Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Lägre sadel

Efter hojkörandet senaste tiden insåg jag att det var två saker som störde mig lite med min hoj. Dels var sadeln lite besvärligt hög, och dels så var automatväxlingen lite muppig mellan ettan och tvåan. Det senare kunde förmodligen fixas med en mjukvaruuppdatering.

Jag sökte runt lite, och insåg snabbt att Honda hade en egen variant på sadel som var 25 mm lägre och 14 mm smalare än den ordinarie sadeln. Det låter inte som så mycket, men gjorde att istället för att stå som en ballerina med båda fötterna, kan jag nu ha hela fotsulan i med ena foten, och främre halvan på den andra. Är det lite spårigt innan ett rödljus och jag placerar hjulen där, kan jag få ner båda fotsulorna.Det gjorde enorm skillnad.

Vinkel och avstånd till fotpinnar och styre ändrades naturligtvis också, men inte så det störde.

Att det sedan kändes som om hojen var både mindre och lättare när jag ledde runt den i garaget, kan möjligen ha varit inbillning.

Nu hoppas jag bara att mjukvaruändringen ger en lika stor förbättring. Jag gillar min hoj, absolut. Det är bara det att jag skulle vilja gilla den mer.

May 11th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Vårens hojkurser

Precis som förra året så började jag hojsäsongen med några bandagar, för att få en maximalt effektiv avrostning av kunskaperna. Den här gången tog jag två dagar på Gelleråsen istället för bara en, och även i år tre dagar på Kinnekulle. Ägnar man ändå större delen av en dag åt att åka iväg respektive hem, kan man ju lika gärna vara på plats så länge som möjligt.

Nytt för i år är att det är deltagarna själva som besiktigar hojarna innan dagens övningar, istället för att instruktörerna gör det. Med lite prat innan om vad man ska testa och varför, samt lite uppsikt från instruktören medan man själv besiktigar, var det en bra ändring. Alla verkade få lära sig någon ny sak att undersöka. För egen del hittade jag en lös skruv på en av instruktörernas hojar, och hittade ett däck som nästan var slut.

Första kvällen i Karlskoga åt jag på Gastro, som jag sedan hörde att några av instruktörerna tipsade varandra om. Bra mat, mysig miljö med lite vardagsrumskänsla, och mycket bra service. Rekommenderas.

SMC’s kurs består av 4 steg, och i steg 1 ingår hur man gasar, bromsar och svänger. Bromsningen var nog det som jag kommer ihåg bäst. Till att börja med fick vi faktiskt leta efter Senast Möjliga Bromspunkt, ivrigt påhejade att bromsa så hårt som möjligt innan respektive kurva. Dessutom, vilket nog var viktigare, fick vi ett bra tips om sittställning. Det sägs ju att man ska trycka benen mot tanken, men det är ju enklare sagt än gjort. Om man då flyttar bak fötterna så att man har fotpinnarna nästan framme vid tårna, kan man använda fotlederna för att trycka knäna uppåt och framåt. I och med att tanken buktar utåt, krävs det bara en minimal justering av kraftens riktning för att man ska sitta rejält fast i hojen. Att trycka knäna framåt på det sättet var enormt mycket enklare än att bara trycka ihop knäna, och gav rejält mycket högre tryck.

På väg ner till  Kinnekulle helgen efter, så blev det en fikapaus på Café Sultan i Katrineholm. Det såg trevligt ut, och först efteråt såg jag att de tydligen var med på samma lista med “Sveriges bästa fik”, precis som RC Chocolat i Sigtuna. Jag stannade där på vägen hem också. Det blev lite tilt i skallen när de som satt vid bordet bredvid glatt lämnade en MacBook på laddning i fönstret medan de gick och handlade, om än efter att ha sagt till personalen. Men ändå, de kunde ju rimligen inte ha koll på den hela tiden.

När det gällde besiktningen kom frågan om vad man ska göra om det låter som att saker håller på att lossna. Svaret kom snabbt: Sälj Ducatin och köp något annat.

På fredagen var det “Lugn Dag”, vilket innebar att det var två grupper som körde i lugnt tempo, istället för lugn – mellan – högt, som i vanliga fall. På grund av detta var det hela 10 kvinnor av 50 deltagare, vilket var mångdubbelt vad det brukar vara. Trots att det alltså var precis samma lugna tempo som i lugna gruppen alla andra kurser. Vilket är lite konstigt, kvinnor behöver väl också lära sig att bli bättre förare? Eller i alla fall att bli tryggare?

På väg till och från varje pass så fick vi köra på en kort grusväg. Läskigt i början, men efterhand lärde jag mig att hålla mig fast med benen, och låta styret och bakhjulet vobbla lite hit och dit. Det var ju bara att gasa och vara glad. Så länge som man inte försökte svänga för tvärt var det ingen fara.

Som pausunderhållning mellan passen så gjordes några demonstrationer av bromsning. En av instruktörerna körde en BMW S1000RR, drog upp den till 100 km/h, och vid en bestämd punkt klämde bromsen hårt i botten. Hojen gick upp på framhjulet med bakhjulet ett par dm över marken, och trots ABS studsade den fram (på framhjulet) sista metrarna. Så kan man ju också göra.

I kurvan innan långrakan fick jag ett fint litet bakhjulssläpp. Det var inte värre än att det fick fäste igen någon dm senare, men depåchefen, dvs killen som höll ordning på att folk åkte in och ut från banan  vinkade ändå in mig för att fråga vad som hade hänt. Nog för att det var lite läskigt, men jag visste ju att jag inte hade tokgasat eller något sådant dumt, så det var bara att sitta still, fortsätta hålla lite tryck på gasen, och vänta på att hojen skulle skärpa sig. Nog för att bakhjulet blev lite slitet, men inte så att det ska släppa.

På lördagkvällen kom Björn Gunnarsson och pratade om Isle of Man, som han hade kört förra året. Loppet är 6 mil. Björn hade kört det med en snitthastighet på 180 km/h, medan vinnaren låg på närmare 230 km/h. Det finns några olika lopp, på 4 eller 6 varv. Tyvärr hade han kört in i killen framför på det senare loppet, men skulle göra ett nytt försök nästa år. Som träning hade han köpt ett Playstation där det tydligen finns ett Isle of Man-spel, där alla kurvor, hus och annat är korrekta. På det sättet kunde han lära sig vad han skulle titta på i varje kurva, något som annars tar många år att lära sig.

På söndagen strulade det lite grand med gruppindelningen, men till slut fick vi köra tillsammans med några instruktörer som körde egen träning. Nog för att de körde fånigt snabbt, men eftersom de hade mer koll än de vanliga deltagarna gjorde det inte så mycket. Dessutom körde Björn i den gruppen, så honom blev man omkörd av ett par gånger.

Som resultat av de här helgerna så har jag nu bättre blick genom kurvorna, mer konsekvent sittställning, och lite bättre acceleration genom kurvorna. Just när det gäller accelerationen finns det dock mycket kvar att hämta. Enligt appen Race Chrono gick även varvtiderna ner lite grand.

På vägen hem blev det inte så mycket E20, utan jag provade lite mindre vägar som Andreas Wennborg hade tipsat om. I särklass bäst var väg 205 mellan Laxå och Markebäck. Massor med kurvor, bra asfalt, och dessutom sjöutsikt. Väg 202 var dum, för början och slutet var nästan lika bra som väg 205, fast tredjedelen i mitten var en katastrof. Skitdålig asfalt med både gropar, bucklor och grus. Istället för de “70 plus moms” som man kunde hålla på de övriga bitarna, var jag nog aldrig över 50 där.

May 9th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Tillbaka på Gelleråsen

Att börja hojsäsongen med en bandag eller två funkade bra förra året, så jag såg ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. När jag ändå var iväg och betalade för hotell osv, tänkte jag den här gången att det var bättre att gå flera dagar på en gång. SMC hade två dagar för vanliga människor, så de bokade jag. Eftersom hojen fortfarande är ganska ny och det har varit en lång vinter, tänkte jag att det var lika bra att börja om med steg 1. De verkar hela tiden justera vad som ingår i vilket steg, och alla lärare har ju sin egen syn på det hela.

Den här gången bodde jag på hotell, istället för stuga vid banan. Skönt med restauranger inom gångavstång (som underbara Gastro), och super med ägg och bacon till frukost.

Istället för att instruktörerna skulle besiktiga innan man fick köra, gjordes det numera av deltagarna själva. De verkar jobba lite på att experimentera fram en bra modell, men dagens variant där de först visade vad man skulle kolla efter samtidigt som vi diskuterade varför, för att man sedan besiktigade varandras hojar parvis, fungerade bra.

Jag körde Race Chrono samtliga pass, för att se hur fort jag egentligen körde. Det gav en del överraskningar.

Igår regnade det hela förmiddagen, vilket höll nere tempot. Med underställ av både bambu, siden och merinoull, foder i hojstället och regnjacka utanpå, gjorde den låga temperaturen däremot inte så mycket. Ingen var dock ledsen idag när det visserligen var nollgradigt på morgonen, men sol och blåhimmel och 10 grader ganska snart. Två-tre par bomullsvantar innanför handskarna var däremot skönt.

Efter att ha vridit på styret så att hojen börjar luta och svänga, ska man ge gas. Hjulen är ju mindre på sidorna, så med samma motorvarv skulle hojen annars sakta in. Det är dåligt på massvis av sätt. Det jag själv jobbade mycket med var att börja gasa tidigare efter nedlägget, och att gasa hårdare. Visserligen går det ju då fortare och man får en större svängradie, “men det löser sig”, som dagens instruktör sa.

Innan man kan svänga måste man dock bromsa. Att man då ska klämma om tanken har man hört till leda, men nu fick vi ett nytt tips. Om man ser till att ha fötterna väldigt långt bak, så att fotpinnarna ligger mot början på tårna istället för mot hålfoten, kan man använda kraften i fötterna för att trycka knäna uppåt och in mot tanken. Skillnaden i kraft jämfört med att bara trycka ihop låren var enorm. Dessutom fick vi öva på att gradvis flytta fram bromspunkten. Att bromsa en km innan svängen och sedan ligga på rull är ju meningslöst. Alla bromsade så mesigt att det var pinsamt.

Enligt Race Chrono började jag med en varvtid på runt 2:20. Jag kan inte påstå att jag var rädd, men vissa kurvor kändes i alla fall lite obekväma. Med senare broms, tidigare gas efter nedlägg, och för den delen lite mer nedlägg, sjönk det till gårdens sista pass till 2:00.

Det var ungefär där jag började i morse. Experiment med svängpunkter gjorde ingen skillnad, jag låg hela förmiddagen på 2:02. Sedan kom vi in på sittställning. Den enkla förklaringen är att huvudet är längst bort från hjulen, så även om rumpan inte rör sig det minsta, får man stor hävstångseffekt bara av att flytta ut huvudet så mycket som möjligt åt sidan. Eftersom man både ska luta ut och titta åt samma håll som man ska svänga, funkar det bra att helt enkelt vrida sig bort från hojen och skjuta bort den så långt som möjligt. Lutar man sig framåt så att armen ligger utmed tanken, kan man få ut huvudet jäkligt långt från mittpunkten. Plötsligt låg nu varvtiderna stabilt på 1:59. Med mer häng så svänger hojen mer. Alltså hade jag varit tvungen att gasa mer, för att inte åka in i curbsen på insidan av svängen. Jag hade inte ens varit medveten om det, det hade bara gått lite fortare helt automatiskt.

Med lite mer distinkt tryck på styret så att hojen började svänga snabbare, mer gas genom hela svängen (fast där har jag MYCKET kvar), mer fokuserad blick på slutet av kurvan, kröp det ner ytterligare några sekunder. Samtidigt, vilket jag tycker är ganska häftigt, så kändes det mycket tryggare. Med mer gas i svängen så blir hojen stabilare, jag måste bara våga lägga ner mer. Undersidan av fotpinnarna har inget att oroa sig för än så länge.

Att snabba gruppen (jag körde i långsamma, dessutom fanns en mellangrupp) låg på runt 1:30, och att några var nere på 1:15 behöver vi ju inte låtsas om. Jag kör lite snabbare nu, och framför allt så känns det mycket bättre. Det senare var faktiskt hela poängen med de här kursdagarna. Förutom att det är så löjligt kul, så klart.

April 27th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Nya bilder från Arlanda

I söndags var det flera personer som fotade, så jag har hittat mig själv på bilder från minst tre av dem. De är inte i kronologisk ordning, främst för att alla verkar ha kört med sina egna tidszoner i kamerorna. Det är inte från de 1-2 sista passen i alla fall, för då höll jag fötterna annorlunda (och hängde ut mer).

Först två bilder av Johan Ganebo:

BB4B4257

BB4B4366

En bild av Mister Zid:

Samt en av Peter1980:

Det börjar bli lite ordning på torpet nu. Förvisso inte så att jag riskerar att få skrubbsår på axeln (eller armbågen) av nedläggningen och hänget, men ändå. Jag kan nog också tänka lite mer på att hålla huvudet vågrätt även i kurvorna.

Om ett par veckor ska jag förhoppningsvis få lite film på mig själv, taget vid den elaka kurvkombinationen “hästskon”.

September 11th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Arlanda Test Track – The Revenge

Mitt första besök på Arlanda Test Track gick ju “så där”. Ny bana, ny hoj som dessutom var av en typ jag inte kört förut, osv. Jag var mer bekväm på hojen efteråt, men så mycket mer än så var det inte. Sedan sov jag på saken, såg några bilder och filmer från dagen, och efterhand föll saker och ting på plats, i alla fall mentalt. Så, lagom innan bansäsongen tog slut, var jag där idag igen. Jo då, nu gick det bättre!

Först var det en hel bunt med folk som gav komplimanger om hojen. Ja, den glittrar, och den är jävligt vit. Den väcker klart mer känslor än jag hade trott. Dessutom är det alltid lika kul när de gör en säkerhetskontroll på den, och kommer fram till kopplingshandtaget. Det där som inte finns.

Det var ganska fullt med folk, fast till skillnad från tidigare gånger var det nästan inte en enda kvinna bland de som körde. Jag såg två.

Nog för att den ena gången var förbi en liten Burgman 400, dvs en scooter, men den här gången blev det faktiskt två stycken omkörningar. Dessutom kändes det som att jag kom ikapp andra grupper lite grand, även om det inte räckte till en omkörning. Till skillnad från förra gången så blev det idag 8 varv per pass, istället för mellan 5 och 7, så lite snabbare gick det nog idag. Eller så utnyttjades tiden bättre.

Jag provade Android-appen Race Chrono för tidtagning, istället för RunKeeper. Det krävdes lite pill och testande för att konfigurera banan så att Start, Stopp och Nytt Varv hanterades rätt, men till slut fick jag ordning på det. Varvtiderna låg, faktiskt lite oväntat, ganska stabilt mellan 2:30 och 2:40 hela dagen. Jag trodde alla ändringar i både sittställning och spårval skulle ha större effekt. Å andra sidan känns det ofantligt mycket trevligare nu, det är faktiskt huvudsaken.

Instruktören, Svenne a.k.a. Chippen, var super. Han jobbade hårt med att hålla övningarna “atomära”, så att man bara behövde fundera på en sak i taget. Då var det enklare att faktiskt göra övningen, och även att komma ihåg det man lärde sig. Vad som var själva poängen med övningen, visade sig ofta inte förrän efteråt, och var då något helt annat än man hade trott.

Svenne hade varit budoinstruktör, så när jag skulle jobba på min sittställning tyckte han att jag skulle tänka att jag skulle göra en mawashi geri. Det blev inte riktigt rätt, men det gjorde att jag började röra på höfterna i alla fall. Onekligen lite otippat att det skulle förekomma japanska budotermer på en hojkurs. Fast det gör ju ingenting, det funkade ju.

I min anmälan hade jag skrivit “lågkolhydratkost”, så när det var dags för lunch fick jag en egen (ärligt talat inte alls så) liten låda köttfärssås (typ), utan en massa ris som de hade blandat i till de andra. Mycket uppskattat!

I mawashi geri-passet tog instruktören ut mig från banan för att ge lite feedback. Hoppsan, jag hade råkat flytta rumpan åt fel håll, så att hojen låg under mig i kurvan istället för tvärtom. När jag fick ordning på rumpan och provade ett lite annorlunda sätt att hålla fötterna, så löste det sig samtidigt med inre benet, så att det åtminstone delvis hänger så där snyggt inåt i kurvorna. Två bandagar senare har jag lyckats få tillbaka det häng jag lärde mig i Kinnekulle. Numera dessutom medan jag har full kontakt med tanken, både med mage och ena armen. Det tar sig, sa pyromanen.

Svenne tipsade också om att åka på egna bandagar då och då, för att blanda upp SMC-kursdagarna. Det kan nog vara bra att ha tid för att träna på egen hand, utan en instruktör som alltid jagar efter en. Vi får se vad som dyker upp nästa år.

September 9th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Bilder och filmer från Arlanda

I lördags var det ett par personer som fotade, och den enes bilder har jag nu hittat. Jag fastnade ett par gånger (bild 1, bild 2, bild 3, bild 4, bild 5), i samtliga fall utan större fara för fotpinnarna.

Dessutom filmade instruktören Hansi flera av passen.

Film 1, där jag är med mellan 10:30 och 12:20:

På grund av de långa varvtiderna kom jag inte med på film 2 alls.

Film 3, där jag är med mellan 7:15 och 9:45:

Film 4, där jag är med mellan 15:40 och 16:20, samt mellan 17:10 och 19:00:

Film 5, där jag är med mellan 15:50 17:30:

Så här lite grand efteråt känns det absolut som att svängandet har “landat” lite mer i kroppen nu, och att jag vid nästa pass skulle kunna öka både motstyrning, nedläggning och tempo en del. Därför är det nog bra att anmäla sig till kurser 2-3 dagar i rad (som jag gjorde för Kinnekulle), så man hinner sova på saken innan man ger sig ut igen. Dessutom blir man ju då lite mindre väderkänslig, det är ju sällan det ösregnar flera dagar i rad. Det känns lite överdrivet att försöka jaga fler bandagar i år, men jag har en plan inför nästa vår i alla fall.

August 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Hojinkörning på Arlanda

Igår var jag på Arlanda Test Track, för att så snabbt och effektivt som möjligt lära känna min nya hoj. Det fanns gott om platser kvar den här helgen, så SMC skickade ut mail och allt möjligt för att ragga folk. Sista gången jag räknade så var det typ 60 deltagare, så det verkar ha gett resultat.

SMC’s kurser är uppdelade i flera steg. Steg 1, där man lär sig hojen (gasa, bromsa, svänga). Steg 2, där man lär sig vägval, och vad det får för effekter. Steg 3, där man pratar om överlevnadsreaktioner. Sedan kommer steg 4, där man övar på det man personligen har problem med. Sedan finns förvisso steg 5 och 6 också, för att få racelicens, men det känns inte aktuellt för min del.

Steg 1 gick jag på Gelleråsen och steg 2 och 3 på Kinnekulle, så nu var det dags för steg 4. I och med att jag hade ny hoj så valde jag även tempo “lugn” (sedan finns “medel”, som jag körde på Kinnekulle, och “snabb”). Instruktören blev väldigt förvånad över kombinationens existens, har man gått alla 3 stegen innan borde man ju kunna köra snabbare än de som aldrig har varit på en bana förut. Alla steg, för samma tempo, kör nämligen samtidigt. Själv blev jag omkörd mest hela tiden, och gjorde exakt ingen omkörning själv.

Jag använde RunKeeper i mobilen för att kolla hastighet och kunna räkna ut varvtider. Topphastigheten ökade från typ 70 till 80 km/h (nej, jag orkade inte gasa ur på rakan, mer än någon enstaka gång, bättre att låta folk köra om), och varvtiden gick ner från dryga 3:08 till 2:36. Jag var fortfarande ganska långsam in i svängarna, men jag tror att uthastigheten gick upp en del till slut. Därmed också lite mer häng, och lite mer nedlägg. Jag känner mig mycket tryggare på hojen nu, vilket var precis det som var mitt mål.

Ändå är jag långt ifrån lika lyrisk som de tidigare kurserna. Folk var glada över att det nu äntligen fanns en hojbana nära Stockholm, men det har också sina nackdelar. Det är för nära för att vara värt att åka dit innan och bo på hotell, men ändå så långt bort att jag fick gå upp nästan en timme tidigare än för de andra två banorna. Nog för att man sparar lite restid och pengar, men ändå. Man förlorar SÖMN, och får ingen färdig och mysig hotellfrukost.

Ett annat problem var att banan var så jäkla lång. Totalt är det 18 kurvor, och jag hann som  mest 7 varv på ett pass. Gelleråsen och Kinnekulle har 6-7 kurvor var, och man hinner minst 10 varv i taget. Det gör att det på Arlanda tar mycket längre tid innan man börjar lära sig var de riktigt bra svängpunkterna ligger, och hur snabbt man kan ta varje kurva. Försöker man dessutom samtidigt lära sig hur ens hoj beter sig, blir det till slut väldigt fullt i skallen. De flesta långa kurvor där man kunde gasa på och hänga ut, följdes väldigt kort därefter av en tajt kurva, vilket gjorde att bromsarna fick känna att de levde. I de värsta svängarna fick jag gå ner på ettans växel för att känna att jag hade kontroll, så det blev inte alls samma snabba och harmoniska rytm som på Kinnekulle. Å andra sidan är det kanske mest ett tecken på att Arlandabanan helt enkelt är svårare och en större utmaning för de som kör snabbt och bra. Förmodligen då även roligare.

Vad som däremot var riktigt roligt, var hojens ljud när man kom upp på 6000 rpm. Strax innan så händer nämligen någonting i motorn, vilket skjuter upp vridmomentet ett snäpp. Kolla t.ex. den här grafen. Den övre kurvan är vridmomentet, och notera lyftet vid 5500 rpm. Samtidigt ändras också motorns ljud, så plötsligt när man sitter och gasar, så drar hojen iväg ännu mer, och det låter som om man har fått ett mullrande jetplan bakom sig. Ursäkta mig om jag kommer ligga på tvåan på motorväg hädanefter, för det där ljudet var ballt.

Jag blev lite trött på mig själv som aldrig lyckades motstyra så snabbt och distinkt som jag skulle vilja, och alltid var så sen efter med gasen. Har inte lyckats komma på varför, än. Kanske ovana med hojen och banan, helt enkelt.

August 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Ny hoj

Jo då, det blev en ny hoj. Lite roligt måste man ju få ha.

Närmare bestämt blev det precis en sådan Honda VFR 1200 FD av 2010 års modell, som jag provkörde nyss. Nästan i alla fall. De hade nämligen gjort en liten ändring på hojarna av den årsmodellen, bestående av en mjukvarufix. Tack vare den så var nu vridmomentsdippen vid 3000 varv borta. Det gick att mecka lite med avgasröret också, om man ville förbättra draget ytterligare. Något extra drag vid 5000 rpm och uppåt behövs däremot absolut inte. Jävlar i min låda. Tänk hästspark i arslet ungefär. Starka benmuskler rekommenderas, annars hänger man som en liten vante och fladdrar bakom styret. Onödigt mycket kraft? Nu förstår jag inte alls hur du menar… Hörbarhet nolla, hörbarhet nolla.

Honda City som jag bytte hoj hos, var hur bra som helst. Jag fick sänkt pris på nya hojen eftersom det var en gammal årsmodell (fast fortfarande med 0 mil på mätaren), bra pris för min gamla hoj, billig försäkring (400 spänn/månad för en nästan-sporthoj, när den annars skulle gå på minst 1000), och så flyttade de över GPS-hållaren utan kostnad. Klart smidigare än att försöka sälja gamla hojen privat.

Under tiden som de pysslade med GPS-hållaren fick jag låna en Honda NC700X. Ok, det var verkligen inte min typ av hoj. Sadeln satt bara någon cm högre än på VFR’en, men det kändes som bra mycket mer än så. Sträckte jag på benen ordentligt fick jag nätt och jämnt ner tåspetsarna i marken, balettstyle. Dessutom satt man väldigt upprätt, så det kändes som man såg hur långt som helst. Inget “sitta inne i hojen” där inte. Motorn trivdes inte alls under 3000 rpm, och med varvtalsstopp på 6000 rpm blev det mycket växlande. Långt ifrån det “sexan på morgonen, friläget på kvällen” som man kunde köra med CBF’en. Den lilla diskhoskrapa som satt som vindskydd gjorde inte så mycket nytta, så att köra på motorväg var väldigt blåsigt. Det var dock lite roligt med den inbyggda väskan där tanken brukar sitta, med plats för en hel hjälm. Intressant att få ha provat den, men ingenting som jag själv skulle köpa.

En av de största minusposterna på gamla hojen var att däcken var lite platta, framför allt bakdäcket. Mental note: sväng och luta mer med den nya, så däcken håller sig runda. Förutom det låga däcktryck jag hade i våras, kan det här ha varit en del av anledningen till att hojen ibland var lite svajig.

Nu får det gärna bli regnfritt på helgerna ett tag framöver, men det är väl det som svenska höstar är kända för att vara?

August 23rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Provkörde Honda VFR 1200 FD

Förra våren så skaffade jag en Honda CBF 1000. Den hade kommit högt i jämförelser med andra hojar, och var både lagom stor, hade kåpa, och var inte så dyr. Den funkade i år riktigt bra att köra på bana med, och även att åka lite kors och tvärs över landet med både packning och passagerare.

Ändå går det ju inte att låta bli att kolla runt efter vad det annars finns för modeller. Den modell som ligger närmast CBF i storlek, är VFR. För ett antal år sedan kom den som 800 kubik, och för två år sedan kom den med 1200. Den senare har fått ganska bra betyg, men stora plumpen i protokollet har varit en dipp i vridmomentet runt 3000 rpm. Dvs ungefär där man ligger nästan alltid, så det var ju lite dumt. Därför blev jag ganska glad när jag läste om ändringarna till 2012 års modell, som framför allt består av bättre vridmoment precis där. Tack, Honda!

För att få lite ro i sinnet åkte jag idag till MC-Varuhuset, och provkörde deras demoex. Det är ju dumt att sitta och fundera på en hoj som man kanske inte alls trivs med. Visserligen hade de bara 2010 års modell som man kunde prova, men allting när det gäller storlek och ergonomi är densamma, så det gjorde ingenting. Det var riktigt skoj, med flera viktiga skillnader mot min CBF.

  1. Styret är mycket sportigare, dvs man har händerna närmare varandra, och längre ner. Lite ovant, men det funkade bra. Av någon anledning var det också enklare att vrida på.
  2. Även om den väger 20 kg mer, så var den ofantligt mycket enklare att få upp från sidostödet. Det var bara att putta till lite på den, så reste den sig upp. Magiskt.
  3. Det var mycket smidigare balans i den, så att krypköra vid korsningar var en barnlek. Anledningen kanske var en ovanligt låg tyngdpunkt.
  4. Att det var mer kraft i motorn märktes.
  5. Så var det ju det där med växellådan… Den var en automat. Läge D för normal körning, S för sportigare (dvs senare växlingar), och manuella växlingar med paddlar på vänster styre. I samtliga fall helt ryckfritt. Hur bra som helst.
  6. Sadeln var några cm högre än på min CBF, men eftersom den var smalare hela vägen ner till knäna, nådde jag ändå bättre ned till marken. Det finns en ännu lägre sadel som tillbehör, men frågan är om den ens behövs.
  7. Dessutom har den kardandrift istället för kedja, men det är ju mest en underhållsgrej.

Jag är fortfarande lite tveksam till hur det skulle vara att köra längre sträckor på en sådan där, eftersom man ju sitter lite mer framåtlutad. Å andra sidan är det högre tank som man kan vila mot, så det kanske inte är något större problem.

Sannolikheten att det blir en VFR nästa vår känns därför just nu överhängande. Riktigt kul pryl, som dessutom är vrålsnygg.

Innan jag började övningsköra så tyckte jag sporthojar var superläskiga, och customhojar mysiga. Nu, bara några år senare, börjar jag istället tycka att customhojar mest är besvärliga, och sporthojar väldigt roliga. Så kan det gå.

August 11th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Hojsemestern

Årets semester gick på hoj till Ludvika, norra Bohuslän, Skåne, och sedan hem. Totalt blev det närmare 200 mil, plus 50 mil i hyrbil i Bohuslän. Känns som att det räckte med vägar för den här gången.

I år hade vi bytt till Scalas komsystem, som korrekt prioriterade GPS före interkom. Det var väldigt praktiskt att kunna tjattra i lugn och ro, och sedan bli avbruten lite snabbt när det var dags att svänga någonstans. Att ljudet från GPS’en slutade fungera någonstans i Bohuslän är en annan historia. Eller att den efter några skyfall började klaga på någon felaktig USB-sladd, trots att den satt tryggt i hållaren (som inte använder USB). Då var vi nästan hemma, så det gjorde inte så mycket.

Vi tog en hyrbil under veckan vi var i Bohuslän, vilket var väldigt praktiskt. Hojar i all ära, men för korta trippar för att fika eller bada, eller om man ska ta sig någonstans i ösregn, så är en bil lite smidigare. Bilen var en liten Toyota Aygo, som var det klenaste jag varit med om. På hojen brukar jag accelerera i uppförsbackar, mest av princip eftersom det faktiskt går. Lilla Aygon växlade istället ner från femman till trean för att kunna försöka behålla farten, och i något fall saktade den ändå in från 110 till 80. Lite sorgligt, men å andra sidan drog den inte ens en halvliter milen.

Vi hann bland annat med Banana Split-glassen på Pipers Glass i Hamburgsund, en tur med Nolhotten, en underbar konsert med Ärter o Fläsk, och ett snabbt bad i Pluret (ok, jag kan tänka mig ungefär max två bloggläsare som vet var det stället ligger…). Äntligen saltvatten! Det blev också en middag på Vann Spa i Brastad, som varmt kan rekommenderas. Det kändes lite lustigt att årets årsmöte i SMC äger rum precis där. Nästan så jag känner för att åka dit då, även om jag nu inte är aktiv i SMC.

Trots enstaka småregn och någon rejäl skur då och då, klarade våra allvädersställ sig bra. Det var bara på slutet, mellan Växjö och Jönköping, då det egentligen inte regnade utan mer bara var väldigt, väldigt fuktigt, som min jacka och mina stövlar gav upp. Lite foder i jackan, och nya strumpor och sedan ner i 3 liters plastpåsar, så gick resten utan problem. Mycket bra tips det där med plastpåsarna.

I Göteborg bodde vi på nya Clarion Post. Snyggt, väldigt stort, men så dunkel belysning överallt och med så hög musik i baren att man trodde att man bodde på en nattklubb. Dessutom hade de inget eget garage, så man fick stå i Nordstans garage några kvarter bort. För bilar hade de valet-service, men inte för hojar. Det småregnade både när vi kom och när vi skulle åka, vilket gjorde det där till en märkbar minuspost. Kommer vi tillbaka till stan på hoj så kommer vi bo någon annanstans.

I Ängelholm bodde vi på lilla Hotel Lilton, som hade en egen liten parkering på baksidan av huset. Tryggt och bra. Både här och på Hotel du Nord i Linköping var dock frukosten väldigt mackor-och-flingor-orienterad, vilket för oss lchf-are blev lite besvärligt.

Grand Hotel i Mölle var klart speciellt. Fantastisk utsikt, sneda golv, och mycket god mat. Tyvärr saknades skyltar på bufféerna, men efter ett litet mail från mig verkade det som att de skulle åtgärda den saken.

Grand Hotel i Lund var super, precis som förra gången. Det var också första hotellet som faktiskt hade löskokta ägg, i en i övrigt allmänt bäst frukost. Oavsett minutantal på de andra hotellen, så var de lik förbaskat hårdkokta. De hade inte heller någon parkering, så jag fick åka till QParks parkering en bit bort. Där krävde de att man satte parkeringskvittot på fordonet, vilket ju inte fungerar på en hoj. Det fanns inga som helst möjligheter att komma runt det där, så jag ställde hojen (med hotellets godkännande) precis bredvid entrén istället. Där stod den utan problem de två nätter vi bodde där.

Därifrån åkte vi kustvägen österut, via Smygehuk. Ganska kul att ha varit där, om inte annat. Lite oväntat luktade det mycket mer tång där än i Bohuslän. Tyvärr också gamla skaldjur, vilket förtog mysigheten lite. En väldigt söt och trevlig sträcka, annars.

Bästa hotellet totalt sett var nog Elite Stadshotellet i Växjö, där vi hade valt en minisvit. Hojen fick stå skyddat på deras innergård, som var helt låst nattetid. Super! Sovrummet var stort, och det andra rummet hade snedtak med takfönster, och synliga takbjälkar. Skitläckert. Frukosten innehöll både löskokta ägg och osockrade bär.

Hotel du Nord i Linköping såg verkligen inte mycket ut för världen, och hade en skitful skylt utanför. Inne visade det sig vara ett jättemysigt litet hotell från 1880-talet, och dubbelrummet vi fick hade ett full utrustat kök. Rekommenderas! Det var bra att vi hade dator med oss, för internet var bara via sladd. Ett litet “exportera internet” senare, så hade vi ett eget litet WiFi som plattor och telefoner kunde koppla upp sig mot.

De som följer mig (eller kanske ännu mer Mia) på Instagram, noterade förmodligen också att vi hann med ett ganska stort antal Espresso House utmed vägen. Huruvida de hade grädde, och vad det i så fall kostade, varierade ordentligt. De får gärna standardisera det där någon gång. Uppe i Bohuslän provade vi latte på ett flertal andra ställen, men inget var alls lika bra.

Förutom möjligen i Göteborg så var det väldigt ont om FourSquare-incheckningar. De flesta ställen vi var på fick jag lägga in själv, och nu är jag mayor på fyra av de fem hotell vi bodde på. Plus Pipers Glass, hoppsan så det kan gå. Det är visserligen kul att bli mayor, men det gjorde också att söktjänsten för att hitta ställen att äta på som folk hade checkat in ofta på eller rekommenderat på något sätt, var helt oanvändbar. Motsvarande tjänst i Google Maps funkade däremot bra, det var till exempel den vägen vi hittade Vann Spa.

Det var lite tajt med packutrymme i hojväskorna, men eftersom vi kunde tvätta både i Bohuslän och i Lund gick det ganska bra ändå. Sträckor på max 25 mil per dag kändes bäst, så hade man tid att både äta frukost och fika utmed vägen i lugn och ro.

Min laptop var med, och från och med Göteborg hade vi internet på hotellen. Det var skönt att kunna importera dagens bilder med en gång, och sedan kunna backupa dem till servern hemma. Även om lilla bilddisken skulle dö av vibrationerna från hojen, skulle vi ändå inte ha förlorat några bilder.

July 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

« Äldre |