Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Ny disk

Jahapp, då är hårddisken på servern som kör RSS/Ping utbytt. I början gick det ganska bra, eftersom det fanns lediga kablar för både ström och SATA, och datorn sedan bootade fint. Den har två partitioner, och båda är backupade till en annan dator. Lite fdisk, mkfs och “rsync -av”, så var grunden klar. In i nya diskens /etc/fstab för att ändra vilka partioner som skulle användas, men så var det ju det där med Grub. Jag hatar Grub.

Jag googlade ganska mycket, och kom fram till att den “grub-install” och eventuellt en “update-grub” skulle räcka. Stäng av, ut med gamla diskens sata-kabel, omstart. Grub går igång, men stannar omedelbart med ett “error 21″. Väldigt hjälpsamt. Tydligen betydde det att den inte hittade den disk den ville ha.

Mer googling, utan resultat. Lite väl många träffar var svar av typen “men den där distributionen är ju mer än ett ÅR gammal, varför kör du sådana antika saker?”. Tröttsamt. Nya försök, fortfarande error 21. Vid något tillfälle gick inte Grub igång alls, men det löste sig när jag kopplade bort några diskar som ändå inte användes längre. Att köra chroot först, för att på det sättet tvinga Grub att bara se den nya disken, funkade inte. Inte ens med några “mount –bind” för /dev och sånt. Den letade fortfarande efter den gamla disken.

Grub har en konfigurationsfil som börjar med en stor “automatgenererad, ändra inte i den här”-varning. Alltså ändrade jag i den, och la till ett entry som sa att den skulle boota med samma kernel och grejer som vanligt, men med nya disken som root-partition. Det funkade faktiskt. Grub kom då från gamla disken, men hela filsystemet låg på den nya. En ny grub-install, reboot med gamla disken urkopplad igen, och tada! Grub gick igång från den nya disken, hittade sin konfigfil, och fick igång Linux.

Gamla disken hade fått läsfel, så MySQL-databaserna fick jag skapa om från backuper, men sedan var allt igång igen. Det hela tog bara fyra timmar, hurra. Jag gillar verkligen inte hårdvara.

Att alla diskar monterades via UUID var förresten en väldigt bra idé. Tack vare det kunde jag koppla in och ur diskar hur jag ville, utan att monteringspunkterna ändrades. Om disken hette /dev/sda eller /dev/sde spelade ingen roll, för det namnet användes ju inte ändå.

August 21st, 2016 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Plex

Att kunna ladda ner film och tv-serier från internet är kul. Att se dem på en liten datormonitor, not so much. För ganska många år sedan var lösningen att koppla två sladdar, en för bild och en för ljud, mellan datorn och tv’n. Det är ok med en stationär dator, men har man en laptop eller vill komma åt sambons filer, blir det en massa trasslande med sladdar fram och tillbaka.

Nästa steg blev då att lagra filerna på en Linux-server, så slapp man frågan om vem som hade laddat ned vad. Med en liten mediaspelare typ WDTV, eller Apple TV om man är på det humöret, blev även ens vanliga dator fri. Numera pratar allting HDMI, så det bara behövs en sladd istället för två. Det funkade bra ganska länge, tills WDTV’n inte bara tappade kontakten till servern då och då, utan även totalhängde sig ibland så det enda som hjälpte var en full powercycle. Exemplar nummer två betedde sig likadant. En Apple TV löser ungefär samma problem, men hanterar färre filformat. Det är osäkert hur stor roll det spelar i praktiken.

Linux-servern hade nu blivit utbytt mot en Synology DS414 (“4” = 4 diskar, “14” = modellen kom 2014), vilket gjorde att saker flöt på bättre. Att konfigurera upp en Sambaserver i Linux var visst inte så enkelt.

Vi tröttnade till slut på WDTV’n och dess hängningar och lät en hallonpaj få bli tv-dator. Synologyn fick server-delen av Plex, och hallonpajen körde klienten. Med en liten flirc-plopp som låtsas vara ett usb-tangentbord gick det att fortsätta använda WDTV’ns fjärrkontroll. Plex tar över hela hallonpajen, så för att kunna fortsätta ha en att leka med köpte jag en till, och satte båda i ett fint chassi (förevigad hos Instagram).

Hallonpajer vill ha 2A, och efter att ha jagat runt lägenheten efter tillräckligt bra USB-adaptrar gav jag upp och köpte en grej med 6 portar från r-pi.se. Egentligen borde jag köpa en till för att ha med på semestrar.

Öppnar man uPNP i sin router kommer man åt filerna i Plex även utifrån. Det finns klienter för mobiler och surfplattor (om man har betalkonto), så man kan strömma musik till sin telefon eller vad man nu vill göra. Plex vill ha en primär användare, och sedan kan man lägga till fler personer i samma hushåll som kan ha sina egna inställningar. Dessutom kan man lägga till gästkonton, om man vill dela med sig filer till andra. En kul grej var autentiseringen mot servern. Istället för att behöva skriva in ens lösenord, som för tv-appar är ganska bökigt, visar klienten en kod som man skriver in på webinterfacet mot servern. Mycket smidigt.

För att inte behöva skicka onödigt mycket data över nätet kan Plex-servern koda om filerna i realtid beroende på vad det är för klient. Det var dock lite jobbigare än vad DS414 klarade av, och eftersom den dessutom började bli full byttes den ut mot en större och snabbare DS1815 (2015 års modell, 8 diskar internt plus 2 gånger 5 = 10 diskar i separata expansionslådor). Som bonus kan den även fungera som TimeMachine-server, så vi kan få våra datorer backupade utan att böka med glappande USB-kontakter. Det finns NAS-servrar från andra tillverkare som också kan köra Plex, men alla som har en åsikt i frågan verkar vara överens om att Synology är bäst.

Jag hade hoppats att 8 TB-diskar skulle hinna komma tills det var dags att shoppa, men sådan tur hade jag inte. Seagate har en “Archive”-variant, men de verkar vara allmänt värdelösa. Undvik dem. Istället blev det 4 diskar på 6 TB, som i Raid 6 (dvs checksummor på två diskar) ger ungefär 11 TB. Sedan är det bara att lägga till en eller två diskar i taget, så bygger Synologyn om raiden utan att ens behöva gå offline. Med hotswap dessutom. Det är fortfarande bara 2 diskar som används för checksumma, så man får 100% utväxling på de nya diskarna. Lagom till att vi har fyllt 33 TB vill man nog uppgradera NAS-burken ändå, så kan man börja om med nya diskar där. Det hade gått att behålla de tidigare diskarna och bara köpa fler till den nya servern, men då hade vi slagit i taket ganska snart igen. Dessutom kan den gamla servern nu få fortsatt liv på annan adress.

Lagom till att jag konstaterade att jag inte hade något mer att byta ut just på den här fronten dök Pine 64 upp. För halva priset av en hallonpaj får man där högre fart och 4K-video istället för “bara” 1080p, dessutom med lägre strömförbrukning. Förhoppningsvis i alla fall, den ligger nu på Kickstarter med beräknad leverans några månader framåt i tiden. Inte för att det finns någon tv i hushållet som klarar mer än 1080p, men ändå. Principen.

December 12th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Generation 64

Även om jag själv använde en ABC 80 och en Spectravideo 328, kändes det naturligt att förbeställa boken “Generation 64” när jag hörde talas om den, eftersom det ändå fanns många Commodore 64 i min omgivning. Ganska tidigt i texten dyker just ABC 80 upp som en av de maskiner som beredde väg för C64, vilket var kul att se.

Pedagogiskt och fint börjar boken med en ordlista. Redan där märks det att författaren vet vad han pratar om. Urvalet är bra, och beskrivningarna både korrekta och relevanta. Inget “modermodemet, det som är själva hjärtat i hårddisken”-trams.

Boken är därefter framför allt en samling personporträtt av mer och mindre kända människor, hur de kom i kontakt med C64 och vad de gjorde med den. Många igenkännande skratt blir det, minst sagt. Som det där att sitta med tidningar och rad för rad skriva av programkod.

Några av kommentarerna i de här porträtten sticker ut lite extra. Framför allt är det många som nämner kunskapstörst, olydighet och viljan att hitta och övervinna maskinens gränser. De kunde utforska, experimentera och lära av varandra, dessutom utan minsta risk att något skulle gå sönder. En reset-knapp senare så var ju allting återställt. Hand i hand med det följer att den här världen är en ren meritokrati. Gör du bra grejer, får du ökad självkänsla och stiger i aktning hos andra. Ålder, kön, utbildning, bostadsort osv, är irrelevant. Hårt men rättvist, på något bra sätt.

Även på andra sätt lärde sig folk saker som kom till nytta senare i livet. De som drog nytta av att floppydrivern 1541 hade en egen cpu och minne lärde sig parallell programmering, och de som var med i grupper för att knäcka spel och göra demos, lärde sig att arbeta i team. De som börjar med att rita grafik pixel för pixel, får förmodligen en annan förståelse och känsla för sådant än om man börjar med en modern version av Photoshop. Ägnar man flera år åt att analysera cpu-cykler i handjagad maskinkod, får man ju alldeles uppenbart en annan känsla för prestanda och skalbarhet än om man börjar med Lisp.

Ja, jag har sedan länge lite extra respekt för personer som ägnat dagar och nätter, i vissa fall innan de knappt var tonåringar, till att kartlägga och lära sig det regelverk som en sådan här maskin representerar, och sedan ännu fler dagar och nätter åt att hitta sätt att utnyttja dess styrkor och hitta workarounds för dess svagheter. Jag gillar den nivån på passion och viljestyrka. Visserligen har jag inga siffror på det, men jag har en bestämd känsla av att de som låg långt fram här, även har en bra position i samhället som vuxna.

Bokens formgivning är riktigt snygg, och författarens kärlek och respekt för C64 går inte att ta miste på. Nostalgifaktorn är ibland enorm. Tänk filmen “Radio Days”, ungefär. Plus att den handlar om folk som var mer eller mindre som mig själv under mina tonår.

Det som ju kan vara värt att fundera på är vad det finns för motsvarande miljöer för dagens barn och ungdomar, det kommer ju behövas bra programmerare även i framtiden.

September 28th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Från Dropbox till BitTorrentSync

För ungefär två år sedan började jag använda Dropbox. Först för att få tillgång till foton som en annan person hade tagit, och därefter dels för backup av diverse källkod och dokumentation, och dels för backup av foton jag tagit med mobilen. Det är ganska skönt att slippa bråka med sladdar, FileSync-program och annat trist. Så fort mobilen hittar ett wifi tuggar den en stund, och så ligger fotot i molnet och strax därefter på lokala disken på datorn hemma.

Eftersom allting lagras i molnet, kostar det pengar om man vill synka mer än ett par GB. Man får mer utrymme när man får andra att skaffa konton, men det hjälper inte så långt. Att det har blivit dags att lämna dem blev mer aktuellt när de började scanna filerna för upphovsrättsintrång. Jag gillar inte sånt.

Hos Wil Wheaton läste jag idag om BitTorrent Sync, som lät intressant. Där fungerar saker och ting ganska annorlunda.

  • Filer skickas direkt mellan klienterna, så synkar man bara till laptopen som ligger avstängd i ryggsäcken händer exakt ingenting.
  • Varje katalog som man vill synka, lever sitt eget liv. Istället för en gemensam baskatalog för allt, kan jag synka mobilfoton till laptopen och källkod till en katalog på filservern.
  • Självklart kan jag välja om katalogen ska delas ut med skrivrättigheter eller bara läsrättigheter, om jag vill skicka innehållet till någon annan.

Binärer finns för alla relevanta plattformar här. Dokumentationen är ingen höjdare, men det finns en någorlunda komplett pdf.

För att till att börja med ta över Dropbox-katalogen på Macen krävdes följande, när binären väl var installerad och startad.

  1. På “My Sync”-fliken, klicka på “+ Add Folder”.
  2. Klicka på “Generate”, för att skapa en ny nyckel.
  3. Välj Dropboxkatalogen, och klicka på Ok.

På Linuxservern var det lite struligare. Den tar-fil som finns på nedladdningssidan innehåller en binär och en licens-fil, så det packas lämpligen upp i en temporärkatalog, och så flyttar man binären till något bra ställe. Det är en ren gui-lös server, vilket gör att man måste ha en konfigurationsfil. En sådan skapas med “btsync --dump-sample-config“. Den intressanta delen ligger under “shared_folders“. Där finns “dir“, vilket i mitt fall är Dropbox-katalogen, och “secret“, som är katalogens nyckel. För att få den, väljer man katalogen i Mac-appen, och klickar på “Info”. Då finns dels en “Full access secret”, och dels en “Read only secret”. Eftersom filer ska synkas åt båda hållen, använde jag den första. Vill man ha en enkelriktad backup används den senare.

Sedan drar man igång det hela med “btsync --config /path/till/config-filen“. Helst från /etc/rc.local, eller vad man nu har för init-system.

På mobilsidan var det lite förvirrande. Appen har två flikar, “My Sync” och “Backup”. För foton börjar man på “Backup”-sidan, klickar på ikonen för att lägga till en katalog, och letar upp sina foton. Mina fanns under “/storage/sdcard0/DCIM/100MEDIA“. Under katalognamnet syns då ett mycket irriterande “0 devices online”. Man klickar på kugghjulet, väljer “Share folder”, och får då en QR-kod som man kan scanna, eller skicka via valfri app, t.ex. som mail till sig själv.

Sedan går man tillbaka till sin desktop-app, och väljer “+ Add folder” igen. Istället för “Generate”, kopierar man nu in den kod som man nyss mailade. Med Dropbox kopierades fotona till en underkatalog till dess baskatalog, men det går inte nu. Istället valde jag en ny katalog under “Pictures”. Efter att ha klickat “Ok” får mobilen kontakt med datorn, det står “1 devices online” (för det är jättesvårt att göra en if-sats om antalet är 1), det tuggas en stund, och efter att ha klickat i “Auto-start” under “Settings”, hålls allting synkroniserat.

Vill man synka foton från två mobiler, eller som i mitt fall både från mobilen och surfplattan, måste de synkas till varsin katalog på datorn. Att byta destinationskatalog går inte, så vill man ha filerna någon annanstans måste den först tas bort, och så får man börja om från början med “Share folder”.

Det är lite mer att tänka på, och kräver lite mer planering kring vad man egentligen vill kopiera vart, men det känns helt klart som ett stort steg framåt.

April 15th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

E-böcker

Varning för aggroblogg.

Jag fick mail av Adlibris att Mattias Boströms bok om Sherlock Holmes nu var “Definitivt Slut”. Öh, den släpps inte förrän om ett par månader, puckon. Dessutom var det andra gången som de försökte med samma sak, på just den boken.

Så råkade jag kolla på deras Topp 100-lista, och hittade flera böcker som jag skulle vilja läsa (som straff för att de är klantiga tänkte jag uppenbarligen ge dem mer pengar…). Flera av dem fanns dessutom i eboks-version. Det fanns även en lista på vilka format respektive bok fanns i. Tyvärr stod inte vilka format den INTE fanns i, vilket gjorde informationen näst intill värdelös. Den hjälpsida som länkades till, verkar vara skriven av någon som inte har någon som helst koll, för det lät mest som “följ de här femtioelva stegen, installera appar på både datorn och på plattan, köp dessutom helst ny hårdvara från oss, koppla ihop allting och kopiera kors och tvärs tills du blir gråhårig, så ska det nog kanske eventuellt funka med en eller annan bok, åtminstone på udda torsdagar när det är fullmåne”.

Det är möjligt att de uttryckte sig lite mer specifikt än så, men blandningen av instruktioner för Windows och Mac, flera olika plattor och flera olika bokformat, var mer än jag orkade med. Speciellt som jag snart kanske ska köpa en ny platta, behöver lämna in min nuvarande laptop på service, så småningom kanske köper en ny desktop, osv. Plus att jag vill kunna låna ut en del av böckerna till flickvännen.

För Många Format.

För Många Plattformar, både hårdvara och mjukvara.

För Jävla Mycket DRM-trams.

Jag Orkar Inte Bry Mig.

Jag förväntas alltså lägga en halv kväll på att installera program, regga mig hos ADOBE av alla ställen, och sedan mest bara hoppas på det bästa, med femtioelva instanser som alla kommer skylla på varandra om det inte funkar? Jo, men tjena. Troligt. Det skulle bara ha negativa effekter på mitt blodtryck.

Jag har en handfull olästa döda-träd-böcker redan, så jag nöjer mig med att lägga till de här nya titlarna på önskelistan till nästa jul eller nåt. Eller så finns de kanske i ren DRM-fri PDF i en bukt någonstans.

Lös problemet någon gång, era eboksklåpare. Tills dess tänker jag inte ge er en spänn.

Tillägg:

Jag hittade en av böcker som just epub, det format som skulle funka allra, allra jättebäst. Jo då, klickar man på filen så kommer Adobe-programmet upp direkt, och det är bara att börja läsa. Klockrent.

Men att skicka den till plattan gick inte. Via USB fick datorn ingen kontakt med den alls. Jag connectade med bluetooth, men att skicka filen den vägen gick inte heller, däremot föreslog den att jag skulle skicka filen till tangentbordet eller trackpaden. Jag skickade den till min webserver, men webläsaren visade då upp filen i hexkod. Eböcker är jättesmidigt.

June 1st, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 10 comments

Rosetta Stone bekräftar Logitech-fail

Jag  kontaktade Rosetta Stone angående problemet med mitt Logitech-headset, eftersom det trots mekande med LineIn och Soundflower nu plötsligt vägrade att fungera. De hade support via ett chatverktyg på sin websajt, där jag fick kontakt med en person som lovade att kolla upp om det var ett känt problem. Han återkom några timmar senare via mail:

I would like to inform you that Logitech and MAC; Rosetta Stone is not a good combination. We have heard a lot of issues with this brand.

Try using a different brand.

Så enkelt var det med det.

Nu återstår ju att se vad man gör med ett i princip oanvänt headset, som tyvärr tillhör kategorin med prylar som man inte kan lämna tillbaka. Skänker till bättre behövande? Säljer på Blocket (nypris 395 kr, blir liksom inget kvar efter “begagnat”-rabatt och frakt)? Lägger i en låda, glömmer bort, och slänger nästa gång man flyttar? Ja, det är lite bittert att man måste köra trial-and-horror på sådant här. Dyrt i längden, liksom.

Som tur var så verkar det som om hörlursuttaget på min MacAir funkar som på en telefon, så att man kan ha ett headset med 3,5 mm-plugg och få en fungerande mikrofon den vägen. Där var alternativen fler, och det hela känns mer riskfritt.

January 16th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Rosetta Stone vs Logitech

Jag började nyligen använda Rosetta Stone, för att lära mig ett nytt språk. Förutom att läsa och lyssna så finns även en ganska bra taligenkänningsmodul, som gör att man kan träna på uttalet lite grand. Att den ändå godkänner en del saker jag säger trots att jag missar lite bokstäver här och där, och plötsligt godkänner något jag har sagt (i mitt tycke) exakt likadant flera gånger, är en bisak.

Jag började med datorns inbyggda mikrofon, men vissa ord vägrade den godkänna. Så jag skaffade ett headset med mikrofon. Eftersom nuvarande datorn inte har någon mikrofoningång, blev det ett USB-headset. Tyvärr satt det lite obekvämt på mig, så flickvännen fick ta över det. Jag begav mig ut på jakt igen, och hittade ett någorlunda billigt Logitech-headset.

Ljudet funkade bra, men när Rosetta skulle ställa in nivån på mikrofonen, tvärstannade den. Det enda som gick var att avsluta programmet och starta om det. Jag googlade och hittade ett inlägg hos Apple. Man skulle installera Soundflower och LineIn, så att ljudet från mikrofonen skickades via LineIn till Soundflower, och därifrån till Rosetta. Jag provade lite mer, och upptäckte då att det enda som verkade behövas var att man i “Audio MIDI Setup”, som fanns i Soundflowers meny högst upp på skärmen, ändrade så att Logitechs mikrofon gick på 32 kHz istället för 16. Då gick mikrofontestet i Rosetta igenom utan problem.

Jag startade en av “prat”-modulerna, varpå den tvärstannade igen. Av någon anledning som jag ännu inte har hittat, så var mikrofonen återställd till 16 kHz igen. Dafuq? Att ändra tillbaka den hjälpte inte, för den återställdes alltid efter 10-20 sekunder. Det borde kunna gå att låsa det här värdet, men jag fick det aldrig att fungera.

Alltså fick LineIn vara med och leka igen. Mikrofondelen av “Soundflower (64 ch)” var på 44.1 kHz, och stannade snällt kvar där. Det är lite pill att starta om LineIn-saken varje gång, men det funkar i alla fall. Kanske dags för ett litet AppleScript…

January 10th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Dropbox i Linux

Lite av en slump har jag ett dropboxkonto sedan i våras, om än ganska oanvänt. Under NaNoWriMo roade jag mig med att ha textfilen i dropboxkatalogen, så kunde jag enkelt byta dator att skriva på. Avsluta Scrivener på ena burken, starta på andra, fortsätt skriva. Dessutom var den praktisk när jag behövde kopiera lite routerconfig nyligen, och håller en kopia på mina mobilbilder.

Nu kändes det som att det var dags att dra igång Dropbox på linuxservern också, för att börja kunna ha automatisk backup på lite källkod och annat. Att bara köra “apt-get install dropbox” gick tyvärr inte, så jag surfade iväg till dropbox.com, och hittade en sida med nedladdningslänkar.

Att starta ”~/.dropbox-dist/dropboxd” gick inte på grund av syntaxfel. Å andra sidan var det ändå bara ett litet shellscript som inte gjorde så mycket, så jag drog igång binären direkt istället. Då bad den mig surfa in på en URL under dropbox.com, som i sin tur bad mig skriva in mitt lösenord igen.

Strax därefter skrev den ut att den hade kopplat upp sig mot mitt konto, och sedan var konfigureringen klar. Ett klick på en URL. Färdig. Inte en enda konfigfil att pilla i. Det går faktiskt inte att göra det enklare än så.

För att den skulle starta automatiskt la jag sedan till den till min Monit-konfig:

check process dropbox with pidfile /min/hemkatalog/.dropbox/dropbox.pid
start program = "/min/hemkatalog/.dropbox-dist/dropbox"

I och med detta kommer den startas automatiskt varje gång datorn bootar om, och startas om om den skulle dö.

Nu ska jag bara försöka bestämma mig för vilka 25 GB med saker som förtjänar att ligga synkade, och vilken apparat som ska ha vad.

December 12th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Historien om min Garmin Zumo 660 GPS

Förra sommaren eller nåt så läste jag några recensioner om olika varianter på GPS att ha till sin hoj. Den bästa var alltid Garmin Zumo 660. Det är tydligen den som även är BMW’s “egna”. Så, i våras beställde jag en.

Det tog lite tid att vänja sig vid mjukvaran (RoadTrip), men till slut hade jag ritat upp en liten rutt. I med USB-sladden, och så valde jag “Send to GPS”. Både på högerklick på rutten, och genom att välja den och klicka på motsvarande knapp högst upp. Sedan startade jag om apparaten utan sladd, och gick in på “Mina Rutter”. Nope, ingenting.

Mail till Garmin Support, som sa att jag måste välja “Min Info” – “Importera Data”. Vid det laget hade jag gjort en rutt till. För den ena så fick jag ett felmeddelande om att den var för lång (tack för att den inte sa någonting vid exporten), och för den andra sa den bara “asch, det gick inte”.

Fler mail. Fick tips om att uppdatera mjukvaran i apparaten. Jag provade även deras andra program “BaseCamp” efter att ha kollat i deras forum, med lika dåligt resultat. De tyckte att jag skulle prova att exportera från en windowsdator, men det är ganska få windowsinstallationer på min MacBook, så det lät jag bli.

Till slut gav de upp och bad mig skicka in den till dom. Jag skrev i min RMA att det inte gick att exportera rutter till den, och att alla detaljer fanns i ärende si-och-så.

Det gick några dagar, och så plötsligt står det status “Inga fel funna”, och att den var på väg tillbaka. Jag ringde, han jag pratade med skulle prata med servicekillen, och se om de kunde titta på den igen. Nästa dag ringde jag igen, och då hade den redan blivit skickad dagen innan. Första killen blåljög alltså. Väldigt uppskattat.

Det korkade, lata, jävla ärkepucko till servicetekniker som hade tagit hand om min GPS, hade inte ens letat upp det ärende jag refererade till. Istället hade han kopplat den till sin windowsburk, provat att exporta en rutt vilket hade gått bra, och sedan avskrivit alltihop. Det minsta man kan göra innan man slösar en vecka på postgång om man inte hittar något fel är väl att ringa kunden, innan man skickar iväg den? Och kanske läser hela felbeskrivningen, så man förstår vad som faktiskt är fel? Visst, jag har också svarat lite snabbt på supportmail någon gång, men då kommer ett snabbt “fast vi menade så HÄR”, och så börjar man om. Att nu behöva skicka tillbaka apparaten igen, skulle göra att det skulle gå minst två veckor till innan jag skulle få tillbaka den. Kanske mer.

Till slut lyckades jag få prata med en person som hittade en lösning. Att välja “Send to GPS” i högerklicksmenyn funkar ju inte. Att klicka på den knappen funkar inte. Däremot gick det att högerklicka på sin rutt och välja “Copy”, klicka på GPS’en, och sedan i Edit-menyn välja “Paste”. DÅ skickades rutten över på rätt sätt. Det roliga var att när man gjorde så här så krävdes minsann inget importsteg, vilket inte heller krävdes när man kördes windows.

Nåväl. Jag kunde efter en månads mailande och ringande rita rutter på datorn och få över den på GPS’en, om än på ett lite udda sätt.

Så idag skulle jag fixa en rutt igen. Det tog en stund innan vi blev sams, men till slut blev det en vettig väg (nej, om man ska åka från Södermalm till Linköping så är INTE rätt väg att åka via Enköping). Copy, Paste, omstart… och ingenting. Där fanns minsann ingen rutt. Däremot fanns nu Importera-menyn, och ett par exportförsök senare låg faktiskt min rutt där. Varvid GPS’en roade sig med att tvärdö och starta om, gärna med ljusstyrkan neddragen till minimum, mitt under importen. Det tog nog minst en halvtimme innan rutten var korrekt importerad på GPS’en.

Ja, 660′n är bra på att kommunicera både med min telefon och headset, är både vattentät och annat. Helt ok hårdvara, och den hittar GPS-signalen relativt fort. Att rösten uttalar “E4 N” som “E 4N” är lite förvirrande, men nöjer man sig med att titta på skärmen går det bättre. Nokia GPS-röst är ofantligt mycket bättre här. Men mjukvaran i apparaten, liksom Garmins Macprogram, är under all kritik. Jag hittar verkligen inte ord på hur oanvändbart sämst de är. De är alltså inte “väldigt dåliga”, de är “väldigt sämst”.

Det som stör mig så mycket med det här är att Garmin är ett företag med många år på nacken. Vid det här laget borde de klara av att göra prylar som fungerar.

July 2nd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Grekisk telefonröstning

För tredje året i rad så stod vår mjukvara EMG för hanteringen av SMS-röster i den grekiska uttagningen till melodifestivalen. Jag skrev lite om det första året, men tydligen missade jag att skriva någonting förra gången.

I år hade de köpt en ny server, så vi hjälpte till att flytta över mjukvara och konfigurationsfiler. Vissa saker hade ändrats, så det har blivit en del pillande och testande fram och tillbaka. Till slut verkade allting fungera, med bra prestanda.

De hade avtal med tre operatörer. Den ena skulle använda en ny uppkoppling, men detaljerna var inte klara förrän i går morse. Lite småstrul senare så funkade även det, så 16.30 begav jag mig hemåt. Programmet skulle börja 21.00, så det kändes bra.

Halvvägs hemma så kollar jag läget i mailboxen, och ser att sms från den här tredje operatören plötsligt inte fungerar. Innehållet ser konstigt ut i logfilerna, och rösterna räknas inte. Skoj.

Det enda sättet att testa var att min kontakt i Grekland, som jag nu hade i en skypechat, fick skicka premium-sms för 5 kronor styck varje gång. Jag avslöjade att det var min ondskefulla plan för att ruinera den grekiska ekonomin (som om den behövde hjälp med det), men några kodändringar och konfigurationsändringar senare så gick allting igenom igen. Klockan närmade sig då halv åtta, så vi gick iväg och hämtade några grillspett från den grekiska restaurangen precis bredvid. Påminn mig förresten om att inte köpa hämtmat när det är kallt ute. Att ha en marginal på ett par timmar inför ett live-arrangemang är väl helt ok?

Programmet sändes på nätet, så jag la upp ett browserfönster på tv’n, samtidigt som datorskärmen täcktes av skypechatten, där nu hans kollegor hade gjort oss sällskap, ett browserfönster med realtidsinformation om rösterna, och ett fönster som visade status på servern.

Det märktes verkligen att Grekland är fattigt. Det var den tråkigaste budgetproduktion jag har sett. Lokal-TV på 80-talet, ungefär. Publiken bestod av ett par dussin människor, som tydligen dessutom satt i ett annat rum. Programlederskan fick namnet “isdrottningen” av grekerna i skypefönstret. Hennes enda reaktion efter de 6 låtarna var ett totalt känslokallt “bravo”. Tänk Teliapappans “du var jätteduktig”, fast utan någon inlevelse. Sanslöst.

När det var röstningsdags så kom det ungefär en tiondel av den trafikmängd vi hade klarat av, men det verkar till stor del ha berott på operatörerna. Svaren köades upp och skickades efter att omröstningen var klar, och det gick banne mig inte snabbt. Allting verkar ha hanterats korrekt i alla fall.

Vinnare blev en kille som verkar ha fått betalt efter hur länge han kunde hålla varje ton, ackompanjerad av rapparen “Stereo Mike”, samt några akrobater som hoppade upp och ned på ett pingisbord. Det känns inte som en högoddsare att säga att Grekland inte kommer avgå med segern i Tyskland senare i vår. Ändå blev det en utklassningsseger, där han fick lika många röster som de andra fem sammanlagt. Helt galet.

Men ändå. Att veta att det är min kod som körs när de där rösterna kommer in, är häftigt som fan.

March 3rd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

« Äldre |