Basic personligt

“Äter du fortfarande sÃ¥ där extremt?”

DÃ¥ och dÃ¥ fÃ¥r jag frÃ¥gan om jag/vi fortfarande “äter sÃ¥ där extremt”, dvs LCHF. Jag tycker den frÃ¥gan är lite konstig. PÃ¥ de LCHF-forum som jag har kollat in, är det ganska mÃ¥nga som kör “Skaldeman fakir” av nÃ¥got slag sedan flera Ã¥r tillbaka, dvs deras kost bestÃ¥r av ungefär tvÃ¥ saker: Kött och vatten. Möjligen lite extra smör, för att fÃ¥ upp fettinnehÃ¥llet lite grand (nej, man fÃ¥r inte skörbjugg av en sÃ¥dan diet). Eftersom jag inte är absurt överviktig eller har allvarlig diabetes ser jag ingen anledning till att vara sÃ¥ begränsad.

Kolhydrater

Så vad äter jag då? Till att börja med, minimalt med kolhydrater. Det innebär att brödfrukostarna är borta, liksom ris, pasta och potatis. Däremot blir det lite gröt ibland, och jag bryr mig inte det minsta om kolhydraterna i mjölkprodukter, eller de få gram jag får i mig från kaviaren. Det är framför allt spannmål (förutom gröten) och rotfrukter jag försöker hålla mig borta från.

Så vad är problemet? Kolhydrater kan i allt väsentligt ses som varianter på socker. De gör att blodsockret stiger, vilket måste motarbetas av insulin. Annars kan man dö, fråga vilken diabetiker som helst. Det här har flera dåliga effekter.

1. Man kan utveckla resistens mot insulinet, dvs få diabetes typ 2. Människan är ett rovdjur, och är helt enkelt inte skapad för det kontinuerliga flödet med kolhydrater som är vanligt i västvärlden.
2. Insulinet signalerar till muskler och fettceller att ta upp det höga blodsockret. Vad gör en fettcell när den får extra näring? Jo, den växer. Dvs, man blir fet. Motion kan förmodligen påverka hur stor andel som tas upp på vilket sätt, men det fungerar inte speciellt bra för att faktiskt bli av med det fett man redan har lagt på sig.
3. Kolhydrater, framför allt frukos, är cancercellernas favoritföda. Det betyder inte att man får cancer av att äta en frukt ibland, men om det är så att man har några cancerceller i kroppen är det ju lite onödigt att göda dem på det effektivast möjliga sättet. Med lite tur går det till och med att svälta bort cancer genom att helt nolla kolhydraterna, det har dykt upp sådana rapporter här och där.
4. Hjärt-/kärlsjukdomar är i princip linjärt kopplade till mängden kolhydrater man äter. Se t.ex. på USA, där de äter minimalt med fett och massvis med kolhydrater, och både är överviktiga och världsledande på alla möjliga sjukdomar.
5. Alzheimers kan orsakas av stora intag av kolhydrater.
6. När blodsockret sjunker, upplevs det som hunger, och kroppen skriker efter mat. Det är alltså inte lågt blodsocker man reagerar på, utan själva nedgången. Äter man väldigt kolhydratrik kost kan man alltså ha ganska högt blodsocker när man blir hungrig igen. Det blir lätt en väldigt ond cirkel.
7. De blodsockerdippar jag har upplevt på eftermiddagarna, som har krävt mycket jobb för att jag inte ska somna (vilket alltid misslyckas när jag har minsta möjlighet att däcka av en stund), är efter 20 år nästan helt borta.
8. Kolhydrater försämrar också kroppens upptag av vitaminer. Med ett minimalt kolhydratintag får man därför maximal nytta av den mat man äter.

Jag har både diabetes och cancer i släkten lite här och där, och jag vill nog helst inte ha något av dem. Båda sjukdomarna är ärftliga om jag har förstått rätt, så jag trivs bra med att göra det jag kan för att hålla dem på avstånd.

Fett

För att få tillräckligt med energi äter jag istället fett. Helst animaliskt, gärna mättat. Smör och fettkanter ftw.

Men fett blir man ju fet av? Ledsen att göra dig besviken, men nej.

På 50-talet var det en kille som heter Ancel Keys, som publicerade en studie som visade att i länder med stor fettkonsumtion var folk feta och dog av hjärt-/kärlsjukdomar. Några andra studier i ämnet har inte gjorts. Livsmedelsverket publicerade för något år sedan en bunt studier som skulle stödja det här, men de pulveriserades omgående. Om något, visade de på det omvända. Ancels studie visade sig efter ett tag vara falsk, eftersom han medvetet bara tog med de länder som stödde hans hypotes. De förmodligen tiotusentals svenskar som har ätit LCHF-kost under kortare eller längre tid kan snarast visa att ett högt fettintag leder till viktnedgång. Några negativa effekter av en hög andel fett i kosten, finns helt enkelt inte. Däremot finns det massor med positiva effekter.

1. Det triggar fettcellerna att släppa på sitt innehåll, så att man som sagt går ner i vikt. Eller snarare, man får en mer balanserad mängd kroppsfett. Extremt underviktiga personer går upp i vikt lite grand med en fettrik kost, tills de når en hälsosammare nivå.
2. Det påverkar inte blodsockret, och triggar därför inte igång något insulin.
3. Det innehåller mycket näring och energi, vilket ger en långvarig mättnadskänsla. Att inte behöva äta med några få timmars mellanrum hela tiden är väldigt skönt.
4. Huden smörjs inifrån på något sätt, vilket gör att mitt mångåriga handkrämsmissbruk nu är över. Även lypsylberoendet har minskat rejält, liksom mina spruckna nagelband.
5. Kroppen har mer bränsle att slösa med, vilket gör att man fryser mindre.
6. Eftersom det hela tiden kommer fett som måste hanteras, hålls gallblåsan upptagen, och man förhindrar att det bildas gallstenar. Har mat ätit extremt fettsnålt bildas det stenar, som sedan skjuts ut när det kommer fettrik mat igen. Äter man hela tiden fettrik mat, hinner det aldrig bildas några stenar.

Margarin orkar jag inte ens ta upp. Förbjud eländet, bara. Rakt av.

Kalorier

Men om man äter fler kalorier än man gör av med så går man upp i vikt! Energiprincipen! Nej, inte det heller. Antalet felkällkor här är ganska många, framför allt eftersom kroppen inte är ett slutet system.

1. Protein, fett och kolhydrater behandlas helt olika när de tillgodogörs i kroppen, så hur mycket energi som utvinns när de eldas upp (vilket är det som kcal mäter), är inte speciellt relevant. Det är fyra helt olika kemiska processer.
2. Kroppen anpassar förbränningen efter hur mycket energi som finns tillhands. Bland annat kan kroppens temperatur ändras lite grand.
3. En okänd del går rakt igenom kroppen. Hört talas om gödsel, som ju är väldigt energirikt?
4. Protein, fett och kolhydrater mättar olika mycket, vilket gör att beroende på vad man äter, blir man efter varierande mängd tid olika hungrig.

NÃ¥gra gÃ¥nger har jag fÃ¥tt protesten “men det är klart man gÃ¥r upp i vikt om man äter 10.000 kalorier och inte rör pÃ¥ sig”. Tja, om man inte rör pÃ¥ sig, sÃ¥ har man inget intresse av att äta sÃ¥ mycket. Om man nu inte har en allvarligt skadad metabolism pÃ¥ grund av lÃ¥ng tids kolhydratätande. Äter man mest fett, krävs det en omänsklig ansträngning för att fÃ¥ i sig sÃ¥ mycket. Vad skulle vitsen med det vara? Man äter tills man är mätt.

Frågan är inte om man går upp i vikt om man äter en viss mängd kalorier. Frågan är om man går upp i vikt om man äter tills man är mätt, för det är det enda som håller i längden.

I nummer 2/2010 av LCHF-magasinet stod förresten om en undersökning där en grupp studenter fick äta 500 extra kcal fett, och en annan grupp 500 kcal kolhydrater. Kolhydratgruppen gick upp i vikt 0.8 kg på 2 veckor, fettgruppen inget alls. Jag har själv frossat duktigt i fett sedan nyår, men krymper stadigt ändå.

Kolesterol

Men kolesterol är väl farligt i alla fall? Nej, faktiskt inte.

De personer som drabbas av hjärtinfarkt har vanligtvis lite lägre kolesterolvärden än friska personer i samma ålder. Däremot ska de inte vara larvigt varken höga eller låga, för då är troligen någonting fel någon annanstans. LCHF-ätare får i princip utan undantag bättre värden här, trots hög äggkonsumtion. Anledningen är helt enkelt att kroppen själv producerar runt 80% av kolesterolet, och anpassar det efter hur mycket man får i sig via kosten.

Dvs: mättat fett och ägg ger inte höga kolesterolvärden, och höga kolesterolvärden ger inte högre risk för hjärt-/kärlsjukdomar. Statiner, som folk äter i parti och minut, verkar dessutom inte bara vara onödiga, de ger också massor med otrevliga bieffekter som värk och annat.

LCHF

Sammantaget finns några andra effekter som LCHF-ätare märker av.

1. Finnar försvinner nästan helt.
2. Hjärnan funkar ofta snäppet bättre.
3. Nattsömnen blir ofta bättre.
4. Allergier försvinner.
5. Kvinnor blir tydligen lättare gravida, även om det är någonting som jag personligen inte har någon erfarenhet av.

Den enda stora nackdelen jag har hittat än så länge är att mina hojbyxor har blivit för stora, så nästa säsong måste jag köpa nya som sitter bättre. Det är en smäll jag är beredd att ta.

Svaret pÃ¥ frÃ¥gan i rubriken, blir därför “tills vidare, eller tills det kommer nÃ¥gon studie som otvetydigt visar att en viss form/mängd av kolhydrater är ofarligt/fördelaktigt”. Försöker man hÃ¥lla sig till gräsbetande djur, som t.ex. frÃ¥n Karlsson & Elner där vi köpte en kvarts nöt i vÃ¥ras, fÃ¥r man dessutom i sig bÃ¥de bra fetter och rätt proportioner av Omega-3/6. Med ett minimum av transporter och besprutningar, och maximalt miljövänligt (jag rekommenderar boken “Vegomyten” för de som tror att vegetarisk kost är bättre än att äta kött). BÃ¥de jag och miljön mÃ¥r bättre, sÃ¥ varför skulle jag äta pÃ¥ nÃ¥got radikalt annorlunda sätt?

Liten brasklapp: Jag tränar i praktiken ingenting, sedan nästan ett år tillbaka. Om man inte tränar på elitnivå så ska fettdrift räcka bra, men jag har ingen personlig erfarenhet av det. När jag åt LCHF för två år sedan tränade jag förvisso Shorinjikempo väldigt intensivt utan problem (inklusive en gradering och flera läger), men då hade jag mycket sämre koll på vad jag egentligen åt.

August 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Fjantig kalorijakt

Aftonbladet envisas med sina artiklar om hur man kan jaga kalorier. I vanliga fall är de ju bara att ignorera, men den här gången blev det så makalöst fånigt.

Dressing. Grönsaker är toppen på alla sätt. Men dressingen är ofta en energibomb. En matsked vinägrett innehåller cirka 100 kcal.

Dressingar är oftast baserade på olja, det där som alltid hävdas är nyttigt.

Pasta med gräddiga såser. Se upp! En portion innehåller ofta 800 kcal.

Jaha? Ett normalt dagligt intag ligger ju runt 2000 kcal, vilket gör att de där 800 är ganska lagom.

Majonnäs. Den goda majonnäsen har ofta smugit sig in i aiolin eller hamburgerdressingen. Försök välja en tomatsås eller sås gjord på yoghurt.

Som “monopol” uttryckte det: “Tro f**n det, aioli utan majonnäs blir Vitlök.”

Köttfärs och korv. En portion köttbullar utan tillbehör innehåller cirka 300 kcal. Samma mängd omalt kött cirka 200 kcal.

Så om man maler köttet så tillkommer helt automagiskt 100 kcal? Jo, men tjena.

Friterad kyckling. Väljer du stekt eller grillad kyckling får du bara i dig hälften så mycket energi.

Och blir bara hälften så mätt.

Pommes frites. Varning, varning. Väljer du kokt potatis får du äta tre gånger så mycket.

Man “fÃ¥r” äta? Enligt vem, mer exakt? Baserat pÃ¥ exakt vilken vetenskap?

Problemet med kalorijakt kommer man ju inte undan. Om man inte äter tills man blir mätt, så är man fortfarande hungrig efteråt. Dessutom gör fettsnål mat, vilket är det som oftast rekommenderas i de här sammanhangen, att man blir hungrig snart igen.

Det där med att “fett är farligt” är en hypotes som kommer frÃ¥n Ancel Keys, frÃ¥n en undersökning han gjorde pÃ¥ 50-talet. Han visade en fin graf där de som Ã¥t mer fett hade högre risk att dö i hjärt-/kärlsjukdomar. Problemet är att han hoppade över det mesta av datat, just för att fÃ¥ en fin linje. Tar man med alla andra länder, fÃ¥r man… tada! Inget som helst samband överhuvudtaget. Inklusive det där med kolesterol, där finns inget samband heller. Mer än att de som har lite högre värden när de blir gamla har mindre sjukdomsrisk. NÃ¥gra andra undersökningar som har visat pÃ¥ fettets farlighet finns inte. Tja, ett par stycken, men för varje sÃ¥dan finns 10 andra som visar pÃ¥ dess nyttighet.

För att se vad som händer om man drar ner pÃ¥ fettet är det bara att titta pÃ¥ USA. De ligger pÃ¥ i snitt 11% numera, efter att helt och hÃ¥llet ha gÃ¥tt pÃ¥ fettmyten. Vad har hänt? Jo, folk blir inte mätta. AlltsÃ¥ äter de kolhydrater istället, som dessutom är billigare. Blodsockret gÃ¥r upp, blodsockret gÃ¥r ner, och sÃ¥ är man hungrig igen. Om det är snabba eller lÃ¥ngsamma kolhydrater gör mindre skillnad, det är fortfarande sockerkedjor som mÃ¥ste tas om hand av insulin. Insulin som dessutom signalerar “fettinlagring”. Till slut orkar inte kroppen ta hand om alla kolhydrater och utvecklar diabetes. Även cancer lever bäst pÃ¥ kolhydrater, framför allt fruktos.

Resultatet? En fetmaepidemi utan motstycke, och stadigt klättrande siffror för folk med diabetes och andra sjukdomar. Det är alltså dit som dagens dietister vill att Sverige också ska komma.

Alternativet är att äta mindre kolhydrater och mer fett, framför allt animaliskt. Det mättar bättre, och ger ett mer stabilt blodsocker. Vilket är precis den metod som samtliga av de kändisar som just Aftonbladet har skrivit om, har använt. Jag gjorde en liten överslagsräkning, och kom fram till att jag äter ungefär 60% fett, räknat pÃ¥ energin. Jag mÃ¥r hur bra som helst, med ett stadigt minskande midjemÃ¥tt. Livsmedelsverket föresprÃ¥kar nÃ¥got som närmast blir 60% kolhydrater, vilket är “balanserat”. Men 60% fett är tydligen “extremt”.

August 17th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

Blodvärden

Efter ett drygt halvår med LCHF-kost av varierande strikthet gick jag nyligen till den lokala vårdcentralen för att kolla mina blodfetter. Under den här tiden har jag ätit minst 2 ägg om dagen, ofta 4. Vispgrädde köps i halvlitersförpackning, säkert 1-2 per vecka. Det 1.8 kg paket med koncentrerat smör (100% fetthalt, dvs fritt från mjölkprotein som blir svarta prickar i stekpannan) som vi köpte i våras är snart slut. De stavar med 100g vitlökssmör som säljs i affären har gått åt hårt. Äggröran steks alltid i det överblivna fettet från bacon eller fläsk. Majonnäsburkarna överlever kanske 2 veckor i bästa fall.

Det som har dragit upp kolhydratkonsumtionen är framför allt att jag ofta äter havregrynsgröt på morgnarna, och kanske lite mycket kaviar. Huruvida det är bra LCHF att äta en strutglass till lunch var och varannan dag nu på semestern är jag också lite tveksam till. Men det är gott.

Enligt Livsmedelsverket borde jag med den här fettkonsumtionen vid det här laget vara i det närmaste död. Det är jag inte. Istället har jag, föga förvånande, värden som ligger precis där de ska. Något enstaka värde var några tiondelar högre än vad jag hade föredragit, men det var ändå inget som gav något skäl att oroa sig. Dessutom fungerar som sagt min hjärna lite bättre nu, och saker som torra händer och trasiga nagelband är ett minne blott. Och så har mc-byxorna blivit för stora runt midjan, men det vet jag inte om det räknas som något bra.

För att få ta det här provet var jag tvungen att prata med en läkare först, men det var inte så farligt. Det räckte bra att säga att jag ville hålla koll på värdena så att de inte sprang iväg någonstans. Att det finns både diabetes och hjärt-/kärlproblem här och där i släkten gör det också lite extra intressant för mig att bevaka värdena.

Det är lite synd att jag aldrig kom iväg för att ta de här proverna innan vi började äta LCHF igen, men med några årliga kontroller framöver så går det ju ändå att få en bra bild av hur kroppen reagerar. Det ickeoptimala värde jag hade kanske är på väg åt rätt håll. 40 år med relativt fettsnål kolhydratkost kompenseras ju inte bort på några få månader.

July 28th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 6 comments

“Raps & Smör”

PÃ¥ Ica idag sÃ¥ föll min blick pÃ¥ en flaska som det stod “Raps & Smör” pÃ¥. Eftersom jag är lite petig med vilket fett jag fÃ¥r i mig blev jag lite nyfiken. Vid en närmare observation stod det “flytande blandning av raps & smörolja”, fast “flytande blandning av” och “olja” var knappt hälften sÃ¥ stort som “raps & smör”. Fult.

En titt i ingredienslistan: rapsolja 70%, vatten, smörolja 8%, salt, härdad rapsolja 1,4%, emulgeringsmedel, och lite annat skräp. Väldigt fult. Den där flaskan kommer inte komma i närheten av ett kylskåp som jag har någon kontroll över, den saken är klar.

Själv köper jag numera bara Arlas “koncentrerat smör” frÃ¥n Daglivs och ren kokosolja. Smöret är underbart, och kokosoljan fantastisk. Det är skoj att steka i smör som inte ger ifrÃ¥n sig en massa bränt protein när det blir varmt, och stekytan när man steker i den helt smakfria kokosoljan kan komma frÃ¥n vilken uppslagsbok som helst pÃ¥ “maillardreaktion“. Fantastiskt brun och vacker.

Att inte vara fettskrämd gör att jag kan äta massa goda animaliska fetter, och veta att det bara gör mig mätt, ger mig stabilt blodsocker, förbättrar mina kolesterolvärden (vad de nu ligger pÃ¥, jag ska kolla upp dem vilken dag som helst, mest bara “för att”), förmodligen minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, alzheimers och cancer, och, vilket är minst lika viktigt, drar fram alla goda smakämnen i maten. Att fettet dÃ¥ kostar nÃ¥gra kronor mer än margarin och vegetabiliska oljor vars omega-3 inte ens kan tillgodogöras av människor, gör faktiskt ingenting.

June 24th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 15 comments

Kanada == USA

Ju mer jag kollar runt här i Montreal, desto mer likt USA känns det. Inte bara att pengarna heter dollar, det är bara början. Dessutom är alla priser utan moms, vilket gör att det är omöjligt att veta hur mycket någonting kostar. Sedan kommer liheterna en efter en.

De verkar lika fettskrämda som amerikanarna. Hur fett nÃ¥gonting är verkar vara den viktigaste informationen. Lite tjatigt med alla “this is fat free!”, men det är i alla fall lite mer relevant än hur mycket koldioxid som har släppts ut.

All mat består nästan uteslutande av kolhydrater. När jag beställde kyckling till lunch idag ingick både spaghetti och klyftpotatis. Hotellfrukosten innehöll stekt potatis, rostat bröd, marmelad som enda pålägg, fruktsallad och juice. Och lite ägg och bacon, men de var väldigt sekundära.

Folks kroppsformer är väldigt binära. Antingen är de smala, eller så är de rejält runda. Andelen smårunda människor är i klar minoritet.

Trottoarerna är lika höga som i USA, och bostäderna ser ut som i vilken amerikansk stad som helst, med den där typiska trappan man har sett ett otal gånger.

En lustig sak är att tunnelbanan går på däck, med en konstruktion som gör att den skakar så att man håller på att gå sönder. Skakandet känns också bekant från filmens värld.

Ganska centralt här i Montreal ligger ett chinatown, med entréer i varje ände ungefär som i Visby, och vad jag kunde se enbart kinesiska restauranger och affärer. Det är inte heller något som jag får så starka europavibbar av.

Den största skillnaden är sprÃ¥ket. Trots att alla indikationer säger att det här är USA (walks like a duck…), sÃ¥ är det definitivt franska som gäller. Jag fÃ¥r nog ta tillbaka det där om tvÃ¥sprÃ¥kigheten som jag skrev förut, för den är trots allt inte sÃ¥ stor som jag trodde. Massor med skyltar är enbart pÃ¥ franska, och dÃ¥ och dÃ¥ stöter man pÃ¥ personal som helst bara pratar franska. Om man skulle bo här, vilket jag inte har nÃ¥gra som helst planer pÃ¥, sÃ¥ mÃ¥ste man verkligen kunna en del franska.

Tidigare i veckan var det nÃ¥gon som postade en liten världskarta, där det pÃ¥ USA stod “us”, pÃ¥ Afrika “brown people”, pÃ¥ Asien “cheap labor”, och pÃ¥ Kanada “just like us”. Nu förstÃ¥r jag vad de menade. Att Ã¥ka frÃ¥n Sverige till Norge är ett mycket större kulturellt steg.

Suck. Jag fick ok frÃ¥n cafékillen i den foodcourt där jag sitter just nu att använda eluttaget precis mitt emot. Med gratis, om än jättelÃ¥ngsamt, internet. Nu kom precis nÃ¥gra vakter förbi och sa att jag inte fick använda det, eftersom det var “privat” eller nÃ¥got sÃ¥nt fÃ¥nigt. Jag vill ha lite batteritid kvar pÃ¥ planet, sÃ¥ nu är det därför dags att avsluta det här och logga ut. Hoppas de är snällare pÃ¥ flygplatsen.

June 5th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Fettskrämt Kanada

Jag gick tillbaka till Wal-Mart här i Montreal, dels för att köpa lite flaskvatten, och dels för att kolla lite näringsvärden pÃ¥ maten där. Tyvärr är det bara att konstatera att de är lika tokiga som USA. Det stÃ¥r “fat free” pÃ¥ allt möjligt, medan kolhydratbomberna finns överallt. Nog för att det är Wal-Mart, men ändÃ¥. Människorna här är inte USA-tjocka i alla fall, sÃ¥ lite vettigare verkar de äta. T.ex. verkar det alltid att gÃ¥ att fÃ¥ sallad till maten istället för potatis eller ris, utan att det är nÃ¥got konstigt med det.

Bland efterrätterna där i affären fanns små skålar med fruktsallad. 21% kolhydrater, varav 19% socker. Mest fruktsocker antar jag, det som absolut snabbast förvandlas till fettceller. Mums. Det fanns färdig chokladmousse i portionsskålar liksom en del annat, det mesta med ungefär samma siffror.

Det riktigt förvånande var mjölken. I svensk mjölk är det 3% fett och 5% kolhydrater. I mjölken här var det 12% kolhydrater. Hur går det till? Extrasockrad? Det finns en chokladmjölk som verkar poppis, med förpackningar i alla möjliga storlekar. Det är ganska ofta som jag ser folk stå med en sådan i handen i hissen på kontoret. Jag råkade se näringsinnehållet på den nu. Först 3% fett. Fine. 9% protein. Ovanligt mycket, men det gör ju ingenting. Sedan 27% kolhydrater, varav 26% socker. Sådant säljer de glatt i literförpackningar. Som jämförelse ligger svenska Pucko på 10% kolhydrater. Sinnessjukt.

Som avslutning fick jag lära mig att “bonjour, hi” betyder “pratar du franska eller engelska?”. Praktiskt. Dessutom är det lite roligt med franskpratande människor som är lika glada över att prata engelska, till skillnad frÃ¥n franskpratande människor i ett visst annat land som ligger lite närmare Sverige. Visserligen är franska det officiella sprÃ¥ket, och därför stÃ¥r det alltid överst pÃ¥ alla skyltar och används vid stationsutrop (det borde vara en mänsklig rättighet att höra “atwater” pÃ¥ franska… “atwatööör”, alltid lika kul) , men det är en tvÃ¥sprÃ¥kighet bland befolkningen som jag inte har varit med om förut.

June 4th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Kanadensisk ko

Bara något hus bort från hotellet ligger två köttrestauranger. Den närmaste har priser på runt 20 kanadadollar, dvs 150 spänn, och den andra ligger 2-3 gånger så högt. Idag tyckte jag att det kunde räcka med den billigare.

Jag sätter mig, och fÃ¥r en meny. Den entrecôte som de har överst pÃ¥ menyn utanför, 18 oz (500 gram) för just 20 dollar (plus moms, pÃ¥ sant USA-manér), lockar mest. Som tillbehör fÃ¥r man lite stekta grönsaker och tunna pommes frites pÃ¥ sötpotatis. Servitören undrar sedan vilken sallad jag vill ha till. Det blir en “husets”, dvs lite blandade gröna blad och prylar, med nÃ¥gon vinegrätt pÃ¥.

Inom nÃ¥gon minut kommer min dricka, och nÃ¥gra minuter senare den lilla salladen. Öh, hoppsan. I Sverige brukar vi kalla en sÃ¥dan där salladsportion för “lunch”. Glaset där bakom är ett vanligt Ikeaglas pÃ¥ 3-4 dl, sÃ¥ ni fÃ¥r lite känsla för storleken. Risken för skörbjugg känns inte direkt pÃ¥trängande.

Jag smakar lite på den, men avvaktar sedan på köttet. Alltså, hoppsan. Jag ville ha en del av en ko, inte en hel. Det är jobbigt med språkförbistringar.

Efter att samtliga gÃ¥nger när jag hemma har beställt “medium rare” och fÃ¥tt “well done” har jag inga högre förhoppningar om stekgraden, men den här var verkligen alldeles perfekt. Jag fÃ¥r själv till dem ganska bra numera, men den här kocken slog mig pÃ¥ fingrarna rejält.

Det syns inte så bra på bilden, men i den bakre änden sitter ett ben. Det blir kött inte sämre av.

Så jag njuter ett par tuggor, smakar på allt, och blir nästan tårögd. Det här var nog något av det godaste i köttväg jag har ätit. Förutom mammas egenskjutna älgfilé förstås, men det finns ju gränser för vad man kan jämföra med.

Precis lagom till att jag har börjat få koll på vad som är vad, kommer servitrisen och undrar om det smakar bra. Ja, det kan man lugnt säga. Sedan frågar hon om jag behöver ketchup. Då slog tårögdheten till igen, fast av en annan sort.

När jag är ungefär halvvägs kommer hon förbi igen för att kolla läget med ett litet “still good?”. Mycket uppskattat.

Med perfekt tajming kommer hon även förbi när jag är klar, och undrar om jag vill välja efterrätt. Det ingick nämligen, liksom kaffe eller te om man vill. Jag har en bok med mig (Ender’s Shadow av Orson Scott Card), men att ta fram den hinner jag inte förrän tallrikarna är borta och ett fat med en precis lagom stor tÃ¥rtbit stÃ¥r framför mig.

När väl den är uppäten går det några minuter då jag bara sitter och myser. Servitrisen dyker upp, och ber så hemskt mycket om ursäkt att hon glömde mig så att jag fick vänta. Jo, det var ju jättejobbigt. Jag får notan, där det finns ett praktiskt litet fack för kreditkortet.

Priset för detta, inklusive drickan, blev 200 spänn jämnt. Med dricks, lite mer. Larvigt.

Det lockar onekligen lite grand att prova det dyrare stället också, mest för att se hur stor skillnad det är. Det bör ju rimligen vara ännu bättre, även om det just nu känns svårt.

Fan, vad jag gillar mat. Och suck, så lätt jag har att bli kär i länder som har god och billig krogmat.

June 1st, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Till Kanada

Idag var det så dags att åka till Kanada en vecka, å jobbets vägnar. Montreal, närmare bestämt. Hittills har det varit en blandad upplevelse.

De har ju inte vett att använda europeiska kontakter här borta, så igår kilade jag in på Kjell & c/o för att köpa en liten adapter. Tydligen klarar både datorer och telefoner att drivas på allt över 100V, vilket jag inte visste. I min oändliga visdom beslöt jag mig för att prova datorkontakten i adaptern innan jag var på andra sidan jordklotet, varpå jag snabbt upptäckte att spåren på sidorna för jordade kontakter var alldeles för stora. Adaptern var alltså oanvändbar. Tillbaka till Kjell i förmiddags. Provar annat exemplar, men får samma problem. Provar annan modell. Samma problem. Killen föreslår att jag ska snickra ihop en egen kabel. Jo men tjena, när man är på väg ut till Arlanda. Väl ute på Arlanda lyckas en kille hitta typ 4 olika modeller innan han slutligen hittar en där Apple-kabeln fungerar. Tack, Apple.

För övrigt finns en nedgång till Arlanda Express precis vid hållplatsen för Buss 1, när man kommer från Fridhemsplan. #win Som kompensation var incheckningen i andra änden av terminalen, så det blev någon kilometers promenad ändå. #murphy

I säkerhetskontrollen på Arlanda fick jag inte bara ta av mig bältet och tömma byxfickorna, utan även efter att ha blivit klämd på mer än en gång, visa att min lypsyl faktiskt var en lypsyl och inte ett fruktansvärt terroristvapen. Det är tydligen lätt att kapa och spränga plan med hjälp av en par cm lång cylinder. Veckans #wtf för min del.

Precis bredvid där jag checkade in så var det incheckning till Thailand. Hälften av resenärerna var knappt 1.50 långa och smala thailändskor, och andra hälften 1.80 långa svenskar, med en omkrets över genomsnittet. De flesta med thailändskt utseende pratade visserligen klockren svenska (oväntat många var pappa+mamma+dotter), men kontrasten blev så påtaglig.

Det skulle vara mat bÃ¥de pÃ¥ planet till Paris och det till Montreal. NÃ¥ja. “Maten” pÃ¥ första planet bestod av en liten fralla (Ã¥t inte jag lchf?) med ungefär en halv tesked laxröra. Inte sÃ¥ mättande, nej. Klockan var bortÃ¥t sju svensk tid innan det kom nÃ¥gon mat pÃ¥ Montrealplanet, sÃ¥ vid det laget var man lite hungrig. Till detta serverades Pepsi Max som enda cola-derivat. Stackars folk.

PÃ¥ flygplatsen i Paris, Charles de Gaulle (varför heter inte Arlanda “Stockholm Fredrik Reinfeldt”, eller “Stockholm Mona Sahlin” kanske?) hade de en jättefin hörna med dubbla eluttag vid 6-8 sittplatser med insynsskydd. Perfekt för att ladda laptopbatteriet. Tyvärr kostade internet massa eurosar, sÃ¥ det struntade jag i. Man kan ju alltid se lite tv-serie under tiden.

Av stolsgrannarna pÃ¥ Montrealplanet fick jag nÃ¥gra tips pÃ¥ bra lokal mat och nÃ¥gra restauranger som jag borde titta till. En rätt beskrevs som “very fat (strÃ¥lande!) and high cholesterol (vilket ju inte är ett problem)”. Jag nöjde mig med att le och svara att fett var bra. Gatan som hotellet och kontoret ligger pÃ¥ är tydligen fullt med bra restauranger (“and a strip joint” – mannen bredvid pÃ¥ planet – “shut up!” – hans fru), sÃ¥ det känns som ett lyckat val.

Just det, Kanada har precis som USA nÃ¥gra ja/nej-frÃ¥gor som man ska svara pÃ¥. Tyvärr var de inte alls lika roliga som amerikanarnas. Här var det typ “har du med dig nÃ¥gon mat?” och “har du med dig pengar för mer än vad-det-nu-var?”, och inte de mer givande “planerar du att begÃ¥ terroristdÃ¥d?” och “planerar du att kidnappa en amerikansk medborgare?”. Det senare lÃ¥ter ju som mycket allvarligare brott att motarbeta.

Väl på hotellet så är tjejen i receptionen i det närmaste en dubbelgångare till Sandra Oh. Distraherande.

Efter en snabb koll att det inte kostade flera hundra spänn i extra roomservicetillägg sitter jag nu och mumsar på en baconburgare. Baconet är väldigt krispigt och avrunnet (morr!), men man fick i alla fall lite fet och fin majonnäs bredvid. Baconet gör mig lite orolig inför morgondagens frukost, men det kan nog lösa sig med fettintaget ändå.

May 30th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Hemlevererat gräsbeteskött

I en kommentar hos Kostdoktorn, Andreas Eenfeldt, där det diskuterades gräsbeteskött kontra industrikött, var det någon som tipsade om Karlsson & Elner. De säljer nötkött från kor som har fått beta utomhus på sommarhalvåret, vilket är bättre än industrikött av en hel massa anledningar. Bland annat är det fantastiskt energisnålt, och ser till att en massa smådjur och insekter kan leva och må bra.

Efter en mycket kort diskussion med flickvännen (“ska vi köpa 45 kg gräsbeteskött?” “ok”) la jag in en beställning, och betalade en handpenning pÃ¥ ungefär halva beloppet (2500:-). Sedan var det bara att vänta pÃ¥ slakt, hängmörning, styckning och paketering. Till skillnad frÃ¥n de flesta andra köttproducenter sÃ¥ levererar de här hem till dörren, bÃ¥de i SkÃ¥ne (där kossorna bor) och i Stockholm. Den sammalagda oljeÃ¥tgÃ¥ngen är alltsÃ¥ en liten tripp till slaktaren, och en lastbil frÃ¥n SkÃ¥ne till Stockholm, som förmodligen hade med sig kött till ganska mÃ¥nga personer. Miljövänligt sÃ¥ att det nästan är pinsamt.

För några dagar sedan kom ett mail om ungefärlig leveranstid, och igår kl 11.30, ringde de på dörren. Rätt vad det var så stod det två stycken stora pappkartonger på köksbordet. Andra halvan av betalningen fick vi en faktura på. Mycket smidigt. Alla styckdetaljer var paketerade för sig, vacuumförpackade i en rejält tjock plastpåse, med namn och vikt. Sammanlagt fick vi:

• cirka 15 kg köttfärs
• 3.3 kg högrev
• 1 kg rulle
• 1.7 kg bog
• 1.7 kg bringa
• 1.7 kg rostbiff (varav vi tillagade hälften i gÃ¥r, mums!)
• 2.5 kg oxstek
• 2.3 kg grytbitar (bl.a. flanken, den som Jensens Böfhus serverar som biff…)
• 3 kg innanlÃ¥r
• 2.5 kg ytterlÃ¥r
• 1.7 kg entrecôte
• 2.8 kg ryggbiff med kappa (i ett enda gigantiskt stycke, säkert 20×40 cm)
• 9 hg oxfilé

Två lådor kött

Allting var benfritt, så det var väldigt prisvärt. Alla bitar hade dessutom massor med insprängt fett i smala strimmor. Nog för att det skulle vara coolt att tillaga 2.5-3 kg stek i ett stycke, men eftersom vi sällan bjuder 15 personer på middag samtidigt, fegade vi ur och delade upp dem i 2-3 bitar. Att frysa in så här mycket på en gång går inte, så vi fick dela upp det på de tre frysar vi har tillgång till. Det tog några timmar innan vi var klara med all ompaketering, men nu kan vi å andra sidan äta stek och färsbiffar hur länge som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, miljö, karlsson & elner, gräsbeteskött.

April 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Kolhydrater och kalorier

Jag såg hos Annika Dahlqvist en länk till Läkartidningen, där det var en artikel om William Banting, skriven av Nils Gunnar Toremalm. Bland annat:

Banting hade redan prövat flera av den tidens viktreducerande dieter och andra behandlingsåtgärder utan framgång. Bland alla råd han fick ingick även motion. En tid började han dagen med en timslång roddtur. Resultatet av detta beskriver han så här: »Visserligen fick jag kraftiga muskler men samtidigt en glupande aptit.«

Banting ordinerades en diet som var fattig på kolhydrater och fett men rik på protein och magrade hela 20 kilo på ett år. Midjemåttet minskade med 12 tum.

Dietföreskrifterna var i stort sett följande: Minska på bröd, smör, mjölk, socker och potatis. Ät gärna fisk och kött men inte lax och fläsk. Undvik öl men ta gärna två glas rödvin till middagen och ibland som sängfösare en lättgrogg. De senare råden har väckt kritik, men helheten gav Banting ett önskat resultat. Sedan gäller det givetvis som alltid att iaktta måttlighet, uthållighet och regelbunden viktkontroll.

Men sedan drar han en helt absurd slutsats. Har han läst sin egen artikel överhuvudtaget?

Är det därför inte dags att i likhet med Banting slå fast att överviktsproblematiken – bortsett från alla kända och ännu okända etiologier – helt enkelt är en fråga om kaloriintag och förbränning (motion) och med saklig argumentering övertyga berörda patienter om detta uppenbara samband. Det har ju efter femtio års intensivt upplysningsarbete, inklusive restriktiva åtgärder, gått ganska hyggligt att reducera tobaksförbrukningen och därmed förbättra folkhälsan och minska den ansträngda sjukvårdsekonomin. Nu är det, enligt min mening, viktigare att stödja patienternas kalorimedvetande än att erbjuda fler piller och mera kirurgi.

Banting tränade, men det enda som hände var att han fick större aptit. Han gick ner i vikt när han slutade äta kolhydrater, trots att han drack vin. Ändå handlar vikt bara om kalorier? Jo, men tjena. Socker tillgodogör man sig enklare än protein. Gödsel är energirikt. Så, då var kaloridebatten över.

Man får bara kommentera där om man har någon titel, men som tur var så har Nils Olof Carlin, överläkare på Skaraborgs sjukhus, redan gjort det. T.ex. genom att citera vad Banting faktiskt sa:

“Min korpulens och därav följande fettsot berodde sÃ¥ledes icke pÃ¥ försummelse av nödvändig kroppslig aktivitet. Den berodde ej heller pÃ¥ överdrivet ätande, drickande eller nÃ¥got slag av njutningslystnad. Jag kan nu med visshet säga att dietens kvantitet tryggt kan överlÃ¥tas Ã¥t den naturliga aptiten och att man endast behöver inrikta sig pÃ¥ kvaliteten för att lindra och bota korpulens.”

Sedan blir jag lite förvirrad. I Sten Sture Skaldemans första bok står att Banting precis som nuvarande LCHF-folk även blev rekommenderad en fet kost, men både i artikeln och på Wikipedia antyds att den istället var fettsnål. Någon som vet vad han faktiskt åt?

Läs även andra bloggares åsikter om mat, vetenskap, kalorier, lchf, william banting.

March 25th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments