Jag var ju också med på fikat med Maloki, Gun, Hanna, Mia* och Emma, där vi bland annat pratade om flattr. Så, varför inte lägga till en sådan knapp här också, nu när jag ju ändå har ett konto där?
Det som behövdes för att få igång det, var inte så himla mycket:
- Installera flattr-pluginen, och aktivera den.
- Gå till Settings – Flattr, och skriv in det numeriska användar-id’t hos Flattr, språk och lite annat.
- Jag valde att peta in php-koden manuellt i single.php, men man kan få det automatiskt om man vill.
Sedan klantade jag mig och skrev ett testinlägg där det bara stod “f1″ både i rubrik och innehåll. Det tyckte tydligen Flattr var lite för kort, så i knappen stod bara “Error” i rött. Ingenting i forumet verkade vara relevant, men när jag skrev ett längre inlägg så gick det bättre.
Inte så svårt, faktiskt.
Det känns absolut lite jantelagigt att inte ha en knapp. Jag kan ju inte sitta och bestämma att det jag skriver inte är värt ett klick ibland. Jag har några invites över, för den som vill ha. Det finns ju saker lite här och där att flattra numera. Och jo då, RSS/Ping har också en flattr-knapp sedan en liten tid tillbaka.
May 26th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Efter ganska många försök lyckades jag ju fixa en e-legitimation på min Mac förra året, så jag kunde deklarera på nätet. Nu börjar det ju bli dags igen, så jag surfade iväg till Skatteverket, och försökte logga in med “Bank-ID”. Programmet “Personal” drar igång, men dropdownen där jag ska välja certifikat är tom och disablad. Jaha, det gick ut i mars i år. Skumt.
Enligt den fina broschyren skulle det gå att logga in via någon kod som skulle stå högst upp på deklarationsblanketten. Jag letade ett tag, men den fanns helt enkelt inte. Lite läsande avslöjade att det var på grund av att jag har en enskild firma, så då är de lite bråkigare.
Jag surfade då iväg till SEB för att den vägen skapa en ny e-legitimation. Logga in, knappa in kod nr 2, och så iväg till Telia. Där fick jag ett felmeddelande om att jag inte hade installerat “Net ID”. Say what? Det fanns en liten länk, så jag laddade hem det och installerade. Iväg till Telia igen, varvid den gnällde på samma sak igen.
Ok, omstart av Firefox, in på SEB, verifiera med kod nr 2, och så till Telia igen. Det gick fortfarande inte, så jag ringde Telias support, som snällt nog hade öppet sent på kvällen. Efter att ha plockat bort alla Telias cookies så gick det bättre, men jag kunde fortfarande inte skapa något e-leg.
Killen där rekommenderade mig till slut att köra ett script som han mailade, starta om datorn, och installera Net ID en gång till. Då skulle det fungera bättre. Sinnesjukt.
Någon dator startade jag inte om, men jag startade om Firefox i alla fall. Genom att starta Net ID via Findern och inte direkt från kommandoraden, fick jag faktiskt upp en flik i Firefox med lite inställningar och annat. Framsteg!
Sedan iväg till SEB igen, och vidare till Telia. Se där, nu slutade den gnälla på att Net ID inte fanns. Jag fick något ytterligare felmeddelande som jag har glömt bort, men efter att ha tagit bort något tillfälligt “token” i Net ID och försökt igen, gick det bättre. Ett par felmeddelanden senare, och några ytterligare hopp mellan Telia och Net ID-fliken, så hade jag faktiskt fått min e-legitimation!
Tillbaka till Skatteverket. Och se där, jag kom in!
I helgen ska jag ta reda på vilka siffror jag ska skriva in. Ingen brådska.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, ekonomi, säkerhet, teknik, deklaration, e-legitimation, SEB, Telia, Firefox.
May 1st, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
5 comments
Mats Jansson behöver medietränas. Följande fanns i DI idag:
DI: Folk tycker att det är dyrt att åka med SAS. Vad säger du åt dem?
Mats Jansson: Hej, hej, hej! Vi ger mycket mer service än lågprisbolagen och våra spektra av priser matchar mer än väl leisurebolagen. Norweigan och Finnair är mer leisurebolag medan vi prioriterar affärsresenärerna. Och här har många företag dragit ner på resandet. Jag vet själv att det är lätt att skära i resandet, och Nokia till exempel har infört en resefri månad.
Alltså, va? De vet att företagen drar ner på sitt resande, och att vissa företag emellanåt inte reser alls. Ändå prioriterar de fortfarande på den kundgruppen. Att Nokia har en resefri månad skulle alltså vara ett svar till de som tycker att SAS är dyra? Hur tänkte han nu?
Högst upp på sidan har de frågat några personer varför de (inte) åker med SAS. En av dem säger “Jag ska på affärsresa och följer policyn hos Trygg-Hansa att vi ska ta det billigaste alternativet”. Han skulle flyga med British Airways. Alltså verkar Mats “matchar mer än väl” inte helt korrekt.
Han tyckte också att år 2010 blir ett dåligt år, “men 2011 vänder det, och åren 2012 och 2013 är efterfrågan bättre och prisnivån har stabiliserats”. Det där låter bekant. Det är ungefär så som skivbolagscheferna brukar säga, att snart kommer folk börja köpa plastbitar igen. Har han ett förflutet som sådan?
Tydligen skulle frakttransporterna “börja ta sig”. Det känns ju rimligt, eftersom allt fler blir intresserade av lokalproducerat. Jag är skeptisk, kan vi väl summera det som.
Den här snubben ska då få en miljard statliga skattepengar att fortsätta leka med, med peak oil bakom hörnet. Ja, 2012 och 2013 kommer nog affärsfolk flyga SAS som tokiga, för att inte tala om alla CD-skivor som måste transporteras runt jorden. Spännande kille.
Läs även andra bloggares åsikter om internet, politik, ekonomi, sas, mats jansson.
February 10th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Richard Gatarski skrev nyligen ett blogginlägg där han argumenterar för att man ska ta bort “Matematik” som kärnämne, minska antalet lektionstimmar, och ersätta det med något mer “användbart”. I en intervju med Skolvärlden sa han:
… dom flesta behöver bara 3 % av den matte dom fått lära sig (iofs en siffra huggen ur luften). Alltså, om man typ tvingats lära sig 100 mattesaker i skolan, så är det bara tre man har nytta av efteråt. Visst slöseri liksom. Då är det nog bättre att ta bort 96 saker och få tid att kunskapa om något vettigare i stället.
Att 96 + 3 inte blir 100 blir lite extra humor i sammanhanget, men ändå.
Jag blir bara ledsen när jag läser sådant här, för jag tycker det är direkt tragiskt med personer som tror att allting man lär sig i skolan är fakta som ska vara direkt användbara, helst i kassan på Ica. Egentligen behöver man ju då inte lära sig något annat än alfabetet, så man kan söka på wikipedia. Så är det självklart inte. Man går inte i skolan för att lära sig “kunskaper”.
Till att börja med så finns det ingen onödig kunskap. Alla fakta vi lär oss bidrar till att bygga upp en större och mer stabil mental bild av verkligheten. På det sättet blir det dels lättare att lära sig nya fakta, men det blir också lättare att förstå nya saker. Anledningen är att mer av det nya redan finns i skallen. Ta till exempel “koka vatten”. Att förstå vad som händer när vatten kokar är en ganska avancerad historia, som inkluderar både fysik och kemi (och lite annat, beroende på hur noga man vill vara). Om man sedan ska lära sig vad som händer när någon annan vätska kokar, är 99% av kunskapen redan där. Ju mer man kan, desto enklare blir det att lära sig mer.
Har man lärt sig tio huvudstäder så hjälper inte det för att lära sig namnet på den elfte, men man har förmodligen en lite större förståelse av konceptet “huvudstad” än innan.
När jag gick på universitetet i Umeå så var det någon som undrade varför Datavetenskapliga linjen började med så mycket matte (50%). Svaret från en av lärarna var ungefär “för att ni ska lära er att tänka”. Det låter knäppt, men är i grunden ganska enkelt. Matematik rör sig i en abstrakt värld, liksom programmering. För att bli en bra programmerare är det därför nödvändigt att utan problem kunna röra sig i den här abstrakta världen, och ett av de enklaste sätten att få folk att göra det mentala hoppet är att lära dem massor med matte. Inte för att man har användning av matten i sig, utan för att lära sig byta ut allt man vet om den fysiska världen (gravitation, massors tröghet osv), och föra resonemang och röra sig runt i en abstrakt värld, definierad av helt egna regler. Om man lär sig abstrakt tänkande enbart med hjälp av programmering, är risken stor att man fastnar i ett visst programmeringsspråks syntax. Jag har flera vänner som hamnade i den fällan.
Att kunna tänka abstrakt är naturligtvis ingenting som bara programmerare behöver, det har alla nytta av. De som tror att de bara “behöver” 3% (dvs 3 saker av 100, för er som skolkade på mattelektionerna) av den matte de lärde sig i grundskolan, har bara inte förstått hur den ska användas.
Det är inte konstigare än att det är bra för barn att lära sig krypa när de är små, något som bara vissa typer av soldater har någon faktisk nytta av. Det finns inga normala vuxna som har “nytta” av att kunna krypa, men det betyder inte att det är ett slöseri med tid att göra det som liten.
Med tanke på hur konstigt folk hanterar sin ekonomi så skulle å andra sidan många både behövt ha lärt sig mer matte, och dessutom behövt få lära sig hur den ska appliceras i det dagliga livet. Ett av mina favoritexempel är en sak jag har fått från Cornucopia, nämligen folk som skaffar amorteringsfria bostadslån. Visserligen kan det vara lite klurigt att räkna ut exakt hur mycket högre totalkostnaden blir, men det borde vara uppenbart för alla att den blir det.
Så, dels har man nytta av bra mycket mer matematik i vardagen än vad många tror, och dels så gör resten att vår mentala mappning av världen blir bättre.
Däremot behöver matematikundervisningen i Sverige bli mycket bättre, där har Richard helt rätt. Man behöver i början få se en tydligare koppling till verkligheten, så att det blir lättare att göra det här hoppet till den abstrakta världen. Studenter kommer ju till KTH utan att kunna mer än de fyra räknesätten, enligt flera artiklar i Ny Teknik förra året. Personligen tror jag att det beror till stor del just på det här “vad ska jag med just det HÄR till”-tänket. Antingen så visar det sig senare, eller så har du blivit bättre på att tänka abstrakt. Det är en win-win-situation, så länge som man får tillräckligt många exempel på det förra, för att sluta oroa sig.
Att “matte” inte anses coolt och därför ska tas bort, är helt fel lösning på problemet. Matte behövs, och behöver därför få en bättre image. Som den marknadsförare Richard är borde det vara en trevlig utmaning. När Festis ansågs o-coolt, paketerades drycken om och fick lite ball marknadsföring. Drycken i sig är densamma. Det är snarare något sådant som behövs. Matten behövs, men behöver lite ny paketering och reklam. Innehållet behöver inte förändras för det.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, programmering, ekonomi, vetenskap, pedagogik, richard gatarski, festis, reklam, matematik.
January 24th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
16 comments
Jag fick en länk till Bankbolaget.se, med uppdrag att skriva om mina intryck av sajten. Det är ett ställe där man kan ansöka om banklån, varvid de “hjälper dig hitta det bästa lånet”.
Den spontana tanken är då att de fungerar ungefär som den där tjänsten där man kan fråga om försäkringar på bil och hus och annat, som i sin tur hittar det bolag där man får de bästa villkoren. Tyvärr så grusas den tanken ganska snabbt, eftersom de redan på förstasidan skriver att man får från 4,59% ränta.
I övrigt känns sajten som om den vore designad av någon överambitiös och förvirrad SEO-konsult. Mängden text är inte speciellt hög, och det mesta står i nästan identisk form på flera sidor. T.ex. så skiljer sig flikarna “Blancolån” och “Lån utan säkerhet” ytterst marginellt, liksom flikarna “Banklån” och “Låna pengar”. Misstag som “Detta innebär för dig som låntagare att det är en tillräckligt att titta runt…” är lite i pinsammaste laget. I högerspalten på förstasidan finns beskrivningar av “Banklån” och “Lån”, även här med nästan identiska beskrivningar.
Något de har gjort mycket bra däremot är placeringen av telefonnumret, som är omöjlig att missa. Ungefär en miljard gånger bättre än nästan alla andra företag, där man får leta runt bland 18 undersidor till “Kundtjänst” innan man till slut kommer till ett mailformulär. Å andra sidan är det ett 0770-nummer, som jag inte vet om det är gratis eller kostar 20 kronor per minut.
Skulle jag själv låna pengar via dem? Nej, helt enkelt för att det framgår för dåligt vilka banker eller kreditinstitut som de samarbetar med. Likväl som banker vill veta att jag är kreditvärdig, vill jag veta att banken jag lånar från och därmed betalar ränta till, är ett företag som jag litar på och uppfattar som seriöst. Det står att de samarbetar med “Freedom Finance”, men eftersom det inte är någon länk går det inte att veta vad det är för något ställe.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, internet, bankbolaget, banklån.
January 16th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
one comment
Igår var vi på Fotomässan i Älvsjö. Det är alltid kul att se lite nya prylar som man aldrig ens visste fanns, som telegluggar som får gigantiska systemkameror att se ut som patetiska små objektivskydd. Eftersom jag själv är ute efter en ny kamera, hade jag dessutom några specifika modeller som jag ville klämma på. Efter brorsans tips var jag framför allt nyfiken på Panasonic Lumix GF-1.
Specifikationsmässigt är den underbar, och en del av lösningarna är riktigt trevliga. T.ex. “Q-Menu”, en liten snabbmeny som man kan definiera själv med de 5-10 menyalternativ som man använder oftast. Dessutom kommer den ihåg vilket av alternativen man var på förra gången, så att det går blixtsnabbt att prova sig runt mellan inställningarna.
Tyvärr så fanns också gott om saker att bli irriterad på. Till att börja med var autofokusen inte alls så snabb som i den youtube-film jag såg härom veckan. Kanske beror på firmwaren, vad vet jag. Apropå fokusen så var dessutom den manuella fokusen både briljant och oanvändbar. Den var briljant eftersom kameran zommar in rejält så fort man börjar snurra på fokusringen, så att man lätt kan se när man ha skruvat rätt. Samtidigt var den oanvändbar, eftersom det krävdes ungefär 100 fulla varv mellan ändlägena. Att gå från relativt nära till ganska långt bort kändes som att det tog flera minuters envetet vridande. Irriterande är bara förnamnet. Där var faktiskt min gamla Minolta 7D bra, för den hade “assisterad manuell fokus” (vilket säkert GF-1 också har, men det var inte aktiverat i de exemplar jag provade). Då fokuserar kameran automatiskt när man trycker ner slutaren lite grand, men sedan släpper den fokusringen så att man kan göra manuella justeringar efteråt. Att sedan fokusrastret på den kameran var värdelöst och i praktiken oanvändbart är ju en annan historia.
Eventuellt berodde det på sladden i botten, men det var också lite knepigt att få ett vettigt grepp om objektivet utan att fingrarna började glida upp framför linsen. Nog för att jag har fantastiskt vackra fingrar, men ibland vill jag även ta kort på annat. Att sedan bara kunna ta vidvinkelbilder känns faktiskt inte så kul. Att beskära bilden för att få samma effekt som ett teleobjektiv hjälper inte, eftersom skärpedjupet fortfarande blir för stort. Visst finns det en 14-45 mm till GF-1, men då blir den plötsligt ganska stor igen, och då är den inte så portabel längre.
Den är onekligen cool, och perfekt för vissa saker, men jag är inte längre lika säker på att den är det jag vill ha. Jag gillar konceptet mer än själva modellen. Istället börjar det väga över mot Canon S90 eller G11, som jag tyvärr inte klämde på lika mycket som jag borde.
Ju mer man gick omkring bland montrarna, desto mer tagen blev man av alla imponerande specar. Speciellt när det var mässpris på allt möjligt, och man t.ex. kunde få en Canon 50D inklusive objektiv för under 10 papp. Det var en spec-origie, som var väldigt, väldigt lätt att förirra sig i. När man sedan hör ett föredrag om en PhaseOne-kamera, med ett bakstycke som kör 16 bitar per färg istället för de vanliga 12 (eller 8 för jpeg-filer) och första tanken blir att det där ju verkar vettigt, kändes det som att det var dags att backa ett steg. En sådan kamera kostar 65 tusen. Plus minst det dubbla för bakstycket, så att man faktiskt får en sensor också. Plus objektiv. Visst, om någon har en halv miljon över, så skulle jag inte ha något emot att få en sådan i present (det är jul snart, *hint hint*). Det skulle vara skitkul, och kan nog resultera i bättre bilder än de som jag kan få ut från min Fujifilm-kamera. Men ändå. Uttrycket “kasta pärlor för svin” dyker oundvikligen upp i huvudet.
I bortre delen av lokalen var det fotoutställning. En del av bilderna kändes helt meningslösa, men många var intressanta, och ett par stycken var riktigt häftiga. Efter att ha gått runt där ett tag, fick jag en rejäl självförtroendekris. Jag har inte en bråkdel av den talang som krävs för att faktiskt ta riktigt bra bilder. Det visste jag förvisso sedan tidigare, men nu blev det smärtsamt uppenbart. Det är några enstaka bilder som blir hyfsade, men det känns alltid som att det saknas något, att jag tog bilden några sekunder för sent, osv. Att då lägga mer än några få tusen på en ballare kamera, när det ändå inte skulle resultera i speciellt mycket bättre bilder, är bara dumt. Det är kul att fota, men jag har varken intresse eller talang för att springa omkring en hel dag och planera vad jag ska fota och hur, sätta upp färgade reflektorer och slavblixtar och fan och hans moster, för att få till det där fantastiska konstverket som jag föreställer mig det. Jag ser inte sådant, vilket gör det lite omöjligt att försöka återskapa det. Eller hur nu bra fotografer gör.
Det hela kommer nog sluta med att jag har två kameror. En liten för vardagsbruk, och en bra systemkamera (vilket ekonomin inte tillåter just nu) för mer speciella tillfällen. Just nu står matchen därför mellan S90 och G11. Båda har sina fördelar, så valet är inte alldeles självklart. Vart vänder man sig för att få låna dem i en vecka, så man kan se hur de känns i verkligheten?
Jag undrar också om jag är den enda människan som kommer ut från en mässa och inser att jag ska spendera mycket mindre pengar än jag hade tänkt. I annat fall verkar det som att någon misslyckades någonstans.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, foto, fotomässan, panasonic gf-1, canon s90, canon g11.
November 16th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
5 comments
Det kom ett mail till supporten:
We have noticed the costs of [...] has been increasing since we started using the product to resell to our customers. Whilst we are happy with the product is there any way that you could fix our prices in Sterling.
Jag skrev följande svar. Hoppas chefen är lite trött när han bläddrar igenom sin mailbox, så han missar “kommentar”-markeringen, som visar att det faktiskt aldrig gick iväg.
Och att han inte hinner se det här blogginlägget innan dess.
Hi,
We’re working on getting Sweden to start using the British Pound Sterling, but we haven’t been successful so far.
Maybe you can get England to start using the US Dollar, considering you already import all their other stupidities?
Regards,
/Daniel
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, humor.
October 29th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Jag och flickvännen sedan ett knappt år tillbaka bestämde oss för att skaffa ett gemensamt Ica-kort, för att enkelt och smidigt kunna dela på matkostnaderna. Plus att det ger några vuxenpoäng. De fick en anmälan för en knapp månad sedan, vi fick två nya koder, men inget nytt kort.
Idag ringde jag dem, och det blev lite lustigt.
Först skulle man knappa in sitt personnummer, som vanligt. Sedan sin lilla kod, och efter lite väntande fick jag prata med någon. Det första han frågade efter var mitt personnummer. “Jaha, det där som jag knappade in i ert telefonkösystem alldeles nyss?” svarade jag, men han fick det ändå. Inte bra att mucka för mycket med folk man vill be om information eller tjänster.
Jag förklarade bakgrunden lite snabbt och undrade var det andra kortet var, varvid han sa att han skulle kolla runt lite.
Efter ett tag kommer en annan kille, som hade fått ta över ärendet. Han ville självklart ha mitt personnummer också. Bra system de har där borta, tydligen. Då visade det sig att jag hade tre konton där.
Det första kontot var det som vi nu hade använt i några veckor, där det fanns pengar, och där jag hade ett kort med en kod som fungerade. Bra så. Han skulle fixa ett nytt kort där, så både kortet och en matchande kod skulle komma inom någon vecka. Det tar sig.
Det andra stod jag ensam på, och var förmodligen ett konto som jag skaffade när jag flyttade ner till Stockholm 1995. Det scrappade han, för det var ändå tomt.
Sedan var det konto nummer tre. Där stod jag som “delägare”, tillsammans med … öh … Rita och Mats. Rita var alltså kvinnan jag var gift med när jag bodde i Umeå, men vi skilde oss när jag flyttade ner till Stockholm. Sedan gifte hon om sig med Mats. Det är ju fint att de också har ett Ica-kort ihop, som dessutom var aktivt och användes. Men jag kände inte direkt att jag ville stå med där.
Dags för humorn. Ica kan inte ta bort personer som är anslutna till ett konto, de kan bara lägga till. Alltså var han tvungen att avsluta kontot, och skapa ett nytt åt Rita och Mats. Inom kort kommer de då få ett brev om att kontot är avslutat, och att de ska få nytt konto, nya kort och nya koder. Om de ringer Ica och frågar varför, så får de en förklaring. Det här var visst ganska vanligt, för killen kallade det för en klassiker. Bra system de har där borta. Gissa om jag hade velat se Ritas min när hon får det där brevet.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, ekonomi, ica.
September 28th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
3 comments
Så lustiga situationer man hamnar i ibland.
Sedan ganska länge är jag med hos Blogvertiser. De fungerar som en förmedling mellan företag och bloggare, så de företag som vill ha blogginlägg skrivna om någonting speciellt kan betala pengar till Blogvertiser, som i sin tur slussar dem vidare till bloggarna. Det är inget man blir rik på, speciellt som det för min del var 1-2 år sedan jag senast fick något uppdrag därifrån. Sedan kan det ju vara schysst att antyda lite grand att det är ett sponsrat inlägg, men det beror ju på hur man lägger upp det hela.
Så idag dök det upp ett nytt erbjudande, om att skriva om bingo. Problemet är att jag har en enorm motvilja mot alla former av spel som enbart grundar sig på slump. En fras jag hörde för länge sedan är “lotterier är en extraskatt på personer som är dåliga på matte”. Med 40 universitetspoäng matte i ryggen, varav 5 från kursen “sannolikhetslära” (eller något dylikt), anser jag mig inte tillhöra den gruppen. Därför spelar jag inte bingo. Ägna en massa tid åt att bli av med pengar utan att få något tillbaka känns inte så lockande.
Å andra sidan handlar ju normal bingo förmodligen inte om att tjäna pengar, utan är nog oftast en rent social sak. Det händer kanske inte så mycket i en liten by ute i skogen, så kan man åka och träffa folket från byarna runt omkring, fika lite, och närmast som en bisak lägga några tior på en bingobricka eller två, så är ju inte det hela världen. Ett biobesök är faktiskt dyrare, och där får man inte tillbaka några pengar alls. Eller som någon kille från någon byhåla där uppe (en sådan där söt sak där “Välkommen till …” och “Du lämnar nu …” står på samma skylt) uttryckte det: “här har vi inte bråttom, för då har man inget att göra sedan”.
Varför man skulle vilja spela bingo på nätet, förstår jag däremot inte riktigt. Lämna din mailadress och skicka en hundralapp, så kan jag skicka ett mail med massa rader typ “A7″, “G2″ osv. Mycket enklare. Och bättre för mig, så klart.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, internet, vetenskap, matematik, bingo, sannolikhet.
September 18th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
one comment
I somras gick mitt gamla Jabra-headet sönder, men först för en vecka sedan fick jag tummen ur och gick och kollade på ett nytt headset. Blutoothvarianterna kändes lite dyra, och den enda modell som inte hade den gamla enkla varianten på “plopp i örat” var Nokias WH-700. Fråga mig inte varför The Phone House vid Fridhemsplan tog 499:- för dem, när de enligt Prisjakt.nu bara ska ta 399:-.
… surfar …
Aha. De kostar 399:- om man köper dem på internet. Känns ju seriöst med en prisskillnad på 25%.
Nåväl, jag måste lära mig att surfa lite innan jag köper saker. Det är inte bra att tycka att man har bråttom.
Väl hemma så provar jag att lyssna på musik i dem, och möts av en ljudkvalitet som är så miserabel att det gör ont. Jag provade sedan att prata i telefon med dem, även det med samma värdelösa resultat. Kul. De kändes inte trasiga, bara väldigt billiga. Som något man får gratis med en 10-kronors MP3-spelare från Clas Ohlson, ungefär.
Nu är de i alla fall inne på service, vilket känns lite sjukt för en produkt som är helt ny. Jag frågade om jag inte kunde få provlyssna på ett annat par av samma modell för att se om modellen faktiskt var så pass dålig, men det fick jag inte. Det gick inte att prova någon annan modell heller. Förpackningarna är nämligen förseglade, och det finns inga testexemplar. Om man vill köpa lurar hos The Phone House är man alltså tvingad att köpa grisen i säcken, som man sedan inte kan returnera om de inte är tillräckligt bra. Det känns ju också väldigt seriöst. Jag måste sluta handla där.
Det här är en lite annan attityd än hos CDON, som lät mig returnera ett MC-komsystem som var några månader gammalt, där “enda” problemet var viss inkompatibilitet i blutoothdrivern. Pengarna fick jag tillbaka inom några dagar. Man känner sig lite tryggare som kund då.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, internet, the phone house, nokia, wh-700, headset, prisjakt.
September 10th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
« Äldre |
