Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Generation 64

Även om jag själv använde en ABC 80 och en Spectravideo 328, kändes det naturligt att förbeställa boken “Generation 64” när jag hörde talas om den, eftersom det ändå fanns många Commodore 64 i min omgivning. Ganska tidigt i texten dyker just ABC 80 upp som en av de maskiner som beredde väg för C64, vilket var kul att se.

Pedagogiskt och fint börjar boken med en ordlista. Redan där märks det att författaren vet vad han pratar om. Urvalet är bra, och beskrivningarna både korrekta och relevanta. Inget “modermodemet, det som är själva hjärtat i hårddisken”-trams.

Boken är därefter framför allt en samling personporträtt av mer och mindre kända människor, hur de kom i kontakt med C64 och vad de gjorde med den. Många igenkännande skratt blir det, minst sagt. Som det där att sitta med tidningar och rad för rad skriva av programkod.

Några av kommentarerna i de här porträtten sticker ut lite extra. Framför allt är det många som nämner kunskapstörst, olydighet och viljan att hitta och övervinna maskinens gränser. De kunde utforska, experimentera och lära av varandra, dessutom utan minsta risk att något skulle gå sönder. En reset-knapp senare så var ju allting återställt. Hand i hand med det följer att den här världen är en ren meritokrati. Gör du bra grejer, får du ökad självkänsla och stiger i aktning hos andra. Ålder, kön, utbildning, bostadsort osv, är irrelevant. Hårt men rättvist, på något bra sätt.

Även på andra sätt lärde sig folk saker som kom till nytta senare i livet. De som drog nytta av att floppydrivern 1541 hade en egen cpu och minne lärde sig parallell programmering, och de som var med i grupper för att knäcka spel och göra demos, lärde sig att arbeta i team. De som börjar med att rita grafik pixel för pixel, får förmodligen en annan förståelse och känsla för sådant än om man börjar med en modern version av Photoshop. Ägnar man flera år åt att analysera cpu-cykler i handjagad maskinkod, får man ju alldeles uppenbart en annan känsla för prestanda och skalbarhet än om man börjar med Lisp.

Ja, jag har sedan länge lite extra respekt för personer som ägnat dagar och nätter, i vissa fall innan de knappt var tonåringar, till att kartlägga och lära sig det regelverk som en sådan här maskin representerar, och sedan ännu fler dagar och nätter åt att hitta sätt att utnyttja dess styrkor och hitta workarounds för dess svagheter. Jag gillar den nivån på passion och viljestyrka. Visserligen har jag inga siffror på det, men jag har en bestämd känsla av att de som låg långt fram här, även har en bra position i samhället som vuxna.

Bokens formgivning är riktigt snygg, och författarens kärlek och respekt för C64 går inte att ta miste på. Nostalgifaktorn är ibland enorm. Tänk filmen “Radio Days”, ungefär. Plus att den handlar om folk som var mer eller mindre som mig själv under mina tonår.

Det som ju kan vara värt att fundera på är vad det finns för motsvarande miljöer för dagens barn och ungdomar, det kommer ju behövas bra programmerare även i framtiden.

September 28th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

|