Basic personligt

Fotokurs 1, träff 1

Efter mycket velande började jag och flickvännen till slut på en fotokurs, med Emma Svensson från Rockfoto som lärare.

Första träffen handlade mest om bländare, slutartid och ISO. En av de mest minnesvärda poängerna var att varje bild hade sin egen “bästa” slutartid. Att bilder blir tråkiga med för kort eller för lång slutartid hade jag visserligen märkt, men det här var en ny synvinkel på det hela.

När det gäller bländarsteg har jag alltid tänkt 5.6, 4, 2.8, och 1.8. Det är fel, för efter 2.8 kommer faktiskt 2.0, och sedan 1.4. Förmodligen är det här på grund av Olympuskameran jag hade när jag började fota. Frågan är i så fall varför den hade 1.8 istället för 2.0. Är det ickelinjär ljuskänslighet på analog film?

Mellan varje kurstillfälle så ska vi få en fotouppgift, baserat på det vi pratat om innan. I början av varje träff ska vi sedan gå igenom allas bilder för att ge feedback.

Veckans uppgift var att ta minst två bilder, en för att frysa en rörelse (mha kort slutartid) och en för att fånga en rörelse. Om man ville så kunde man även ta en tredje, för att öva på panorering. Nästföljande helg tillbringades på isbanan i Luleå fotograferandes skridskoåkare av alla åldrar, så att hitta motiv att öva på var inte så svårt.

Den första bilden, i ett försök att fånga en rörelse, togs från taxin på väg från flygplatsen. Inte för att det blev så mycket till motiv, men ändå. Det syns i alla fall att någonting rör sig, även om det kanske blev lite för indirekt för att riktigt fungera.

Att frysa skridskoåkarna var inte så svårt. Det var så pass ljust att man kunde använda hur kort slutartid som helst. En glugg med fler millimetrar hade däremot varit bra, men platsen i väskan tog slut, så jag fick nöja mig med lilla Nifty Fifty.

Att panorera med de som åkte var mycket roligare, även om de flesta åkte så pass långsamt att det blev meningslöst. Den här bilden är faktiskt mest intressant av de här tre, för här lärde jag mig någonting jag knappt har tänkt på förut. Trots minsta möjliga ISO gjorde den långa slutartiden (1/40s eller nåt) att bländaren trycktes ner mot gluggens minimum 22. Inte bra. Dels så tappar man lite skärpa i bländarens ändlägen, och dels så riskerar man att bilden blir överexponerad eftersom kameran har slut på saker att kompensera med. Om man ska ha riktigt bra resultat en sådan här dag behöver man ett gråfilter för att få ner mängden ljus.

Det är förresten nästan larvigt hur svårt det är att vrida kroppen och kameran i precis rätt fart för att få en skarp bild.

Inte direkt några fotografiska mästerverk kanske, men det var inte det som var poängen heller.

Nästa inlägg handlar om komposition.

February 24th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Buggiga Google Music

När jag började att ha min musiksamling i MP3-form, körde jag något trevligt Linuxprogram. Man kunde sätta betyg på låtarna, och därmed enkelt kunna plocka ut en playlist med sina favoriter, som man sedan kunde synka över till sin lilla MP3-spelare eller mobil.

Sedan var det ingen som orkade underhålla den längre, och pga kompileringsproblem och annat var jag tvungen att byta program. Betyg försvann, men man kunde i alla fall lägga låtar i en eller flera kategorier/playlists. Bland annat hade jag “favoriter” och “uptempo”, till exempel.

Jag fick en Mac, och då började det strula rejält. Jag provade iTunes, men till att börja med vägrade den att hantera låtar som den inte hade kopierat till sin egen lilla databas, och lagt upp på sitt egna lilla sätt. Ursäkta, men jag har inte oändligt med disk. Dessutom avbröt den importen halvvägs pga något fel i MP3-filerna, så man fick börja om från början. Ett par gånger, vilket resulterade i multipla kopior av massor med låtar, utan någon rimlig möjlighet att filtrera bort dem. Jag kommer inte ihåg om den klarade Ogg Vorbis, men jag tror inte det. Jag har ingen iPod, så jag behöver inte köra iTunes för att kunna synka dit.

Ganska länge körde jag Songbird, byggd ovanpå Firefox eller något sådant. Det funkade hyfsat, men den åt minne som en tok. Att köra en helt egen browser enbart för att spela musik kändes lite puckat.

Jag körde VLC –random ett tag, men nyligen dök Google Music upp. Ja, man behöver gå via en amerikansk IP-adress för att regga sig, verkligen jättekomplicerat. På den positiva sidan finns att man har allting i molnet, och skulle jag skaffa mig en ny dator så är det bara att surfa till samma adress som vanligt. Men så var det ju det där med buggarna. Alltså, seriöst, vad tusan pysslar de med? Jag har alltid tyckt att Google gör bra och fungerande saker, men Music är verkligen sämst. Då har jag ändå räknat med Wave, som envisades med att totalkrascha och totalt glömma bort dokument då och då.

Den visar skivomslag automatiskt. Jättebra, fast Tori Amos var faktiskt inte med i Eurythmics.
Det finns en Music Manager som bevakar de kataloger där man har musik. Tyvärr följer den inte symlänkar, så jag var tvungen att göra en kopia (med cp -al, så tar det åtminstone inte någon plats) på servern för de saker som jag ville importera. Nej, jag vill inte importera exakt allt, av olika skäl.
Music Manager säger att allt är uppladdat nu, men på spelarsidan står det att den håller på med låt 767 av 1121. Sedan ett dygn tillbaka
Även om man tar bort en katalog från listan med det som ska synkas, händer ingenting. Enda alternativet är att tömma allt, och börja om från början. Då försvinner självklart även alla “tumme upp” och “tumme ned”-markeringar man har gjort.
Det finns ingen “skippa låtar med tumme-ned-markering”, motsvarande “Picked and Unflagged” i Lightroom.
Första gången pekade jag både ut en katalog på servern och en lokal mapp på macen, vilket resulterade i massor med dubletter. Även här fanns inget stöd för att hitta och ta bort sådant. Jag tog bort dem manuellt ett tag, men det blev snabbt långtråkigt.
Det finns ett Random-läge, vilket alltid är trevligt. Tyvärr funkar inte “föregående låt” där, utan den går också till en ny slumpmässig låt. Really, hur tänkte de där?
Jag har färre plugins (det GÅR inte att surfa utan AdBlock) i Chrome än i Rockmelt. Rockmelt är en egen browser, byggd ovanpå Chrome med lite extra fluff för facebook och rss-flöden. Chrome i sin tur är gjord av Google. Ni vet, samma företag som har gjort Google Music. Ändå fungerar inte Music i Chrome, utan bara i Rockmelt. I Chrome får man bara ett “hoppsan, det här gick visst inte”-felmeddelande. Rockmelt bråkar också ibland, men alltmer sällan numera.
Från “Play All”-läget kan man klicka på albumnamnet och då komma till skivan. Jättebra. Sedan trycker man på bakåtknappen, men inte kommer man tillbaka till fulla playlisten för det. De gånger man gör det, börjar den glatt om med en helt ny låt. I allmänhet så är hela statemaskinen när man klickar runt ganska trasig.
Den låt som spelas just nu visas längst ned, och i låtlistan ovanför. Ibland. Ganska ofta struntar den i att uppdatera listan, vilket gör att det där “spela resten från det här albumet” inte funkar.
Mobilklienten funkar inte utanför USA, av någon outgrundlig anledning. Musiken är redan betald, och det är knappast så att Google saknar bandbredd eller servrar i Europa. Eventuell 3G-trafik är ju mitt eget problem.
När man väljer att sortera på en ny kolumn börjar den med att sortera i fallande ordning, vilket gör att man alltid måste be den sortera två gånger. Det kanske är ok om jag är ute efter några låtar med Wham, men inte annars.
Det saknas en “Spela det här SEDAN”, dvs både efter den låt som spelas nu, och efter eventuella andra låtar/album som jag har köat upp. Spotify har något sådant som faktiskt nästan är användbart.

Trots detta så är Google Music den bästa musikspelare jag har hittat till Mac. Sjukt är bara förnamnet. Det är inte en Beta, det är inte ens en Alpha. Det är en “internal, very very early, for our own developers only”-release. Möjligen en “proof of concept”-historia. Skarp version? Hahahaha! Skämtare där.

Ett par av buggarna ovan har jag anmält till Google, men det är ju inte riktigt så att man får någon feedback därifrån, varken att de har tagit emot ens rapport eller gjort någonting åt det. Därmed ökar inte direkt viljan att rapportera fler buggar, varvid kvaliteten sjunker.

Spotify? Nej, tack. Det saknas hur mycket som helst av de låtar och de artister jag vill lyssna på, och att betala enbart för att slippa höra reklamen känns som att gå över ån efter vatten. Det är min musik som jag redan har betalat för, jag tänker inte betala för “slipp reklam” i all evighet. Glöm.

Finns det verkligen inte någon musikspelare som funkar vettigt? Mina krav är inte så höga, jag vill bara ha någonting som är minst lika bra för musik som Lightroom är för att katalogisera bilder.

February 22nd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Dyr rabattkupong från Rydbergs

För ett tag sedan så anmälde jag mig hos Smartson, där man fick rabattkuponger på diverse prylar mot att man bloggade om dem efteråt. En av dessa var Rydbergs Bearnaisesås, som gick åt ganska snabbt.

Nu verkar de vilja ha lite publicitet igen, och skickade en ny rabattkupong, bland annat med följande text:

Med anledning av detta vill Rydbergs nu ge dig en rabatt som gäller vid köp av deras 225 ml bearnaisesåser. Kupongen ska skrivas ut och är giltig till och med 15 april.

Jaha, det låter ju fint. Bea går alltid åt, liksom.

Så plockade jag upp pdf’en, för att se vad som stod där. Då var det två kuponger, en på 3 kronor om man köpte en burk, och en på 7 kronor om man köpte två. Wow, jätteimponerande. Eftersom man tvungen att skriva ut dem, skulle rabatten alltså till stor del ätas upp av extrakostnaden för utskriften. Så, någon Rydbergssås kommer jag inte köpa idag.

En bättre variant hade varit att göra som SevenEleven gör, där man får en streckkod som man visar upp i kassan. Det kostar inga döda träd, och inte någon utskriftskostnad, varken för mig eller någon annan. Om rabatten dessutom var på hela beloppet, hade jag kanske bemödat mig med att plocka en Rydbergsburk nästa gång. Men nu? Nej.

January 28th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Julbord 2011

Ok, det här inlägget kanske är lite sent, men ändå.

Inför julen 2011 var jag på tre olika julbord, av ganska olika stil. Det är hög tid att recensera dem lite, om inte annat för mitt eget minnes skull.

Det som var klart bäst var buffén på Shogun, även om det inte är något traditionellt svenskt julbord. Varandes en av de bästa japanska restaurangerna i Stockholm fanns det gott om sushi, sashimi, entrecôte och pilgrimsmusslor i olika varianter, och en hel massa annat. Både kalla och varma rätter, och sedan en liten sukiyaki efteråt. Både smakrikt och trevligt. Jag har varit där med lite varierande sällskap i 5-6 år i sträck nu, och ser ingen anledning att bryta den traditionen. Elitnivå.

Som nummer två kom Långholmens världshus, som jobbet bjöd på. Med rejält med sill, lax, skinka och vilt var det inga som helst problem att äta sig mätt även som lchf-are. Man struntade i kastrullen med potatis och åt av allting annat, ungefär. Riktigt gott, fräscht, och med brett utbud. Varmrätterna inskränkte sig tyvärr till typ köttbullar och prinskorv och något mer, så dem brydde jag mig överhuvudtaget inte om. Det fick bli lite egentillverkat chokladgodis efteråt istället. Tidigare år har vi (med jobbet) varit på Edsbacka Krog, och den nivån känns inte som att någon annan kan komma upp i, varken förr eller senare. Tyvärr. Bortsett från Edsbacka så var dock Långholmen helt ok, om än ingenting jag skulle betala ur egen ficka.

Årets tredje julbord var på medeltidskrogen Sjätte Tunnan. Första gången jag var där, för tre år sedan, var jag helt överväldigad. Helt fantastisk mat, med ett gigantiskt utbud. Andra året hade de bytt kock, och rätterna var inte riktigt lika exceptionella längre. Även om gycklarna kändes lite bekanta, så var det inget som störde. Men nu… enormt tunnsått, både bland kallskuret och varmt. De hade en finsk kålrotslåda, vilket var en glad överraskning, men annars kändes det mest som att de hade glömt hälften av faten i köket. Gott, absolut, och schysst mjöd. Men vi fick alla ändå en liten “vad det här allt?”-känsla. När samma gycklare dessutom drar samma skämt, sjunger samma sånger och gör samma grejer för tredje året i rad, blev det lite tröttsamt. Det kommer förmodligen inte bli något mer besök där på ett tag. Att de hade kaffe redan första året kan jag möjligen förlåta dem. Men nu fanns även gafflar, och möjligen också potatis. Det gjorde att det inte gick att lita på att de andra recepten var speciellt genuina, vilket förtog hela poängen med att gå dit.

Till nästa år hoppas jag kunna hitta någon ersättare för Sjätte Tunnan, dvs en Riktigt Jävla Bra buffé med traditionell svensk julmat. Jag vill tappa hakan och ramla av stolen, och efteråt skriva kärleksdikter till kocken. Koka skinka och köpa en burk Abbas sill kan jag göra hemma, jag förväntar mig någonting lite mer avancerat än så. Några förslag?

January 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Teknikblogg om select vs poll

På min gamla eftersatta teknikblogg hos wordpress.com har jag precis bloggat om Unix systemanrop select() och poll(), som är till synes ganska lika, men ändå ack så olika.

January 23rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Om gräsbete och hjärnan

Bloggade precis lite om varför gräsbeteskött är bra för hjärnan, på min “Spannmålsfri Söndag“-blogg.

Förutom det som står där, så tror jag personligen att om man dessutom är i ketos och har en kropp och hjärna som plockar all energi från fett, blir det ju ännu viktigare att man äter bra och naturliga fetter. Hur proportionerna då ska se ut mellan mättade, omättade och fleromättade fetter ska se ut, och hur stor andel som ska vara långa respektiva korta, återstår att se. Däremot känns det givet att “mättat fett är farligt” är rent trams.

January 20th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Vegomyten och feminism

Efter mitt inlägg om “Spannmålsfri Söndag” (nu på en egen blogg) fick jag frågan om marken skulle räcka för att ge mat till alla på det sättet. Det finns flera svar på den frågan. Här i Sverige skulle vi nog klara oss ganska bra, men globalt är det en lite annan sak.

Det korta svaret är nämligen “förmodligen inte”. Alltså är det dåligt att sträva åt det hållet, och vi bör istället äta mer vegetarisk mat eller nåt? Nej. Långt ifrån.

Det längre svaret är lite mer komplicerat.

Eftersom spannmålsodling dels leder till uppluckrad och förstörd matjord och dels är starkt oljeberoende, är inte alternativet till gräsbeteskött “vegetarisk mat”, utan “luft”. Oljan kommer försvinna, med den konstgödslet, och därmed också all billig spannmål. Attans. Hej, återvändsgränd.

Visst finns det annat att äta än spannmål, men all växtlighet behöver en fungerande matjord. Det kan vi få antingen genom konstgödsel från olja, eller via djur som bajsar och dör. Det vill säga, vi måste ha djur. Den växtlighet som finns måste därför i första hand gå till djuren, inte till oss, eftersom de till skillnad från oss faktiskt kan tillgodogöra sig näringen i de fleråriga växter som behövs för att matjorden ska må bra.

Således kommer vi behöva bli färre personer på planeten. Antingen genom att folk kommer svälta ihjäl, eller genom att de som lever nu ser till att hålla nere antalet barn. Vi behöver inte bli fler människor. Förmodligen behöver vi bli färre. Seriously. Och nej, jag har inga egna barn, och inga planer på att skaffa några. Ja, de är jättesöta, yadda yadda.

Även om Lierre Keith är lite väl radikalfeministisk i Vegomyten för min smak, har hon en poäng här. Det största problemet med befolkningstillväxt är i utvecklingsländer, och det verkar minska med ökad utbildning hos flickor. Ju högre utbildning och större möjlighet till egen karriär, desto lägre sannolikhet att de stannar hemma och föder upp egna fotbollslag. Känns inte helt orimligt. Med det perspektivet så är riktade satsningar på mer utbildning hos flickor helt rätt, även om det känns diskriminerande. Skillnaden på hur många pojkar respektive flickor som får gå i skolan är nämligen bara några enstaka procent, så att ge flickor mer utbildning i jämlikhetshänseende är rent trams. Att göra det för att hålla nere befolkningstillväxten är onekligen en helt annan sak.

Att på det här sättet hålla med en radikalfeminist om en könsrelaterad fråga, är onekligen lite jobbigt.

January 18th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Spannmålsfri söndag

Eftersom jag inte tror på vegetarisk mat, tänkte jag lansera min egen version av att äta lite nyttigare och mer miljövänligt: spannmålsfri söndag.

Det hela grundar sig i konceptet Peak Oil. Enligt de siffror och grafer jag har sett, hittas sedan ett antal år tillbaka hela tiden mindre mängd ny olja, som i sin tur blir dyrare och svårare att få upp. Mängden upptagen olja är därför numera långsamt sjunkande. Samtidigt ökar förbrukningen av olja, framför allt i de länder som nu exporterar olja. Om ett par decennier, kommer det därför förmodligen inte finnas någon olja kvar att importera för oss andra.

Vad har det här att göra med spannmål? Jo, spannmål kräver stora mängder fossilt bränsle för att produceras. Dels ska det sås, gödslas och skördas, men dessutom krävs olja för att skapa gödslet (googla t.ex. på NPK, dvs kväve – fosfor – kalcium). Utan fossilt bränsle, finns därför inget spannmål. Även om det då skulle finnas lite olja kvar i Saudiarabien, är det inte ett jättebra land att odla spannmål i. Alltså kan man lika gärna redan nu börja fundera på vad man ska äta istället. Övergången kommer gå långsamt, men att föda upp en hållbar djurstam som är tillräckligt stor är inte gjort på en pisskvart.

Dessutom finns det hälsoskäl att låta bli att äta spannmål. Till att börja med slipper man blodsockerhöjningen (som sedan ger otrevligt blodsockerfall) och den efterföljande insulinutsöndringen (som stimulerar fettinlagring och annat som inte är så önskvärt), men det verkar även finnas ett gäng sjukdomar kopplade till just spannmål. Homo sapiens har ätit djur i ett par miljoner hundra tusen år och spannmål i kanske tio tusen, du kan ju fundera själv på vad vi evolutionärt är bäst anpassade för.

Det går att äta ägg, kött, fisk och kyckling istället. Inga problem. Lägg till ett undvikande av socker och ett begränsande av rotfrukter och ersätt den återstående energin med bra fetter, så har man ungefär LCHF. Inget konstigt. Ren och högst normal mat.

Problemet är dock det där med kött och kyckling, och därmed också mjölkprodukter och ägg. De äter nämligen också spannmål, eftersom de då växer mycket snabbare än om de äter gräs och insekter, som ju är deras mer normala föda (läs den där meningen igen, och fundera på vad det därför kan tänkas göra med människor). Finns det inget spannmål till oss, finns inte heller något spannmål till djuren. Alltså får man börja leta upp produkter från gräsbetesdjur istället, och det är här det börjar bli intressant. Djur som äter rätt föda mår nämligen bättre och ger godare och nyttigare kött, med högre fetthalt med bättre omega-balans.

Nötkött från gräsbetesdjur är någorlunda enkelt att få tag i. Själva har vi köpt kött från Karlsson & Elner som levererar till dörren i Stockholm, och blev supernöjda. Det finns fler ställen, det är bara att googla. Det var till och med billigare än motsvarande delar skulle ha varit i affären.

Även andra djur går att få tag i, även om det ibland krävs lite kontakter. Mjölkprodukter då? Hjordnäras saker är helt från gräsbetesdjur, men finns inte på så många ställen (dock på Daglivs i Stockholm, bland annat). Det finns säkert fler. Hjordnära har dock inget smör, men det går ju enkelt att göra själv av deras grädde.

Gräsbetande kycklingar och ägg har jag dock sämre koll på, men tips emottages tacksamt. Tydligen har Bosarp sådana kycklingar, vilka säljs lite överallt.

Med fler djur som är ute i naturen och gör sina behov, återförs mer näring tillbaka till naturen, och därmed minskar kraven på ytterligare gödsling. I en värld där konstgödsel inte längre kan produceras, är det här en bra sak.

Som resultat mår jorden bättre, djuren mår bättre, och vi människor mår bättre. Bra, eller hur?

Edit: Homo sapiens har tydligen bara funnits i 200-250 tusen år, även om det var lite oklart från wikipediasidan hur långt bakåt vårt matsmältningssystem har funnits. Lade till Bosarp.

January 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Hjärna utan kolhydrater

Två gånger den här veckan har det twittrats om att “hjärnan MÅSTE ha kolhydrater”. Ena gången följt av “HJÄRNAN”, så att man inte skulle tro att det var vilken liten fånig kroppsdel som helst. Andra gången med en variant på “tänk på BARNEN”.

Om man äter tallriksmodellkost med en stor andel kolhydrater, kommer hjärnan drivas av glukos. Alla kolhydrater, oavsett sort, bryts nämligen ner till någon form av socker innan kroppen kan ta hand om det. Så långt är det (någorlunda) rätt.

Om man äter en ketogen diet, dvs en kost med väldigt begränsat med kolhydrater, t.ex. LCHF, hamnar kroppen i ett tillstånd som kallas ketos. Den börjar då producera ketonkroppar från fettet, både det fett man äter och kroppens egna. Det är inte bara så att ketoner kan användas för att ge hjärnan energi, det funkar dessutom ofta lite bättre än glukos.

Själv har jag legat på max kanske 50 gram kolhydrater om dagen de senaste två åren, dvs 5-10 energiprocent (enstaka dagar undantagna). Hjärnan använder bra mycket större andel än så, och trots att jag enligt “hjärnan MÅSTE ha kolhydrater” därmed borde antingen vara i koma eller ha IQ fiskmås, jobbar jag med stor framgång som programmerare av en multitrådad SMS-server. Under dessa två år har jag löst massor av gamla problem vi har haft i flera år tidigare utan att komma på en bra lösning. Vissa problem behöver ju få ligga och mogna en stund, men det känns ändå som att en oproportionerlig del av sådana problem har blivit lösta under den här tiden. Dessutom slutförde jag nyligen NaNoWriMo (skriv en bok på minst 50 tusen ord) på 17 dagar, om några olika aspekter av just programmering (lite refaktorering och design patterns, framför allt). Varsågoda och skriv en bok själva på den tiden om det nu är så enkelt att det går att göra med en starkt handikappad hjärna. Drivna av de överlägsna kolhydraterna borde det ju gå på max två veckor. Anyone?

Det där med barnen, då? Tja, kroppen växer snabbare om man äter mer kolhydrater. För en framtida karriär som basketspelare så är nog en ketogen diet därför inte så bra, men fler exempel har jag svårt att komma på. Största Och Längsta Möjliga Kropp är för övrigt inte nödvändigtvis den mest optimala utvecklingen. Inuiter, det klassiska exemplet på folk som under långa perioder har ätit en ketogen kost, har också fått barn, som har vuxit upp till fungerande vuxna. Även utan vare sig spannmål eller lättmargarin, visst är det konstigt?

En sak är jag dock helt säker på. Om jag någon gång får tummen ur och drar iväg mig för att göra ett Mensa-test, så kommer jag dagarna innan dess försöka köra så mycket nollkolhydrat som det bara är möjligt. Choklad är lite för gott för att jag ska vilja köra så en längre tid, men det kunde vara värt det under en kort period för att bevisa en poäng.

January 5th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Jag är tydligen störd

Med tanke på ett flertal inlägg om att vi som försöker hålla nere vårat kolhydratintag skulle vara “ätstörda”…

Va? Sätter du på dig (rena) underkläder nästan varenda dag? Och dessutom skor när du ska gå ut, och tjock jacka på vintern? Om man är så besatt av kläder måste du vara klädstörd.

Va? Klickar du inte på varenda reklampopup på datorn? Svarar du inte “ja tack” och skickar tusentals kronor för att få ut ditt arv från din nigerianske morbror? Installerar du inte varenda liten plugin som föreslås när du söker på nakenbilder på kändisar? Då måste du ju vara helt datorstörd.

Va? Betalar du dina räkningar i tid? Tar du inte SMS-lån för att betala presenter och resor? Du måste ju vara fullständigt ekonomistörd.

Va? Misshandlar du inte folk som står på fel sida i rulltrappan? Du kan ju inte ha någon som helst kontakt med dina känslor, utan måste vara helt känslostörd.

För att inte tala om folk i städer som låser lägenheten så fort de ska åka någonstans. Jävla paranoida foliehattar.

Att ha koll på vad man pysslar med kallas i vanliga fall för att vara vuxen. I en värld som är fullständigt fettskrämd och där varenda mat och dryck som finns tillhands på stan är knökfull med raffinerade kolhydrater, krävs det tyvärr att man är lite medveten om vad man äter. I alla fall när man har märkt att man både mentalt och fysiskt mår enormt mycket bättre med en annan fördelning mellan kolhydrater och fett än defaultläget. Det handlar om att ta hänsyn till hur man kommer må om 1, 5 eller 10 timmar.

Nog för att det finns enstaka personer som har hakat upp sig på LCHF’s “5%-regel” utan att samtidigt räkna på totalmängden, men de är ganska få. Lösningen där är inte att kalla dem för ätstörda, utan att se till att Sverige får bättre matteundervisning.

January 3rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Fotokurs 1, träff 1

Buggiga Google Music

Dyr rabattkupong från Rydbergs

Julbord 2011

Teknikblogg om select vs poll

Om gräsbete och hjärnan

Vegomyten och feminism

Spannmålsfri söndag

Hjärna utan kolhydrater

Jag är tydligen störd

Om mig

Blogroll

Politik

Tjänster

Archives

Meta

Länkar

Basic70@Twitter

Recent Posts

Recent Comments

Site info