att folk åkte in och ut från banan  vinkade ändå in mig för att fråga vad som hade hänt. Nog för att det var lite läskigt, men jag visste ju att jag inte hade tokgasat eller något sådant dumt, så det var bara att sitta still, fortsätta hålla lite tryck på gasen, och vänta på att hojen skulle skärpa sig. Nog för att bakhjulet blev lite slitet, men inte så att det ska släppa.

På lördagkvällen kom Björn Gunnarsson och pratade om Isle of Man, som han hade kört förra året. Loppet är 6 mil. Björn hade kört det med en snitthastighet på 180 km/h, medan vinnaren låg på närmare 230 km/h. Det finns några olika lopp, på 4 eller 6 varv. Tyvärr hade han kört in i killen framför på det senare loppet, men skulle göra ett nytt försök nästa år. Som träning hade han köpt ett Playstation där det tydligen finns ett Isle of Man-spel, där alla kurvor, hus och annat är korrekta. På det sättet kunde han lära sig vad han skulle titta på i varje kurva, något som annars tar många år att lära sig.

På söndagen strulade det lite grand med gruppindelningen, men till slut fick vi köra tillsammans med några instruktörer som körde egen träning. Nog för att de körde fånigt snabbt, men eftersom de hade mer koll än de vanliga deltagarna gjorde det inte så mycket. Dessutom körde Björn i den gruppen, så honom blev man omkörd av ett par gånger.

Som resultat av de här helgerna så har jag nu bättre blick genom kurvorna, mer konsekvent sittställning, och lite bättre acceleration genom kurvorna. Just när det gäller accelerationen finns det dock mycket kvar att hämta. Enligt appen Race Chrono gick även varvtiderna ner lite grand.

På vägen hem blev det inte så mycket E20, utan jag provade lite mindre vägar som Andreas Wennborg hade tipsat om. I särklass bäst var väg 205 mellan Laxå och Markebäck. Massor med kurvor, bra asfalt, och dessutom sjöutsikt. Väg 202 var dum, för början och slutet var nästan lika bra som väg 205, fast tredjedelen i mitten var en katastrof. Skitdålig asfalt med både gropar, bucklor och grus. Istället för de “70 plus moms” som man kunde hålla på de övriga bitarna, var jag nog aldrig över 50 där.

May 9th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|