Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Johan

Någon gång när jag precis börjat på gymnasiet hade jag uppgraderat till min första PC. Jag köpte en hårddisk, 20 MB i en låda på 5.25-tum (dvs som stationära datorers CD-spelare). Av någon anledning fick jag aldrig igång den på rätt sätt, så jag ringde Johan som bodde i några hus bort för att få hjälp. Efter diverse pillande med sladdar och flyttande av små byglar, formatteringar och allt vad det var, funkade det. Först efteråt fick jag veta att hans flickvän sedan en tid tillbaka hade gjort slut med honom precis innan, men det var inget som han själv nämnde. Tydligen hjälpte det att få fokusera på någonting annat, för han var på bättre humör när han kom hem igen.

Något år senare skulle det släppas ett jubileumsmynt för kolonin Nya Sverige. Det fanns i två versioner. Dels ett silvermynt för 100 kronor, och dels ett guldmynt för 1000. Guldmyntet fick en väldigt liten upplaga, så via mamma som då jobbade på SEB fick jag veta att varje kontor bara skulle få två stycken. Jag ville ha ett av dessa. Jag ringde Johan, och frågade om han ville sitta en natt utanför banken med mig, så att vi skulle vara först i kön. Rent spontant kan jag faktiskt inte komma på någon annan, varken förr eller senare, som jag skulle få med på en sådan grej.

Mellan 9 och 10 på kvällen satte vi oss alltså i varsin baden-baden-stol utanför ingången på SEB i Vällingby, med massor med kaffe och filtar. Efter någon timme kom en polisbil förbi, som undrade vad tusan vi pysslade med. Framåt gryningen kom tidningsbuden förbi, och gav oss en morgontidning. Person tre i kön kom inte förrän efter klockan 6, sedan fylldes det på med ett par personer till. Banken öppnade, vi gick in för att köpa våra mynt, och fick till svar att det bara fanns ett. DAFUQ?

Ett av dem hade de nämligen, helt i strid med de regler de fått, lottat ut bland personalen. Min mamma som visste exakt vilka regler som gällde, och Johans mamma som var allmänt bra på att förhandla, informerades. De ringde runt, och till slut gav banken med sig, så vi fick varsitt mynt. Johan kallade det för sin guldmedalj. Det tog över ett decennium innan jag drack kaffe igen.

Efter gymnasiet tappade vi kontakten, men via Facebook kunde jag åtminstone se att han hade både en älskling och en dotter, och verkade ha det allmänt bra.

Det som blev väldigt tydligt igår, var hur många det var som hade positiva minnen av honom av olika slag. Det skulle aldrig falla mig in att säga att jag hoppas att han har det bra nu också, däremot hoppas jag att han visste att han för så många gjorde världen lite bättre.

January 17th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|