Mamma hade köpt ett trådlöst nätverkskort som jag skulle hjälpa till att sätta i och få igång. Burken var en Dell, vilket gjorde att det varken krävdes några verktyg för att öppna chassit eller för att ta ut och sätta i PCI-kort. Mycket smidigt.
Det Sweex-kort hon hade köpt hade en tillhörande CD-skiva med drivrutiner. Den sattes i, drivrutinen installerades, och relativt snabbt kom det upp en lista på tillängliga nät. Jag valde deras nät, skrev in lösenordet, något man dessutom var tvungen att göra två gånger (#puckon!), väntade en liten stund, och så hände ingenting. Det blev ingen ip-adress där inte.
Jag provade flera gånger, kollade att jag inte såg fel på 0 (noll) och O (stor olof) osv, men kortet var lika ovilligt att kommunicera som en upphovsrättsjurist hos Sony.
Som tur var har de en dator till, där jag genom att söka på chippet (realtek 8185, som gick att se genom att gräva lite i kontrollpanelen) hos Google hittade en annan drivrutin. USB-minnen är bra att ha, apropå det. Den installerades, och snabbare än den tid det tar att ladda hem en mp3 från Pirate Bay hade datorn nu fått en ip-adress. Vi förstod varför säljaren hade frågat om hon skulle få hjälp med att installera det här kortet.
Å andra sidan har jag ett trådlöst nätverkskort till min server som kör Ubuntu Linux, och det har jag aldrig fått att fungera. Den kan hämta listan på nätverk, men att koppla upp sig mot något av dem fungerar inte. Eller jo, det fungerar med nätverk som inte har något lösenord, men det gör att den blir lite för sårbar för min smak.
Så sammanlagt står det faktiskt 1-0 mellan Windows XP och Ubuntu Linux. *mutter*
Både min MacBook och Nokianalle kunde, inte helt oväntat, prata med det här trådlösa nätverket utan några problem vid första försöket.
Trådlösa nät är praktiska, men de är inte direkt någon barnlek att få att fungera.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, internet, teknik, wlan, realtek 8185, windows xp, ubuntu.
March 7th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
6 comments
Jag upptäckte ju tidigare att Berkeley DB inte klarar av att det är mer än kanske max 100 trådar som samtidigt anropar funktioner i det, utan att prestanda rasar ner till löjliga nivåer. I mitt fall löste jag det genom att samla ihop anropen till 10 trådar med en connection pool, men det kändes mer som en pinsam workaround än en korrekt lösning. Oracle fick därför en fråga om varför det var på det här sättet.
Efter att ha skickat mina testprogram och skruvat på massor av parametrar för att förbättra prestandan, fick jag till slut ett tydligt svar. De höll med om att min pool var ett bra sätt att lösa det hela på.
The slowdown is not caused by a linear search, but by the low-level latching primitives provided by nearly all existing instruction sets. We use these primitives (e.g., test-and-set or locked compare and exchange) to implement mutexes and shared latches. As the number of threads “fighting” for a mutex increases, there is more overhead, both down in the CPU chip’s cache coherency system as well as in the operating system and BDB software above it.
De använder tydligen posix mutexar för den här synkroniseringen. Min pool är gjord med pthread, som uppenbarligen skalar bättre. Det är lite konstigt att de inte redan stödjer pthread i Berkeley DB, men det kanske kommer i en senare version.
Allt det här gäller i Linux, som jag har för mig har just en ovanligt bra pthread-implementation. Saker kan vara annorlunda i andra unixar.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, programmering, teknik, berkeley, oracle, connection pool, linux, pthread.
February 24th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
3 comments
Richard Gatarski skrev nyligen ett blogginlägg där han argumenterar för att man ska ta bort “Matematik” som kärnämne, minska antalet lektionstimmar, och ersätta det med något mer “användbart”. I en intervju med Skolvärlden sa han:
… dom flesta behöver bara 3 % av den matte dom fått lära sig (iofs en siffra huggen ur luften). Alltså, om man typ tvingats lära sig 100 mattesaker i skolan, så är det bara tre man har nytta av efteråt. Visst slöseri liksom. Då är det nog bättre att ta bort 96 saker och få tid att kunskapa om något vettigare i stället.
Att 96 + 3 inte blir 100 blir lite extra humor i sammanhanget, men ändå.
Jag blir bara ledsen när jag läser sådant här, för jag tycker det är direkt tragiskt med personer som tror att allting man lär sig i skolan är fakta som ska vara direkt användbara, helst i kassan på Ica. Egentligen behöver man ju då inte lära sig något annat än alfabetet, så man kan söka på wikipedia. Så är det självklart inte. Man går inte i skolan för att lära sig “kunskaper”.
Till att börja med så finns det ingen onödig kunskap. Alla fakta vi lär oss bidrar till att bygga upp en större och mer stabil mental bild av verkligheten. På det sättet blir det dels lättare att lära sig nya fakta, men det blir också lättare att förstå nya saker. Anledningen är att mer av det nya redan finns i skallen. Ta till exempel “koka vatten”. Att förstå vad som händer när vatten kokar är en ganska avancerad historia, som inkluderar både fysik och kemi (och lite annat, beroende på hur noga man vill vara). Om man sedan ska lära sig vad som händer när någon annan vätska kokar, är 99% av kunskapen redan där. Ju mer man kan, desto enklare blir det att lära sig mer.
Har man lärt sig tio huvudstäder så hjälper inte det för att lära sig namnet på den elfte, men man har förmodligen en lite större förståelse av konceptet “huvudstad” än innan.
När jag gick på universitetet i Umeå så var det någon som undrade varför Datavetenskapliga linjen började med så mycket matte (50%). Svaret från en av lärarna var ungefär “för att ni ska lära er att tänka”. Det låter knäppt, men är i grunden ganska enkelt. Matematik rör sig i en abstrakt värld, liksom programmering. För att bli en bra programmerare är det därför nödvändigt att utan problem kunna röra sig i den här abstrakta världen, och ett av de enklaste sätten att få folk att göra det mentala hoppet är att lära dem massor med matte. Inte för att man har användning av matten i sig, utan för att lära sig byta ut allt man vet om den fysiska världen (gravitation, massors tröghet osv), och föra resonemang och röra sig runt i en abstrakt värld, definierad av helt egna regler. Om man lär sig abstrakt tänkande enbart med hjälp av programmering, är risken stor att man fastnar i ett visst programmeringsspråks syntax. Jag har flera vänner som hamnade i den fällan.
Att kunna tänka abstrakt är naturligtvis ingenting som bara programmerare behöver, det har alla nytta av. De som tror att de bara “behöver” 3% (dvs 3 saker av 100, för er som skolkade på mattelektionerna) av den matte de lärde sig i grundskolan, har bara inte förstått hur den ska användas.
Det är inte konstigare än att det är bra för barn att lära sig krypa när de är små, något som bara vissa typer av soldater har någon faktisk nytta av. Det finns inga normala vuxna som har “nytta” av att kunna krypa, men det betyder inte att det är ett slöseri med tid att göra det som liten.
Med tanke på hur konstigt folk hanterar sin ekonomi så skulle å andra sidan många både behövt ha lärt sig mer matte, och dessutom behövt få lära sig hur den ska appliceras i det dagliga livet. Ett av mina favoritexempel är en sak jag har fått från Cornucopia, nämligen folk som skaffar amorteringsfria bostadslån. Visserligen kan det vara lite klurigt att räkna ut exakt hur mycket högre totalkostnaden blir, men det borde vara uppenbart för alla att den blir det.
Så, dels har man nytta av bra mycket mer matematik i vardagen än vad många tror, och dels så gör resten att vår mentala mappning av världen blir bättre.
Däremot behöver matematikundervisningen i Sverige bli mycket bättre, där har Richard helt rätt. Man behöver i början få se en tydligare koppling till verkligheten, så att det blir lättare att göra det här hoppet till den abstrakta världen. Studenter kommer ju till KTH utan att kunna mer än de fyra räknesätten, enligt flera artiklar i Ny Teknik förra året. Personligen tror jag att det beror till stor del just på det här “vad ska jag med just det HÄR till”-tänket. Antingen så visar det sig senare, eller så har du blivit bättre på att tänka abstrakt. Det är en win-win-situation, så länge som man får tillräckligt många exempel på det förra, för att sluta oroa sig.
Att “matte” inte anses coolt och därför ska tas bort, är helt fel lösning på problemet. Matte behövs, och behöver därför få en bättre image. Som den marknadsförare Richard är borde det vara en trevlig utmaning. När Festis ansågs o-coolt, paketerades drycken om och fick lite ball marknadsföring. Drycken i sig är densamma. Det är snarare något sådant som behövs. Matten behövs, men behöver lite ny paketering och reklam. Innehållet behöver inte förändras för det.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, programmering, ekonomi, vetenskap, pedagogik, richard gatarski, festis, reklam, matematik.
January 24th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
16 comments
Jag brukar tycka att Carl Bildt är ganska bra, men hans senaste artikel i SvD är inget annat än totalt svammel.
Han börjar visserligen bra:
Men det sätter också strålkastarljuset på ett annat problem, nämligen hur bristande säkerhet på nätet kan utnyttjas av auktoritära krafter för att hota användarnas frihet.
Jaha, han tycker att människor ska få kommunicera fritt med varandra? Det var ju lite udda för att komma från moderaterna, som har varit så pigga på att införa Ipred, datalagring och annat otrevligt.
Men till detta kommer försöken att i hemlighet spåra regimkritiker och spionera på dem för att uppnå det som auktoritära och totalitära regimer har strävat efter i alla tider, nämligen att kontrollera undersåtarnas utbyte av tankar, åsikter och idéer.
Det här stycken handlade faktiskt inte om FRA, utan om Kina. Det är lätt att blanda ihop dem, jag vet.
På samma sätt som vi har rätt att kräva att vi kan röra oss tryggt på gator och torg måste vi kunna lita till att det allmänna erbjuder ett grundläggande skydd när vi använder telekommunikationerna för vår mobil- eller datatrafik.
Nu börjar det bli förvirrande. Det är faktiskt ganska stor skillnad på det stöd jag förväntar mig från samhället angående att el och fiberkablar skyddas från angrepp, och att som i Kinas fall spärra “farliga ord” i SMS. Vad “cybersäkerheten” skulle vara annars vet jag faktiskt inte. Kanske att slippa få sina datorer beslagtagna av polisen bara för att de har varit uppkopplade till internet? Sorry Carl, jag känner mig faktiskt inte tryggare av att veta att staten avlyssnar och analyserar allt data som går mellan min dator och någon annans. De personer som tycker det är en bra idé utan att själva vara den som avlyssnar, är välkomna att läsa en liten artikel på Wikipedia.
Vår profil i MR-frågorna ger oss också trovärdighet på ett område som innehåller många viktiga intresseavvägningar mellan å sena sidan användarnas frihet och skyddet för den personliga integriteten och kravet på säkerhet och kontroll för att bekämpa missbruket å den andra.
Här någonstans börjar jag bli lite irriterad. Så Sverige är ovanligt bra på den där intresseavvägningen, när den mest har resulterat i Ipred och Beatrice Ask som pratar om våldtagna spädbarn som motivation att förbjuda tonåringar att ha nakenbilder på sig själva? Nej tack, den där säkerheten och kontrollen har moderaterna bevisligen missförstått helt och hållet. Mary Jensen och Karl Sigfrid har förstått, men tyvärr finns det fler personer i det där partiet.
Det omedelbara målet för detta möte blir att, till rapporteringen inför FN:s råd för mänskliga rättigheter 2011, föda in idéer om hur yttrandefriheten i elektroniska medier ska kunna få ett starkare internationellt skydd.
Så yttrandefriheten i elektroniska medier ska få ett starkare skydd? Hur då? Genom att hemlighetshålla innehållet i Acta? Genom att lagra trafikdata i databaser som kommer att läcka?
Som väntat så är nästan samtliga kommentatorer till artikeln väldigt kritiska, och undrar vad han pratar om. Riv Sönder Och Börja Om, Carl.
Piratpartiet behövs i riksdagen för att reda ut sådan här förvirring, den saken är uppenbar.
Uppdatering: Andra som skriver: Blogge, Mikael Elmlund, Sugbloggen, Svensson, Henrik Alexandersson.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, internet, bodströmsamhället, säkerhet, fra, carl bildt, kina.
January 21st, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
one comment
På jobbet började vi för ett tag sedan använda den gamla hederliga Berkeley-databasen i en av våra produkter. Den har ju många år på nacken och används i alla möjliga Unixverktyg, så det kändes tryggt.
Den första strategin gick ut på att använda flera olika index för att kunna traversera posterna på olika sätt. Framför allt skulle det göra att ingenting behövde läsas in vid uppstart, och i praktiken göra oss helt oberoende av köstorlekar. Sådant är bra.
Att använda olika index från olika trådar samtidigt var dock inte så populärt. Med intensiv trafik så kraschade nämligen alltid programmet ganska snart någonstans inne i Berkeley-koden. Trots support från flera av Berkeleyutvecklarna lyckades vi aldrig hitta anledningen.
Istället bytte vi strategi, och gick tillbaka till minnesbaserade köer istället. Databasen blev därmed reducerad till operationerna “lagra post X”, “läs in alla poster”, och “ta bort post X”. Det blev lite enklare kod och lite bättre prestanda, så det var ok.
När jag sedan började göra en del tyngre stresstester med massor med trådar, började databasen krascha igen. Det verkar inte som att jag har glömt något fundamentalt, som att skicka med DB_THREAD till db->open, vilket innebär att Berkeley DB i den aktuella versionen 4.8 än så länge inte är helt trådsäker. Den är ganska trådsäker, men med några dussin trådar som inte gör något annat än att skapa och ta bort poster, hittar man uppenbarligen något som är trasigt. Förmodligen är det vad som brukar kallas för ett “race condition”, dvs programmet förutsätter att två operationer sker i en viss ordning, men har glömt att säkerställa det.
Det kan som exempel se ut så här. Först finns tråd 1:
- Gör operation A.
- Vänta på att tråd 2 släpper lås Z.
- Gör någonting som tar lång tid.
- Gör operation B.
Sedan tråd 2:
- Gör operation C.
- Släpp lås Z.
- Gör någonting som tar kort tid.
- Gör operation D.
Av det här så vet vi att A sker före B, C sker före D, och att A sker före D.
Däremot så vet vi inte vad som händer först av A och C.
Rimligtvis borde D ske före B, eftersom båda trådarna passerar punkt 2 samtidigt. Här finns då ett race condition, för plötsligt kanske tråd 2 inte får köra på länge, vilket gör att tråd 1 hinner göra operation B innan tråd 2 hinner fram till operation D.
I verkligheten har man sedan kanske något hundratal trådar, en handfull lås, och några hundra operationer som parvis lite slumpmässigt måste göras i rätt ordning. Om det nu var någon som tyckte att det där exemplet lät alldeles för trivialt.
Nu återstår att se vad Oracle säger om det hela. Kanske har jag trots allt glömt någonting, kanske finns det en bugg.
Uppdatering: Oracle har nu bekräftat att de kan reproducera problemet, och har skickat det vidare till utvecklarna. Kul!
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, programmering, teknik, berkeley, oracle, race condition.
January 20th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Jag gick igenom en gammal mailbox, och hittade följande, i en 4 år gammal text. Det är skönt att veta att vi har kommit långt sedan dess.
My distribution of choice is superior in every way to your pathetic distribution of choice. You are the lowest form of loser to think that your worthless distribution could hold a candle to the God-like superiority of my distribution.
My distribution’s superiority is clearly demonstrated by it’s magnificent out-of-the box handling of my obscure feature of choice. Your pathetic distribution doesn’t even support my obscure feature of choice without a course of action so complex that it’s madness to even contemplate it.
Clearly, my distribution of choice will utterly destroy your distribution of choice. This is so certain it is pointless for you to resist it.
Numera är min laptop en Mac.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, humor, linux.
November 23rd, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
3 comments
I ett av mina små Rails-projekt vill jag ha taggar, och hittade efter lite letande acts_as_taggable_redux. Den var ganska cool, och gjorde att flera personer kunde tagga samma objekt, men bara ändra de taggar de hade satt själva. Däremot kunde alla se alla andras taggar. Perfect för community-taggning.
Sedan hittade jag Haml, ett markupspråk för Rails. Extremt kompakt, och mycket vackert.
Jag installerade det, och började på en tom vy. Nähä, “edit.erb not found”. Hallå nu, filen heter edit.html.haml, och eftersom Haml är installerat ska den automatiskt hitta den. Jag googlade som en tok i går kväll, men hittade inga ledtrådar. Att byta railsversion mellan 2.3.2 och 2.3.4 gjorde ingen skillnad.
Till slut skapade jag ett helt nytt railsprojekt, skapade en haml-vy, och självklart fungerade det perfekt. Genom att jämföra filerna med de jag hade i mitt “trasiga” projekt och sedan stegvis kopiera över en fil i taget tills vyn gick sönder, hittade jag till slut den skyldige. Min tagging-plugin.
Visserligen skulle jag behöva slänga ut den pluginen och skriva en egen som använder named_scope istället för en massa komplex SQL, men det är andra saker som är viktigare. Idag dök dessutom en konkurrentsajt upp på nätet, så nu börjar det bli dags att få det hela releasebart. Lite irriterande, för det hade varit trevligt att kunna använda Haml.
Läs även andra bloggares åsikter om rails, ruby on rails, programmering, haml, acts_as_taggable_redux, markup, taggar.
October 9th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
one comment
Jag och flickvännen sedan ett knappt år tillbaka bestämde oss för att skaffa ett gemensamt Ica-kort, för att enkelt och smidigt kunna dela på matkostnaderna. Plus att det ger några vuxenpoäng. De fick en anmälan för en knapp månad sedan, vi fick två nya koder, men inget nytt kort.
Idag ringde jag dem, och det blev lite lustigt.
Först skulle man knappa in sitt personnummer, som vanligt. Sedan sin lilla kod, och efter lite väntande fick jag prata med någon. Det första han frågade efter var mitt personnummer. “Jaha, det där som jag knappade in i ert telefonkösystem alldeles nyss?” svarade jag, men han fick det ändå. Inte bra att mucka för mycket med folk man vill be om information eller tjänster.
Jag förklarade bakgrunden lite snabbt och undrade var det andra kortet var, varvid han sa att han skulle kolla runt lite.
Efter ett tag kommer en annan kille, som hade fått ta över ärendet. Han ville självklart ha mitt personnummer också. Bra system de har där borta, tydligen. Då visade det sig att jag hade tre konton där.
Det första kontot var det som vi nu hade använt i några veckor, där det fanns pengar, och där jag hade ett kort med en kod som fungerade. Bra så. Han skulle fixa ett nytt kort där, så både kortet och en matchande kod skulle komma inom någon vecka. Det tar sig.
Det andra stod jag ensam på, och var förmodligen ett konto som jag skaffade när jag flyttade ner till Stockholm 1995. Det scrappade han, för det var ändå tomt.
Sedan var det konto nummer tre. Där stod jag som “delägare”, tillsammans med … öh … Rita och Mats. Rita var alltså kvinnan jag var gift med när jag bodde i Umeå, men vi skilde oss när jag flyttade ner till Stockholm. Sedan gifte hon om sig med Mats. Det är ju fint att de också har ett Ica-kort ihop, som dessutom var aktivt och användes. Men jag kände inte direkt att jag ville stå med där.
Dags för humorn. Ica kan inte ta bort personer som är anslutna till ett konto, de kan bara lägga till. Alltså var han tvungen att avsluta kontot, och skapa ett nytt åt Rita och Mats. Inom kort kommer de då få ett brev om att kontot är avslutat, och att de ska få nytt konto, nya kort och nya koder. Om de ringer Ica och frågar varför, så får de en förklaring. Det här var visst ganska vanligt, för killen kallade det för en klassiker. Bra system de har där borta. Gissa om jag hade velat se Ritas min när hon får det där brevet.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, ekonomi, ica.
September 28th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
3 comments
Det här den långa versionen av första punkten i inlägget “Saker som suger” från i somras.
Att köpa ett interkomsystem till min motorcykel var enklare sagt än gjort.
I höstas läste jag om Cardo Scala Rider Q2. Enligt specifikationerna ska den klara av att ha kommunikation mellan två enheter på flera hundra meters avstånd, skicka vidare ljud från ens MP3-spelare samt kommunicera över bluetooth med både ens telefon och GPS-enhet. De recensioner jag läste (t.ex. sporthoj.com, motorcycle.com) var mycket positiva, även om det verkade finnas något problem med att få den att prata med både en telefon och en GPS. Jag fick intrycket att det trots allt inte var mer komplicerat än att man behövde para ihop den med den ena före den andra i någon speciell ordning. Verkligheten skulle visa sig vara långt mycket värre.
I våras övningskörde jag privat med två handledare. För att utnyttja tiden maximalt köpte jag ett Q2-set från CDON, där de tog 2500:- för två enheter inklusive mikrofon, hörlurar, osv. De flesta andra tar 3500:- för samma paket, så jag kände mig väldigt nöjd. Det fungerade till en början hur bra som helst. Jag kunde ställa frågor till handledaren när jag var osäker på hur jag skulle köra, och kunde få omedelbar feedback. Att sätta på och ta bort mikrofon och hörlurar från handledarnas respektive hjälmar gick på någon minut.
Interkom mellan enheterna prioriteras lägre än GPS-kommandon, vilket gör att man kan prata med sin handledare, medförare eller passagerare och då och då bli avbruten av ett “sväng till höger om 200 meter”. Några sekunder senare kommer interkom-delen automatiskt tillbaka. Detta fungerade i en knapp timme, och sedan blev GPS’en i min mobil, en Nokia E66, helt tyst. Jag försökte starta om GPS-rutten och manuellt återansluta från telefonen, men den lyckades aldrig återfå kontakten med min Q2.
Jag skickade tillbaka min Q2 till CDON och fick ett nytt exemplar. Det visade sig att den nya betedde sig precis likadant. Jag fick GPS-instruktioner i en knapp timme, och sedan var den död. Nyfiken som jag är så började jag då experimentera lite. Det visade sig att om man tog bort Q2′n från telefonen och gjorde en helt ny ihopkoppling, fungerade det igen. I en knapp timme.
Jag ringde Cardo, som gav följande information: Inte nog med att vissa funktioner inte stöds på vissa telefonmodeller, som t.ex. röstuppringning, att kunna ta emot GPS-instruktioner från mobiltelefoner hade de inte testat. Killen jag pratade med hade aldrig ens hört talas om någon annan som hade fått det att fungera. Han visste bara att det fungerade att ta emot GPS-instruktioner från en Zumo 550 (som är på utgående) eller 660, i det senare fallet om den körde minst version 3.1 av mjukvaran. Garmin Nuvi fungerade definitivt inte alls, eftersom den skickade sina instruktioner på något ovanligt sätt.
I samma veva befann jag mig hemifrån, och skulle använda Nokiatelefonen som modem till min MacBook, också via bluetooth. Det var bara att para ihop dem, lägga in “online.telia.se” som APN, och så var jag online. I en knapp timme. Sedan dog uppkopplingen, och det gick inte att få tillbaka den. Efter samtal till supportavdelningarna hos både Telia, Nokia och Apple upptäckte jag att om jag tog bort bluetoothkopplingen helt, återställde alla filer i katalogen /Library/Preferences/SystemConfiguration/ från en sparad kopia och sedan la in den igen, gick det att få tillbaka uppkopplingen. I en knapp timme.
En kille hos Nokia, som verkade ha specialiserat sig på bluetooth, lyckades till slut komma med en trolig förklaring. Det finns fyra företag som skriver och säljer bluetoothstackar, nämligen Microsoft, Toshiba, Broadcomm och Widcom. Nokia använder den från Microsoft, och Apple den från Broadcomm. Att alla är “2.0″ är ointressant, för i det här läget har de utvecklats så mycket åt varsitt håll att de är bitvis helt inkompatibla. Enklare saker som t.ex. röstsamtal fungerar, men mer avancerade saker som GPS-instruktioner och röstuppringning fungerar antingen bara ibland eller inte alls. Jag ringde Cardo som tyckte att leverantören av bluetoothstack var “proprietary information” och vägrade svara. Telefoner från LG, Motorola och Samsung skulle förmodligen fungera bra. Jag ringde Samsung för att fråga vilken stack de använde, men de skulle behöva skicka frågan vidare till Korea, och var tveksamma till om jag skulle få något svar.
Att få något företag att byta bluetoothstack känns orimligt, utan det enda man som konsument nu kan göra är att undvika bluetoothprodukter helt och hållet tills dess att de här fyra har pratat ihop sig och skapat en gemensam standard som faktiskt fungerar. Att alla företag som tillverkar saker som sägs kunna prata bluetooth ändå vägrar ta något ansvar för att de fungerar med något annat än företagets egna produkter, är därför förmodligen på grund av att de olika varianterna på bluetooth faktiskt inte är så bra på att prata med varandra. Det finns trots allt både trådbaserade headset och sladdar för att koppla mobilen till datorn.
Om man ändå vill ha ett komsystem till sin motorcykel är läget värre. Hos MC-varuhuset säljer de ett system från Motosonic, men som bara klarar något dussin meters avstånd. Oanvändbart om man har varsin hoj, med andra ord. De har också en sladdbaserad lösning, men som kräver fast installation på hojen, och tydligen kostade så mycket pengar att jag inte ens kunde få en prisuppgift. Det ska även finnas ett system som heter Interphone, men att hitta någon som sålde det här i Sverige var enklare sagt än gjort. Det fanns också ett par system som bara fungerade med en viss hjälmtyp. De vettiga alternativen till Cardo är alltså inte så många.
Till slut så hittade jag Interphone F4, som är den senaste modellen från Cellular Line, hos MC-varuhuset här i Stockholm. De gick på 2290:- / styck, så de var lite dyrare än Cardon. De hade inga exemplar inne, utan fick specialbeställas. Cardon åkte därmed tillbaka till CDON, som skickade tillbaka mina pengar inom några dagar. Strålande.
Interphone-systemet har märkbart mycket stabilare blåtand än Cardon. Att para ihop de två jag köpte, min och flickvännens, gick klockrent. Varje enhet kan paras ihop med två telefoner, så sammanlagt är de två enheterna nu parade med tre olika telefoner av helt olika årgång och modell. Att ta emot samtal har vi testat med två av telefonerna, och det fungerar perfekt. GPS-instruktionerna kommer fram utan problem, timme efter timme. Mjukvarumässigt är den som en modern Linuxserver, där Cardon mer liknar Windows 95.
Hårdvaran är däremot inte lika kul. Cardon hade en lång bom-mikrofon som satt fast i hållaren som man skruvade fast i hjälmen, vilket gjorde den väldigt stabil. Mikrofonen på Interphone sitter på ena hörluren, vilket gör det mycket vingligare. När man har hjälmen på huvudet så är det ju svårt för hörluren att ramla av, men ändå. Hörlurarna är dessutom mycket tjockare än Cardons, vilket gör att de lätt skaver mot öronen om de inte sitter helt perfekt. För slutna hjälmar har de en version där mikrofonen sitter med en tejp, vilket verkar fungera lite bättre. Istället för den inbyggda kontakt som Cardon hade mellan enheten och hjälmfästet, sitter paketet med mikrofon och hörlurar till F4 via en liten sladd som man trycker in på undersidan. Den är inte heller jättebra gjord, vilket gör att det då och då knäpper och brusar lite när det glappar.
Om man har en Zumo och förmodligen inte använder telefonen när man kör, så är nog Cardon ett bättre val. Själv är jag mest glad att det faktiskt fanns en konkurrent med stabilare mjukvara.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, datorer, teknik, blutooth, cardo scala rider, interphone f4, headset.
September 14th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Efter ett litet missöde för några veckor sedan så vägrade servern boota. Jag lyckades få liv i den igen genom att koppla hårddiskarna till en annan dator, men på det hela taget så blev det inte så vackert.
Efter att ha köpt en antistatmatta så var det då idag dags att flytta över allting till det chassi där servern hör hemma. Det har rejält med plats för hårddiskar, ett bra nätaggregat, lufthål överallt, plats för massor med fläktar, och är allmänt bättre. Jag rensade lite bland kablarna, så nu ser det lite vettigt ut igen. Ja, det är helt tomt uppe till vänster eftersom jag inte har några dvd-spelare eller dylikt. Jag skulle dessutom gärna vilja ha plats för en stor fläkt mellan de två staplarna med hårddiskar, men det verkar fungera bra ändå.
När jag kommer på en bättre affärsidé och får in massor med nya pengar, så ska jag köpa ett nytt moderkort som inte är ett par år gammalt, lite nya hårddiskar och så, men det här får duga ett tag till.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, teknik.
August 30th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
4 comments
« Äldre |
