Basic personligt

Stekpannekunskap från NK

I somras köpte jag en keramisk stekpanna från WMF. Den funkade klockrent i ungefär ett halvår, vilket är långt längre än den månad som mina tidigare stekpannor har hållt. Saker började sedan fastna lite grand, men inte värre än att det gick att försiktigt skrapa bort det. Tyvärr blev det snabbt värre, och för någon vecka sedan gav jag upp och åkte in till NK med den för att få hjälp.

Personen som jag fick prata med såg att den var lite mörk på undersidan, och drog slutsatsen att den var sönderbränd. Trots att den ska tåla 1500 grader? Det står i instruktionsboken att man kan köra den på full värme i början. Det skulle tydligen stressa pannan för mycket, så det var bättre att sätta på nivå 4 direkt, även om det då tog lite längre tid. En representant från WMF skulle sedan komma förbi och kolla på den, och så skulle jag eventuellt få en ny stekpanna.

Dagarna gick, men de hörde inte av sig igen. Jag ringde, och blev lovad att de skulle höra av sig när de visste när inspektionen skulle ske. Fortfarande ingenting.

Igår åkte jag så in dit igen, och fick prata med personen som verkade vara deras stekpanneexpert. Världen enligt honom var ganska annorlunda.

1. Även titanpannor har en beläggning av teflon högst upp, vilket är förklaringen till varför de slits och bränns sönder vid över dryga 200 grader.
2. Att inte kunna köra på full värme i början är strunt, för i så fall vore induktionsspisar helt oanvändbara. Däremot måste man vara snabbare med att sänka värmen, om man använder stekpannor som innehåller teflon.
3. Pga problemen med teflon så var de stekpannorna på väg bort, och de med keramisk beläggning på väg upp, och därmed ner lite grand i pris.
4. Problemet med min stekpanna var inte sliten yta, utan att den hade fått en proteinbeläggning pga för dålig diskning.

Titanpannor ska man ju diska försiktigt, dvs helst med en mjuk svamp, och mycket diskmedel och vatten. Det är även så som jag har rengjort den här pannan. Tyvärr räcker inte det, utan man måste gå lite hårdare fram. Beläggningen är hur hård som helst, så istället föreslog han att man använde den raspiga sidan på disksvampar, gärna i kombination med rengöringsmedlet “Universal” som brukar säljas på mässor. Då får man bort alla proteinrester, och får tillbaka den släta och fina ytan igen. Dessutom var det bara bra att köra dem i diskmaskinen ibland, något jag aldrig har vågat göra.

Någon sådan svamp hade vi tyvärr inte, men eftersom jag hade fått med mig stekpannan hem igen, gav jag den en rejäl omgång med en av de vanliga “Universal”-svamparna. Se där, nu blev ytan svart och fin igen.

Ett test med kycklinglår och äggröra visade att den nu var klart bättre än tidigare, även om det fortfarande fastnade lite grand. Så idag ska jag köpa nya tuffare svampar, och ge den en omgång till. Med lite tur kanske det blir fullständig ordning på den igen. Att kunna hälla äggsmet i en stekpanna, i princip bara låta den stå, och sedan glatt hälla upp en färdig omelett utan att någonting ens antyder till att ha fastnat, är riktigt coolt.

March 30th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Dyr rabattkupong från Rydbergs

För ett tag sedan så anmälde jag mig hos Smartson, där man fick rabattkuponger på diverse prylar mot att man bloggade om dem efteråt. En av dessa var Rydbergs Bearnaisesås, som gick åt ganska snabbt.

Nu verkar de vilja ha lite publicitet igen, och skickade en ny rabattkupong, bland annat med följande text:

Med anledning av detta vill Rydbergs nu ge dig en rabatt som gäller vid köp av deras 225 ml bearnaisesåser. Kupongen ska skrivas ut och är giltig till och med 15 april.

Jaha, det låter ju fint. Bea går alltid åt, liksom.

Så plockade jag upp pdf’en, för att se vad som stod där. Då var det två kuponger, en på 3 kronor om man köpte en burk, och en på 7 kronor om man köpte två. Wow, jätteimponerande. Eftersom man tvungen att skriva ut dem, skulle rabatten alltså till stor del ätas upp av extrakostnaden för utskriften. Så, någon Rydbergssås kommer jag inte köpa idag.

En bättre variant hade varit att göra som SevenEleven gör, där man får en streckkod som man visar upp i kassan. Det kostar inga döda träd, och inte någon utskriftskostnad, varken för mig eller någon annan. Om rabatten dessutom var på hela beloppet, hade jag kanske bemödat mig med att plocka en Rydbergsburk nästa gång. Men nu? Nej.

January 28th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Julbord 2011

Ok, det här inlägget kanske är lite sent, men ändå.

Inför julen 2011 var jag på tre olika julbord, av ganska olika stil. Det är hög tid att recensera dem lite, om inte annat för mitt eget minnes skull.

Det som var klart bäst var buffén på Shogun, även om det inte är något traditionellt svenskt julbord. Varandes en av de bästa japanska restaurangerna i Stockholm fanns det gott om sushi, sashimi, entrecôte och pilgrimsmusslor i olika varianter, och en hel massa annat. Både kalla och varma rätter, och sedan en liten sukiyaki efteråt. Både smakrikt och trevligt. Jag har varit där med lite varierande sällskap i 5-6 år i sträck nu, och ser ingen anledning att bryta den traditionen. Elitnivå.

Som nummer två kom Långholmens världshus, som jobbet bjöd på. Med rejält med sill, lax, skinka och vilt var det inga som helst problem att äta sig mätt även som lchf-are. Man struntade i kastrullen med potatis och åt av allting annat, ungefär. Riktigt gott, fräscht, och med brett utbud. Varmrätterna inskränkte sig tyvärr till typ köttbullar och prinskorv och något mer, så dem brydde jag mig överhuvudtaget inte om. Det fick bli lite egentillverkat chokladgodis efteråt istället. Tidigare år har vi (med jobbet) varit på Edsbacka Krog, och den nivån känns inte som att någon annan kan komma upp i, varken förr eller senare. Tyvärr. Bortsett från Edsbacka så var dock Långholmen helt ok, om än ingenting jag skulle betala ur egen ficka.

Årets tredje julbord var på medeltidskrogen Sjätte Tunnan. Första gången jag var där, för tre år sedan, var jag helt överväldigad. Helt fantastisk mat, med ett gigantiskt utbud. Andra året hade de bytt kock, och rätterna var inte riktigt lika exceptionella längre. Även om gycklarna kändes lite bekanta, så var det inget som störde. Men nu… enormt tunnsått, både bland kallskuret och varmt. De hade en finsk kålrotslåda, vilket var en glad överraskning, men annars kändes det mest som att de hade glömt hälften av faten i köket. Gott, absolut, och schysst mjöd. Men vi fick alla ändå en liten “vad det här allt?”-känsla. När samma gycklare dessutom drar samma skämt, sjunger samma sånger och gör samma grejer för tredje året i rad, blev det lite tröttsamt. Det kommer förmodligen inte bli något mer besök där på ett tag. Att de hade kaffe redan första året kan jag möjligen förlåta dem. Men nu fanns även gafflar, och möjligen också potatis. Det gjorde att det inte gick att lita på att de andra recepten var speciellt genuina, vilket förtog hela poängen med att gå dit.

Till nästa år hoppas jag kunna hitta någon ersättare för Sjätte Tunnan, dvs en Riktigt Jävla Bra buffé med traditionell svensk julmat. Jag vill tappa hakan och ramla av stolen, och efteråt skriva kärleksdikter till kocken. Koka skinka och köpa en burk Abbas sill kan jag göra hemma, jag förväntar mig någonting lite mer avancerat än så. Några förslag?

January 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Vegomyten och feminism

Efter mitt inlägg om “Spannmålsfri Söndag” (nu på en egen blogg) fick jag frågan om marken skulle räcka för att ge mat till alla på det sättet. Det finns flera svar på den frågan. Här i Sverige skulle vi nog klara oss ganska bra, men globalt är det en lite annan sak.

Det korta svaret är nämligen “förmodligen inte”. Alltså är det dåligt att sträva åt det hållet, och vi bör istället äta mer vegetarisk mat eller nåt? Nej. Långt ifrån.

Det längre svaret är lite mer komplicerat.

Eftersom spannmålsodling dels leder till uppluckrad och förstörd matjord och dels är starkt oljeberoende, är inte alternativet till gräsbeteskött “vegetarisk mat”, utan “luft”. Oljan kommer försvinna, med den konstgödslet, och därmed också all billig spannmål. Attans. Hej, återvändsgränd.

Visst finns det annat att äta än spannmål, men all växtlighet behöver en fungerande matjord. Det kan vi få antingen genom konstgödsel från olja, eller via djur som bajsar och dör. Det vill säga, vi måste ha djur. Den växtlighet som finns måste därför i första hand gå till djuren, inte till oss, eftersom de till skillnad från oss faktiskt kan tillgodogöra sig näringen i de fleråriga växter som behövs för att matjorden ska må bra.

Således kommer vi behöva bli färre personer på planeten. Antingen genom att folk kommer svälta ihjäl, eller genom att de som lever nu ser till att hålla nere antalet barn. Vi behöver inte bli fler människor. Förmodligen behöver vi bli färre. Seriously. Och nej, jag har inga egna barn, och inga planer på att skaffa några. Ja, de är jättesöta, yadda yadda.

Även om Lierre Keith är lite väl radikalfeministisk i Vegomyten för min smak, har hon en poäng här. Det största problemet med befolkningstillväxt är i utvecklingsländer, och det verkar minska med ökad utbildning hos flickor. Ju högre utbildning och större möjlighet till egen karriär, desto lägre sannolikhet att de stannar hemma och föder upp egna fotbollslag. Känns inte helt orimligt. Med det perspektivet så är riktade satsningar på mer utbildning hos flickor helt rätt, även om det känns diskriminerande. Skillnaden på hur många pojkar respektive flickor som får gå i skolan är nämligen bara några enstaka procent, så att ge flickor mer utbildning i jämlikhetshänseende är rent trams. Att göra det för att hålla nere befolkningstillväxten är onekligen en helt annan sak.

Att på det här sättet hålla med en radikalfeminist om en könsrelaterad fråga, är onekligen lite jobbigt.

January 18th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Jag är tydligen störd

Med tanke på ett flertal inlägg om att vi som försöker hålla nere vårat kolhydratintag skulle vara “ätstörda”…

Va? Sätter du på dig (rena) underkläder nästan varenda dag? Och dessutom skor när du ska gå ut, och tjock jacka på vintern? Om man är så besatt av kläder måste du vara klädstörd.

Va? Klickar du inte på varenda reklampopup på datorn? Svarar du inte “ja tack” och skickar tusentals kronor för att få ut ditt arv från din nigerianske morbror? Installerar du inte varenda liten plugin som föreslås när du söker på nakenbilder på kändisar? Då måste du ju vara helt datorstörd.

Va? Betalar du dina räkningar i tid? Tar du inte SMS-lån för att betala presenter och resor? Du måste ju vara fullständigt ekonomistörd.

Va? Misshandlar du inte folk som står på fel sida i rulltrappan? Du kan ju inte ha någon som helst kontakt med dina känslor, utan måste vara helt känslostörd.

För att inte tala om folk i städer som låser lägenheten så fort de ska åka någonstans. Jävla paranoida foliehattar.

Att ha koll på vad man pysslar med kallas i vanliga fall för att vara vuxen. I en värld som är fullständigt fettskrämd och där varenda mat och dryck som finns tillhands på stan är knökfull med raffinerade kolhydrater, krävs det tyvärr att man är lite medveten om vad man äter. I alla fall när man har märkt att man både mentalt och fysiskt mår enormt mycket bättre med en annan fördelning mellan kolhydrater och fett än defaultläget. Det handlar om att ta hänsyn till hur man kommer må om 1, 5 eller 10 timmar.

Nog för att det finns enstaka personer som har hakat upp sig på LCHF’s “5%-regel” utan att samtidigt räkna på totalmängden, men de är ganska få. Lösningen där är inte att kalla dem för ätstörda, utan att se till att Sverige får bättre matteundervisning.

January 3rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Vegomyten

Jag fick boken Vegomyten i julklapp, och har än så länge inte hunnit så långt. En sak är dock säker, och det är att jag ännu mindre än förut kommer bli vegetarian.

MEN FÖR I HELVETE, VART TOG MITT INLÄGG VÄGEN???? JÄVLA WORDPRESS. *SUR*

Det jag även hade skrivit, men som försvann när jag tryckte på “Publicera”-knappen, var ungefär det här:

Vi som äter LCHF undviker ju spannmål, av ett flertal anledningar. Hur skadligt jordbruket är för matjorden och därmed vår mat i det långa perspektivet, visste jag däremot inte. Sedan kan koldioxidjägarna tjata sig blå, det är i sammanhanget inte relevant. Det är på nivån “inte nog med att jag hade fått en sticka i fingret, dessutom skulle jag avrättas samma dag”.

Att boken börjar med att brutalt såga argumenten från “moralvegetarianer” gör det hela bara ännu bättre, framför allt det där “jag vill inte att något ska dö för att jag ska få mat”. Det ska bli kul att läsa resten, liksom att ta den ett varv till samtidigt som man kollar upp referenserna.

Med reservation för att jag inte har läst klart boken än, och det därmed finns en risk i att författaren glider iväg och tycker att vi alltså bör gå med i scientologerna (även om risken för det känns minimal), kan jag rekommendera den här boken för alla som har något som helst intresse av mat och/eller miljö. Om man nu faktiskt vill att både ens egen kropp och planeten som helhet ska må så bra som möjligt, så måste man ju ha rätt information för att kunna ta rätt beslut angående vad man vill äta. Med den information som jag har sett hittills, så är bästa riktningen “största möjliga andel fullfett gräsbeteskött”.

December 30th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Ancel Keys hade rätt #lchf

Hoppsan, det där var en rubrik som jag inte trodde att jag skulle använda i första taget.

Inom LCHF-kretsar sägs det ofta att anledningen till folks fetträdsla är att Ancel Keys fuskade med sitt data, och bara tog med de punkter som stödde hans hypotes. Sanningen är långt mer komplicerad än så.

Med tanke på hur många variabler som kan ställa till med problem i det där datat, är min personliga tolkning av den där genomgången att det inte går att dra några som helst slutsatser angående förväntad livstid (det enda som egentligen är intressant) baserat på andelen fett, protein och kolhydrater man äter. Inga. Som. Helst.

Om man vill veta huruvida det är nyttigast med en kost med mestadels fett eller mestadels kolhydrater får man helt enkelt vända sig till andra studier. Eller prova själv, och se hur man mår. Markant ökad livskvalitet kan vara värt några års förkortad livstid, om det nu skulle visa sig finnas någon sådan koppling. Själv är jag tveksam.

Ancel Keys hypotes var att ett högt fettintag ger högt kolesterolvärde, som i sin tur ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom. Båda de stegen är förmodligen falska. Sorry, Ancel. Ät ditt bacon och var glad. Det är lätt att vara glad när man är mätt, helt enkelt.

Däremot insåg han, vilket tvärtom är helt rätt, att mängden kolesterol man äter, inte har någon som helst effekt på kolesterolet i blodet. Kroppen producerar nämligen 90% av kolesterolet själv. Äter man mer, tillverkar kroppen helt enkelt lite mindre, för att hålla nivån där den behöver vara. Alltså kan man även äta så många ägg man har lust och råd med. Bra, va?

December 22nd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

MEAT i Lund

Igår var vi på restaurangen M.E.A.T. i Lund, efter tips på twitter.

Fantastiskt god och välgenomtänkt mat, inklusive detaljer som att de små tomaterna fortfarande satt kvar på kvisten, rödlöken i tomatsalladen var lätt stekt, osv. Att wagyuentrecôten var mjuk, smakrik och perfekt stekt behöver knappast påpekas. Även färsen i hamburgaren var tydligen ovanligt bra, och de pommes som gjorde den sällskap var det också något speciellt med.

Mycket rimliga priser, med varmrätter för 170-255:- och välhängt kött för 275-450:-.

Personalen var snabb och uppmärksam, och kastade hela tiden blickar mot alla bord när de gick förbi för att se om man ville ha någonting, eller om tallrikarna var tomma.

Det stod att beställningar från grillen kunde ta 30 minuter, men mat till oss alla tre kom exakt samtidigt efter mindre än en kvart.

Mindre bra var att baconet till burgaren verkade ha försvunnit, och min önskan att byta pommes friten mot sallad, när båda sakerna stod under “Tillbehör”, möttes av (om än lite ursäktande) “Vi har valt att servera de rätterna med pommes frites”, vilket gjorde att de hamnade som tillägg på notan. I dagens LCHF-samhälle? Hmm.

Att den ugnsbakade glassen var i största laget vet jag inte om det är något negativt, däremot. Även där hade de tänkt lite extra, och marinerat sockerkakan i botten med någonting. Chokladefterrätten var en ren njutning.

Nu återstår bara frågan när man kan komma tillbaka till Lund, för att kunna gå hit fler gånger.

Uppdatering: Enligt artikeln i Sydsvenskan (länkat från förra inlägget) så är en av medarbetarna där tydligen professor i pommes frites. Det förklarar ju varför de var lite utöver det vanliga.

October 16th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Jimmys fail

Vi hamnade på Jimmys Steakhouse vid Tjärhovsplan idag. Den Jimmys som ligger i Hammarby Sjöstad har alltid varit bra, men den på Söder ligger lite närmare hemmet. Jag hade bokat via nätet, och då får man alltid 2.5 timme. Det borde räcka, tyckte jag.

Vi kommer dit, får vårt bord, och varsin meny. En stund senare får vi beställa fördrinkar. So far so good.

En bra stund senare får vi även beställa mat. Dock ej dricka, vilket servitören kommenterar med “jag kommer tillbaka och pratar om vin med er senare”. Medan vi beställer verkar han mer upptagen med att vinka till några kompisar som precis är på väg därifrån. Charmigt. Nej, förresten.

En lång stund senare kommer fördrinkarna. Ett tag senare kommer förrätterna, och först när vi har börjat äta av dem får vi beställa dricka. Att ta något speciellt till förrätten var ju vid det laget meningslöst. Servitören sa något om att husets vin är ok, men sedan försvann han igen.

Förrätten, ett par pilgrimsmusslor med en liten sallad på haricot verts, bacon, en aning lök och lite tomat var helt ljuvlig.

Så småningom kan vi beställa en flaska vin, som faktiskt kommer ut ganska snabbt. Efter upphällningen rinner det fint lite vin utmed kanten på flaskan, som lämnar fläckar på bordet. Som tur var såg jag det, så jag kunde hälla upp resten med lite försiktighet och undvika fläckar på kläderna.

När maten kommer är det totalt kaos. Tre servitörer, och ingen som har minsta aning om vem som har beställt vad. Hallå liksom, vi är bara 6 personer, och rätterna var i 250-kronorsklassen. Då ska man ha bättre koll än så. En av rätterna var redan kall, och när vi när servitören kommer tillbaka påpekar att vi inte fick några pommes frites som en av personerna hade beställt, svarar han med ett synnerligen ocharmigt “det är därför jag frågar om allt är ok”. Jisses. Den “blandade sallad” som vi fick istället för potatisen bestod nästan enbart av isbergssallad. Det var i alla fall ingen paprika, det kan de nästan få ett litet pluspoäng för.

Vi äter upp, pratar och har trevligt. Vattenglasen fylls aldrig på. Ytterligare en oändlighet senare kommer servitören och påpekar att vi bara har bordet till halv nio. Då är klockan redan kvart över 8, dvs vi har varit där i drygt 2 timmar redan. Trots att den sena tiden enbart beror på långsam service vid varje steg lyckas han få det att låta som att det är vårat eget fel. Han pratar med hovmästaren, och ger oss ytterligare en halvtimme. Visserligen skulle vi då kanske hinna beställa någon efterrätt, men knappast hinna äta upp den. Istället ber vi om notan, påpekandes att det skulle bli för stressigt. Piken verkar inte gå fram.

Ytterligare en oändlighet senare dyker notan upp, och till slut kommer han även tillbaka för att ta betalningen. Väldigt medvetet ger jag då exakt noll kronor i dricks. Att inte ge dem ännu mer pengar för efterrätter känns också ganska bra. Viss njutning hade det kanske varit att sitta i lugn och ro och äta sin efterrätt och se kaoset när nästa sällskap kom, men ändå.

Samtliga i sällskapet är därefter väldigt överens om att vi aldrig någonsin mer kommer sätta vår fot där. Bra jobbat. Att servitören bad lite grand om ursäkt när vi var på väg därifrån hjälper liksom inte. På den här prisnivån ska det vara bättre ordning.

Vi glider runt på Söder en stund, och hamnar så småningom på Östgötakällaren.  Det är knökfullt, men vi får ändå sitta vid ett bord med en stor “Reserverat”-skylt, för att beställa en efterrätt där istället. Snabb och trevlig service, och supergott. Loggan på kaffekoppen avslöjade som pricken över i att det var Nespresso-kaffe. Mums. Det stället är visserligen inte alltid helt klockrent, men idag fanns inget att klaga på.

Tack vare underbart sällskap så blev kvällen väldigt trevlig ändå. Men Jimmys på Södermalm kommer vi aldrig gå tillbaka till.

October 1st, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Biff i Lund

Inför ett nära förestående besök i Lund så började jag kolla runt efter bra köttrestauranger, men det var enklare sagt än gjort. Först kollade jag pastan.nu, som faktiskt inte handlar om pasta, men däremot bara om Stockholm. På TripAdvisor fanns bara en köttrestaurang i Lund, Luthra. Den verkar dock vara ersatt med en indisk restaurang sedan ganska länge.

Jag hade frågat på Facebook, men utan resultat. I morse frågade jag @JensRyden på twitter, och då hände det saker. Han bodde dock inte i Lund som jag trodde, men istället skickade @lobbin frågan vidare, vilket även blev retweetat av @techper och @Receptomaten. Jens skickade också frågan vidare, varpå både @PernillaFyhr och @ellanfellan föreslog nya restaurangen MEAT. Sedan spårade diskussionen ur lite grand, men det är ju sånt som händer. Jag var offline under den här tiden, så när jag kom tillbaka och såg flera skärmsidor med mentions om det här så blev jag nästan lite rörd. Fantastiskt.

En liten sökning hittade en artikel i Sydsvenskan, som gav bra vibbar. Jag gillar folk som vill någonting. En närmare titt på menyn avslöjade att de först hade Wagyubiff och sedan mörk chokladmousse. Jag har på något sätt svårt att tänka mig någon restaurang som skulle kunna toppa det.

September 25th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments