Basic personligt

Sjukvård och trams

Jag har börjat läsa Simon Singhs bok “Salvekvick och kvacksalveri“. Den börjar med att förklara vad en medicinsk prövning är, varför de behövs, vad en dubbelblind studie är, och lite sånt. I slutet av boken kommer en lite längre redogörelse om det negativa med metoder som bara fungerar på grund av placeboeffekten. Dit hör, till att börja med akupunktur, men framför allt tramset homeopati.

Varför homeopati ibland kan vara direkt farligt, har nu visat sig med ett medel som innehåller zink. Zink gör tydligen att man kan förlora luktsinnet. Eftersom det kallades för homeopatiskt, behövde det inte utsättas för alla normala tester som krävs för ett nytt läkemedel.

I normala fall när det gäller homeopati så det här inget problem. De “aktiva” ämnena är ju utspädda i så hög grad att det inte längre finns en enda molekyl kvar av dem, och rent vatten är ju tämligen ofarligt. Det är förvisso lurendrejeri och kan göra att de som är sjuka inte får riktig sjukvård som faktiskt botar dem, men det är en annan sak.

Den här gången blev det däremot lite värre, eftersom zinket bara var utspätt till 1 del av 100, vilket är tillräckligt mycket för att, som sagt, orsaka skador på luktsinnet. Charmigt.

Läs även andra bloggares åsikter om simon singh, Salvekvick och kvacksalveri, homeopati, zink.

June 18th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Piratförlaget gillar gratis

Det roligaste stycket i Unni Drougges artikel hos Newsmill om varför hon la ut en av sina böcker på The Pirate Bay, tycker jag var det här:

När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg – och säkert med rätta – att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.

Fri kultur är bra, så enkelt är det.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, fildelning, unni drougge, jan guillou, liza marklund, piratförlaget.

April 23rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Kladdkaka utan mjöl

När jag fyllde år för en massa år sedan fick jag boken “Choklad”, skriven av Claus Meyer Nielsen. Den är lite speciell, eftersom den redan 1995, långt innan gemene man hade “förstått” choklad, var väldigt tydlig med vilken sorts Valrhonachoklad som skulle användas i varje recept. Ja, det är bara Valrhona som duger. Dessutom innehåller den en stor mängd basrecept, som tårtbottnar och vaniljsås (med och utan choklad), och avslutar med några recept på varm mat med choklad.

I fredags bjöd mamma på inkokt lax, och hade gett mig i uppdrag att tillhandahålla kaffebrödet. Jag förvarnade om att det då fanns viss risk för att choklad skulle ingå som ingrediens, men det var ok. Eftersom en av gästerna var glutenallergiker, blev det nedanstående kaka. Det är massor med ägg i, vilket kändes passande eftersom det ju var påsk.

Guanajakaka utan mjöl, från Frederic Bau, chefskonditor Valrhona

150 g Valrhona Guanaja, 70% (även om jag nu själv använde Chocovic Tarakan 75%)

200 g mandelmassa, med minst 50% mandel

160 g äggula

300 g äggvita

220 g strösocker

30 g kakaopulver

Smält chokladen i vattenbad, och låt svalna lite.

Rör samman mandelmassan med äggulorna. Med åtta normalstora ägg blev det ungefär rätt mängder av vitor och gulor. Vispa massan tills den är skummig och slät. Ta en stor bunke, för allting ska i hit sedan, inklusive en massa vispade äggvitor. (Reklamflashback: Vilket stort kort! Ja, det är ett jättestort kort. Som vanligt, i framtiden.) (Tack Jesper för länken.)

Vispa äggvitor och socker till styvt skum. Det är åtta äggvitor vi pratar om, så ta en rejält stor bunke här också.

Vänd ner lite äggviteskum i äggulesmeten så att den blir smidig. Rör ner den smälta chokladen, rör ner lite mer äggvita, sikta ner kakaopulvret, och rör sist ner resten av äggvitorna.

I boken står sedan “bred ut smeten på bakplåtspapper i ett 1.5 cm tjockt lager”. Yeah, right. Nog för att jag inte vispade äggvitorna tills de blev stenhårda, men tillsammans med allting annat blev smeten ganska lös. Inte som sockerkakssmet, men långt ifrån mandelmassa. Dessutom är det väldigt mycket. Alltså fick det bli ett bakplåtspapper i en långpanna istället. Trots att smeten räckte gott och väl ut till alla kanter, blev det minst 1 cm tjockt. Kolla hur mycket smet du får, vilken konsistens du har, och anpassa därefter, helt enkelt.

Sedan gräddas det hela i 180 grader i 15 minuter. Därefter får den kallna på galler. Den var fortfarande ganska mjuk, så jag lät den ligga kvar på bakplåtspappret (förutom då att den i princip satt fast i pappret, så jag fick ta en bred kniv och skära loss den sedan…).

Resultatet blir någonting som påminner om kladdkaka (“nej, för den var god”, enligt en person som inte gillar kladdkakor), fast med en underbar saftighet på grund av mandelmassan. I fredags serverades den skuren i 5×5 cm stora bitar med vaniljglass, men den kan även delas i 2-3 delar och läggas ihop som en tårta med någon kräm. Det som blev över ligger i frysen, så tårtversionen kan nog komma att testas också någon dag.

Läs även andra bloggares åsikter om choklad, böcker, claus meyer nielsen, valrhona, kladdkaka.

April 13th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Ender, remixed

Mia introducerade mig lite diskret till Orson Scott Card, och boken Ender’s Game. Redan i förordet insåg att det skulle bli intressant.

I learned to separate the story from the writing, probably the most important thing that any storyteller has to learn–that there are a thousand right ways to tell a story, and ten million wrong ones, and you’re a lot more likely to find one of the latter than the former your first time through the tale.

Det finns en och annan amerikan som skulle behöva lära sig det där.

Sedan berättar han om begåvade tonåringar som använde boken som en sorts spegel på dem själva, och som beskrev deras egen verklighet. Soldater använde boken i sin stridsträning. En student använde boken som bas för att diskutera politiska idéer. Det fanns inte minsta antydan till den hållning som svenska regissörer brukar ha, att “film ska ses på bio, för det är finare, och så som vi vill att den ska ses” och liknande nedlåtande trams.

Han avslutar med att helt och hållet riva muren mellan sig och läsarna.

This is the essence of the transaction between storyteller and audience. The “true” story is not the one that exists in my mind; it is certainly not the written words on the bound paper that you hold in your hands. The story in my mind is nothing but a hope; the text of the story is the tool I created in order to try to make that hope a reality. The story itself, the true story, is the one that the audience members create in their minds, guided and shaped by my text, but then transformed, elucidated, expanded, edited, and clarified by their own experience, their own desires, their own hopes and fears.

The story of Ender’s Game is not this book, though it has that title emblazoned on it. The story is the one that you and I will construct together in your memory. If the story means anything to you at all, then when you remember it afterward, think of it, not as something I created, but rather as something that we made together.

Vi som såg pressträffen i söndags och hörde Rasmus förklara poängen med Spectrial, “Vi vill förvandla detta från dålig teater till bra teater, genom att intensifiera, multiplicera och kopiera vad som sker. Vi vill skapa situationer där råder oklarhet om vem som är skådespelare och vem som är åskådare.” har inte så svårt att känna igen sig.

Eller för den delen Bambuser-filmen häromdagen från S23-bussen när en journalist från SVT var på besök, och det efter en stund blev lite otydligt vem som egentligen intervjuade vem. Har dock inte kvar länken, och hittar den inte nu. Hjälp?

Vi lever i en ny tid. Det är konstigt att det är så svårt att förstå för vissa.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, fildelning, Politik, internet, spectrial, pirate bay, the pirate bay, orson scott card, ender’s game.

February 19th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | no comments

Konsekvent

Ibland skrämmer jag mig själv.

Jag tänkte precis beställa några böcker, och klickade runt en stund på Adlibris. Jag kom inte ihåg att jag hade handlat där förut, så jag började fylla i namn, önskat loginnamn, lösenord och sånt. Precis innan jag skulle klicka på Spara-knappen insåg jag att en av böckerna ju hade kommit som en länk i ett mail från dem. Aha, jag har förmodligen ett konto där redan.

Jag hittade ingenting i mina anteckningar, men bad lite snabbt om ett påminnelsemail. Där stod precis samma användarnamn och lösenord som jag nyss hade hittat på, något år eller två senare.

Antingen så har jag dålig fantasi, eller så har jag en pålitlig förmåga att hitta på namn.

Sedan återstår att se om de hinner fram innan jul. Fan att jag alltid är så sen.

Andra bloggar om: internet, böcker.

December 17th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 2 comments

Jan Guillou är ur form

Jag blir alltid lika förvånad när Jan Guillou uttalar sig om fildelning.

Han är väldigt intelligent. Alla böcker han har skrivit har föregåtts av enorma mängder forskning. Han har läskigt stora kunskaper om ta mig fan allt. Han kan föra logiska resonemang som kan springa i cirklar runt vem som helst. (Det där var alltså en del av den “hatiskhet” som han skriver om.)

Ändå, så fort fildelning kommer på tal, så verkar hans hjärna helt stänga av. Inga fakta når fram, varken om hur världen fungerar, hur människor fungerar, eller vad vi som har en annan åsikt faktiskt vill. Jag förstår inte heller varför han alltid skriver “det så kallade Piratpartiet”, förutom att det är en tydlig retorisk markering av överlägsenhet. Den typen av retorik fungerar tyvärr bara om resten av texten är korrekt, annars blir det bara pinsamt.

Jag brukar gilla att såga sådana här artiklar mening för mening, men jag tror inte det behövs den här gången. Alla vet redan vad som är direkta lögner, speciellt nu när de är så uppenbara, så det blir som att stjäla godis från småbarn, eller vinna över Stephen Hawking i basket. Jag har gett Jan pisk förut, och behöver inte göra det igen (om Jan kan använda retoriska grepp för att visa sin överlägsenhet, så kan jag göra det med).

Och det är här någonstans som jag blir så förvirrad. Visst, jag är inte helt blåst, så jag kan också föra logiska resonemang. Men av allt jag har läst av Jan, så är han smartare än mig. Därför borde jag rimligen inte kunna ge honom pisk så fort han uttalar sig. Det känns konstigt, och är pinsamt. Dessutom blir det ännu värre av att vem som helst som vet någonting om fildelning, upphovsrätt och Ipred skulle kunna göra samma sak.

Jan, mår du inte bra? Du kanske vill träffa någon över en öl och prata lite? I morgon har Piratpartiet i Stockholm möte, och de tänkte tydligen ta en öl efteråt. Du kanske vill följa med? Jag kan garantera att det skulle bli trevligt.

Även sågat av Emma, föga förvånande.

Andra bloggar intressant om: Politik, bloggosfären, moral, fildelning, böcker, teknik, internet, Jan Guillou, Ipred.

November 24th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 23 comments

Lidande Liza

Det kan inte vara lätt att vara Liza Marklund.

Först så stjäls hennes böcker på nätet i så stor mängd att hon är tvungen att skriva om det både den 20:e och 27:e januari i år.

Sedan står hon i och med Piratförlaget bakom en sajt där “aspirerande författare ska få lägga ut sina alster”. Sajten får inga pengar för texten, och inte heller författaren.

Resultatet av allt det här gratisarbetet är att hon förra året gick 23 miljoner i vinst. Arma stackare. Jag lider med henne. Alla dessa stölder, ack, ack. Hon kan inte ha många gräsklippare kvar.

Måtte vi få Ipred snart, så att hon kan börja begära ut IP-nummer och stämma alla eländiga bokköpare tjuvar på deras livs besparingar. Hur ska någon annars vilja skriva någonting i framtiden? Det är ju knappast så som Ola Lauritzson säger angående den där sajten, att “Folk älskar att skriva, det är ett sätt att förverkliga sig själv, och folk älskar att synas och höras”. Sicket trams.

Andra bloggar intressant om: Politik, moral, fildelning, böcker, ekonomi, internet, liza marklund.

November 19th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | no comments

Vi är inte emot upphovsrätt

Kan någon förklara vad Bo-Erik Gyberg är ute efter i dagens SvD?

Dels så är det inte så mycket som stämmer med Ricks historia över upphovsrätten (del 1, del 2), och dels så är det ju fortfarande ingen som har argumenterat för “ett internet fritt från upphovsrättsligt skydd”. Det blir himla mycket enklare att föra en diskussion om fildelning i allmänhet och Ipred i synnerhet om antipiraterna faktiskt bemöter de argument vi har och inte hittar på direkta lögner. Visserligen beror det förmodligen på att de inte har några riktiga argument och inte kan bemöta motståndarnas, men det hela börjar bli lite tjatigt.

Det är inte helt lätt att jämföra de två beskrivningarna. Bo-Eriks beskrivning fokuserar nämligen väldigt mycket på den ekonomiska sidan för tryckerierna, medan Rick fokuserar mer på rätten att slippa bli censurerad. Dessutom är det inte så många årtal som är speciellt lika. Jag gillar däremot skillnaden på det här stycket av Bo-Erik:

Först med den franska revolutionens upphovsrättslag 1793 kom den verkliga explosionen av tryckta ord. Envåldshärskarens kontroll av konsten med hjälp av makt och pengar ersattes av upphovspersonens äganderätt till sina verk.

och de här styckena av Rick:

Ordet copyright härstammar från en intern mekanism inom boktryckargillet. Medlemmarna i gillet kom överens simsemellan om vem som hade rätt att trycka (”kopiera”) vilka manus, och detta fördes in i en stor liggare hos London Company of Stationers. Inte nog med att de hade ett monopol som grupp, alltså; de hade dessutom en kartell inom monopolet. [...]

För att åstadkomma detta [=undvika kopior med dålig kvalitet] menade monopolisterna att det borde finnas ett naturligt ägande till något man skrivit, som skulle tillkomma författaren av ett verk. Ett ägande som förbjuder andra att trycka samma verk. Och om det är ett ägande, så kan detta ägande också köpas och säljas.

Ett annat kul stycke av Bo-Erik. På vilket sätt skiljer sig det från hur bokförlag och musikförlag beter sig nu?

Att försöka leva på sitt författarskap blev utsiktslöst. Utbudet av böcker blev begränsat till det som tryckarna lätt trodde sig kunna sälja.

På sätt och vis är “vi måste stoppa fildelningen”-folket lite kul. De tjatar sig blå om hur kreativa de är. De tjatar sig lika blå över att de måste tjäna pengar. Ändå orkar de inte lyfta ett finger för att utnyttja något av sin kreativitet för att faktiskt kunna tjäna de där pengarna, utan kommer gnällande till politiker för att stämma livet ur en hel befolkning. Tja, kul, och kul… Kul som i “det är charmigt att vilja avskaffa yttrandefriheten och hota demokratin”.

Andra bloggar intressant om: Politik, övervakning, censur, fildelning, böcker, ekonomi, teknik, internet, Ipred, upphovsrätt.

November 16th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Simon Singh är tillbaka

På DN idag fanns en artikel om alternativmedicin, med listor på saker som fungerade, var tveksamma, eller ren bluff.

Det var inte så förvånande att homeopati fanns med i bluff-kategorin, men jag blev ärligt talat lite förvånad över att även hitta Shiatsu där. Efter att ha provat det i somras på träningslägret och känt hur enormt skön sådan massage är efter ett hårt träningspass, kändes “bluff” inte riktigt som rätt beskrivning. Ända tills jag såg fortsättningen “… för att bota sjukdomar”.

Det var heller så förvånande, men mest lite glädjande, att saker som meditation och yoga fanns med på “fungerar”-listan, liksom mer handfasta saker som kiropraktik. Den senare har en kusin, naprapati, som jag dock själv föredrar. Den har hjälpt både mig och ett flertal släktingar att få tillbaka rörelseförmågan när man har varit ur form.

Hur som helst var det Simon Singh som hade skrivit en ny bok (inbunden, pocket). Efter att ha läst hans tre tidigare böcker Kodboken, Fermats teorem och Big Bang är jag övertygad om att det är ett par hundra sidor ren njutning. Pedagogiken kommer vara på elitnivå, och beviskedjorna oantastliga. Utdraget ur boken handlar om homeopati, ett av mina personliga favorithatobjekt.

Själv har jag längre försökt förstå var motviljan mot västerländsk vetenskap kommer från. Det är flera av förespråkarna av bluffmetoderna, inklusive några av de som kommenterar DN’s artikel, som försöker med greppet att det handlar om någon “annan sorts” fysik. Eller kemi. Eller energi, eller vilket ord som nu är modernt just då.

De stora skillnaderna mellan riktig vetenskap och trams är att de senare alltid behöver hitta på nya begrepp för att förklara sina resultat, aldrig kan göra några förutsägelser som stämmer, och aldrig går att förena. Magnetterapi har sin typ av energi, homeopati sin, osv. Varje nytt problem kräver en ny förklaringsmodell, och redan där borde man förstå att något är fel. Världen är inte så himla komplicerad. Komplex kanske, men inte komplicerad. Universum har inte specialfall för allting.

Det kanske är så enkelt som författarna säger, att alternativläkarna ger patienterna lite mer tid och empati. Då gör det inte så mycket att deras förklaringsmodell inte håller, och kan genomskådas av dem som helst som har gått ut grundskolan, och väljer att faktiskt använda sina hjärnceller lite grand.

Andra bloggar intressant om: pedagogik, böcker, religion, vetenskap, statistik, simon singh, sjukvård, hälsa.

October 12th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 5 comments

ZMM: Summering del 1

Jag fick som sagt Zen and the Art of Motorcycle Maintenance av Robert Pirsig i present i somras, och tänkte försöka skriva någon sorts recension eller sammanfattning av den när jag hade läst klart den.

Men så läste jag klart den, och insåg att jag var tvungen att läsa den en gång till för att ha någon möjlighet att förstå vad den faktiskt handlade om, så det är jag på gång med just nu. Dessutom lär det inte bli bara ett inlägg om den, utan förmodligen ett helt gäng för att få tid och plats att förklara allt jag skulle vilja förklara (om inte annat för att bättre förstå det hela själv). I vilket fall som helst så verkar det bättre att ha läst Gödel, Escher, Bach först. Den är ju så himla liten och lättläst, så det borde inte vara något problem. *host*

En av de första sakerna boken tar upp är just motorcykelvård, eller snarare vilken attityd man har till teknisk utveckling. Väldigt många äldre, förutom typ min mormor och den där 103-åringen på Facebook, verkar tycka att tekniska framsteg och de förändringar som de för med sig, är något i grunden ont och ska motarbetas. I samma grupp hamnar personer som verkligen inte vill veta hur prylar faktiskt fungerar (vilket är ungefär min inställning till bilar… jag bryr mig inte om hur de fungerar, bara att de fungerar, och jag försöker undvika kontakt med dem så mycket som möjligt).

Vid ett tillfälle i boken så tar huvudpersonen i boken, som gillar teknik och att meka med sin motorcykel, och försöker hjälpa kompisen att åtgärda ett glapp på hans BMW-hoj, med hjälp av lite bortklippt aluminium från en Colaburk. Kompisen får frispel. Dels för tanken på att “förorena” hans fina BMW med en Colaburk, men också, tror jag, för att det plockar ner den där magin som de övermänskliga teknikerna gör, ner på jorden och gör det till något väldigt enkelt och konkret.

Samma konflikt finns t.ex. mellan Linuxanvändare och Windowsanvändare, åtminstone för några år sedan. Det var inte så mycket att Linux var oändligt mycket svårare än Windows, för i ärlighetens namn är det i mitt tycke tvärtom. De enda personer jag vet om som faktiskt kan felsöka en Windowsburk är hyperintelligenta och erfarna killar som har ägnat decennier åt att pula både med Windows och diverse Unixversioner. Alla andra har mer attityden “asch, min dator börjar bete sig konstigt och långsamt, det är bäst att jag ägnar flera dagar åt att göra en total ominstallation av hela operativsystemet”. Att det skulle gå snabbare att lära sig vilket program man läser mail med i Linux än dessa oändliga ominstallationer, går liksom inte in. Det påminner mer och mer om misshandlade kvinnor som stannar hos mannen som slår dem gula och blå som fredagsnöje, med bortförklaringen “men han är ju så snäll egentligen“. Windows är också användarvänligt egentligen.

Det här märks också när man pratar om mjukvarupatent. Motståndarna är oftast personer som vet hur enkel och odramatisk programmering kan vara, medan förespråkarna helst vill se den här magin som på något sätt är en symbol för den onda teknikutvecklingen, inlåst och kontrollerad av företag som Microsoft och Ericsson. Att precis samma sak kan göras lika bra eller ofta bättre av ett gäng privatpersoner, krossar storföretagens förtrollning så fundamentalt.

I vilken grupp som våra nuvarande riksdagspolitiker finns, råder det ju ingen tvekan om. Allting som är ett resultat av forskning och teknisk utveckling, ska begränsas, avgiftsbeläggas, registreras och på alla sätt motarbetas. Jag behöver inte ens nämna några exempel, eller hur? I boken klarar huvudpersonen aldrig av att omvända sin teknikfientlige kompis, trots att denne i tysthet lider av droppande vattenkranar och allt möjligt. Jag vet inte ens om det alls går. De gånger som politiker och företagsledare har ändrat sig, så verkar det alltid vara motvilligt och baserat på insikten att om de håller kvar vid sitt motstånd så kommer de få exakt noll röster/kronor nästa val/år. Som DN och deras Twinglylänkar. Sent, motvilligt, filtrerat, och med samma glädje och entusiasm som som hos en treåring som serveras stuvad brysselkål. Å andra sidan gör det ju ingenting. Det viktiga är att reglerna ändras, för förr eller senare kommer ändå tjurskallarna försvinna och ersättas av yngre och mer teknikvänliga personer.

Å andra sidan måste man både för att kunna uppskatta skönheten hos saker och ting och för att kunna lösa svårare problem, kunna ta ett steg tillbaka och se sakerna i sin helhet, istället för att dissikera sönder dem i detaljer. Men boken är inte slut än.

Andra bloggar intressant om: vetenskap, böcker, programmering, robert pirsig, zen and the art of motorcycle maintenance.

August 17th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment