Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Rostfri stekpanna for the win

Jag har under lite för många år gått och suktat efter en Demeyere-stekpanna. Dels eftersom de ser så udda ut, och dels eftersom de ju på grund av sitt tämligen höga pris ju måste vara extremt bra. Av det jag har kunnat läsa om den sortens stekpannor så är de allmänt svåra att hantera, funkar bara för vissa saker, och en massa andra saker som gjorde att det inte längre kändes så lockande. För relativt länge sedan (i höstas?) hittade jag en rostfri stekpanna från Nordiq, som redan från början hade en helt annan prislapp, och då dessutom fanns till extrapris. Ändå har jag inte riktigt vågat använda den, mer än att ge (förvisso en fantastisk) stekyta åt en köttbit då och då. I med köttet, vänta lite, peta då och då jätteförsiktigt tills det helt har lossnat från pannan, vänd, repeat, klar. Bara den stekytan har nästan varit värd prislappen.

Så råkade jag snubbla förbi Anders Johanssons blogginlägg om en sådan där Demeyere-stekpanna, och bestämde mig för att testa lite mer. Blodpudding har tenderat att fastna i de flesta stekpannor jag har haft, förutom när de var helt nya. Även en hyfsat ny titanpanna blir lite upprörd. Nordiq-pannan bara flinade. Noll fastbränt. Lök plus korvbitar plus äggröra, inte heller några problem. Dessutom blir äggröran mjuk och fluffig på ett sätt jag inte varit med om förut. Efter alla år med stekpannor med beläggningar av titan och/eller keramik så känns det jättekonstigt att steka på en sådant här material, men det gick snabbt över. Rolig leksak.

När jag matade på ett dussin omgångar med både högrev, bacon och diverse annat till en chili, blev det förvisso massa skräp i botten. Å andra sidan var det bara att röra försiktigt med en diskborste under varmt vatten och avsluta med en vända Fix Universal, så blev den blank och fin igen. Även korv med ost i blir den sur på, något som titanpannan klarar utan större problem.

Det jag också har reagerat på är att den är vansinnigt långsam. Det tar femtioelva evigheter innan den blir varm och smöret har bubblat klart. Men, det betyder också att den är lika långsam åt andra hållet. Andra stekpannor kallnar märkbart när man fyller dem lite för mycket, och så står allting och kokar och blir tråkigt. Icke den här, den bara fräser på med ett “you silly human” och låtsas som ingenting.

Behovet av en Demeyere har därmed försvunnit, åtminstone tills den här dör. Om den nu alls gör det, vilket verkar tveksamt. Attans? Buhu?

September 13th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Boken “Det sötaste vi har” av Ann Fernholm

Efter att ha vunnit Ann Fernholms bok “Det sötaste vi har” som en av Kostfondens månadsgivare, läste jag idag äntligen klart den. Jag konstaterar att nej, den här boken behöver man nog inte läsa.

Eller ja, förmodligen vill du läsa den om du har barn, för att få veta hur socker och olika typer av spannmål påverkar barnens tarmar, tänder, hormonnivåer och risker för övervikt, diabetes, cancer, ALS och andra problem. Kanske också om du är gravid, eftersom mammans matvanor har en stor effekt på barnets framtida hormoner, allergier och immunförsvar och annat.

Personer som själva vet med sig att de äter för mycket socker, är rejält överviktiga, och börjar känna av artros och galopperande synfel kanske också vill ta en titt i boken för att få lite bakgrund till hur de där sakerna hänger ihop.

Eller så tror du att fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet, liksom kolesterol, är farligt, och är istället noga med att få i dig de där “nyttiga” fibrerna. Då har du fel, för att citera Hans Rosling.

Personer som jobbar på Livsmedelsverket bör oavsett ovanstående inte läsa den, för deras egna mentala hälsa. Det skulle inte vara så kul att få veta hur många saker man har haft fel om, exakt varför man har haft fel, och hur många personer, både vuxna och barn, som man har gett onödigt lidande och kanske till och med död. Jag skulle aldrig klara av en sådan smäll i alla fall.

Jag vill också utfärda en varning angående de första kapitlen om några experiment som gjordes för att ta reda på vad socker egentligen hade för effekt. Se till att ha många tuber tandkräm hemma, det kommer behövas.

Bokens referenslista på slutet är nästan 50 sidor lång, så det är inget flummigt eget fantiserande direkt. Dessutom görs det tydlig skillnad på vad som gäller för att förebygga problem, och vad som behövs för att hantera sjukdomar och symptom när de väl uppstår. Samma tydlighet finns för olika sorters kolhydrater.

September 6th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Lanzarote – mat och dryck

Trots att vi gjorde tre separata bokningar så lyckades vi allihop missa att inkludera frukost. Lägenheterna hade kök och det fanns affärer väldigt nära, så det var dock inget större problem. Det fanns annars två lokaler för hotellfrukost, där den ena rekommenderades om man hade barn. Vi provade båda, för säkerhets skull. Skillnaden var att det var plats för barnvagnar mellan borden på den för barn. Det var lika mycket småbarn på båda, fast på den “utan” barn var det mycket trängre, och därmed stimmigare. Det fanns även en “tyst sektion”, som ett separat litet rum. Det innebar att det för barnfamiljerna var enklare att hålla koll på sina telningar eftersom det bara fanns en dörröppning, så det var lika stimmigt där.

För personer med små barn kan nog all inclusive vara ok, men tydligen var det lite mycket skolmatsvarning på den maten. Maten var ändå så pass billig på restaurangerna runt omkring, för att inte tala om vinerna, att det för egen del inte kändes det minsta intressant. Med enorma portioner gick det nästan att välja om man skulle äta sen lunch eller middag, om man nu inte vilja äta både och mest för att det var trevligt och gott. Att lägga till saker, som lite black pudding till en engelsk frukost på Irish Anvil var inget problem, liksom att få maten till barnen delade på två, byta ut potatis mot grönsaker (utan paprika!), osv. Tjejen på Burger King på flygplatsen kontrollfrågade 18 gånger “no bread??” med en min som om jag var totalt sinnessjuk i hela huvudet, men det var det enda. Det brukar ju gå att få maten lite justerad här hemma också, men det kändes ändå som att det där borta låg på en märkbart högre nivå. Allergier, kosthållningar av ena eller andra slaget, “No problem, we fix” som en av servitörerna sa.

Jag blev lite fundersam om koncepten biff kontra entrecôte. Första dagen beställde vi entrecôte, men allihop fick varsin bit av vad som alldeles definitivt såg ut som klassisk biff, både till form och textur. På ett annat ställe var en av entrecôtarna återigen en biff, och de andra var extremt konstigt formade och väldigt ojämna i storlekarna. Inte alls sådär klassiskt runda med fettstrimma i mitten, utan mer som att man tagit en hel kotlettrad och choppat den lite kors och tvärs på måfå. Skiljer det så mycket i hur man styckar, försökte de bara lura korkade turister, eller vad var det som hände?

På vägen hem köpte vi varsin liten flaska rödvin (Faustino VII) att ha på planet, eftersom det både var billigare och godare än det som serverades där. Jättesmart, tyckte vi. Inte så jättebra, tyckte flygvärdinnan, och pratade lite om “medhavd alkohol på restaurang”-principen. Det fanns dock inga poliser som mötte oss när vi hade landat, trots detta allvarliga brott.

En av utflykterna var en middag där maten tillagades av vulkanisk värme. Det verkade lite ballt, men eftersom vi redan varit och klappat på vulkanerna redan, skippade vi den. Bilden ovan är från dagsturen med kamelerna.

November 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Lite om 5:2

Jag vill också skriva lite grand om 5:2, nu när alla andra gör det.

För några år sedan bemöttes LCHF ofta av “men det är bättre att gå ner i vikt med hjälp av kaloriunderskott”. Alternativt det enda sättet. Om man åstadkom underskottet med träning, att äta mindre, eller en kombination, spelade inte så stor roll. Att LCHF ofta leder till mindre småätande, färre måltider, och att man den vägen faktiskt fick ned kaloriintaget en del, verkade få slut på den diskussionen.

Samtidigt fick inte det där underskottet vara för stort, för då hamnade man i det ökända (cue valfri skräckfilmsmusik) “svältläget”. Där verkar man hamna direkt, bara man får i sig några hundra kcal för lite en dag, eller att det går någon timme för mycket mellan måltiderna. När det väl händer, slutar både termodynamikens lagar och all logik att gälla, så då går man direkt upp i vikt igen. Även om jag inte skulle äta någonting alls. Ungefär så.

Nu låtsas vi vidare att alla kalorier är likvärdiga, och att det där med kaloriräkning faktiskt fungerar.

För mig är då rekommenderat intag ungefär 2000 kcal per dag. Med 5:2 ska jag två av dagarna istället äta bara 600 kcal. Sammanlagt på en vecka får jag då i mig 2000 * 5 + 600 * 2 = 11200 kcal. Delat på 7 dagar, blir det i snitt 1600 kcal per dag. En skillnad på 20%, motsvarande ungefär en chokladkaka på 100 gram. Att äta som vanligt men låta bli chokladkakan eller bullen på eftermiddagsfikat kan knappast räknas som “svält”. Faktiskt.

Sammanlagt under en vecka blir det i mitt fall ett underskott på 2800 kcal.

Enligt kaloriräknarna så behöver man ett underskott på 7000 kcal för att gå ner ett kg. Per vecka ger då det här en viktnedgång på 4 hg per vecka, en synnerligen lugn och överkomlig takt.

En av de främsta poängerna med 5:2 verkar vara att man ska få ner insulinnivån, av flera skäl. Ni vet, den där som ökar när man äter kolhydrater. Dvs den där som hålls låg konstant när man äter LCHF.

För egen del, och det verkar jag inte direkt vara ensam om, är därför LCHF perfekt att kombinera med 5:2. Båda vill hålla ett stabilt och lågt blodsocker och därmed insulinet lågt, och båda tvingar över kroppen i fettförbrännande ketos.

Enligt min våg har jag ungefär 15 kg kroppsfett, dvs 135.000 kcal. Det är energi som teoretiskt sett skulle räcka i över två månader. Att det skulle vara farligt att leva på det där fettet i några få timmar, förbehåller jag mig rätten att vara lätt skeptisk till.

Vilka studier som finns om 5:2 vet jag inte, och ännu mindre vad de därmed visar. Det finns säkert mycket skräp där. Däremot är ju kortvariga fastor knappast någon ny uppfinning. Hade det varit enbart dåligt hade det förmodligen inte varit så pass spritt som det är.

Just nu nöjer jag mig därför med att konstatera följande:

  • Jag trivs i ketos. Min hjärna fungerar bättre. Om 5:2 hjälper mig att vara kvar där så är det bara bra.
  • Det är knappast farligt att vara hungrig emellanåt. Blodsockerfall är jobbiga, men det är en helt annan sak. Jag tror det är bra att lära sig skilja på dem.
  • Så länge som jag äter så strikt LCHF som möjligt dagen innan, är fastedagarna inget större problem. Ibland äter man mer, ibland mindre. Ibland går det några timmar innan man äter igen, ibland några fler. Blodsockret är fortfarande stabilt, och kroppen har fett att äta av om den behöver. Hjärnan går oavsett vilket som sagt på ketoner, så den märker ingen skillnad.
  • För personer som hamnar på en långvarig viktplatå, är nog 5:2 ett enkelt och bra sätt att tvinga kroppen att börja tugga i sig kroppsfett. I och med att man äter normalt dagen efter igen, lär knappast metabolismen hinna ställa om sig speciellt mycket.
  • Att inte äta så himla regelbundet hjälper helt klart till att nå “ät när du är hungrig, ät tills du inte är hungrig längre” som har tjatats om i LCHF-kretsar i flera år. Visserligen är “personlig klentrogenhet” inget argument, men jag har ändå svårt att se att det sättet att äta skulle vara speciellt dåligt. Det fungerar i hela djurriket, och vår fysiologi är inte väldigt mycket annorlunda. Det där “klockan är X, så nu måste jag äta” överlåter jag till Skalman.

Sedan återstår att se hur det känns på längre sikt, och vad eventuella studier säger om saken, men det tar jag då. Risken för “har du ätit enligt 5:2 i mer än en månad kommer du dö i plågsamma smärtor inom ett år” känns låg, även om det förmodligen kommer dyka upp som rubrik i Aftonbladet förr eller senare. Forska gärna på både LCHF och 5:2, jag vill veta mer vad som faktiskt händer i kroppen (och varför). Fördelar, nackdelar, bring it on!

Jag är också väldigt road av de där som har hävdat att LCHF innebär ökat intag av animalisk föda, och att det därmed skulle vara dåligt för miljön, som nu är knäpptysta. Speciellt Köttfri Måndag-folket borde ju älska 5:2. Det är en minskning av ätandet med 20%, långt mycket mer än vad de där måndagarna skulle innebära. Trots det, inte ett ord.

Nej, jag kan inte bara “äta normalt” längre. Allt bröd och potatis som jag då sätter i mig ger 5-10 kg viktökning per år, och dessutom nariga händer och blödande nagelband inom en vecka. Jag har provat 3-4 gånger, alltid med samma resultat. Jag föredrar kontroll.

August 27th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Årets blodvärden

Jag fick precis resultatet av mitt senaste blodprov. Det var lite intressant.

Kolesterolvärdena hade ökat lite, men det bekommer mig inte. Däremot var apokvoten lite hög, 1.4. Den ska helst vara under 1.0. Förmodligen inget jätteproblem heller, men det är lite störande. Jag vet inte riktigt hur ska jag ska få ner det.

Sockret låg nästan exakt i mitten av det godkända intervallet, så någon diabetes har jag inte.

Däremot låg järnet nere i underkant på intervallet, vilket var lite mysko. Enligt den info jag hittade på nätet så får man järn från framför allt kött, fågel, leverpastej, samt spenat och broccoli. Det är liksom det jag lever på. C-vitamin hjälper upptaget av järn, vilket jag får från blomkål och spenat (igen).

Så hur tusan kan jag ha lågt järnvärde?

Tydligen finns det även saker som hämmar järnupptaget, som t.ex. mjölkprodukter, kål, kaffe, te, ägg, och kakao. Hoppsan. Det är ju andra halvan av det jag äter. Det är kalciumet i mjölken som ställer till med problem för järnet (dvs det är dumt att dricka mjölk till blodpudding), och mycket riktigt ligger jag där i överkanten av intervallet. Det känns som problemet är identifierat.

Att apokvoten är låg skiter jag därför i just nu, men järnet måste upp. Det uppenbara första steget blir därför att skära ner på grädden. Det borde märkas om järnvärdet blir bättre, så det är ju ingenting man behöver ta blodprov för.

May 29th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Ej godkänt för Mårten Trotzig

Groupon hade nyligen ett erbjudande om trerättersmiddag på Mårten Trotzig i Gamla Stan. Mat är alltid bra, och det var rejäl rabatt, så det kändes bra.

Förrätterna (sparrissoppa respektive kalixlöjrom) var goda, men jag är inte det minsta imponerad av tallrikar med mer än 10 cm kant så de tar upp halva bordet. Slutade vi inte med sådant trams för tio år sedan?

Kalven var både stor och god, men potatisen var helt osaltad och aptråkig och rödlöksmarmeladen smakade bara julmat. Älgen med bacon var nog ett bättre val.

Chokladtårtan till efterrätt var det minsta och smalaste jag någonsin har sett. Någon chokladsmak kändes knappt, men bären var goda.

Ostarna var riktigt bra, men på frågan om vad det var för sorter gick servitören ut i köket och frågade, och kom sedan tillbaka och sa att det var en vit och en blå. Mycket hjälpsamt. En stund senare kom han dock tillbaka med lite riktiga namn på en lapp.

Det var kaffespill på kaffefatet, något jag knappt förväntar mig ens på Pressbyrån.

Några tandpetare fick jag aldrig.

I någon recension stod att det var en turistfälla, och att de borde sänka priserna med 10%. Nej, en sänkning med 60-70% vore mer rimligt. Baserat på vad vi faktiskt betalade så var det kanske prisvärt, men inte på långa vägar om man betalar ordinarie pris. Sannolikheten att jag skulle återvända känns just nu minimal.

April 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

SVT-programmet om socker och diabetes

Det var två saker som jag reagerade över med programmet om socker och diabetes som sändes häromdagen.

Det första var i inslaget om Indien. Där finns som bekant väldigt många vegetarianer. Enligt boken Vegomyten är det ganska vanligt att just vegetarianer har ett högre sötsug, förmodligen på grund av onödigt fettsnål mat. I kombination med allt billigare socker är en epidemi av övervikt och diabetes i så fall inte direkt någon överraskning. Det är lite ironiskt att det alltså kan vara en vilja att äta hälsosamt som gör att de blir sjuka och dör i förtid.

Det andra gällde Brasilien, där de odlade sockerrör. Det gjorde riktigt ont när speakern först säger att de odlingarna är bra för miljön eftersom de skulle leda till lägre koldioxidutsläpp, bara för att i nästa klipp höra hur det leder till skövlade skogar, minskad biologisk mångfald, och en massa annat dåligt.

Jag stör mig förresten också på att det alltid sägs att “fetma orsakar X”. Att det skulle kunna finnas en extern faktor som orsakar både fetma och X är det ingen som reflekterar över, annat än hos LCHF-are. Det var ju det där med korrelation kontra kausalitet, som vanligt.

April 6th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Rätt temperatur i ugnen

Som en liten uppföljning till det där med att tillaga kött i ugn på låg temperatur, kan jag lägga till ett litet tips. Om en ugn är 150 eller 200 grader när den står på 175 gör ingen jätteskillnad. Maten blir ju klar förr eller senare ändå. Ställer man däremot ugnen på 90 grader och i själva verket får 65-70, så blir effekten mycket större. Skillnaden på 70 och 120 grader ger en skillnad på 20-30 timmar kontra 2-3. Det är för mycket för att vara ok.

Antingen kan man då köpa en riktig Sous Vide-pryl och tillaga det hela på det sättet istället, eller så köper man en digital ugnstermometer och låter den hänga i luften innan man sätter in grytan. Visserligen så kommer temperaturen gå upp och ner 10 grader eller så, eftersom vanliga spisar inte är speciellt exakta, men man får ju ändå lite känsla för om man skulle behöva vrida på ratten åt något håll.

Finns det kanske moderna ugnar med någorlunda exakt temperaturkontroll numera, eller är det plus minus 25 grader som gäller fortfarande?

April 1st, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Svart bälte i kostrådgivning

Under middagen med Ister igår kom vi in på sjukgymnastik, med ett litet filosofiskt sidospår om hur skönt det är att ha riktigt bra koll på det man pysslar med. Inte bara med nöd och näppa kunna ta sig runt i sin lilla värld, utan göra det med full kontroll och förståelse. Dvs det som händer någonstans runt 2-3 dan på den lista jag skrev om programmering för ett antal år sedan.

Boken “Zen och konsten att sköta en motorcykel” använder ordet “kvalitet” som särskiljare för ungefär samma sak, fast kanske mer om prylar än om aktiviteter. Det är svårt att definiera den där gränsen mellan slumpmässigt famlande och kirurgisk precision, annat än med just det ordet.

Det jobbiga är folk som tror att de tillhör den senare kategorin, men egentligen tillhör den första. Som EU-politikerna som jobbar med ekonomi, eller dietisterna på SLV. Eller de på avdelningen för mörk choklad på Anthon Berg.

Lite inspirerat av en kommentar från Mackan Andersson häromdagen beträffande syn, kom jag på en annan vinkel på det hela. Tänk dig att du kommer till ett nytt hus, och ska lära dig att ta dig runt i det. Mitt i natten, med igenmålade fönster. Du går in i möbler, in i väggar, slår ner saker, och kommer mest ingenstans.

Sedan tänder någon lampan. Du ser plötsligt alla hinder och genvägar, och förstår varför det är onödigt att gå ett varv runt soffan för att komma till köket. Visst, det går att komma rätt till slut ändå, men på ett sätt som mest liknar folk med allvarliga tvångssyndrom. I bästa fall blir det bara pinsamt. I värsta fall orsakas allvarlig skada, som nedrivna dyrbara Mingvaser. Eller gör att LCHF-are får glukosdropp på sjukhuset, eller så används affärsdata som primär nyckel i en databas.

Problemet med just dietister och kostrådgivning i allmänhet, är att jag inte har sett någon som ens med bästa vilja skulle hamna högre än motsvarande 3-4 kyu. Att kost är mer komplicerat än bara kaloriräkning är ju uppenbart för de flesta. Först finns ju frågan om blodsocker och insulin, som är basen för LCHF. Anna Hallén skrev om CCK, som gav en ny dimension åt kroppens hantering av fett. Att SVT hade ett program om periodisk fasta som pratade mycket om IGF-1 var lite kul, eftersom det var en ganska central del i Gary Taubes bok “Good calories, bad calories”. Det finns fler hormon som jag inte kommer på just nu (just det, det fanns ämnen i chili som också påverkade mättnaden), och den fullständiga bilden är nog fortfarande inte helt utredd än.

Jag misstänker att det kommer ta ganska många år till innan det blir någon större förbättring på det här området.

March 30th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Löjligt billig #LCHF-mat

Vissa saker önskar jag att jag hade upptäckt tidigare. Typ 20-25 år sedan.

Till att börja med LCHF, förstås. Det hade onekligen underlättat åren på universitetet. Inte behöva äta så ofta, slippa blodsockerfallen på eftermiddagarna, och så vidare. Och få lite skarpare hjärna, för den delen.

Som en uppföljning av det, önskar jag att jag hade upptäckt det smidiga med att laga mat i gryta i ugnen. Principen är väldigt enkel. Man tar en fet köttbit, typ högrev, nötlägg, lammbitar, karré med ben, eller vad man nu gillar. Grytkött är ofta billigt, och tar man bitarna med ben så får man både mer fett och en gnutta mumsig benmärg. Dessutom är de ofta mycket billigare, även om man tar hänsyn till bortfallet med benen. Hel kyckling funkar också.

En hel bit högrev kan man behöva dela i ett par bitar, annat kött kan läggas i som det är. Lägg till någon burk krossade tomater, kanske lite (eller mycket) rödvin, massa lök av någon sort, kanske lite champinjoner, och kanske några bönor. Kanske lite rotfrukter för fylligheten, och slutligen kryddor efter behag och humör. Typ vitlök, timjan, eller chili. Eller indisk currypasta, det funkar också. Ta ingredienslistan från ditt favoritrecept på pulled pork, chili con carne eller boeuf bourguignon som startpunkt om inspirationen tryter, men skippa mjölet. Det hela kommer redas ihop bra ändå. Strunta dessutom i allt vad tillagningsordning heter, det är inte relevant.

Ner med allt det här i en gryta, på med ett lock, och in i ugnen på 90-100 grader. Inget behöver förstekas eller något sådant tramsigt, det är bara slöseri med tid. Tänk dig så långt från japanska kökets sashimi eller franska kökets korslagda persiljekvistar som möjligt.

Sedan går man till jobbet, eller vad man nu gör på dagarna. Eftersom värmen är så låg och kommer från alla håll, riskerar man inte att något bränner fast i botten. På grund av locket så stannar nästan att vätska kvar i grytan, så risken för uttorkning är minimal. Det känns lite mysko att stå och göra middagsmat innan klockan ens är sju på morgonen för att sedan gå hemifrån med en påslagen spis, men det är smällar man får ta. Belöningen kommer när man kommer hem på kvällen, och hela lägenheten doftar mat.

Om grytan står i ugnen 10 eller 14 timmar innan man tar ut den spelar ingen egentlig roll. Ibland har jag låtit den stå någon timme utan lock på slutet, för att koka ihop lite. Plocka ut benen (enkelt om det är nötlägg, men ett jävla evighetspill om det är kyckling eftersom man då måste plocka ut varje liten ryggkota för sig), rör om, och ät. Ta lite sallad eller något annat till, om du tycker det är kul.

Poängen är att eftersom allt fett ligger kvar i grytan och blandas ihop med resten av vätskan, tas allt detta tillvara. Dessutom smälter allt brosk och liknande, som annars ju går till spillo. Det hela blir därför rejält mättande. Av 1.5-2 kg kött brukar det bli närmare 10 portioner. På grund av drygheten och det billiga köttet, hamnar man på ett portionspris på högst 20 spänn. För den mättnaden och näringen är det ganska svårslaget.

March 28th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

« Äldre |