I höstas bytte jag ut min Cardo Scala Rider Q2 mot en Interphone F4, på grund av problem med blutoothkopplingen till mobilen. Interphone är väldigt mycket duktigare, och kräver inte att man ständigt parar om apparaten med mobilen, så jag var nöjd och glad. Tills i lördags.
Tja, eller tills i mars eller så när det visade sig att ena luren var död, men det var lätt åtgärdat genom att lämna in den på service. Garanti ftw.
I lördags skulle vi iväg några stycken på utflykt till Sigtuna. Jag och sambon åkte först på hojen, och de andra bakom i bil. Jag knappade in adressen till restaurangen i mobilens GPS, aktiverade dialogläget med sambon, och började köra. Minutrarna gick, men det kom aldrig några körinstruktioner från GPS’en.
Då visade det sig att dialogläget tar prioritet, så GPS-instruktionerna kommer aldrig fram. Stänger man av dialogläget så funkar det precis som det ska. Jätteskoj.
Cardon gjorde tvärtom, vilket var ofantligt mycket trevligare. Då kunde man sitta i dialogläget hela tiden, och då och då bli avbruten av ett “sväng höger om 300 meter” då och då. Tyvärr slutade telefonkontakten fungera helt och hållet efter en timme, men ändå.
Sista biten fick jag därför stänga av kommunikationen med sambon, för att kunna höra vad GPS’en hade att säga. Det här ser jag som ett rejält konstruktionsfel, men knappast något som jag lär kunna få några pengar tillbaka för efter nästan ett år.
Nu har det dykt upp en Scala Rider G4, med ett par ändringar. Framför allt är blutoothversionen ändrad från 2.0 till 2.1, vilket visar att de faktiskt har gjort någonting på den fronten. Sedan klarar den kommunikation över längre avstånd, men det spelar ju ingen roll så länge man sitter på samma hoj. Å andra sidan är den inte gratis, och jag kan inte hålla på och köpa nya komsystem hela tiden. Det är bara jäkligt störande att aldrig få något som faktiskt fungerar som det ska, utan bara strular på det ena eller andra sättet.
Rekommendationen blir därför, just nu:
- Om du kör ensam och bara vill ha koppling till mobil och GPS, köp en Scala Q2 eller G4.
- Om du har en Nokia, köp istället en Interphone F4.
- Om du vill kunna prata med din passagerare eller kompisen på en annan hoj, prova Scala G4.
Att kunna snacka samtidigt som man kör är faktiskt väldigt trevligt. Speciellt för mig som är så obotligt snacksalig. *host*
June 14th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
2 comments
I helgen är det MC Live i Barkarby, som jag har förstått det lite grand som en ersättning till att det inte blev någon MC-mässa i Sverige i år. Jag åkte dit, för att äntligen få provköra en massa hojar som jag var nyfiken på.
Jag började med att gå ett varv runt utställningsbåsen, och där fanns alla möjliga hojtillverkare, ett litet lunchställe, och en del annat. Inget var så jätteupphetsande, så jag tog min hjälm i handen och knatade iväg till provkörningsområdet. Hojarna stod utmed sidorna på den landningsbana där jag körde upp för drygt 10 månader sedan. Man lämnade ifrån sig sitt körkort, och tog hojen och ställde sig i kön för att komma ut på banan. Fram lagom långt för att man gott och väl skulle hinna upp i 100, en 180 graders sväng åt vänster, en 90 graders sväng åt höger, en liten raksträcka, en vänstersväng, och sedan som i en stor båge tillbaka till startplatsen. Man hann ju inte känna så mycket, men man märkte ju om det var något man trivdes med.
Jag började med att testa en Kawasaki ER-6f, den med full kåpa. Jo vars, inte så dum, men inte något som jag har något starkt minne av heller. I och med att den har så liten motor så är det ju ingenting man sätter flickvännen på baksätet på, och drar iväg tvärs över landet med. 2 pers på 650 kubik? Njae, kanske inte. Däremot kan man ju pendla till jobbet med den.
Sedan tog jag ett varv med deras VN 900 Custom. Tja, det är en liten custom. En sådan har jag redan.
När jag ändå var där så kunde jag inte låta bli att prova VN 1700 Voyager också, för att den såg så jäkla stor ut. Trots det var den lika smidig som vilken hoj som helst. Najs.
Jag har lite svårt för BMW’s hojar eftersom de är så satans höga, men jag tog ett varv med F800 ST ändå, en variant med lite kåpa. Inte alls dum. Egentligen borde jag ha testat en BMW till på slutet, när jag hade blivit lite mer varm i kläderna, men det blev aldrig av.
Jag knatade över till Suzuki, och provade en av deras stora customhojar, en Intruder C1800RT. Tyvärr hade den fel däck, vilket gjorde att när man började luta hojen så vred sig styret in lite extra mycket, så man fick sitta och hålla emot i svängarna. Ohyggligt otrevligt.
Eftersom hojarna på körskolan är väldigt nära Suzuki Bandit, provade jag den stora versionen, en GSX1250FA. Väldigt mysig. Bra kraft, lätthanterlig, och ett väldigt “bekant” beteende. Kanske inte så konstigt, å andra sidan.
De hade en Hayabusa där också, men den hoppade jag faktiskt över.
Över till Honda. Jag bad om tips, och blev rekommenderad en CBF1000A. Synnerligen sympatisk. En sådan kan jag absolut tänka mig. Smidig i stan, och plats för packväskor och passagerare när det behövs.
Några meter bort fanns en Goldwing. Seriöst, man kan faktiskt inte vara på en sådan här grej utan att prova den. Intrycken kan ungefär summeras i “wow”. Jag förstår varför den vinner alla tester. Den tuffar på som ett ånglok i raksträckorna, men var ändå den hoj där jag kände mig bekvämast med att lägga ner rejält i svängarna. Både leksak och buss på samma gång.
Dagens sista provkörning var den hoj som jag har för mig att lärarna på Jarla har, en Yamaha FJR1300. Ok, det var väldigt långt ner till marken, men det gick ändå utan problem att rulla fram i kön, där man måste sätta ner foten hela tiden. I fart så var den en av de trevligaste. Både mycket kraft och lätthanterlig. En hoj som lärarna kör från morgon till kväll varje dag hela säsongen kan ju omöjligen vara dålig.
Vid det här laget kände jag mig ganska nöjd, och inte riktigt längre kapabel att hålla isär hojarna från varandra. På väg tillbaka till min egen såg jag då att kön till Bilprovningen som hade tagit dit en lastbil med testgrejer nästan var tom. Ja, men då så. Jag hade en bokad tid på tisdag morgon, men den var ju lika bra att få det överstökat. Tjejen framför mig i kön hade tydligen som vana att lägga ner sin hoj på marken, och hade nu efter upprepade gånger köpt stora pinnar som skulle skydda motor och lack från de värsta skadorna. Killen framför henne hade också en customhoj, och var lika nyfiken på hur det var för mig att köra utan ruta, som jag var på hur det var att köra med. Å andra sidan klarar jag mig nog i år också, så kan det få bli något nytt och roligt nästa år istället. Att det finns många skojiga modeller att välja på är ju tydligt.
I och med att det fanns så många modeller så var det knappt någon kö heller. Kanske 2-3 personer till de mest populära hojarna, men det var bra flyt, så man behövde aldrig vänta speciellt länge.
Det fanns förresten en Hoss Boss där också, fast inte som man kunde testköra. Luftintaget bakom framdäcket var säket 50-60 cm brett. Helt sjukt.
Besiktningen gick bra, men jag var tvungen att åka upp till Jula och köpa en fånig reflex för 15 spänn för att slippa få en tvåa i protokollet. Jag åkte dit, satte fast den på sissybaren (fult, men det fanns liksom ingen annanstans att sätta den), och fick mitt tomma papper av besiktningsmannen. Jag loggade nyss in för att avboka tiden på tisdag, men den var redan borttagen, och dagens besiktning fanns med i listan. Lite imponerande, faktiskt.
De har öppet i morgon också. Har du mc-kort, så åk dit.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, barkarby, mc live, bmw, f800 st, honda, goldwing, cbf1000a, kawasaki, vn 900 custom, er-6f, vn 1700 voyager, suzuki, gsx1250fa, intruder c1800rt, yamaha, fjr1300, bilprovning.
May 1st, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
8 comments
Det blev en liten tur på hojen idag. Så här efteråt kan jag konstatera att hojen och jag inte är riktigt sams än.
Det börjar med att jag fryser ganska mycket i halsen när jag kommer ut på vägen. Tydligen hade jag satt halsvindskyddet lite fel. Ett litet stopp på en mack i närheten, så var det åtgärdat.
När jag åker från Hornstull upp på Liljeholmsbron har jag lite lagom fart, och släpper ut kopplingen. Hoppsan. Det var en ganska låg växel i, och även om jag mötte med lite gas så var det alldeles för lite. Tjohej, så hade bakhjulet börjat släppa. Strax efter fick den tillbaka greppet och jag fick kontroll på det hela igen, men så där jätteskoj var det ju inte.
Strax efter fanns ett rödljus, och när jag ska köra iväg stannar motorn och så händer exakt ingenting. Jag trycker på start-knappen, men hojen bryr sig inte det minsta. Som tur var fanns inga bilar bakom, men det kändes lite stressande. Till slut upptäcker jag att någon hade tryckt in Den Stora Röda Stoppknappen. Klick, så gick motorn igång igen.
Förr eller senare blir vi nog sams igen, hoppas jag.
Läs även andra bloggares åsikter om mc.
April 24th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Nu när plusgraderna börjar dyka upp titt som tätt tyckte jag att det var läge att sätta i batteriet i hojen igen. Det har legat så fint här inne i lägenheten på laddning, men så länge som det inte sitter på plats så är hojen lite svårstartad. Skumt, det där.
Väl nere i garaget tog jag bort kapellet, och rullade ut hojen ur den bur där den står. Att stå under en lampa så man faktiskt ser vad man gör kändes som en bra sak.
Jag tog med den lånade Canon 50D’n, fast ingen blixt. Mental note: Om man vill fota någonting som bara är svart och krom i ett mörkt garage, så räcker inte den inbyggda blixten. Never mind pelaren i bakgrunden, det känns inte som om den ens gjorde bilden sämre än vad den redan var. Heja mig.
Anyway. Bort med sadeln, ut med verktygspåsen, och bort med locket till där batteriet ska sitta. Där satt en sak som uppenbarligen skulle sitta på ena polen, och en liten sladd som jag antog skulle sitta på den andra. Easy peasy. Vrider sedan på tändningsnyckeln, och det händer inte flasklock. Provar Den Stora Röda Knappen fram och tillbaka, fortfarande helt utan resultat. Var batteriet tomt? Nej, lamporna på laddaren har ju lyst så fint hela vintern.
En ny titt på sladdarna visade att det fanns en annan stor kabel även på andra sidan, som tydligen skulle sitta på polen på den sidan. Där ser man. Där satt även ett syskon till den lilla sladden, vilket var de två polerna till den lilla externa laddningskontakt som jag fick ditsatt av Ava förra våren. Nu gick lamporna igång som de skulle, liksom alla blinkers, bromsljus, och allt annat jag hittade. Bra.
Eftersom hojen hade stått oanvänd i några månader, tänkte jag provstarta den för att se att bensinen inte hade surnat. Jag håller in startknappen, det brummar lite, men inte går motorn igång inte. Ah, choken. Surr surr, men motorn tvärvägrar gå igång. Vad fan nu då?
Jag stänger av ljuset, men det händer ändå ingenting. Till slut kommer jag på att det finns ju en liten omkopplare på sidan, som väljer om den ska ta bensinen från huvudtanken eller reserven. Den står, helt korrekt, i läge “Off”. Omställd i “On” går motorn igång som den ska. Jay! It’s alive!
Jag tog en väldigt kort tur några meter i garaget bara för att känna hur det kändes. Yikes. Ovant var bara förnamnet. Hmm, jag rullar rakt mot en bil, rakt mot en bil, hmm… vad gör jag då… ah, att styra är kanske en bra idé. Jag var visst en aning spänd där, ja. Tur att jag redan har ett “A” i mit körkort.
Däremot väntar jag med att ta ut den i trafiken tills gatorna är lite sopade. Känns säkrare så. Säkerhet och full kontroll är viktigt för mig, vilket jag hoppas märks väldigt tydligt.
Läs även andra bloggares åsikter om mc.
March 27th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Det här den långa versionen av första punkten i inlägget “Saker som suger” från i somras.
Att köpa ett interkomsystem till min motorcykel var enklare sagt än gjort.
I höstas läste jag om Cardo Scala Rider Q2. Enligt specifikationerna ska den klara av att ha kommunikation mellan två enheter på flera hundra meters avstånd, skicka vidare ljud från ens MP3-spelare samt kommunicera över bluetooth med både ens telefon och GPS-enhet. De recensioner jag läste (t.ex. sporthoj.com, motorcycle.com) var mycket positiva, även om det verkade finnas något problem med att få den att prata med både en telefon och en GPS. Jag fick intrycket att det trots allt inte var mer komplicerat än att man behövde para ihop den med den ena före den andra i någon speciell ordning. Verkligheten skulle visa sig vara långt mycket värre.
I våras övningskörde jag privat med två handledare. För att utnyttja tiden maximalt köpte jag ett Q2-set från CDON, där de tog 2500:- för två enheter inklusive mikrofon, hörlurar, osv. De flesta andra tar 3500:- för samma paket, så jag kände mig väldigt nöjd. Det fungerade till en början hur bra som helst. Jag kunde ställa frågor till handledaren när jag var osäker på hur jag skulle köra, och kunde få omedelbar feedback. Att sätta på och ta bort mikrofon och hörlurar från handledarnas respektive hjälmar gick på någon minut.
Interkom mellan enheterna prioriteras lägre än GPS-kommandon, vilket gör att man kan prata med sin handledare, medförare eller passagerare och då och då bli avbruten av ett “sväng till höger om 200 meter”. Några sekunder senare kommer interkom-delen automatiskt tillbaka. Detta fungerade i en knapp timme, och sedan blev GPS’en i min mobil, en Nokia E66, helt tyst. Jag försökte starta om GPS-rutten och manuellt återansluta från telefonen, men den lyckades aldrig återfå kontakten med min Q2.
Jag skickade tillbaka min Q2 till CDON och fick ett nytt exemplar. Det visade sig att den nya betedde sig precis likadant. Jag fick GPS-instruktioner i en knapp timme, och sedan var den död. Nyfiken som jag är så började jag då experimentera lite. Det visade sig att om man tog bort Q2′n från telefonen och gjorde en helt ny ihopkoppling, fungerade det igen. I en knapp timme.
Jag ringde Cardo, som gav följande information: Inte nog med att vissa funktioner inte stöds på vissa telefonmodeller, som t.ex. röstuppringning, att kunna ta emot GPS-instruktioner från mobiltelefoner hade de inte testat. Killen jag pratade med hade aldrig ens hört talas om någon annan som hade fått det att fungera. Han visste bara att det fungerade att ta emot GPS-instruktioner från en Zumo 550 (som är på utgående) eller 660, i det senare fallet om den körde minst version 3.1 av mjukvaran. Garmin Nuvi fungerade definitivt inte alls, eftersom den skickade sina instruktioner på något ovanligt sätt.
I samma veva befann jag mig hemifrån, och skulle använda Nokiatelefonen som modem till min MacBook, också via bluetooth. Det var bara att para ihop dem, lägga in “online.telia.se” som APN, och så var jag online. I en knapp timme. Sedan dog uppkopplingen, och det gick inte att få tillbaka den. Efter samtal till supportavdelningarna hos både Telia, Nokia och Apple upptäckte jag att om jag tog bort bluetoothkopplingen helt, återställde alla filer i katalogen /Library/Preferences/SystemConfiguration/ från en sparad kopia och sedan la in den igen, gick det att få tillbaka uppkopplingen. I en knapp timme.
En kille hos Nokia, som verkade ha specialiserat sig på bluetooth, lyckades till slut komma med en trolig förklaring. Det finns fyra företag som skriver och säljer bluetoothstackar, nämligen Microsoft, Toshiba, Broadcomm och Widcom. Nokia använder den från Microsoft, och Apple den från Broadcomm. Att alla är “2.0″ är ointressant, för i det här läget har de utvecklats så mycket åt varsitt håll att de är bitvis helt inkompatibla. Enklare saker som t.ex. röstsamtal fungerar, men mer avancerade saker som GPS-instruktioner och röstuppringning fungerar antingen bara ibland eller inte alls. Jag ringde Cardo som tyckte att leverantören av bluetoothstack var “proprietary information” och vägrade svara. Telefoner från LG, Motorola och Samsung skulle förmodligen fungera bra. Jag ringde Samsung för att fråga vilken stack de använde, men de skulle behöva skicka frågan vidare till Korea, och var tveksamma till om jag skulle få något svar.
Att få något företag att byta bluetoothstack känns orimligt, utan det enda man som konsument nu kan göra är att undvika bluetoothprodukter helt och hållet tills dess att de här fyra har pratat ihop sig och skapat en gemensam standard som faktiskt fungerar. Att alla företag som tillverkar saker som sägs kunna prata bluetooth ändå vägrar ta något ansvar för att de fungerar med något annat än företagets egna produkter, är därför förmodligen på grund av att de olika varianterna på bluetooth faktiskt inte är så bra på att prata med varandra. Det finns trots allt både trådbaserade headset och sladdar för att koppla mobilen till datorn.
Om man ändå vill ha ett komsystem till sin motorcykel är läget värre. Hos MC-varuhuset säljer de ett system från Motosonic, men som bara klarar något dussin meters avstånd. Oanvändbart om man har varsin hoj, med andra ord. De har också en sladdbaserad lösning, men som kräver fast installation på hojen, och tydligen kostade så mycket pengar att jag inte ens kunde få en prisuppgift. Det ska även finnas ett system som heter Interphone, men att hitta någon som sålde det här i Sverige var enklare sagt än gjort. Det fanns också ett par system som bara fungerade med en viss hjälmtyp. De vettiga alternativen till Cardo är alltså inte så många.
Till slut så hittade jag Interphone F4, som är den senaste modellen från Cellular Line, hos MC-varuhuset här i Stockholm. De gick på 2290:- / styck, så de var lite dyrare än Cardon. De hade inga exemplar inne, utan fick specialbeställas. Cardon åkte därmed tillbaka till CDON, som skickade tillbaka mina pengar inom några dagar. Strålande.
Interphone-systemet har märkbart mycket stabilare blåtand än Cardon. Att para ihop de två jag köpte, min och flickvännens, gick klockrent. Varje enhet kan paras ihop med två telefoner, så sammanlagt är de två enheterna nu parade med tre olika telefoner av helt olika årgång och modell. Att ta emot samtal har vi testat med två av telefonerna, och det fungerar perfekt. GPS-instruktionerna kommer fram utan problem, timme efter timme. Mjukvarumässigt är den som en modern Linuxserver, där Cardon mer liknar Windows 95.
Hårdvaran är däremot inte lika kul. Cardon hade en lång bom-mikrofon som satt fast i hållaren som man skruvade fast i hjälmen, vilket gjorde den väldigt stabil. Mikrofonen på Interphone sitter på ena hörluren, vilket gör det mycket vingligare. När man har hjälmen på huvudet så är det ju svårt för hörluren att ramla av, men ändå. Hörlurarna är dessutom mycket tjockare än Cardons, vilket gör att de lätt skaver mot öronen om de inte sitter helt perfekt. För slutna hjälmar har de en version där mikrofonen sitter med en tejp, vilket verkar fungera lite bättre. Istället för den inbyggda kontakt som Cardon hade mellan enheten och hjälmfästet, sitter paketet med mikrofon och hörlurar till F4 via en liten sladd som man trycker in på undersidan. Den är inte heller jättebra gjord, vilket gör att det då och då knäpper och brusar lite när det glappar.
Om man har en Zumo och förmodligen inte använder telefonen när man kör, så är nog Cardon ett bättre val. Själv är jag mest glad att det faktiskt fanns en konkurrent med stabilare mjukvara.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, datorer, teknik, blutooth, cardo scala rider, interphone f4, headset.
September 14th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
one comment
Jag har som bekant en Suzuki Marauder 800, en tämligen normal customhoj. Den funkade bra att övningsköra på, och har funkat bra både att åka med till jobbet och på kortare landsvägsturer. Runt 25 mil på en dag är lagom, som att åka från Stockholm till Linköping med ett aktivt undvikande av E4.
Suzuki Marauder
Att komma längre är däremot inte så kul, och sitter man två på hojen så känns den onekligen lite seg. Den flyttar ju fortfarande på sig, speciellt om man ger full gas på tvåan. Jag brukar fega ur vid 80 km/h, eftersom den inte har någon varvräknare. Någon som har koll på vilka maxfarter som gäller för respektive växel?
Den lite flackare framgaffeln gör också att den blir lite tung när man vrider styret maximalt inne i stan, när man ska parkera eller ta sig förbi konstigt placerade bilar. Som tur var har den väldigt låg sadel, så man kan fuska med fötterna när det kniper. Berätta inte det för lärarna på Jarla, bara. 
Med mina taxben så är sådant väldigt uppskattat.
Som första hoj var den definitivt rätt, eftersom den tog min syn på hojar från “vik hädan onda varelse” till “så kul det är att vrida gasreglaget i botten”. Som enda hoj känns det tyvärr lite för begränsande.
Till nästa säsong funderar jag nu så smått på att byta hoj, men frågan är i så fall till vad.
För att åka till jobbet och andra kortare turer runt stan så skulle det exempelvis vara smidigt med en liten Kawasaki ER-6n eller något sådant. Liten, smidig och billig sak.
Kawasaki ER-6n
För riktigt långa semesterturer så är det förmodligen bara Honda Goldwing som gäller, eftersom det är den modellen som gång på gång vinner testerna i den klassen. De som inte har någon brukar kalla den för “buss”, och de som har en brukar älska den. Samtidigt känns det inte som någonting som man smyger runt på Kungsholmen med, direkt.
Honda Goldwing
Sedan hittade jag BMW K1300R, och dess touringsyskon K1300GT. Lite mycket kraft kanske, men de ser ju onekligen lite tuffa ut.
BMW K1300R
BMW K1300GT
Vad finns det annars för typer och modeller? Är användningsområdena så pass olika att man faktiskt behöver två hojar?
Jag har absolut ingen brådska, så jag tänker inte springa iväg och panikköpa någonting i morgon, utan nu handlar det mest om att kolla runt för att få ihop en vettig lista på kandidater att provköra vid tillfälle.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, suzuki, suzuki marauder, kawasaki, kawasaki er-6n, honda, honda goldwing, bmw, bmw k1300r, bmw k1300gt.
September 12th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
4 comments
Just nu är det inte mycket på den tekniska fronten som fungerar som jag vill.
Mitt komsystem till hojen fungerar inte med gps’en i mobilen. Alternativ 1 är en separat gps för 6000 spänn, alternativ 2 ett annat komsystem för närmare 5000. Kul. Återstår att se om jag kan få tillbaka pengarna för det gamla, om jag nu väljer en sådan lösning. Det är miljarder gånger roligare att åka hoj med passagerare om man kan prata med varandra under tiden.
Nallen går inte att använda som modem till datorn, om man inte använder en sladd som jag inte vet var den ligger.
Databasen på RSS/Ping-servern, som även kör min blogg, klagade på något korrupt entry. Nu startar inte datorn alls. Hårddiskarna är dock ok, och kan förhoppningsvis flyttas lite diskret, men jag vet inte när den kan vara uppe igen.
USB-hårddisken går inte att använda från min Linuxdator.
Linuxdatorn fungerar inte i grafiskt läge, och i textläge får jag inte liv i nätverkskortet.
Ett lösenord som jag har glömt bort, ligger i en fil på servern som inte startar.
Å andra sidan är jag fullt frisk, det schysst väder, och jag kan ta min älskling på små hojturer. Sådant kompenserar ju lite grand.
Kopierat från en Facebook-notering, från när servern var offline.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, teknik, internet, mc.
August 5th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Igår åkte vi till Knivsta, för att hälsa på Dr.Hex. Att åka E4 är inte så kul, så vi åkte via Sigtuna. Någonstans mellan Bro och Sigtuna började det bli rejält blåsigt, eftersom det inte fanns en massa träd och hus utmed vägen. Det blev 90-väg, varvid jag plötsligt kände hur hela hojen flyttade sig en bit till höger. Det kändes som om det var hjulen som flyttade på sig. Inte så lockande att ha en hoj som försvinner under sig i den farten. En adrenalinchock senare fick däcken grepp igen, och rätade upp sig. Resten av trippen körde jag lite långsammare. Läskigt, även om jag undrar lite vad som skulle krävas för att hojen faktiskt skulle välta. Om hjulen skulle råka flytta sig en bit åt sidan så borde ju deras konstruktion göra att de omedelbart skulle vridas in under hojen igen, liksom. Åtminstone så länge som det är torrt väglag utan rullgrus.
Lagom innan Sigtuna så tyckte min Scala Rider Q2 att den inte längre ville prata med min nallefon, vilket gjorde att jag inte längre fick några GPS-instruktioner. Med ett icke existerande lokalsinne och ett minne för bynamn och annat motsvarande en åldrig guldfisk, toppat med en mc-karta som visar samhällen med en stor gul blobb blev det hela inte så bra. Många felaktiga vägval senare kom vi till slut fram.
Den tvååriga dottern hjälpte till att göra slut på kladdkakan. Kul också att se ett program för att hålla ordning på bilder, som faktiskt var lite coolt. Nu behöver jag bara ett likadant program för MP3-filer och möjligen också filmer/tv-serier (nej, iTunes duger inte).
Vägen hem blev lite rakare, men då hade Scalan ballat ur helt och hållet. Den tog emot några GPS-instruktioner från nallen, men plötsligt så blev den helt tyst. Dessutom ansåg den då att båda enheterna var “upptagna”, så att det inte gick att kommunicera med varandra. Eftersom min första Scala är på väg tillbaka eftersom dess bluetoothkommunikation var helt trasig, känns det måttligt bra att även det andra paret är helt uppfuckat. Med en avbruten kommunikation med telefonen så gick det i alla fall att prata med varandra igen. Tillverkaren har fått en felrapport, så får vi se vad som händer. De ÄR helt underbara när de fungerar, men med så här dålig stabilitet så är de på gränsen till oanvändbara.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, nokia sports tracker, gps, nokia E66, scala rider, knivsta, sigtuna.
July 21st, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Igår blev jag medbjuden på en hojtur via Rimbo, tillsammans med två andra. Den ena killen hade en BMW med ganska många hästar, och den andra en sportig Ducati. När de låg före mig så kom de snabbt ganska långt bort, men det var kanske inte så oväntat. De var i alla fall snälla och väntade in mig emellanåt. Tack och lov hade jag gps’en i telefonen påslagen, så jag nu efteråt kan se var vi var. Det behövs när man har ett obefintligt lokalsinne, och är fullt upptagen med att köra hoj istället för att vara uppmärksam på vägskyltar.
Många kurviga vägar blev det, och mycket övning på att slappna av och bara motstyra. Det krävdes mycket koncentration för att göra rätt, så efteråt var jag ganska slut. Det kändes däremot mycket bättre i armarna och axlarna på slutet, så när jag väl får lite mer rutin på det hela så antar jag att även huvudet får det lite lättare.
Längst upp till vänster på turen, precis innan vi vände söder om väg 77 (efter ungefär 1h 35 min), låg ett litet fik mitt ute i ingenstans. Både kaffe, läsk och de flesta bakverk kostade en tia. Inte riktigt som här i stan. Bidde en bra kärleksmums för min del. Choklad är bra.
Vägen utmed sjön Sparren precis söder om Rimbo var hur fin som helst. Där lyckades jag också med dagens fotpinneskrap, vilket alltid är trevligt (om än fortfarande lite läskigt). Den ena killen föreslog att man skulle åka till en stor parkeringsplats och lägga sig i en stor cirkel för att öva nedläggning, även om det för hans del var på nivån att skaffa sig bra skrapmärken på knäpuckarna. Knäpuckar och en customhoj är inte riktigt kompatibla koncept, men att lära sig att lägga ner hojen så mycket att man precis tar i fotpinnarna är nog bra. Speciellt som jag bara har skrapat högra pinnen hittills. Varför är det svårare att lägga ner mer i vänstersvängar?
Jag insåg också att när jag motstyr så trycker jag ofta ner hojen under mig, vilket inte är så lyckat. Då blir det nämligen lite för konstigt tryck på däcken, så att man riskerar att den tappar greppet och försvinner ner under en. Obra. Att motstyra samtidigt som man håller sig på insidan av hojen är mycket bättre, men var inte alls så lätt som jag trodde. Däremot fick jag mycket snyggare och trevligare svängar de gånger jag faktiskt lyckades.
Sedan blev det lunch i Norrtälje, där jag och en av de två andra lyckades beställa barnportioner. Gott, men servitrisen hade ju kunnat säga någonting innan hon kom ut med två små köttbitar som var marginellt större än en köttbulle. På vägen ner till stan åkte vi via Åkersberga, så fick jag lite övning på motorväg igen. Äntligen tror jag att jag börjar klara av det utan att sitta så spänd.
Fler turer väntar, var jag nu kommer hamna någonstans.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, nokia sports tracker, gps, rimbo, norrtälje.
July 19th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
5 comments
För ett tag sedan så ringde jag Radiotjänst för att meddela dem att jag inte längre ville ge dem några mer pengar. Efter en massa frågor om varför, vilket de inte har med att göra, blev jag i alla fall borttagen ur registret. Trodde jag.
Idag kom två brev från samma Radiotjänst. När jag såg det första tänkte jag “ah, en bekräftelse på min uppsägning, najs”. När jag såg andra brevet var det mer “WTF?”.
Breven visade sig innehålla varsin faktura, med tv-avgift för juli respektive augusti. Anledningen till att jag fick fakturor? Jo, “Du har tidigare haft betalsätt autogiro vilket har upphört“. Ja, för att jag inte längre är deras kund, kanske.
Deras telefonsupport hade stängt, men det fanns ett lösenord som kunde användas för att logga in på “Mina Sidor”. Det gick hyfsat bra, men första sidan man kom till krävde att man skrev in sin mailadress, för att kontot skulle aktiveras. När jag går vidare därifrån, säger servern bara att något fel har uppstått.
På baksidan av fakturan står förresten att man vid uppsägning ska ange personnummer och namn, “samt gärna orsak till avanmälan”. Yeah, right. Det är snarast så att om de inte får namn och telefonnummer till personen som har köpt ens TV, eller namn, telefonnummer och personnummer på den nya sambon, blir de skogstokiga och låter en ligga kvar i systemet.
Det andra företag jag hade kontakt med idag var Folksam, där jag har min MC-försäkring. Efter helgens gocartkörning ringde jag dem, eftersom de har ett avtal med SMC. Hopp och hej, så efter att ha spenderat 200 kronor på att ha skitkul en förmiddag, sänktes min årspremie med 500 spänn. Så kan man också behandla sina kunder. Tips, liksom.
Uppdatering dagen efter: Utskicken av fakturorna från Radiotjänst gjordes automatiskt när autogirot stängdes av. Att det är dumt att göra det för en kund som inte ska få några fler räkningar alls, verkar de ha missat. Nu ligger räknarna i runda arkivet istället, vilket känns mycket bättre.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, mc, tv, radiotjänst, folksam, smc.
July 6th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
5 comments
« Äldre |
