Även om det hade sin fördel att bo precis vid banan, var det mindre trevligt att behöva gå tvärs över en blöt och lerig gräsmatta/leråker för att komma åt dusch och toalett, liksom att inte kunna äta vettig frukost. Visserligen bjöd de på frallor och kaffe vid inskrivningen, men som LCHF-are var det inte så meningsfullt. Jag hade med mig några kokta ägg, vilket fick duga. En rejäl laddning bacon och äggröra hade varit bättre, så hade jag kunnat skippa pastan till lunch. Att bo på hotell hade också minskat packningen lite grand, även om det hade kostat några hundralappar mer. Någon extra sovmorgon blev det ju ändå inte, så nervös som jag var.

Att ha tillgång till depåbox dit man kunde köra in hojen när det började regna, var guld. Tyvärr var bokningen lite förvirrande, så jag förstod aldrig varken vilken jag fick, eller hur jag skulle få tillgång till den. Å andra sidan fanns det plats i boxen som de andra i gruppen hade bokat, så jag kunde stå där istället.

Jag hade med mig vanliga byxor och en tröja, men jag borde ha haft ett par vanliga skor med mig också. Speciellt för andra natten då jag bodde på hotell. Då skulle jag kunnat käka middag på stan och äta frukost utan att se ut som ett ufo, i mina chinos och hojkängor.

Det var skönt att ha laptopen med, så jag kunde hålla lite koll på världen när jag var på hotellet. En liten surfplatta, eventuellt med externt tangentbord, hade funkat lika bra med vägt rejält mycket mindre. Stackars topboxen var nämligen i tyngsta laget, de gånger som jag behövde bära den för hand. Kan det inte komma en bra platta på 7-8 tum med Android 4 snart?

Jag ångrar nog mest att jag inte hade på RunKeeper i mobilen under fler pass, så jag kunde kolla i efterhand hur fort det egentligen gick. Både mina egna och varven på Kawan.

Igår eftermiddag mötte jag Ulrika (från trafikskolan, inte exet), och så åkte vi mot Karlskoga, och Gälleråsen. Strax efter Södertälje började det regna, vilket höll i sig resten av dagen. Lustigt nog fick vi lite regnpaus när vi åkte iväg för att äta middag på steakhouset “Steakhouse”. Lagom innovativt namn, tycker jag. Vi bodde i en liten stuga precis bredvid banan, så behövde man inte åka så långt på morgonen. Stuga och stuga… det fanns två sängar, ett bord, och inget mer. Toa och dusch fanns i ett annat hus en bit bort.

Från klockan 7 var det inskrivning, och besiktning av hojen. Speglarna vändes bort, och hastighetsmätaren tejpades över. Vi valde grupp, och den “första steget, långsamt tempo” som jag satte mig i, bestod i övrigt av två norska kvinnor, och fyra instruktörer. Det var lite mycket, så två av instruktörerna fick byta grupp. Jag blev visst ensam kille kvar. Nåja, det finns värre saker i livet än att tillbringa en dag med fyra hojbrudar.

Polisen slapp vi däremot inte, för plötsligt rullade det in fyra stycken motorcykelpoliser, som också skulle gå kurs. Med tillhörande pistoler.

Flera grupper körde samtidigt, så dagen bestod därefter av 20 minuter körning, 20 minuter feedback och teori inför nästa pass, och 20 minuter paus. Totalt blev det 7 pass, och vid det laget var man ganska slut.

Första passet var bara för att lära oss banan lite grand. Till de andra passen fick vi olika saker att träna på, som att helt låta bli att växla (ja, det går att komma upp i långt över 100 km/h på tvåan), experimentera med timing på nedläggning kontra gas, bromsning vid olika punkter, köra hela varvet med bara ena handen på styret (du får själv gissa vilken) för att få högre medvetenhet om motstyrning, osv. Framåt eftermiddagen blev det riktigt bra flyt.

Vid lunchen sa jag att jag skulle vilja åka bakpå någon som körde lite snabbare, för att få känna hur mer riktiga nedläggningar känns, i vilket tempo kurvorna egentligen kan tas, osv. I en av pauserna kom då en kille som skulle ta mig med några varv. På en Kawasaki ZX-10R. Med helt släta racedäck.

Holy Shit. Jag som trodde att min lilla Honda CBF 1000 kunde accelerera. HAHAHAHAHA!

När han drog på så var det bara att hålla i sig för kung och fosterland med både ben och armar. Trots att vi var två på hojen, och han enligt egen utsago tog det lite lugnt. På rakan måste vi ha varit uppe i långt över 200 km/h, förmodligen närmare 250. Jättelugnt, verkligen. Efteråt var jag helt svettig av kämpandet att hålla mig kvar, och det tog nog bara en timme innan pulsen började gå ner och jag slutade hyperventilera. De andra skrattade gott åt mig när jag kom tillbaka, men det bjuder jag på. Jag tror inte jag behöver någon 200-hästars supersportshoj riktigt än.

Å andra sidan lärde jag mig hur tidigt man kan börja ge gas i en kurva om man ser till att lägga ner ordentligt, och hur problemfri en stabil nedläggning egentligen är. Mina egna pass efteråt, framför allt vid sista långa kurvan innan rakan, gick rejält mycket fortare sedan. Gled man ut för långt var det bara att motstyra lite hårdare, så gled man fint in igen.

I slutet av en S-kurva tyckte jag att det gick lite väl snabbt, och släppte av lite på gasen. Inte mycket, bara så att jag slutade accelerera. När kurvan väl var slut upptäckte jag att jag med den lägre farten hade tagit kurvan så tajt att jag låg i innerkanten av kurvan. Hoppsan, det var ju onödigt. Därefter körde jag lite snabbare där.

Jag upptäckte också hur extremt tydliga de där röda och vita markeringarna på insidan av kurvorna är. I och med att man lutar en del, hamnar de precis i periferiseendet. Det blinkar bra, så man behöver aldrig tveka över var kanten går. Det blir som ett stroboskop.

Eftersom jag inte hade någon hastighetsmätare, satte jag på Runkeeper under två av varven. Jag tänkte ta det första och sista, men första gången missade jag att starta den. Hastigheten låg då mellan 45 och 100 km/h, ganska stabilt mellan de olika varven. Sista passet hade det börjat hällregna igen, så då tog jag det jätteförsiktigt, och körde mycket långsammare än på passet innan. Då pendlade jag visst återigen mellan typ 50 och 100 km/h. Oj. Visserligen var jag långsammast i princip hela dagen, men det var klart färre som körde om under de sista passen än i början. Alltid något.

Det ska bli nederbördsfritt i morgon, så då ska jag försöka klura ut vad jag egentligen hade för maxhastighet. Varvtalet minns jag ju.

Att köra de 25 milen tillbaka till Stockholm efter en sådan här heldag kände jag inte alls för, så jag nöjde mig med att åka till Örebro, och stannar här tills i morgon.

Den “svampighet” och det vobblande som jag upptäckte för några veckor sedan när jag var uppe i motorvägsfart, visade sig bero på dåligt lufttryck. Jag fyllde på till de värden som står i instruktionsboken, och därefter blev hojen helt stabil igen.

Personen som jag fick prata med såg att den var lite mörk på undersidan, och drog slutsatsen att den var sönderbränd. Trots att den ska tåla 1500 grader? Det står i instruktionsboken att man kan köra den på full värme i början. Det skulle tydligen stressa pannan för mycket, så det var bättre att sätta på nivå 4 direkt, även om det då tog lite längre tid. En representant från WMF skulle sedan komma förbi och kolla på den, och så skulle jag eventuellt få en ny stekpanna.

Dagarna gick, men de hörde inte av sig igen. Jag ringde, och blev lovad att de skulle höra av sig när de visste när inspektionen skulle ske. Fortfarande ingenting.

Igår åkte jag så in dit igen, och fick prata med personen som verkade vara deras stekpanneexpert. Världen enligt honom var ganska annorlunda.

1. Även titanpannor har en beläggning av teflon högst upp, vilket är förklaringen till varför de slits och bränns sönder vid över dryga 200 grader.
2. Att inte kunna köra på full värme i början är strunt, för i så fall vore induktionsspisar helt oanvändbara. Däremot måste man vara snabbare med att sänka värmen, om man använder stekpannor som innehåller teflon.
3. Pga problemen med teflon så var de stekpannorna på väg bort, och de med keramisk beläggning på väg upp, och därmed ner lite grand i pris.
4. Problemet med min stekpanna var inte sliten yta, utan att den hade fått en proteinbeläggning pga för dålig diskning.

Titanpannor ska man ju diska försiktigt, dvs helst med en mjuk svamp, och mycket diskmedel och vatten. Det är även så som jag har rengjort den här pannan. Tyvärr räcker inte det, utan man måste gå lite hårdare fram. Beläggningen är hur hård som helst, så istället föreslog han att man använde den raspiga sidan på disksvampar, gärna i kombination med rengöringsmedlet “Universal” som brukar säljas på mässor. Då får man bort alla proteinrester, och får tillbaka den släta och fina ytan igen. Dessutom var det bara bra att köra dem i diskmaskinen ibland, något jag aldrig har vågat göra.

Någon sådan svamp hade vi tyvärr inte, men eftersom jag hade fått med mig stekpannan hem igen, gav jag den en rejäl omgång med en av de vanliga “Universal”-svamparna. Se där, nu blev ytan svart och fin igen.

Ett test med kycklinglår och äggröra visade att den nu var klart bättre än tidigare, även om det fortfarande fastnade lite grand. Så idag ska jag köpa nya tuffare svampar, och ge den en omgång till. Med lite tur kanske det blir fullständig ordning på den igen. Att kunna hälla äggsmet i en stekpanna, i princip bara låta den stå, och sedan glatt hälla upp en färdig omelett utan att någonting ens antyder till att ha fastnat, är riktigt coolt.

Sedan kom vi in på histogram, exponeringskompensation och bracketing. Eftersom digitala kameror har mycket sämre dynamik än analoga kameror, blir det desto viktigare att se till att exponeringen är någorlunda rätt. Att bara titta i displayen är därför inte så bra. Det är bättre att kolla på histogrammet, och se till att det inte är intryckt åt ena sidan.

Även här kan dock raw-filer hjälpa till lite, då de innehåller fler signalnivåer än jpeg. Med jpeg har man 8 bitar per röd, grön och blå. Med raw har man 10-12, vissa dyrare kameror har 14. Mellanformatskameror som Phase One har 16. När det är nästan helt svart behöver då inte kameran välja på bara 0 eller 1 (upp till 255, för full ljusstyrka), utan har 256 nivåer däremellan att välja på.

Även om husen i bilden nedan ser väldigt mörka ut, så finns det gott om detaljer om man drar upp ljuset några steg.

Ok, det blir ganska mycket brus, men i den här storleken är det inget som märks ändå.

Som avslutning gick vi igenom Low Key och High Key, där motivet är så mörkt respektive så ljust som möjligt, men utan att vara utfrätt åt något håll.

Jag och flickvännen såg något avsnitt av Äkta Människor, och i avsnitt två besöker en av personerna klubben “Hubot Heaven”. Efter att ha åkt tåg till Karlberg varje dag i flera års tid var det inte så svårt att känna igen att de var under brofästet på St Eriksbron, på Vasastansidan, så vi åkte dit för att kolla läget. Nej, det fanns (väldigt oväntat) ingen hubot-klubb där. Däremot fick jag en ganska schysst low key-bild.

Bilden gillades av de andra, även om den hade blivit bättre om man hade ljusat upp området runt killarna lite grand.

Snabba zoomobjektiv är dyra och tunga. Det är praktiskt att slippa knata så mycket fram och tillbaka, men priset är att det inte kommer in så mycket ljus, så att man får långa slutartider eller måste använda högt iso, och inte kan få kort skärpedjup. Fasta gluggar är mycket billigare, liksom Sigma och Tamron i jämförelse med originalen från Canon och Nikon. T.ex. tar Tamron 7700 för sitt 70-200 f/2.8, när de från Canon och Nikon ligger på nästan det tredubbla.

Därefter pratade vi om mjukt ljus kontra hårt, starkt kontra svagt, och effekten på färgåtergivningen. Vi fick leka lite med en softbox, en rejäl fotolampa och en stor reflexskärm, vilket gav en hel del bra bilder. Det gjorde det också tydligt att guld verkligen ger ett rejält mycket gulare ljus än silver. Vi pratade även lite om ljusets riktning, och vad det hade för effekt. Då jag fotade med min 20 mm-glugg och motivet var porträtt, ser personerna ganska konstiga ut. Jag tänker därför inte publicera någon av bilderna här.

Veckans uppgift var att fota någonting där budskapet förstärktes av ljuset. Det gick inte alls, men jag hittade en gammal bild från helgen då vi bodde på Grand Hotell här i stan. Precis utanför höll de på att gräva upp gatan, så det låg en bunt gatstenar i en hög. Det skarpa ljuset passade bra till de hårda stenarna. Jag visste ju vad bilden föreställde, men det var flera på kursen som påpekade att det var lite svårt att se hur stora stenarna var.

En stor bländare, dvs litet f-tal, ger kort skärpedjup. Dessutom blir skärpedjupet kortare ju närmare objektet är. Omvänt så ger en liten bländare och långt avstånd ett långt skärpedjup, men eftersom öppningen är liten, krävs det mycket ljus.

Sedan gick vi igenom de olika fokusmetoderna, framför allt One Shot och Servo. Servo är framför allt användbart när objektet rör sig mot eller bort från kameran. Kombinationsläget där kameran automatiskt växlar mellan dessa verkar fungera relativt dåligt, så det är bättre att välja läge explicit.

Vi pratade lite om kamerans fokuspunkter. Visserligen kan man ju alltid fokusera med centrumpunkten och sedan vrida kameran, men det funkar dåligt när man t.ex. fotograferar macro, eftersom vridningen ändrar avståndet mellan sensorn och objektet. Med ett skärpedjup på kanske någon mm, har det här en stor effekt.

Om man använder spotmätning, dvs ljusmätning som ger mest betydelse till en viss punkt, är det just den valda fokuspunkten som används som centrum. Själv använder jag nästan alltid matrixmätning, och spotmätning i de fall då det är väldigt stora kontraster i det jag vill fotografera. fast det går ju alltid att justera med exponeringskompensationen.

Veckans övning var att fotografera ett par skor, och försöka få någon historia av det hela. Jag köpte min GX1 den här veckan, så jag plockade fram ett par skor som jag hade till jobbet en dag när jag skulle iväg på middag i kostym och sånt. Väl framme, började sulorna gå sönder. Innan middagen fick jag därför ta på mig de öppna sandaler som jag brukar ha på kontoret, och köpa ett par nya skor. Kändes jättebra att gå omkring i kostym och sandaler… Så mycket story blev det tyvärr inte av bilden däremot.

Redan när jag övningskörde så skaffade jag ett komsystem. Det var hur praktiskt som helst att kunna kommunicera med handledaren hela tiden, och inte behöva stanna så fort någon ville någonting. Rekommenderas. Problemet med det Interphonesystem som jag köpte, var att den prioriterade kommunikation mellan headseten över instruktioner från GPS’en. Dvs ville man få några körinstruktioner i lurarna, så fick kommunikationen med passageraren vara avstängd. Totalt råpuckat. Pga detta, och diverse andra irriterande faktorer, så köpte jag nu ett nytt system. Till den Schubert C3-hjälm som jag köpte förra året, finns ett system som blir inbyggt i hjälmen, i och med att man byter ut nackkudden. Det är alltså ingenting som syns utanpå, vilket är hur snyggt som helst. Dessutom är den kompatibel med Cardos system, så att de man ska prata med inte behöver skaffa just Schuberthjälmar de också. Här prioriteras GPS högre än interkom, så att man kan tjattra i lugn och ro med sin passagerare, och ändå få GPS-instruktioner när det behövs. Precis så som det ska vara.

Jag parade ihop det med GPS’en, som i sin tur var ihopparad med mobilen. Genom GPS’en kunde jag då ringa, och få ljudet fint i hjälmen. Iväg på hojen, med något mål inlagt, men inte tusan kom det några körinstruktioner inte. Helt knäpptyst.

Så, jag drog iväg till Ava för att få hjälp. Jag fick mjukvaran uppdaterad (både sådant och laddning sker via en USB-kabel, snyggt!), vilket jag tyvärr inte har möjlighet att göra själv eftersom det kräver Windows (fult!). Men inte hördes det några GPS-instruktioner, inte.

Jag försökte ändra volymen, men fick då bara möjlighet att välja mellan interna högtalaren och headsetet. Eftersom jag hade valt det senare, kunde jag bara ändra volymen där. Både den, och de nivåer som trots allt gick att ställa in, var på max. Ändå helt tyst.

För att se om GPS’en var helt trasig så ändrade jag i desperation till interna högtalaren. Där stod volymen på 0, så jag drog snabbt upp den till 100%. Och jo då, då började den prata. Kanske inte så skoj när man är ute i trafik, men ändå. Den sa någonting i alla fall.

Men inte kunde väl… nej… eller?

Jag ändrade tillbaka till headsetet, och se på tusan. Då fan började det komma instruktioner i lurarna. Trots att volymen till interna högtalaren inte ska användas, eftersom ljudet ska gå till headsetet, verkar högtalarvolymen ändå påverka ljudet i headsetet. Jävla klantarslen.

Mjukvaran i den här GPS’en är som sagt verkligen världssämst. Efter den totala katastrofen med Garmins supportavdelning tänker jag inte ens höra av mig till dem om de här. Om de googlar sig själva och hittar det här inlägget och sedan gör något åt det, fine. Men jag tänker banne mig inte hjälpa dem att hitta sådana här simpla buggar. Hur svårt kan det vara att göra mjukvara som faktiskt fungerar, när man ändå är världsledande på hårdvaran?

Jag minns tydligt när jag hörde att en av dem skulle gifta sig, och jag omöjligen kunde känna något annat än glädje. Jag ville att hon skulle ha ett bra liv, och även om jag själv kanske hellre hade velat att hon skulle dela det med mig, så var det bättre för henne att hon delade det med någon annan. Då var det ju bara dumt att vara svartsjuk. Jag blev nästan förvånad själv över reaktionen.

Även nu, långt senare, minns jag dem alla med värme. Det hände aldrig någonting, och eftersom verkligheten aldrig är lika bra som drömmen, är nog världen bättre om det aldrig kommer hända något heller. Men det gör inget.

Jag vet åtminstone ett par stycken som också hade någon sådan här speciell person, i många fall (kanske inklusive mina) på gränsen till tragiska. Alla visste att känslorna aldrig skulle besvaras, men personen ifråga slutade aldrig hoppas. Har kanske alla haft någon sådan drömperson, vid ett eller annat tillfälle?

Efteråt tog vi några nattbilder, där diverse betongfundament utmed hamnkanten fick agera stativ. Först, Gamla Stan. ISO 160, bländare f/4.5, slutartid 5.0 s.

Bilden ovan tänkte jag även visa i 100% inzoomning. Alldeles tillräckligt skarpt för att vara en kamera i jackficksstorlek, tycker jag. De där stjärnorna runt de starkaste lamporna tyckte jag var riktigt läckra. Frågan är vad de där vänster-nedåt-höger-mönstren är för någonting. Skakoskärpa? I så fall orsakad av vad? Slutargardinen? Lite oroväckande, i så fall.

Jag tog även några bilder ut mot Djurgården. Till att börja med var det något roligt ljusfenomen på himlen, men dessutom dök det upp en rad med stjärnor precis nedanför. Är det Vintergatan? ISO 160, bländare f/1.7, slutartid 4.0 s.

Sammantaget är jag nöjd som tusan. Det är kul med snabba gluggar, speciellt när de varken är stora eller dyra.

• Val av vad som ska synas.
• Placering av huvudmotivet (centrerat, 1/3 till sidan, nära, beskuret i kanten).
• Tredjedelsregeln, som inte nödvändigtvis betyder att motivet ska ligga på en jämn tredjedel, utan mer att det ska vara fördelat över två tredjedelar av bildytan.
• Linjer – ögat ser dem även om de inte finns.
  • Horisontella – lugn.
  • Vertikala – styrka.
  • Diagonala – förändring.
• Rörelseriktning, framför allt vart folk tittar.
• Form (cirkel – harmonisk, kvadrat – tung, triangel – stabil om spetsen är uppåt, instabil om spetsen är nedåt).
• Perspektiv (fågel – motivet blir sårbart, grod – motivet blir starkt).
• Förgrund och bakgrund – ger djup.
• Färger (två skalor: blå – kall, gul – varm, grön – passiv, röd – aktiv).
• Blickfång (avvikande ljushet eller färg, ögonkontakt).

En bra grundregel verkar vara att om man har ett spännande och aktivt motiv ska kompositionen vara lugn, och med ett lugnt motiv behöver kompositionen vara mer dramatisk.

Veckans övning var en bild med lugn komposition, och en med dramatisk.

Den första bilden, menad att vara dramatisk, tog jag på Södra Station. Det är massor med olika typer av linjer och mycket diagonalt. Kvinnans gula väska som fint matchar skyltarna till vänster tänkte jag inte ens på när jag tog bilden, och så här i efterhand borde jag ha bett henne flytta närmare kameran en bit för att få en fin gul (instabil) triangel. Av någon anledning är jag skeptisk till att hon skulle ha gjort det, dock. Det går å andra sidan säkert att göra i Photoshop, vad vet jag.

Kommentarerna från kursdeltagarna var lite roliga, för förutom linjerna så var det någon som påpekade att bilden kändes väldigt lugn, eftersom det var så folktomt.

Den “lugna” bilden tog jag på Espresso House (lite oväntat) i Sickla. Det såg så rent ut med bara en liten mugg, och några hyfsat horisontella linjer i bakgrunden. Å andra sidan är bakgrunden knallröd, en väldigt “aktiv” färg. Så även där blev kommentarerna lite blandade.

Lite senare, även detta i Sickla, såg jag ett stort skyltfönster. Stort, rektangulärt, stabilt och lugnt. Fast, med kvinnan i kanten, som dessutom är vänd ut ur bilden, blir den allt annat än lugn. Den mest passande kommentaren var nog “händelserik”, på grund av allt annat som kom med. Inte undra på att jag hade svårt att placera den på “lugn – dramatisk”-skalan.