Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Kanadensisk pedofiljakt

Jag är irriterad, så jag behöver skriva av mig lite. Jag är irriterad både på mig själv och omvärlden.

Efter frukosten tänkte jag gå ett varv runt området här för att se var kontoret låg, var det fanns några restauranger, och ta ett gäng omgivningsbilder att visa flickvännen sedan. Enligt min GPS blev det sammanlagt närmare en mil innan jag var hemma igen. Aj, sa de små fötterna.

En bit härifrån gick jag förbi ett sött bostadsområde. Typisk nordamerikansk allégata med träd som möts i mitten ovanför vägen, garage ner i källaren, och en liten trappa upp till dörren. Alla i olika färger, och med en enorm variation i stil och material. Jag knäppte bilder på portar lite här och där, men missade tyvärr att ta kort på en gammal indier som bara stod och såg ofantligt avslappnad och cool ut. Jag har verkligen supersvårt att ta kort på folk jag inte känner. Jag vill ju inte att de ska hålla på och posera, och det känns så påträngande på något sätt. Att ha dem på sidan i en gatubild är en sak, men som med indiern där det så tydligt skulle vara han som hade huvudrollen, där är det nästan omöjligt. Eller asiaten som stod i kostymbyxor och vattnade sina rabatter. Det är en ocean med mentala spärrar.

Ett tag senare är det två tjejer i kanske 3-4-årsålder som leker utanför huset. Den ena ler och vinkar lite när jag går förbi, varvid jag vinkar tillbaka. Jag tar upp kameran för att ta en snabb bild som minne, och det är där strulet börjar. Bara några sekunder senare tittar mamman ut genom fönstret och är skitsur och säger att jag inte ska ta kort på barn. Jag ber om ursäkt, säger att jag inte ska ta fler bilder, och knatar vidare.

Något kvarter senare går en man med judisk kippa på huvudet dragandes en barnvagn förbi mig. Jag tänker inte mer på det, men ett tag senare vänder han och frågar om han kan hjälpa mig med någonting. Nej, jag bara promenerar runt lite, svarar jag. Då kommer frågan varför jag fotar barn. Suck. Jag ber återigen om ursäkt, säger att jag bara fotar lite i omgivningen, och efter hand lugnar han ner sig och låter mig gå.

Efteråt tar det mycket lång tid innan jag har samlat mig helt igen. Killen hade lätt kunnat vara väldigt mycket mer våldsam, så det var mer tur än skicklighet att jag kom undan med ett “gör inte om det”.

Samtidigt blir jag så irriterad. Varenda kotte går omkring med kameror av olika slag och har fanimej tics i avtryckarfingret. Förutom de som har objektivlocket på, förstås. Men råkar det komma en person under 20 med på bilden, så blir både föräldrar och grannar halvt vansinniga. Vaffan, liksom. Även i Kanada, där folk verkar vara coolare än på de flesta andra ställen, råder tydligen hysterisk pedofilskräck. Alla bilder på personer under 20 misstänks att de ska “användas på pedofilsajter”, eller nåt sånt fånigt. BLÄ. Ja, jag överdriver lite, men jag är sur. Då får man göra det.

Om jag nu knatar runt med en kamera i handen och någon unge gör något kul eller ser lite ovanlig ut, varför är det så stigmatiserat att ta ett kort då? Eller ska man köra strategin att efteråt gå fram till föräldrarna, visa bilden och lämna fram ett visitkort så att det kan maila om de vill ha en kopia? Har de i så fall någon (moralisk/juridisk) rätt att be en radera bilden? Vad är den bästa strategin egentligen?

May 30th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 9 comments

Bullar enligt Kungsörnen

På nästan alla paket från Kungsörnen står det numera så här.

De flesta av oss minns Kungsörnen sedan vi var små. När det skulle bakas åkte det röda mjölpaketet fram ur skafferiet och halvtimmen senare satte vi oss ner med varma bullar och ett glas mjölk.

Ursäkta, halvtimmen senare?

T: Mjölpaketet åker fram.

T+1 minut: Resten av ingredienserna är framme.

T+2 minuter: Hushållsassistenten är framme.

T+5 minuter: Hushållsassistenten är ihopsatt.

T+7 minuter: Ingredienserna är blandade.

T+14 minuter: Degen börjar bli blank och fin.

T+15 minuter: På sockerpaketet står det tydligen “finmalet havssalt”.

T+17 minuter: Mamma och barnen är påklädda.

T+20 minuter: Yngsta barnet fick klä av sig för att gå och kissa, och är nu påklätt igen.

T+22 minuter: Familjen sitter i bilen.

T+25 minuter: Bilen är framme vid det lokala konditoriet.

T+28 minuter: Parkeringsplats hittad.

T+29 minuter: Mamma har beställt bullar till alla, och en stor kaffe till sig själv.

T+30 minuter: Alla sitter ner med varma bullar och ett glas mjölk.

Eller hur hade de tänkt sig få ihop det, när degen dels ska jäsa två gånger, på 30-45 minuter vardera, plus utbakningstid, plus 10 minuter gräddning? Ungefär tre timmar brukar det ta för mig från början till slut, även om jag visserligen helst bakar i ett ganska svalt kök så att degen jäser långsammare. Den blir godare då.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, barn, bakning, bullar, kungsörnen, tid.

March 15th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 2 comments

Dopbilder

I november var jag ju på dop av min systerson Filip, där jag fick leka med brorsans kamera. Jag fick nyss veta att de bilderna nu finns på nätet på hans sajt. De blev någorlunda ok, tycker jag. Bilden på Håkan blev förvånansvärt bra.

Däremot insåg jag snabbt två saker. Jag gillar att lära mig saker, så det är enbart positivt.

Till att börja med tar Anders och jag väldigt annorlunda bilder. De flesta bilder behöver jag inte titta på många sekunder innan jag vet vem som har varit fotograf, även om jag inte kommer ihåg varje enskild bild. Lite lustigt ändå, hur olika stil på bilder man kan ha, även som amatörer. Anders bilder är mer “levande”, på något sätt.

Dessutom blev det smärtsamt tydligt att högt ISO inte hjälper när man har ljusa fönster i bild. Kontrasten blir alldeles för dålig, och det är för lätt att allting bara blir halvgrått och trist. En redig blixt med en omnibounce är ett krav om man ska ta vettiga inomhusbilder. Som budgetalternativ fungerar som bekant en rejäl bit smörgåspapper i en rund båge framför blixten, men det viktiga är mest att man har någonting alls.

Om man nu inte har så bra koll att man kan ta bra bilder ändå, med hjälp av byte av vinklar, beskärning och annat. Men det var ju där min talang brast lite, som sagt.

Kul kamera, hur som helst. Det var en häftig känsla att ha ett verktyg som både gör precis det man vill, och på ett diskret sett visar att det finns massor med ytterligare resurser om man skulle vilja göra något mer avancerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

December 29th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Filips dop

Idag var det dop av systersonen Nils Filip, den där lillparveln som har dykt upp på bild här emellanåt senaste tiden.

Vi var i Salems kyrka, som på muren utanför har en lapp där det står “VARNING huggorm bor i stenmuren”. På vägen in fick jag lite hemlig information om bakgrunden till den lappen. Även kyrkans folk har humor, den saken är säker.

Salems kyrka

Vi var inte så många, bara drygt ett 20-tal, men kyrkan var så liten och söt inuti att det inte kändes speciellt ensamt för det.

Inne i Salems kyrka

Filip med sina föräldrar Maria och Mauritz.

Filip, Maria, Mauritz

Jag tog lite fler bilder, för den som är intresserad. Däremot blev det inte jättemånga, för precis innan det skulle börja så kom brorsan och räckte fram sin Nikon 300, som han tyckte att jag kunde använda. Själv var han nämligen gudfar och skulle stå framme med de andra och pyssla lite.

Själv hade jag visserligen med mig en Minolta 7D med extern blixt med smörgåspapper som en liten budget-omnibouncer, men Nikonen kan man dra upp ljuskänsligheten på så långt att man inte behöver någon blixt alls. Pappret gjorde ljuset lite mjukare, men det är ändå några extremt irriterande och fula skuggor i underkanten på allting. Bättre än utan papper, men det är ju inte direkt vackert med skuggorna under armbågarna eller runt halsen. Jag Är För Lat Och För Dålig På Bildeditering för att kunna åtgärda det på något vettigt sätt i efterhand.

Man kan dra upp känsligheten till ISO 1600 på Minoltan också, men sisådär 5 års utveckling gör skillnad. Att jämföra bilder mellan de här två kamerorna skulle bara vara elakt. Så, resten av bilderna inifrån kyrkan är tagna med den kameran. Nu väntar vi bara på att han ska pallra sig hem till Linköping och lägga upp de bilderna någonstans. Utan skuggor.

Andra bloggar om: religion, teknik, barn.

November 22nd, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

Årets pepparkaksbak

Efter uppehållet förra året var det nu dags att dra igång pepparkaksbakandet igen. Någon ordning på torpet får det faktiskt vara. Köpta pepparkakor fungerar helt enkelt inte när man är uppvuxen på de här. Det kanske låter snobbigt, men det är sant. De här spelar i en helt egen division, tack vare två mycket speciella recept.

Det tog några telefonsamtal hit och dit, men det slutade med att jag skulle vara hos mamma och baka. Med fulla kalendrar så blev det inbokat igår. En sats “fina” och en dubbel sats “gubbar” brukar ta två hela dagar, men i år hade jag dragit ner till hälften. Alltså tog vi ut varsin semesterdag. En av mammas kollegor hade blivit mycket förvirrad över det hela. Ta semester, för att baka pepparkakor? Med sin son (som visst är närmare 40…)? Va?

Förra helgen gjorde jag de två degarna (recept kommer i senare inlägg), som har fått stå i kylen och mogna ihop lite grand. Det är två olika recept där bara mjölet och kryddorna är de samma, fast kryddorna är i helt olika mängder. Ljuset hör till, så man känner att det börjar bli jul. Kaveln är en inte helt billig teflonbelagd historia. En träkavel fungerar till den gubbdegen (den mörka), men till findegen hjälper det med bättre verktyg, eftersom den är ungefär lika lättarbetad som ljummet smör. Jag har brutit ihop och gett upp, fast då var jag inte så gammal.

Gubbdegen är för övrigt från någon gång på slutet av 1800-talet, och är helt oförändrad sedan dess. Findegen är ingen som vet när den dök upp, men den har funnits med i familjen åtminstone sedan 50-talet.

För att få koll på vad man håller på med och för att mjuka upp degen lite, gör jag alltid rullar först, precis som de man kan köpa i affären.

Findegen innan gräddning.

Findegen efter gräddning. Ja, de är roligast när de är riktigt lövtunna, så att de nästan smälter i munnen.

Av den ljusa degen (ja, det på första bilden var all deg) blev det närmare 450 kakor. När mamma var liten gav en full findeg, dvs dubbla mängden, mellan 300 och 400 kakor. Någon gång när jag var tonåring lyckades jag pressa upp det till 500. Samma mängd skulle nu ha gett 900. Sa jag att jag gillar när de är tunna?

Undertecknad i full färd med gubbdegen. Självklart har man förkläde på sig i köket. Maten blir godare då. Det jag har på mig är ett jag fick för några år sedan, med texten “knapsu” i stora bokstäver.

Några vanliga gubbar, och några minikakor för att täcka upp mellanrummen. Då blir det inte så många utbak, så det går lite fortare. De har blivit standard att ha till glögg, för man kan ta 1, eller 7, eller 18 utan att det märks så mycket.

Min ranson av gubbarna, ungefär 100 stycken. Plus fyra noshörningar. :)

Som synes är de här mycket tjockare, för då blir de godast. Lite åt skånepepparkakor, fast inte lika extrema. Dels kan man ha dem till kaffet som vanligt, men de fungerar lika bra som ostmackor. Med lite blåmögelost och ett gott rödvin till blir det en helt annan sak. Eftersom de här är ganska hårt kryddade så blir de inte överröstade av osten och vinet, utan de balanserar varandra perfekt.

Självklart måste man även hålla reda på hur många man har bakat, och att det delas ut rättvist till de berörda. Med en siffertokig bagare och en lika siffertokig mamma som skötte “bokföringen” kunde man kanske inte vänta sig något annat. Sammanlagt blev dagens produktion 750 kakor för familjen att dela på, efter 8 timmars bakning. Efteråt luktade det en aning pepparkakor i huset.

Mormor var synnerligen närvarande hela dagen. Kanske inte så konstigt.

Andra bloggar om: mat, föräldrar, barn, pepparkakor, jul, traditioner.

November 15th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 9 comments

Mördare är ok

Jaha, nu verkar det vara dags för pedofiljakt igen. En av dumskallarna tycker “som förälder måste man få rätt att veta om en pedofil flyttar in bredvid”.

Nej, det måste man inte alls, av massor med skäl.

  1. Om man nu är dömd för någonting, så när straffet väl är avtjänat, så är man en fri man igen. Livstids förskjutning från samhället, som i USA där de som någon gång har blivit dömda inte får rösta igen, är lite för medeltida för min smak.
  2. Det är lite lustigt med den här besattheten av just pedofiler. De är inte många som begår sexbrott mot barn.
  3. Det enda “brott” de kan ha begått är att den andra personen var yngre än 15 år gammal. Att denna tonåring både var könsmogen, hade egen sexdrift och var helt villig, spelar ingen roll.
  4. Som flera andra har påpekat så många gånger tidigare, så är det skillnad på att ha den sexuella läggningen pedofili, ha den sexuella läggningen hebefili, och att begå sexbrott mot barn. Framför allt mellan de två senaste, som inte ens rör samma grupper av personer.
  5. Alla andra typer av brottslingar då? Det är hemskt om det flyttar in en person i kvarteret som någon gång i livet har petat en person som är yngre än 15 år mellan benen, men tydligen helt ok med en psykopatisk mördare. Det är fullt med upprop och namnlistor för att veta om det bor dömda sexbrottslingar i närheten, men var är listorna om andra brott? Är jag med i en bostadsförening är jag också glad om det inte bor en person där som är dömd för förskingring, som t.ex. en Skandiachef. (Ja, jag vet att den här punkten står i konflikt med punkt 1… messerschmidt där).
  6. En massa annat som jag har glömt eller inte kommit på än.

Det tjatas något sinnessjukt om “tänk på barnen”, yadda yadda. Jaha, blir de gladare, tryggare och lyckligare av att skrämmas med hot om saker som ändå aldrig kommer hända?

Andra bloggar om: Politik, moral, sex, säkerhet, barn, föräldrar.

November 12th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | no comments

Lägg ner livsmedelsverket

Men vafan, nu får Livsmedelsverket ta och kamma sig. Seriöst. År 2008, efter massor med studier som har visat att man mår bäst av animaliskt fett och ett inte för högt intag av kolydrater. kommer de och påstår att även småbarn ska dricka lättmjölk. För att få i sig det fett de behöver, ska de få en tesked flytande margarin.

Ursäkta mig medan jag går och spyr. Att ge barn rent margarin borde falla under rubriken “barnmisshandel”, med straff i den högre delen av skalan.

Alla som äter lightprodukter går upp i vikt. Alla som går över till normala produkter och ser till att justera portionsstorleken, eftersom det blir mer mättande, går ner i vikt. Det är ju bara att kolla i första bästa Ica-kö. Ju fler lightprodukter, desto tjockare person. Förutom de få procent som har gener eller sjukdomar eller annat som gör att vikten drar iväg åt det ena eller andra hållet.

Och sådant skräp, som så många börjar bojkotta att det nu börjar ge rejäla avtryck i affärernas inköp, tycker Livsmedelsverket att man ska ge spädbarn, med kroppar och hjärnor som behöver växa? Hade jag haft egna barn hade jag även till dem gjort precis som till mig själv, nämligen att ta deras kostråd till punkt och pricka, fast tvärtom. Säger de att man ska äta massor med bröd, skär jag ner lite på det. Rekommenderar de lightprodukter äter jag inget annat än fullfett-produkter. Man leker inte med små barn, när alla moderna forskningsrön pekar i rakt motsatt riktning.

Hittat hos Kostdoktorn.

Artikel hos SvD.

Andra bloggar intressant om: mat, barn, lågkolhydratkost, lchf, livsmedelsverket.

November 3rd, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 5 comments

Gammelmedias fina ansvar

Inlägget i vetenskapsnytt satte fingret på en annan viktig sak om LHC, nämligen alla artiklar i varenda tidning om att den skulle få jorden att gå under i ett svart hål. Resultatet blev massor med skrämda barn, till ingen som helst nytta. Jag fick själv ett SMS i morse, med frågan om vad som skulle hända idag.

Antingen går jorden inte under, och då behöver man inte skriva om det. Precis som man inte behöver skriva om flockarna med vilda lejon som springer runt på Kungsholmen. De finns inte, alltså behöver man inte oroa sig för dem. Titta mindre på Jumanji, det var faktiskt inte en dokumentär.

Eller så går jorden under, och då finns det liksom ändå ingen kvar som lider av det. Man kan i och för sig hoppas att alla giriga IP-jurister är närmast hålet, så att vi andra kan få leva en sista kort tid i en lite trevligare värld, men ändå.

Men nej då. Efter att ha ägnat en vecka åt att ha gnällt över hur ansvarslösa Pirate Bay är för att de inte har tagit bort en torrent-fil som förmodligen redan finns både hos Google och massor med andra torrent-trackers, när gammelmedia själva är det som har ansvaret för all uppmärksamhet den fick, publicerar man en massa domedagsartiklar.

Till skillnad från torrent-filen som både krävde att man letade upp den, startade sin torrentklient för att få hem den, och sedan bläddrade genom 2500 sidor med text för att se någonting att bli upprörd över, har de nu haft de här domedagsprofetiorna på förstasidorna på sina websajter (och förmodligen även i pappersupplagorna, men de läser jag inte, så det kan jag bara gissa).

Är stenkastning i glashus veckans tema för mediafolk?

Hur bra gammelmedia är på att visa sitt ansvar i urvalet av vad de vill publicera, framgår ganska tydligt. Det dröjde inte mer än några dagar så sköt de sig själva i foten.

Världen har blivit till någon reality-version av Jackass, med den ena efter den andra som gör så korkade och självdestruktiva saker att man bara kan stå bredvid och bli hänförd.

Andra bloggar om: bloggosfären, moral, barn, vetenskap.

September 10th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | no comments

Faktakoll

Det är tur att det finns välutbildade “riktiga” journalister, till skillnad från oss särskrivande amatörer. Annars skulle det ju kunna stå att samma person var 10 år i en tidning (DN, t.ex.) och 11 år i en annan (Expressen, SvD).

Självklart hoppas jag att han snart kommer tillrätta, men det är ju en helt annan sak.

Uppdatering: Han verkar precis ha hittats.

Andra bloggar om: bloggosfären, barn, kvikkjokk.

September 4th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Mat för gravida

Som man utan egna barn är jag strängt förbjuden att säga att de kilometerlånga listor med förbjuden mat för gravida kvinnor är totalt sinnessjuka och borde avskaffas på grund av sin egen orimlighet, även om jag nu tycker det. När barn nu varken får ligga på mage eller rygg känns det på något sätt som att det har gått lite för långt.

Men om en person som både är kvinna och har egna barn säger samma sak, är det mer ok då? Och i så fall, varför gör det en så stor skillnad på vem som säger det? Att det är absurt med oändliga förbudslistor säger väl sig självt, oavsett anledningen till de saker som står där?

Tack Marie Söderqvist, jag började bli rädd att samtliga mammor numera har fel i huvudet och helt tappar sin egen tankeförmåga. Ungefär som när folk kommer i närheten av en dator, då försvinner också 99% av deras IQ. Vad som händer med nyblivna mammor i närheten av en dator vill jag inte tänka på. Fast där får de säkert inte vara, för då orsakar nog de enorma elektromagnetiska fälten från hårddisken att de får bröstcancer.

Eller nåt. Jag måste sluta läsa kvällstidningar.

Sedan finns det mammor med hjärna, personer som behåller sin IQ även i närheten av elektriska föremål, och i vissa fall överlappar till och med de här grupperna varandra. Men det är en annan sak, eftersom de grupperna är så små.

Andra bloggar om: mat, lax, jordgubbar, statistik, barn, föräldrar, vetenskap, religion.

August 27th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

« Äldre |