Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Shorinjikempoanteckningar

Nu har jag ju kommit igång och börjat träna Shorinjikempo igen, den här gången hos Stockholms Studenter.

Efter den komplimang jag fick igår (tack, Johan) om att det såg bra ut (att massor av saker är rent katastrofala struntar jag i just nu), följt av en fråga om när jag tänkte gradera nästa gång, tyckte jag det var dags att börja föra lite anteckningar om de tekniker vi går igenom. Det är lätt både att blanda ihop och glömma bort dem annars. Jag har provat några olika varianter på det här tidigare, bland annat en wiki, men den försvann i och med serverkraschen i våras. Till att börja med blir det därför en liten wordpress-sida. Det går ju att flytta senare.

Förslag på bra wikimotorer emottages förresten tacksamt. En wiki vore nämligen bra, så att tekniksidorna kan peka på beskrivningarna av grunderna, och embu-serierna kan peka på beskrivningarna av teknikerna osv.

Planen inför hösten blir annars att träna tisdagar och torsdagar, med mål att ta brunt bälte till jul. Borde funka, och tills dess hoppas jag att jag har fått tillbaka lite styrka och kondition. Båda känns som om de ligger på noll just nu. Det blir inget “svart bälte innan 40″, men det är nog inte omöjligt med “svart bälte innan 42″, vilket ju är en mycket bättre siffra.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, wiki.

September 9th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

Avancerad kempo

På måndagar har kempoklubben delat upp kvällen, så att mellan 18.00 och 19.15 är det lite mer avancerat, och därefter är det nybörjarträning. Som gräns för “avancerat” stod det blått bälte. Jag tittade i min träningsväska, och mycket riktigt låg ett blått bälte där. Visserligen är jag lite rostig, men det kanske kunde gå bra ändå.

Jag kommer dit lagom innan klockan 6, upptäcker att dörren är låst och att det inte står en bokstav om någon träning så dags. Till slut kommer Anders, en av tränarna, och släpper in mig. När det är dags att börja är det bara fem personer till där, alla med svart bälte. Två med 4 dan, och en med 3 dan. Aj.

Jävlar vad det gick undan med teknikträningen, och attans så många smällar jag fick på randorin. Ibland gick det bättre än annars, men jag har mycket kvar att lära. Det som störde mig mest var att jag var så ofantligt feg i mina attacker. Trots gigantiska boxningshandskar vågade jag knappt röra den andra personen, även om jag både hade kunnat nå fram och faktiskt få en meningsfull träff. Det hjälpte inte att jag blev direkt uppmanad av personen ifråga att träffa hårdare, det gick helt enkelt inte. Läskigt.

Nåja, jag har gott om karaktärsvittnen till min fördel om jag skulle bli anklagad för misshandel i alla fall.

Andra bloggar om: träning, kampsport, shorinjikempo.

January 27th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Kempo igen

Så där, då har jag äntligen kommit iväg på ett kempopass igen. Förra passet var i augusti, och sedan dess har jag inte gjort minsta lilla sak för att underhålla mina små muskler eller eventuell kondition. Det är inte så illa att jag får mjölksyra i armen när jag borstar tänderna, som för några år sedan, men det är långt ifrån bra. Dessutom har jag saknat kempon.

Av olika skäl tränar jag hädanefter hos Stockholm Södra. Lite bättre tider, lite bättre lägesmässigt, och lite mer sparring, något som jag helt klart ser som min svagaste punkt.

Trots det långa avbrottet så var det förvånansvärt mycket som satt kvar, både höftrörelser och vad sakerna hette. Det jag hade glömt bort, som några av ensamformerna (tenchi ken 1-4, framför allt de senare), behövde inte mer än någon enstaka repetition innan de kändes bekanta. Däremot var det lite mer ovant med slaget jag fick klockrent i solar plexus. Aj. Nåja, det var ju bara att flina, andas lite, och fortsätta. Att bli slagen lite grand dör man inte av. I vilket fall som helst var det skönt att vara fullständigt fokuserad på något helt annat än både jobb och annat kaotiskt. Mindfulness here I come.

Södra tillhör de mer fysiska klubbarna, så när jag gick därifrån var benen inte alldeles lyckliga. Eller armarna, när jag försökte hålla i vattenglaset till maten efteråt. Idag är inte trappor min favorituppfinning. Ändå vet jag att det förmodligen blir ännu värre i morgon, då det är dags för nästa pass. Jay! Därefter brukar det lugna ner sig lite grand, så kommer både den förbättrade fysiken och det lite ökade mentala lugnet så småningom.

Andra bloggar om: träning, shorinjikempo, kampsport, södermalm, mindfulness.

January 22nd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

Ingen kempo just nu

Nej, det är ingen slump att jag inte skriver någonting om Shorinjikempo just nu. Det blev en liten träningspaus medan jag tog mc-lektioner eftersom dygnets timmar inte räckte till, och i samma veva hände lite saker som gör att min tid i brommaklubben nu är över. Det finns andra klubbar i stan, men på grund av längre restid har det inte blivit av att jag har åkt dit. Det blir i så fall studentklubben uppe vid KTH som blir det naturliga valet, eftersom jag har tränat med dem tidigare en del.

Att byta stil är inte aktuellt, för det är just kempon som har en balans mellan hårt och mjukt, mellan stilmässigt rent å ena sidan och realistiskt och praktiskt å andra sidan, som passar mig bäst.

Däremot, vilket jag tycker är lite lustigt, så har jag ingen som helst träningsabstinens. Folk tjatar sig blå om att man bara efter någon månad skulle bli så biten av själva ansträngningsdelen av träningen att man fortsätter bara på grund av det. Man ska tydligen både bli rastlös om man inte tränar på ett tag och allt vad det är. Efter tre år relativt regelbunden träning och en mycket intensiv vår och sommar nu i år, har jag fortfarande ingen aning om vad folk pratar om.

Visst, man känner sig lite nyttig och duktig efter ett bra pass, och har man lärt sig någon ny teknik eller fått någon teknik att fungera ovanligt bra så kan man känna sig nöjd på grund av det. Jag kan även längta till nästa pass för att jag vet att jag ska få träffa trevliga människor och ta ytterligare ett litet steg i min utveckling, både psykist och fysiskt, och kanske komma lite närmare nästa bälte som bevis på det. Någonstans vet jag också att jag gradvis också blir lite starkare och får bättre kondition. Men beroende? Va?

Andra bloggar om: shorinjikempo, kampsport, träning.

October 4th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Embun

Jag måste nog skriva lite mer om förra veckans embu, för det var en stor milstolpe i min kempokarriär.

Tävlingsformen i Shorinjikempo kallas embu, och kan enklast beskrivas som “filmslagsmål”. Man tränar in en serie med attacker och försvar, och sedan gäller det att visa upp det så realistiskt och så mycket energi och fokus som möjligt. Det finns en hel del filmer med det på youtube. I år och förra året vanns svartbältesklassen av Anna och Lovisa, som förra sommaren även vann i EM i Italien. Det finns diverse regler kring antalet serier och hur lång tid det ska ta osv, men det är irrelevant just nu.

Så kommer man till Gotland, och efter en lång stunds yoga så blir det lite prat om vad vi ska göra de här dagarna. En av punkterna är att vi ska paras ihop slumpmässigt med någon annan, för att under en liten stund varje pass sätta ihop och träna på en embu. Vi fick lite riktlinjer för de olika sekvenserna, men var annars fria att göra nästan vad vi ville.

Vi tränade först lite falltekniker, vilket gick sjukt mycket bättre efter yogan än i vanliga fall (det brukar låta som om man släpper säck potatis på golvet när jag har en dålig dag). Sedan ropar Åke att vi ska ställa upp oss, vilket praktiskt nog blir fyra led. Sedan ber han oss titta åt sidan, så att de led 1 och 2 hamnar mitt emot varandra, liksom led 3 och 4. Jag vänder mig om, om vem ser jag om inte just Anna. Hoppsan.

Mängden känslor som rusade just då var inte att leka med. Dels lycka, för det kändes som om jag hade vunnit första priset. Ska man träna embu med någon så kan det ju omöjligen finnas någon bättre lärare än Anna eller Lovisa. Nu skulle jag få nästan två timmars one-on-one-träning med en av dem. Det kunde liksom inte bli bättre än så.

Sedan kom prestationsångesten, lika snabbt som ett blogginlägg från Rick eller Emma när politikerna säger något dumt om FRA. Jag var den med den märkbart lägre graden, så jag skulle vara tvungen att lyfta mig och skärpa till mina tekniker mer än någonsin förut. Skulle jag klara av det? Dessutom kändes det lite taskigt mot Anna, som jag tyckte förtjänade någon duktigare. Hade inte tränarna sagt att en av poängerna med den här övningen var att lära sig anpassa sig till den andres nivå och genomföra ett projekt med någon som eventuellt var helt “fel”, hade jag nog genast gett upp och erbjudit henne att byta partner. Jag var väldigt, väldigt nära, även om det hade varit fegt.

Vi börjar träna, och som jag skrev tidigare så blev det en hel del “böj på benen”, “in med tummarna”, “upp med knäna i sparkarna” och diverse annat. Allting lyckades jag inte fixa till, men jag fick en hel del både “bra” och “bättre” under dagarna som gick. Vi lade till och tog bort både tekniker och hela sekvenser, eftersom de helt enkelt var för långt över min nivå. Det som blev kvar, försökte vi istället göra desto bättre. Lovisa hjälpte till att visa hur en av serierna skulle se ut, men eftersom den var till en grad tre nivåer över min, blev det mest bara förvirrande. Jag fick aldrig någon vettig rytm i höfterna, så då var det bara meningslöst.

Skillnaden i fysisk form märktes tydligt, framför allt på lördagen när vi fick en hel halvtimme att träna på. Det var inte många sekunder efter att varje serie var avklarad innan man hörde ett glatt men bestämt “en gång till”. Att säga att jag var trött var bara förnamnet. När flera på lägret hade skämtat och sagt “hon är polis, hon FÅR döda” så kändes det inte riktigt som att det var läge att sätta sig ner på golvet och vara nöjd innan den där halvtimmen var slut, bara för att man svettades som i en bastu och knappt kunde stå upp. Det var bara att ställa sig upp, och sedan böja på benen så att det sprutade mjölksyra ur öronen.

Efteråt sätter vi oss parvis på varsin sida om en lagom stor fyrkantig ruta (på tävling är det sju gånger sju meter, och det här såg ut som något liknande), och så är det dags för alla par att visa upp sin embu för de andra. ALLA par. Tidigare har jag bara visat embu i klubben inför ett halvdussin personer, och på lägret i Karlstad i våras gick jag och Ullis aldrig upp. Nu var det 25 pers, varav hälften svartbältare, upp till fjärde dan. Ingenstans att gömma sig. Att Anna inte skulle gå upp fanns ju inte på skalan ändå. Alla visste ju vem hon var, så det var uppenbart att vi skulle få lite extra uppmärksamhet.

Det ena paret efter det andra går upp, och snart är det vår tur. Jävlar så nervös jag var, men jag fick några lugnande “det här kommer gå bra” av Anna. Att hon la till “vi ska bara vara bäst”, hjälpte eventuellt inte.

Vi ställer upp, och hälsar. En av grejerna som gör en bra embu, och som de hade tjatat om varenda pass dittills är att behålla ögonkontakten. I embu helt enkelt för att det är snyggt, och i en självförsvarssituation för att inte missa någonting. Så medan vi hälsar gör jag min sista “medvetna” handling, nämligen att totalt låsa blicken i hennes ögon, och helt och hållet glömma bort världen utanför. Det var jag, hon, och en serie rörelser. Det hade kunnat vara direktsänt över hela världen, jag hade inte brytt mig, för det existerade ingenting utanför vår lilla bubbla. Att tänka på de som satt och tittade på, fanns det ingen möjlighet till.

Massa slag, sparkar, kiai som ekade, och sedan ihop för att hälsa av. Där, när vi så synkroniserat som möjligt för upp händerna, får jag världens leende, som jag aldrig kommer glömma. Jag hade klarat mig igenom hela embun, utan en enda miss, och fått klart godkänt. Mellan hälsningarna hade det nog inte gått mer än kanske 20 sekunder, om ens det. Däremot var det nog ett av mitt livs mest intensiva sekunder.

En av de saker hon gjorde som visade att hon låg på en helt annan nivå var när jag gjorde Okuri Gote, där hon blir kastad framåt. Med precis rätt tajming så kastar hon då huvudet först bakåt och sedan framåt, så att det ser ut som om jag gör någonting hon är helt oförberedd på och ger henne en whiplashskada. Superlarvigt och 100% skådespeleri, men rätt gjort ser det väldigt bra ut.

Efteråt fick jag beröm av oväntat många, så jag antar att det nog var ganska bra. Ingen filmade varken oss eller några andra, så hur det faktiskt såg ut vet jag tyvärr inte. En av de roligaste kommentarerna jag fick annars var “det syntes skillnad på dig och Anna”. No shit? Jag vet att jag lutade mig lite mycket ibland, att sparkarna inte var så tajta som de skulle ha varit, och en miljon andra saker. Sånt går att ordna, så det gör ingenting. Var vi “bäst”? Det tror jag absolut inte, men det spelar ju ingen roll. Jag kände mig bättre än någonsin, det är på något sätt det enda jag bryr mig om.

Sedan de här passen är all min rädsla som bortblåst. Jag har tränat och visat upp en embu med Anna. Vad skulle kunna vara läskigare än det? Det gick ju bra, så vad skulle jag nu ha att vara rädd för? Filmen The Ring? Jag har redan börjat ta itu med en del saker som har skrämt mig. I jämförelse med hur jag kände precis innan vi gick upp så är de nämligen ingenting längre. Skalan för rädsla har definierats om.

Ska jag ställa upp på SM nästa år? Tja, kanske. Jag måste bara hitta någon att tävla med. Det var ett bra sätt att få träna tekniker som man var dålig på, och suverän träning på att hålla sig fokuserad.

Och Anna, om du skulle råka läsa det här… tack igen, det här var en av de häftigaste saker jag har varit med om.

Andra bloggar intressant om: shorinjikempo, kampsport.

July 10th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 8 comments

Saker jag måste tänka på

Det var ett par saker som stack ut speciellt under de här dagarna, som saker jag måste tänka på när jag tränar Shorinjikempo. Först ett par saker från Åke.

  • Höj upp och fäst blicken, antingen i den andres ögon, halsen, eller (vilket är riktigt läskigt att bli utsatt för) högst upp på näsroten. Det senare gör att den andre tror att han kan möta ens blick, men utan att riktigt lyckas. Dessutom får man bättre balans eftersom omvärlden då aldrig lutar.
  • Förflytta kroppen genom att först flytta foten, och först därefter vrida fram kroppen för att förflytta vikten. Poängen är att man då har båda benen i golvet när man gör sitt slag, sin losstagning eller sitt kast eller vad det nu är, vilket gör att man kan lägga mycket mer kraft bakom och ha bättre balans. Att försöka fälla någon när man själv står på ett ben och är i rörelse är ju inte så meningsfullt, för det är ju precis dit vi vill få vår motståndare. När 25 personer långsamt förflyttar sig runt i lokalen på det här sättet så kände man sig som en deltagare i en Silly Walk-tävling, och jag är oändligt tacksam att det inte fanns några filmkameror i närheten. Fånigt var bara förnamnet, men det blir kraftfullt när man gör det snabbt.
  • Håll ryggen lodrät, vilket jag i och för sig har hört förut. Tänk om jag någon gång kunde börja göra det också.

Att träna embu med den regerande europamästarinnan gav ju också lite saker som jag måste bli bättre på, både för kempo i allmänhet och embu i synnerhet.

  • Benen måste böjas mer. Med för raka ben går det nämligen inte att förflytta sig tillräckligt snabbt. Inte för att man ska ner så att lårbenen är vågräta, men åtminstone 5-10 cm längre ner än vad som känns “normalt”. Ja, det är sjukt jobbigt, men när Anna säger “en gång till”, så gör man det en gång till.
  • Tummarna måste in. Annars trycks de ihop när man slår, vilket gör väldigt, väldigt ont.
  • Frasering. För att se snygga ut så ska tekniker delas upp i steg, som ta-da, ta-da, ta-da istället för ta-da-da-da-da-da. Tricket är att få till lagom långa mikropauser, så att det fortfarande flyter och inte blir hackigt. Vi försökte med en av de första teknikerna man lär sig, men det blev aldrig tillräckligt bra.
  • Knäna måste upp högt innan man sparkar. Då blir de både snabbare, svårare att se, och lite snyggare. Speciellt mawashis som kommer från sidan ser gräsliga ut om man har för rakt ben, plus att de blir triviala att upptäcka och blockera. Det här har jag också hört flera gånger förut, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg.
  • Efter en spark ska man rakt ned. Inte framåt för att man har tappat balansen, och inte så långt tillbaka att man inte kan fortsätta sin attack. Rakt ned, dvs den sparkande foten ska ner där den andra foten är, varpå man flyttar den bakåt lite grand.

Sedan lärde jag mig alldeles själv att man måste flytta på huvudet när man kör randori, annars får man slag rakt på näsan. Det är pinsamt om inte annat.

När det gäller att bli träffad gjorde vi en riktigt läskig övning. Vi höll upp handskarna en bit framför ansiktet, som den andre fick slå lätta slag på. Själv skulle man låta bli att blinka, vilket är en reflex som sitter lite väl djupt i ryggmärgen. Sedan förde vi de egna händerna långsamt bakom, tills den andre istället började slå lätt på ens haka. Man skulle fortfarande inte blinka. Gissa om man behövde lita på den andre. Det som nästan var ännu läskigare, var att vara den som slog. Ok, jag har slagit mot folks huvuden ganska många gånger vid det här laget, och även träffat någon gång ibland. Men att på det här sättet träffa nästan varje gång, med så mycket kontroll att den andre varken riskerade skador eller att få onödigt ont, var en helt annan sak.

Andra bloggar intressant om: shorinjikempo, kampsport, träning.

July 7th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Tillbaka till Gotland

I april för drygt tre år sedan började jag träna kampsporten Shorinjikempo efter att ha letat runt på de olika stilar som fanns här i närheten av Vällingby. Klubben tränar i en gymnastiksal på en skola, som tråkigt nog är stängd så fort det är lov. Inklusive sommaren, då man får ett fint glapp på nästan tre månader i sin träning. Som nybörjare är det inte så himla bra, så när jag upptäckte att det skulle vara ett träningsläger mitt i sommaren på Gotland så bokade jag snabbt en båtbiljett. Det var innan jag vågade mig iväg till studentklubbens sommarträningar, som jag nu är en given deltagare på.

Efter lite allmän förvirring eftersom det var min första gång i Visby och jag inte hade någon aning om ens hur stor staden var (typ 100 gånger 100 meter), hittade jag till slut rätt. Jag hade som sagt inte tränat så länge, så det var väldigt speciella träningspass. Det var 80 personer där, några från ett par andra länder, och jag var den enda som inte hade graderat en enda gång än. Jag kunde i praktiken inga blockeringar, så alla slag och sparkar gick rakt in. Sådant ger blåmärken. Varje dag i fyra dagar. På måndagen när jag hade kommit hem hade jag därför rejäla blåmärken över hela kroppen som var allt mellan en och fyra dagar gamla, och därför hade lite varierande färg. Jag var färgglad, kan man väl uttrycka det som, och med en kropp som under dessa fyra dagar hade proppat mig full med adrenalin och endorfin för att försöka döva smärtorna. En intressant upplevelse.

Året efter var det inget läger där, och förra året kunde jag inte åka av någon anledning. I år är det dags igen, äntligen. Tre års träning, en massa tekniker och tre graderingar senare. Kanske någon muskelfiber mer, och någon fettcell mindre. Dessutom känner jag, åtminstone på “hej”-nivån, en stor del av de kempoutövare i Sverige som brukar åka på läger. Det är ungefär samma personer varje gång, och eftersom vi inte är så många totalt så blir lägermaffian inte heller så stor. Visserligen kommer jag även denna gång bo i ett klassrum, men något säger mig att det här lägret kommer blir väldigt annorlunda än det förra.

Fast precis lika kul, så klart.

Andra bloggar om: shorinjikempo, kampsport, gotland, visby.

July 1st, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | no comments

|