Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

NaNoWriMo 2012 klar

Jamendåså. 50061 ord senare, efter 24 dagars skrivande.

Lite spretigare den här gången än förra året, och ingenting som någon, någonsin, kommer få läsa. Sorry. Det viktiga är dock inte texten i sig.

Precis som förra året, insåg jag lite nya saker, både om mig själv och om världen. Texten drog iväg, och visade saker som jag inte visste om. Eller inte visste om att jag visste om, kanske. Väldigt skum känsla. Själv hade jag ganska snabbt inte så mycket att säga till om, det vara bara att följa med och fylla i ord.

Sannolikheten att jag ska vara med även nästa år, om jag inte är upptagen med annat då, känns just nu ganska hög.

November 25th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

NaNoWriMo 2011 – CHECK (#nanoswe)

17 dagar. 50155 ord just nu. Det kommer nog tillkomma några till, så finns det utrymme att ta bort några meningar här och där som råkade bli rena upprepningar.

Egentligen ska det ju bli en roman med påhittade figurer och handling och sånt, men det struntade jag som sagt i. Istället blev det en bok om olika aspekter av programmering. Lite refaktorering och lite design patterns, blandat med något memoaraktigt om min egen utveckling som programmerare från ABC80 och framåt. Och en ninja. Det är som världens längsta CV, ungefär. Kanske intressant och lärorik för andra, kanske för personlig. Dunno.

Visst är det enklare att skriva om någonting man vet än att behöva hitta på saker under tiden, så även om det här gick både lättare och snabbare än jag hade anat, kvarstår respekten för de som har vunnit på riktigt. Jag är stum av beundran, tro inget annat. Jag tog en genväg, helt klart.

Men ändå. Det är ungefär 150 boksidor text, och bara några enstaka rader programkod som illustration. Med några framåtreferenser så man ska vilja fortsätta läsa, och båda korta, långa och på något sätt parallella storylines. Jag kanske är partisk, men just nu är jag jävligt stolt och nöjd. Skiten funkar faktiskt.

Liksom… jag har skrivit en bok. Jeez.

Det riktigt roliga är att flera av de tips och principer som jag har skrivit om, har jag redan fått användning av själv på jobbet, bara några dagar efter att jag skrev dem. Utan att ha behövt tänka igenom deras konsekvenser för att få det på pränt, hade jag aldrig fullföljt resonemangen så långt som jag har gjort nu. De hjälpte mig att ta rätt beslut i några designfrågor, vilket annars förmodligen hade kommit tillbaka och gett mig smisk senare. Tack, Daniel?

November 17th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Skriva bok ftw #nanoswe

Jag visste att Nano skulle leda till oväntade insikter om allt möjligt, och hittills har jag upptäckt minst två.

  1. Jävlar i min låda vad femtio tusen ord är mycket. Respekten för de som har fixat det här, till och med flera år i rad, bara ökar och ökar.
  2. Att skriva någon form av faktabok är ett ovärdeligt sätt att lära sig någonting. Det är massor med saker som jag har förstått först nu hur de egentligen hänger ihop. Plötsligt finns det en röd tråd.

25 tusen ord hittills, dvs halvvägs. Ok för att vara knappt 1/3 av tiden. Jag gillar när marginalerna är på min sida.

Jag har idéer för att ta mig till 30, tror jag. Men sedan? Det blir nog någon ninja av något slag där till slut. Hur långt nu det hjälper, men det är ju tre veckor kvar. Jag börjar misstänka vart jag måste ta vägen sedan, och har inte riktigt förlikat mig med den tanken än.

Och oj, vad den där texten behöver redigeras sedan. Dels behövs varenda stycke flyttas runt för att få en story som funkar, och dels, som jag skrev på twitter förut, skulle “hitta störande upprepningar” som drinklek leda till allvarliga alkoholskador. Nåja, det är därför som NaNoEdMo finns.

Jag hade inte fixat det här tidigare, men jag är väldigt glad att jag är med i år. Nu gäller det bara att komma i mål också.

November 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Nano

Efter att ha funderat på saken i flera år, har jag i år faktiskt tagit mig i kragen och börjat köra Nanowrimo.

Idén är att man under november månad ska köra ett intensivt ryck, och skriva en bok på minst 50.000 ord. Enligt principen “it’s easier to fix crap than air”, så lämnar man alla ändringar för att göra eländet läsbart, till en senare tidpunkt.

Det där med att hitta på karaktärer, relationer och annat har tyvärr alltid känts som en oöverkomligt hinder. Enligt de regler som finns så är det nämligen en roman man ska skriva, inget annat. Förutom brist på tid, har det här satt en stor käpp i nano-hjulet för mig.

Ända tills, i slutet av oktober, Hanna skickar en länk till “NaNo Rebels” till mig. Enligt mottot att femtio tusen ord faktiskt är femtio tusen jäkla ord, är det några som skriver både memoarer, novellsamlingar och allt möjligt annat. Eftersom jag hade börjat fundera på att skriva om programmering, något jag ju vid det här laget har någon sorts koll på, gav det här plötsligt en öppning.

Jag frågade på Twitter om vilken editor man skulle använda, och fick tipset att använda Scrivener. Med möjligheten att samla ihop delarna hierarkiskt för att få överblick, och smidigt kunna flytta runt saker och ting, har den varit guld. Att skissa på lite struktur är ju enkelt, och sedan behöver man ju bara fylla i lite text här och där. Ett par dagar senare sitter jag med drygt 12.000 ord. Där ser man.

Nu är det visst 38.000 ord kvar. Det känns som en kombination av läskigt och “hur svårt kan det va”. Med klar övervikt till det förra. Min respekt för de som har dragit det här projektet i land, till och med flera gånger, har redan stigit enormt.

Dags att återvända till Scrivener… jag kan ju inte slösa ord här, när de borde stå där borta.

November 5th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Sjukvård och trams

Jag har börjat läsa Simon Singhs bok “Salvekvick och kvacksalveri“. Den börjar med att förklara vad en medicinsk prövning är, varför de behövs, vad en dubbelblind studie är, och lite sånt. I slutet av boken kommer en lite längre redogörelse om det negativa med metoder som bara fungerar på grund av placeboeffekten. Dit hör, till att börja med akupunktur, men framför allt tramset homeopati.

Varför homeopati ibland kan vara direkt farligt, har nu visat sig med ett medel som innehåller zink. Zink gör tydligen att man kan förlora luktsinnet. Eftersom det kallades för homeopatiskt, behövde det inte utsättas för alla normala tester som krävs för ett nytt läkemedel.

I normala fall när det gäller homeopati så det här inget problem. De “aktiva” ämnena är ju utspädda i så hög grad att det inte längre finns en enda molekyl kvar av dem, och rent vatten är ju tämligen ofarligt. Det är förvisso lurendrejeri och kan göra att de som är sjuka inte får riktig sjukvård som faktiskt botar dem, men det är en annan sak.

Den här gången blev det däremot lite värre, eftersom zinket bara var utspätt till 1 del av 100, vilket är tillräckligt mycket för att, som sagt, orsaka skador på luktsinnet. Charmigt.

Läs även andra bloggares åsikter om simon singh, Salvekvick och kvacksalveri, homeopati, zink.

June 18th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Piratförlaget gillar gratis

Det roligaste stycket i Unni Drougges artikel hos Newsmill om varför hon la ut en av sina böcker på The Pirate Bay, tycker jag var det här:

När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg – och säkert med rätta – att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.

Fri kultur är bra, så enkelt är det.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, fildelning, unni drougge, jan guillou, liza marklund, piratförlaget.

April 23rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Kladdkaka utan mjöl

När jag fyllde år för en massa år sedan fick jag boken “Choklad”, skriven av Claus Meyer Nielsen. Den är lite speciell, eftersom den redan 1995, långt innan gemene man hade “förstått” choklad, var väldigt tydlig med vilken sorts Valrhonachoklad som skulle användas i varje recept. Ja, det är bara Valrhona som duger. Dessutom innehåller den en stor mängd basrecept, som tårtbottnar och vaniljsås (med och utan choklad), och avslutar med några recept på varm mat med choklad.

I fredags bjöd mamma på inkokt lax, och hade gett mig i uppdrag att tillhandahålla kaffebrödet. Jag förvarnade om att det då fanns viss risk för att choklad skulle ingå som ingrediens, men det var ok. Eftersom en av gästerna var glutenallergiker, blev det nedanstående kaka. Det är massor med ägg i, vilket kändes passande eftersom det ju var påsk.

Guanajakaka utan mjöl, från Frederic Bau, chefskonditor Valrhona

150 g Valrhona Guanaja, 70% (även om jag nu själv använde Chocovic Tarakan 75%)

200 g mandelmassa, med minst 50% mandel

160 g äggula

300 g äggvita

220 g strösocker

30 g kakaopulver

Smält chokladen i vattenbad, och låt svalna lite.

Rör samman mandelmassan med äggulorna. Med åtta normalstora ägg blev det ungefär rätt mängder av vitor och gulor. Vispa massan tills den är skummig och slät. Ta en stor bunke, för allting ska i hit sedan, inklusive en massa vispade äggvitor. (Reklamflashback: Vilket stort kort! Ja, det är ett jättestort kort. Som vanligt, i framtiden.) (Tack Jesper för länken.)

Vispa äggvitor och socker till styvt skum. Det är åtta äggvitor vi pratar om, så ta en rejält stor bunke här också.

Vänd ner lite äggviteskum i äggulesmeten så att den blir smidig. Rör ner den smälta chokladen, rör ner lite mer äggvita, sikta ner kakaopulvret, och rör sist ner resten av äggvitorna.

I boken står sedan “bred ut smeten på bakplåtspapper i ett 1.5 cm tjockt lager”. Yeah, right. Nog för att jag inte vispade äggvitorna tills de blev stenhårda, men tillsammans med allting annat blev smeten ganska lös. Inte som sockerkakssmet, men långt ifrån mandelmassa. Dessutom är det väldigt mycket. Alltså fick det bli ett bakplåtspapper i en långpanna istället. Trots att smeten räckte gott och väl ut till alla kanter, blev det minst 1 cm tjockt. Kolla hur mycket smet du får, vilken konsistens du har, och anpassa därefter, helt enkelt.

Sedan gräddas det hela i 180 grader i 15 minuter. Därefter får den kallna på galler. Den var fortfarande ganska mjuk, så jag lät den ligga kvar på bakplåtspappret (förutom då att den i princip satt fast i pappret, så jag fick ta en bred kniv och skära loss den sedan…).

Resultatet blir någonting som påminner om kladdkaka (“nej, för den var god”, enligt en person som inte gillar kladdkakor), fast med en underbar saftighet på grund av mandelmassan. I fredags serverades den skuren i 5×5 cm stora bitar med vaniljglass, men den kan även delas i 2-3 delar och läggas ihop som en tårta med någon kräm. Det som blev över ligger i frysen, så tårtversionen kan nog komma att testas också någon dag.

Läs även andra bloggares åsikter om choklad, böcker, claus meyer nielsen, valrhona, kladdkaka.

April 13th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Ender, remixed

Mia introducerade mig lite diskret till Orson Scott Card, och boken Ender’s Game. Redan i förordet insåg att det skulle bli intressant.

I learned to separate the story from the writing, probably the most important thing that any storyteller has to learn–that there are a thousand right ways to tell a story, and ten million wrong ones, and you’re a lot more likely to find one of the latter than the former your first time through the tale.

Det finns en och annan amerikan som skulle behöva lära sig det där.

Sedan berättar han om begåvade tonåringar som använde boken som en sorts spegel på dem själva, och som beskrev deras egen verklighet. Soldater använde boken i sin stridsträning. En student använde boken som bas för att diskutera politiska idéer. Det fanns inte minsta antydan till den hållning som svenska regissörer brukar ha, att “film ska ses på bio, för det är finare, och så som vi vill att den ska ses” och liknande nedlåtande trams.

Han avslutar med att helt och hållet riva muren mellan sig och läsarna.

This is the essence of the transaction between storyteller and audience. The “true” story is not the one that exists in my mind; it is certainly not the written words on the bound paper that you hold in your hands. The story in my mind is nothing but a hope; the text of the story is the tool I created in order to try to make that hope a reality. The story itself, the true story, is the one that the audience members create in their minds, guided and shaped by my text, but then transformed, elucidated, expanded, edited, and clarified by their own experience, their own desires, their own hopes and fears.

The story of Ender’s Game is not this book, though it has that title emblazoned on it. The story is the one that you and I will construct together in your memory. If the story means anything to you at all, then when you remember it afterward, think of it, not as something I created, but rather as something that we made together.

Vi som såg pressträffen i söndags och hörde Rasmus förklara poängen med Spectrial, “Vi vill förvandla detta från dålig teater till bra teater, genom att intensifiera, multiplicera och kopiera vad som sker. Vi vill skapa situationer där råder oklarhet om vem som är skådespelare och vem som är åskådare.” har inte så svårt att känna igen sig.

Eller för den delen Bambuser-filmen häromdagen från S23-bussen när en journalist från SVT var på besök, och det efter en stund blev lite otydligt vem som egentligen intervjuade vem. Har dock inte kvar länken, och hittar den inte nu. Hjälp?

Vi lever i en ny tid. Det är konstigt att det är så svårt att förstå för vissa.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, fildelning, Politik, internet, spectrial, pirate bay, the pirate bay, orson scott card, ender’s game.

February 19th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | no comments

Konsekvent

Ibland skrämmer jag mig själv.

Jag tänkte precis beställa några böcker, och klickade runt en stund på Adlibris. Jag kom inte ihåg att jag hade handlat där förut, så jag började fylla i namn, önskat loginnamn, lösenord och sånt. Precis innan jag skulle klicka på Spara-knappen insåg jag att en av böckerna ju hade kommit som en länk i ett mail från dem. Aha, jag har förmodligen ett konto där redan.

Jag hittade ingenting i mina anteckningar, men bad lite snabbt om ett påminnelsemail. Där stod precis samma användarnamn och lösenord som jag nyss hade hittat på, något år eller två senare.

Antingen så har jag dålig fantasi, eller så har jag en pålitlig förmåga att hitta på namn.

Sedan återstår att se om de hinner fram innan jul. Fan att jag alltid är så sen.

Andra bloggar om: internet, böcker.

December 17th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 2 comments

Jan Guillou är ur form

Jag blir alltid lika förvånad när Jan Guillou uttalar sig om fildelning.

Han är väldigt intelligent. Alla böcker han har skrivit har föregåtts av enorma mängder forskning. Han har läskigt stora kunskaper om ta mig fan allt. Han kan föra logiska resonemang som kan springa i cirklar runt vem som helst. (Det där var alltså en del av den “hatiskhet” som han skriver om.)

Ändå, så fort fildelning kommer på tal, så verkar hans hjärna helt stänga av. Inga fakta når fram, varken om hur världen fungerar, hur människor fungerar, eller vad vi som har en annan åsikt faktiskt vill. Jag förstår inte heller varför han alltid skriver “det så kallade Piratpartiet”, förutom att det är en tydlig retorisk markering av överlägsenhet. Den typen av retorik fungerar tyvärr bara om resten av texten är korrekt, annars blir det bara pinsamt.

Jag brukar gilla att såga sådana här artiklar mening för mening, men jag tror inte det behövs den här gången. Alla vet redan vad som är direkta lögner, speciellt nu när de är så uppenbara, så det blir som att stjäla godis från småbarn, eller vinna över Stephen Hawking i basket. Jag har gett Jan pisk förut, och behöver inte göra det igen (om Jan kan använda retoriska grepp för att visa sin överlägsenhet, så kan jag göra det med).

Och det är här någonstans som jag blir så förvirrad. Visst, jag är inte helt blåst, så jag kan också föra logiska resonemang. Men av allt jag har läst av Jan, så är han smartare än mig. Därför borde jag rimligen inte kunna ge honom pisk så fort han uttalar sig. Det känns konstigt, och är pinsamt. Dessutom blir det ännu värre av att vem som helst som vet någonting om fildelning, upphovsrätt och Ipred skulle kunna göra samma sak.

Jan, mår du inte bra? Du kanske vill träffa någon över en öl och prata lite? I morgon har Piratpartiet i Stockholm möte, och de tänkte tydligen ta en öl efteråt. Du kanske vill följa med? Jag kan garantera att det skulle bli trevligt.

Även sågat av Emma, föga förvånande. :)

Andra bloggar om: Politik, bloggosfären, moral, fildelning, böcker, teknik, internet, Jan Guillou, Ipred.

November 24th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 23 comments

« Äldre |