Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Lite om 5:2

Jag vill också skriva lite grand om 5:2, nu när alla andra gör det.

För några år sedan bemöttes LCHF ofta av “men det är bättre att gå ner i vikt med hjälp av kaloriunderskott”. Alternativt det enda sättet. Om man åstadkom underskottet med träning, att äta mindre, eller en kombination, spelade inte så stor roll. Att LCHF ofta leder till mindre småätande, färre måltider, och att man den vägen faktiskt fick ned kaloriintaget en del, verkade få slut på den diskussionen.

Samtidigt fick inte det där underskottet vara för stort, för då hamnade man i det ökända (cue valfri skräckfilmsmusik) “svältläget”. Där verkar man hamna direkt, bara man får i sig några hundra kcal för lite en dag, eller att det går någon timme för mycket mellan måltiderna. När det väl händer, slutar både termodynamikens lagar och all logik att gälla, så då går man direkt upp i vikt igen. Även om jag inte skulle äta någonting alls. Ungefär så.

Nu låtsas vi vidare att alla kalorier är likvärdiga, och att det där med kaloriräkning faktiskt fungerar.

För mig är då rekommenderat intag ungefär 2000 kcal per dag. Med 5:2 ska jag två av dagarna istället äta bara 600 kcal. Sammanlagt på en vecka får jag då i mig 2000 * 5 + 600 * 2 = 11200 kcal. Delat på 7 dagar, blir det i snitt 1600 kcal per dag. En skillnad på 20%, motsvarande ungefär en chokladkaka på 100 gram. Att äta som vanligt men låta bli chokladkakan eller bullen på eftermiddagsfikat kan knappast räknas som “svält”. Faktiskt.

Sammanlagt under en vecka blir det i mitt fall ett underskott på 2800 kcal.

Enligt kaloriräknarna så behöver man ett underskott på 7000 kcal för att gå ner ett kg. Per vecka ger då det här en viktnedgång på 4 hg per vecka, en synnerligen lugn och överkomlig takt.

En av de främsta poängerna med 5:2 verkar vara att man ska få ner insulinnivån, av flera skäl. Ni vet, den där som ökar när man äter kolhydrater. Dvs den där som hålls låg konstant när man äter LCHF.

För egen del, och det verkar jag inte direkt vara ensam om, är därför LCHF perfekt att kombinera med 5:2. Båda vill hålla ett stabilt och lågt blodsocker och därmed insulinet lågt, och båda tvingar över kroppen i fettförbrännande ketos.

Enligt min våg har jag ungefär 15 kg kroppsfett, dvs 135.000 kcal. Det är energi som teoretiskt sett skulle räcka i över två månader. Att det skulle vara farligt att leva på det där fettet i några få timmar, förbehåller jag mig rätten att vara lätt skeptisk till.

Vilka studier som finns om 5:2 vet jag inte, och ännu mindre vad de därmed visar. Det finns säkert mycket skräp där. Däremot är ju kortvariga fastor knappast någon ny uppfinning. Hade det varit enbart dåligt hade det förmodligen inte varit så pass spritt som det är.

Just nu nöjer jag mig därför med att konstatera följande:

  • Jag trivs i ketos. Min hjärna fungerar bättre. Om 5:2 hjälper mig att vara kvar där så är det bara bra.
  • Det är knappast farligt att vara hungrig emellanåt. Blodsockerfall är jobbiga, men det är en helt annan sak. Jag tror det är bra att lära sig skilja på dem.
  • Så länge som jag äter så strikt LCHF som möjligt dagen innan, är fastedagarna inget större problem. Ibland äter man mer, ibland mindre. Ibland går det några timmar innan man äter igen, ibland några fler. Blodsockret är fortfarande stabilt, och kroppen har fett att äta av om den behöver. Hjärnan går oavsett vilket som sagt på ketoner, så den märker ingen skillnad.
  • För personer som hamnar på en långvarig viktplatå, är nog 5:2 ett enkelt och bra sätt att tvinga kroppen att börja tugga i sig kroppsfett. I och med att man äter normalt dagen efter igen, lär knappast metabolismen hinna ställa om sig speciellt mycket.
  • Att inte äta så himla regelbundet hjälper helt klart till att nå “ät när du är hungrig, ät tills du inte är hungrig längre” som har tjatats om i LCHF-kretsar i flera år. Visserligen är “personlig klentrogenhet” inget argument, men jag har ändå svårt att se att det sättet att äta skulle vara speciellt dåligt. Det fungerar i hela djurriket, och vår fysiologi är inte väldigt mycket annorlunda. Det där “klockan är X, så nu måste jag äta” överlåter jag till Skalman.

Sedan återstår att se hur det känns på längre sikt, och vad eventuella studier säger om saken, men det tar jag då. Risken för “har du ätit enligt 5:2 i mer än en månad kommer du dö i plågsamma smärtor inom ett år” känns låg, även om det förmodligen kommer dyka upp som rubrik i Aftonbladet förr eller senare. Forska gärna på både LCHF och 5:2, jag vill veta mer vad som faktiskt händer i kroppen (och varför). Fördelar, nackdelar, bring it on!

Jag är också väldigt road av de där som har hävdat att LCHF innebär ökat intag av animalisk föda, och att det därmed skulle vara dåligt för miljön, som nu är knäpptysta. Speciellt Köttfri Måndag-folket borde ju älska 5:2. Det är en minskning av ätandet med 20%, långt mycket mer än vad de där måndagarna skulle innebära. Trots det, inte ett ord.

Nej, jag kan inte bara “äta normalt” längre. Allt bröd och potatis som jag då sätter i mig ger 5-10 kg viktökning per år, och dessutom nariga händer och blödande nagelband inom en vecka. Jag har provat 3-4 gånger, alltid med samma resultat. Jag föredrar kontroll.

August 27th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

|