Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Shen Yun på Cirkus

För typ 35 år sedan var jag med familjen och såg kinesiska akrobater. Nu var den kinesiska gruppen Shen Yun i stan, och teorin var att det var samma gäng som nu var tillbaka. Så, vi skaffade biljetter, och begav oss ut till Cirkus.

Då visade det sig att dels grundades gruppen för bara 9 år sedan, och dels var de baserade i New York. Dessutom var det en dansgrupp, mer än akrobater. Å andra sidan är kinesisk dans och akrobatik uppenbarligen ungefär samma sak, och när de även fick in några budo-moves så blev det bra ändå. Många nummer baserades på effekten när flera personer gör (nästan) samma sak, men tyvärr var det absolut inte “Level: Japan” på precisionen. De där sista millisekunderna och centimetrarna gör en enorm skillnad. Damn you, Youtube.

Det var lite intressant att männen och kvinnorna nästan aldrig var på scen samtidigt, utan oftast turades om med sina nummer. Jag kanske bara inbillade mig, men jag tyckte ändå att det var skillnad både på musiken och dansstilarna. När männen var på scen var det hårdare musik och mer kraftfulla rörelser, medan kvinnorna hade mjukare musik och mer fokus på att vara graciösa. Vigt och distinkt i båda fallen, men ändå gav de helt olika intryck. Intressant och trevlig motvikt till svenska könlöshetstramset.

Så kom ett nummer om någon som blev arresterad, baserat på sanna historier om att Falun Dafa var en förbjuden organisation i landet. Mer mellansnack om Dafa. Flera sångnummer där de, snällt nog iofs, visade texten på en gigantisk bakgrundsskärm, men där innehållet i samtliga var av typen “Nej, jag försöker inte värva dig till Dafa (ja, exakt citat), jag försöker bara berätta Sanningen för dig för att undvika en katastrof eftersom du annars inte kommer till himlen”. Dafuq? De kom nog upp i minst ett halvdussin mellansnack om att mycket av den traditionella kinesiska kulturen (vilket tydligen var identiskt med just Falun Dafa) är förbjuden i landet, och att de därför inte kan vara baserade där. Gnäll, gnäll. Dafa, Dafa. Och jo då, i ett litet frågeformulär som låg i några av programmen framgick att det hela var arrangerat av just svenska Falun Dafa.

Visst, jag förstår att det för kineserna själva måste suga rejält att få sitt kulturarv strypt, men att på det här sättet få politisk och religiös propaganda (ett ord som faktiskt var med i en av sångtexterna, myspysigt!) i huvudet intresserar mig inte det minsta. Jag kan ändå inte göra någonting åt det. Ingenting ändras ju av att jag sitter här på andra sidan planeten och är lite upprörd. Deras land, deras problem. Jag tycker det är synd, men jag engagerar mig inte i saker jag inte kan påverka.

Showen som helhet var vacker, imponerande, och även om jag saknade jonglörer lite grand så är jag glad att jag gick dit. Däremot kommer jag med största sannolikhet inte att se dem igen.

April 6th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Dåliga TV-serier

Vad tusan är det med alla nya tv-serier numera? Patetiskt skådespeleri, krystade och konstiga plots, karaktärer som inte engagerar för fem öre, serier som försöker framstå som action, men mest bara består av folk som står rätt upp och ned och pratar, pinsam “skratta åt”-humor, förutsägbara skämt och twists, osv. Gärna kryddat med lite misandri på toppen, dessutom.

Har alla manusförfattare gått ut i strejk nu igen, eller vad är det som har hänt?

February 9th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

E-böcker

Varning för aggroblogg.

Jag fick mail av Adlibris att Mattias Boströms bok om Sherlock Holmes nu var “Definitivt Slut”. Öh, den släpps inte förrän om ett par månader, puckon. Dessutom var det andra gången som de försökte med samma sak, på just den boken.

Så råkade jag kolla på deras Topp 100-lista, och hittade flera böcker som jag skulle vilja läsa (som straff för att de är klantiga tänkte jag uppenbarligen ge dem mer pengar…). Flera av dem fanns dessutom i eboks-version. Det fanns även en lista på vilka format respektive bok fanns i. Tyvärr stod inte vilka format den INTE fanns i, vilket gjorde informationen näst intill värdelös. Den hjälpsida som länkades till, verkar vara skriven av någon som inte har någon som helst koll, för det lät mest som “följ de här femtioelva stegen, installera appar på både datorn och på plattan, köp dessutom helst ny hårdvara från oss, koppla ihop allting och kopiera kors och tvärs tills du blir gråhårig, så ska det nog kanske eventuellt funka med en eller annan bok, åtminstone på udda torsdagar när det är fullmåne”.

Det är möjligt att de uttryckte sig lite mer specifikt än så, men blandningen av instruktioner för Windows och Mac, flera olika plattor och flera olika bokformat, var mer än jag orkade med. Speciellt som jag snart kanske ska köpa en ny platta, behöver lämna in min nuvarande laptop på service, så småningom kanske köper en ny desktop, osv. Plus att jag vill kunna låna ut en del av böckerna till flickvännen.

För Många Format.

För Många Plattformar, både hårdvara och mjukvara.

För Jävla Mycket DRM-trams.

Jag Orkar Inte Bry Mig.

Jag förväntas alltså lägga en halv kväll på att installera program, regga mig hos ADOBE av alla ställen, och sedan mest bara hoppas på det bästa, med femtioelva instanser som alla kommer skylla på varandra om det inte funkar? Jo, men tjena. Troligt. Det skulle bara ha negativa effekter på mitt blodtryck.

Jag har en handfull olästa döda-träd-böcker redan, så jag nöjer mig med att lägga till de här nya titlarna på önskelistan till nästa jul eller nåt. Eller så finns de kanske i ren DRM-fri PDF i en bukt någonstans.

Lös problemet någon gång, era eboksklåpare. Tills dess tänker jag inte ge er en spänn.

Tillägg:

Jag hittade en av böcker som just epub, det format som skulle funka allra, allra jättebäst. Jo då, klickar man på filen så kommer Adobe-programmet upp direkt, och det är bara att börja läsa. Klockrent.

Men att skicka den till plattan gick inte. Via USB fick datorn ingen kontakt med den alls. Jag connectade med bluetooth, men att skicka filen den vägen gick inte heller, däremot föreslog den att jag skulle skicka filen till tangentbordet eller trackpaden. Jag skickade den till min webserver, men webläsaren visade då upp filen i hexkod. Eböcker är jättesmidigt.

June 1st, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 10 comments

Blandaren 2012

I våras blev jag lite olycklig när jag insåg att större delen av maj redan hade passerat utan att jag hade hunnit köpa någon Blandaren. Nu såg jag en försäljare häromdagen, som berättade att den numera bara kommer ut i december. Synd. Har folk inte vett att uppskatta den längre? Här kommer i alla fall några smakprov från senaste numret.

Om man borrar ett hål genom jorden och släpper ner ett ägg i hålet så gör gravitationen att det faller ner till mitten av jorden. Där stannar det.
Är det det som kallas äggstanning?

Den här seden att kasta risgryn borde vi inte hålla på med här. Det odlas ju inte i Sverige. Vi borde kasta något inhemskt. Havregrynsgröt.
Gifter sig någon på en torsdag kan man kasta pannkakor.

Det skepp som har mest last, är det ballast?

Insatsstyrkorna, är det de som kommer först in på casinot?

Kan man inte stoppa in jod redan i kärnkraftverket?

Vissa djurarter har inga naturliga fiender. Om de har några naturliga vänner snackas det aldrig om.

Det är ingen som krusar örngottsbandet längre. De får bli skrynkliga om de själva vill.

Elementhaler är den mest grundläggande ost som finns.
Neanderthaler är den äldsta.

Man kan inte ha 5002 vänner på facebook, då blir det bara ytligt.
Då får man arga mejl från två vänner som säger att “Du, jag tycker att vi har glidit ifrån varandra.”

Jesus trodde att han hade rätt, men till slut fick han krypa till korset.

Har ni läst teologi?
När kom den ut?

Fläcktyfus är farligt, men det måste vara ännu farligare med heltäckande tyfus.

Klarinettisten var visst nedstämd idag.
Hurså?
Han spelade lite trumpet.

Jag har ett gammalt barndomsminne på 2GB.

December 13th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Fasövergångar

När jag läste kemi på gymnasiet och kom in på ämnens tillstånd (fast, flytande, gas, plasma), så påpekade läraren att det som egentligen var intressant där, var övergångarna. Is vid minus 20 och vid minus 30 grader är ganska lika, så sådant är ganska trist. Det är mycket roligare att titta på hur ämnen ändrar på sig precis när de byter tillstånd. Framför allt kanske när ämnen går från flytande till fast.

Det där har visat sig vara en synnerligen universell princip. Allting som är intressant, händer i övergångar.

En av mina favoritkonstruktioner i program, statemaskiner, bygger på precis det här. Tillstånden i sig är nästan oväsentliga, all kod ligger istället just i hanteringen av övergångarna.

Alla filmer och böcker som är någorlunda intressanta för mig, handlar om saker som ändras. Klassiska exemplet är nog Rain Man. Den handlar inte om Rain Man, utan om Tom Cruise, eftersom det är han som blir en annorlunda person än i början. Är ändringarna för små eller för subtila, som i Caprica, tappar jag intresset.

Så hamnade jag igår på Fotomässan tillsammans med Mia, där David Bicho pratade om ljussättning, ett område som har varit en stor vit fläck på kartan för mig. Det första han då säger, är att det inte handlar om varken de ljusa eller mörka partierna, utan om området däremellan. Var de ligger, och hur skarpa de är. (Plus en del annat, men som inte är relevant just nu.) Man kan ju lugnt uttrycka det som att en och annan pollett föll på plats där, att det kändes enkelt att kunna relatera till det, och få en massa idéer på saker att testa. Att jag sedan förmodligen inte kommer realisera så många av dem, och att resultaten kanske ändå inte kommer bli så bra, är en annan sak. Teori och praktik är bara samma sak i teorin, inte i praktiken.

Även mat är ju bäst precis i övergångarna. Till exempel fisk, framför allt lax, när den är bara ett par sekunder från att bli helt klar, och fortfarande är yttepyttelite mjuk i mitten. Inte undra på att det kliar lite att köpa en Sous Vide/Crock-pot, där det där tillståndet varar mycket längre.

Eller hojåkning. Köra rakt fram är ganska tråkigt. Övergången mellan “väg rakt fram” och “väg åt sidan”: fun fun fun.

Ja, jag tycker det är häftigt när enstaka ord och fraser så totalt kan ändra hur man tänker på någonting. Som “encapsulate the concept that varies” när det gäller programmering, “gener har individer” när det gäller biologi, och för foto nu kanske “ljussättning handlar om skuggkanter”. När övergången väl har skett, kan man aldrig komma tillbaka. Världen blir lite tydligare, och man förstår lite mer. Och efter hand lite tråkigare igen (om än långsamt, jag är ingen “Typ A” direkt), tills det är dags för nästa mentala hopp. Handlar kunskapsövergången som nu om just övergångar, blir jag så klart extra lycklig. Övergångar PLUS meta? Whee! *klappar händerna som en liten flicka som har fått en ponny*

“Hej, jag heter Daniel. Jag är övergångsjunkie.”

November 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Saknar Nano

Så konstigt det känns, nu när det är november igen. Förra året var jag ju med i Nanowrimo, och lyckades faktiskt gå i mål. Jag har funderat på att vara med i år igen, men jag kommer alltid fram till att jag ska låta bli.

  1. Att skriva om människor och relationer förutsätter att man vet någonting om sådant. Så det går ju bort.
  2. Att skriva om programmering gjorde jag förra året, och jag har inte så jättemycket mer att säga om det än vad jag skrev ner då. Så det går också bort.
  3. Så många fler områden har jag inte riktigt koll på, så där har jag inte heller så mycket att hämta.

Men ändå. Det skulle vara jätteroligt att skriva något om alla tv-seriekaraktärer vi har sett under åren, och mixa ihop dem i en fin röra. Som att låta Buffy hälsa på hos Lily och Marshall, typ. Det faller ju tyvärr på första punkten.

Så varför har jag sådan “separationsångest” nu? Jag har ju bara varit med en gång, liksom. Knepigt.

November 1st, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Mitt största problem med SciFi och Fantasy

Alltså, jag har egentligen alltid gillat science fiction, även om jag efter hand inser hur mycket jag har missat. Jag har fortfarande inte sett Star Trek, och visste inte ens vad Babylon 5 var förrän det dök upp i piratsammanhang för några år sedan. Men ändå. Alien var ju bra. Däremot har det alltid funnits någonting som har känts fel.

Fantasy har jag å andra sidan aldrig förstått alls. Tills ganska nyligen trodde jag att det berodde på just att det var så pass annorlunda. Jag förstår inte människor speciellt bra. Jag förstår relationer ännu sämre. Att då försöka få grepp om en hel bunt med nya typer av människor, oftast alla med egna magiska förmågor, går ganska dåligt. När de sedan har en massa inbördes underliga relationer, blir allting bara konstigt. Som i Snövit, nu senast. En man sticker drottningen med kniv. Hon tycker mest “jaså”. Sedan sticker Snövit henne med ungefär samma vapen på ungefär samma sätt, varpå drottningen så klart tvärdör. Seriously? Va?

Det var nog inte förrän jag läste kapitlet om kapprustning i Richard Dawkins bok The Greatest Show On Earth, som polletten riktigt trillade ned. Alla växter och djur på den här planeten ser ut som de gör, för att det har funnits ett tryck från omgivningen och deras respektive fiender. Hur konstiga, avancerade och fantasifulla de än är, har de behövt utvecklas dit för att kunna hävda sig. Dit, och inte en millimeter längre.

Precis där går fantasy sönder för mig. Och, inser jag, nästan all science fiction. Nej, det finns ingen anledning till att någon varelse skulle dregla litervis med slem, så som i Alien. Energiförlusten i att skapa allt det materialet bara för att sedan slänga bort det, är för stor. Och nej, det finns inga omständigheter som kan förklara ens en procent av alla konstiga egenskaper folk har. Framför allt inte relationerna, som för mig känns lika naturliga som om någon hade tagit första bästa slumpgenerator för att bestämma dem.

Jag tycker nämligen det är viktigt att inse att saker inte bara uppstår. De utvecklas. Det säger inte bara “plopp”, och så finns en varelse med trettioarton käkar med huggtänder. Och om det nu finns en sådan varelse, så vill jag se miljön där den arten utvecklades.

Standardlösningen brukar då vara “men det är MAGI”, vilket jag tycker är lika mycket fusk och meningslöst som “men det är GUD”. Visst kan det finnas andra världar och miljöer där allt möjligt fungerar annorlunda än här, men då vill jag ha mer än en färdig lista med slumpmässiga regler. Finns det ens sådan fantasy?

June 30th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 22 comments

Solsidan

Jag råkade se större delen av gårdagens avsnitt av Solsidan. Herre Gud. Det är alltså det där som hela svenska folket tycker är så bra? På riktigt? Det bästa som Sveriges humorelit kan prestera? Eller var gårdagens avsnitt ett rejält bottennapp?

Scenen i fotoaffären. Självklart så ska säljaren rabbla onödiga tekniska detaljer. Vi Har Sett Det Förut, för det är teknikstereotyp 1A. Förutom då i verkligheten, där är det mer så här:

- Vad är det för skillnad på de här två modellerna?

- De är båda bra.

- Men på riktigt, vad är det som skiljer?

- De har lite olika förkortningar på sidan med tekniska specar, och lite olika siffror. Men det spelar ingen roll egentligen, båda är bra. Sedan finns de ju i lite olika färger.

- Men det ena är en Lexus för 1 miljon och det andra en Lada för tusenlappen jämnt?

- Se där, här har vi någon som vet vad han pratar om. Vänta så ska du få prata med en kollega, som är duktigare än mig på detaljerna.

Säljaren går iväg. Klockan går. Jag går därifrån.

Men visst, “Ska du fota en blomma?” – “Ja, ungefär” (eller vad nu replikerna var) var kul. Väldigt diskret, och hade bara behövt en tiondel av scenen i badrummet för att förklara referensen. Men sedan var de tvungna att tjata om det där under hela jäkla avsnittet. Hörde du mamma, de sa ANUS! Alltså, sådant är roligt när man är tre år gammal. Jättekul. Inte när man är äldre än så. Förlåt om jag förväntar mig lite högre klass på humorn av vuxna personer som riktar sig till andra vuxna personer. Någon sa att Solsidan skulle vara igenkänningshumor. Öh, nej.

Samma tjat i det andra paret, om att slänga saker. Nej, en sådan sak räcker inte som material för arton dialoger i sträck under hela avsnittet. En halv kanske, sedan går man vidare.

Fotot och ljussättningen var bara konstiga. Jämför med nya Sherlock, där man sitter och är helt hänförd i varenda scen för att just fotot är så bra. I Sherlock är det kreativa vinklar utan att vara krystade, det är vackra linjer, användande av reflektioner och skuggor, och hur mycket annat skoj som helst. Jag behöver inte ens lyssna på replikerna längre, jag kan bara sitta och njuta av bilderna. Mia tyckte fotot i Solsidan kändes som att se på reklamfilm, vilket nog kan stämma.

Om jag absolut måste säga något positivt så skulle det vara att blondinen var lite söt. Det räcker som underhållning i kanske 5 sekunder, inte 30 minuter. Man slapp dessutom Dramaten-skrikandet, det är vi djupt tacksamma för. Verkligen världsklass, en ickeskrikande blondin. Wow.

Återigen gör jag samma observation. Jag tål inte svensk film. Varje gång, lovar jag nämligen mig själv att aldrig mer se svensk film igen, med en allt större förståelse för varför jag har lovat mig själv det oräkneliga antal gånger tidigare.

Ja, jag har en tagg i molnet här på sidan som heter “humor”. Den är inte tillämplig här.

February 14th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

|