Mc | Basic personligt

Lärdomar från hojkursen

Redan på vägen hem i går märktes stor skillnad på min hojkörning. På vägen dit, var det en ganska stor 270-graders sväng vid något vägbyte. Innan svängen var slut, var jag ganska långt efter mitt resesällskap. En av de första sakerna som vi övade på kursen var att accelerera igenom kurvor, för att få bättre stabilitet än om man håller konstant fart. På vägen hem fick jag tillfälle att praktisera det på en ganska lång avfart. Framåt slutet gick det hyfsat fort, men trots att vägen var ganska smal och jag då mötte en buss på slutet, låg jag stabilt och fint på vägen. Det var en skön känsla. Nog för att jag har många ytterligare steg framför mig, men det var kul att känna att även den här första dagen gjorde märkbar skillnad.

Även om det hade sin fördel att bo precis vid banan, var det mindre trevligt att behöva gå tvärs över en blöt och lerig gräsmatta/leråker för att komma åt dusch och toalett, liksom att inte kunna äta vettig frukost. Visserligen bjöd de på frallor och kaffe vid inskrivningen, men som LCHF-are var det inte så meningsfullt. Jag hade med mig några kokta ägg, vilket fick duga. En rejäl laddning bacon och äggröra hade varit bättre, så hade jag kunnat skippa pastan till lunch. Att bo på hotell hade också minskat packningen lite grand, även om det hade kostat några hundralappar mer. Någon extra sovmorgon blev det ju ändå inte, så nervös som jag var.

Att ha tillgång till depåbox dit man kunde köra in hojen när det började regna, var guld. Tyvärr var bokningen lite förvirrande, så jag förstod aldrig varken vilken jag fick, eller hur jag skulle få tillgång till den. Å andra sidan fanns det plats i boxen som de andra i gruppen hade bokat, så jag kunde stå där istället.

Jag hade med mig vanliga byxor och en tröja, men jag borde ha haft ett par vanliga skor med mig också. Speciellt för andra natten då jag bodde på hotell. Då skulle jag kunnat käka middag på stan och äta frukost utan att se ut som ett ufo, i mina chinos och hojkängor.

Det var skönt att ha laptopen med, så jag kunde hålla lite koll på världen när jag var på hotellet. En liten surfplatta, eventuellt med externt tangentbord, hade funkat lika bra med vägt rejält mycket mindre. Stackars topboxen var nämligen i tyngsta laget, de gånger som jag behövde bära den för hand. Kan det inte komma en bra platta på 7-8 tum med Android 4 snart?

Jag ångrar nog mest att jag inte hade på RunKeeper i mobilen under fler pass, så jag kunde kolla i efterhand hur fort det egentligen gick. Både mina egna och varven på Kawan.

April 29th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Första hojkursen på storbana

Efter två hojkurser på gocartbana, var det nu dags för min första kurs på en “riktig” bana. Ska man köra hoj så måste man ju rimligtvis kunna bromsa och svänga, annars blir det knepigt. Att ha fått körkort betyder ju inte att man faktiskt kan köra hoj, bara att man får övningsköra vidare på egen hand. Dessutom är det skitkul att få köra som man vill utan att behöva bekymra sig om andra trafikanter, djur, polisen och annat tråkigt.

Igår eftermiddag mötte jag Ulrika (från trafikskolan, inte exet), och så åkte vi mot Karlskoga, och Gälleråsen. Strax efter Södertälje började det regna, vilket höll i sig resten av dagen. Lustigt nog fick vi lite regnpaus när vi åkte iväg för att äta middag på steakhouset “Steakhouse”. Lagom innovativt namn, tycker jag. Vi bodde i en liten stuga precis bredvid banan, så behövde man inte åka så långt på morgonen. Stuga och stuga… det fanns två sängar, ett bord, och inget mer. Toa och dusch fanns i ett annat hus en bit bort.

Från klockan 7 var det inskrivning, och besiktning av hojen. Speglarna vändes bort, och hastighetsmätaren tejpades över. Vi valde grupp, och den “första steget, långsamt tempo” som jag satte mig i, bestod i övrigt av två norska kvinnor, och fyra instruktörer. Det var lite mycket, så två av instruktörerna fick byta grupp. Jag blev visst ensam kille kvar. Nåja, det finns värre saker i livet än att tillbringa en dag med fyra hojbrudar.

Polisen slapp vi däremot inte, för plötsligt rullade det in fyra stycken motorcykelpoliser, som också skulle gå kurs. Med tillhörande pistoler.

Flera grupper körde samtidigt, så dagen bestod därefter av 20 minuter körning, 20 minuter feedback och teori inför nästa pass, och 20 minuter paus. Totalt blev det 7 pass, och vid det laget var man ganska slut.

Första passet var bara för att lära oss banan lite grand. Till de andra passen fick vi olika saker att träna på, som att helt låta bli att växla (ja, det går att komma upp i långt över 100 km/h på tvåan), experimentera med timing på nedläggning kontra gas, bromsning vid olika punkter, köra hela varvet med bara ena handen på styret (du får själv gissa vilken) för att få högre medvetenhet om motstyrning, osv. Framåt eftermiddagen blev det riktigt bra flyt.

Vid lunchen sa jag att jag skulle vilja åka bakpå någon som körde lite snabbare, för att få känna hur mer riktiga nedläggningar känns, i vilket tempo kurvorna egentligen kan tas, osv. I en av pauserna kom då en kille som skulle ta mig med några varv. På en Kawasaki ZX-10R. Med helt släta racedäck.

Holy Shit. Jag som trodde att min lilla Honda CBF 1000 kunde accelerera. HAHAHAHAHA!

När han drog på så var det bara att hålla i sig för kung och fosterland med både ben och armar. Trots att vi var två på hojen, och han enligt egen utsago tog det lite lugnt. På rakan måste vi ha varit uppe i långt över 200 km/h, förmodligen närmare 250. Jättelugnt, verkligen. Efteråt var jag helt svettig av kämpandet att hålla mig kvar, och det tog nog bara en timme innan pulsen började gå ner och jag slutade hyperventilera. De andra skrattade gott åt mig när jag kom tillbaka, men det bjuder jag på. Jag tror inte jag behöver någon 200-hästars supersportshoj riktigt än.

Å andra sidan lärde jag mig hur tidigt man kan börja ge gas i en kurva om man ser till att lägga ner ordentligt, och hur problemfri en stabil nedläggning egentligen är. Mina egna pass efteråt, framför allt vid sista långa kurvan innan rakan, gick rejält mycket fortare sedan. Gled man ut för långt var det bara att motstyra lite hårdare, så gled man fint in igen.

I slutet av en S-kurva tyckte jag att det gick lite väl snabbt, och släppte av lite på gasen. Inte mycket, bara så att jag slutade accelerera. När kurvan väl var slut upptäckte jag att jag med den lägre farten hade tagit kurvan så tajt att jag låg i innerkanten av kurvan. Hoppsan, det var ju onödigt. Därefter körde jag lite snabbare där.

Jag upptäckte också hur extremt tydliga de där röda och vita markeringarna på insidan av kurvorna är. I och med att man lutar en del, hamnar de precis i periferiseendet. Det blinkar bra, så man behöver aldrig tveka över var kanten går. Det blir som ett stroboskop.

Eftersom jag inte hade någon hastighetsmätare, satte jag på Runkeeper under två av varven. Jag tänkte ta det första och sista, men första gången missade jag att starta den. Hastigheten låg då mellan 45 och 100 km/h, ganska stabilt mellan de olika varven. Sista passet hade det börjat hällregna igen, så då tog jag det jätteförsiktigt, och körde mycket långsammare än på passet innan. Då pendlade jag visst återigen mellan typ 50 och 100 km/h. Oj. Visserligen var jag långsammast i princip hela dagen, men det var klart färre som körde om under de sista passen än i början. Alltid något.

Det ska bli nederbördsfritt i morgon, så då ska jag försöka klura ut vad jag egentligen hade för maxhastighet. Varvtalet minns jag ju.

Att köra de 25 milen tillbaka till Stockholm efter en sådan här heldag kände jag inte alls för, så jag nöjde mig med att åka till Örebro, och stannar här tills i morgon.

Den “svampighet” och det vobblande som jag upptäckte för några veckor sedan när jag var uppe i motorvägsfart, visade sig bero på dåligt lufttryck. Jag fyllde på till de värden som står i instruktionsboken, och därefter blev hojen helt stabil igen.

April 27th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Skum bug i min GPS Garmin Zumo 660

Historien om min Garmin GPS fick en spännande fortsättning idag.

Redan när jag övningskörde så skaffade jag ett komsystem. Det var hur praktiskt som helst att kunna kommunicera med handledaren hela tiden, och inte behöva stanna så fort någon ville någonting. Rekommenderas. Problemet med det Interphonesystem som jag köpte, var att den prioriterade kommunikation mellan headseten över instruktioner från GPS’en. Dvs ville man få några körinstruktioner i lurarna, så fick kommunikationen med passageraren vara avstängd. Totalt råpuckat. Pga detta, och diverse andra irriterande faktorer, så köpte jag nu ett nytt system. Till den Schubert C3-hjälm som jag köpte förra året, finns ett system som blir inbyggt i hjälmen, i och med att man byter ut nackkudden. Det är alltså ingenting som syns utanpå, vilket är hur snyggt som helst. Dessutom är den kompatibel med Cardos system, så att de man ska prata med inte behöver skaffa just Schuberthjälmar de också. Här prioriteras GPS högre än interkom, så att man kan tjattra i lugn och ro med sin passagerare, och ändå få GPS-instruktioner när det behövs. Precis så som det ska vara.

Jag parade ihop det med GPS’en, som i sin tur var ihopparad med mobilen. Genom GPS’en kunde jag då ringa, och få ljudet fint i hjälmen. Iväg på hojen, med något mål inlagt, men inte tusan kom det några körinstruktioner inte. Helt knäpptyst.

Så, jag drog iväg till Ava för att få hjälp. Jag fick mjukvaran uppdaterad (både sådant och laddning sker via en USB-kabel, snyggt!), vilket jag tyvärr inte har möjlighet att göra själv eftersom det kräver Windows (fult!). Men inte hördes det några GPS-instruktioner, inte.

Jag försökte ändra volymen, men fick då bara möjlighet att välja mellan interna högtalaren och headsetet. Eftersom jag hade valt det senare, kunde jag bara ändra volymen där. Både den, och de nivåer som trots allt gick att ställa in, var på max. Ändå helt tyst.

För att se om GPS’en var helt trasig så ändrade jag i desperation till interna högtalaren. Där stod volymen på 0, så jag drog snabbt upp den till 100%. Och jo då, då började den prata. Kanske inte så skoj när man är ute i trafik, men ändå. Den sa någonting i alla fall.

Men inte kunde väl… nej… eller?

Jag ändrade tillbaka till headsetet, och se på tusan. Då fan började det komma instruktioner i lurarna. Trots att volymen till interna högtalaren inte ska användas, eftersom ljudet ska gå till headsetet, verkar högtalarvolymen ändå påverka ljudet i headsetet. Jävla klantarslen.

Mjukvaran i den här GPS’en är som sagt verkligen världssämst. Efter den totala katastrofen med Garmins supportavdelning tänker jag inte ens höra av mig till dem om de här. Om de googlar sig själva och hittar det här inlägget och sedan gör något åt det, fine. Men jag tänker banne mig inte hjälpa dem att hitta sådana här simpla buggar. Hur svårt kan det vara att göra mjukvara som faktiskt fungerar, när man ändå är världsledande på hårdvaran?

March 23rd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Historien om min Garmin Zumo 660 GPS

Förra sommaren eller nåt så läste jag några recensioner om olika varianter på GPS att ha till sin hoj. Den bästa var alltid Garmin Zumo 660. Det är tydligen den som även är BMW’s “egna”. Så, i våras beställde jag en.

Det tog lite tid att vänja sig vid mjukvaran (RoadTrip), men till slut hade jag ritat upp en liten rutt. I med USB-sladden, och så valde jag “Send to GPS”. Både på högerklick på rutten, och genom att välja den och klicka på motsvarande knapp högst upp. Sedan startade jag om apparaten utan sladd, och gick in på “Mina Rutter”. Nope, ingenting.

Mail till Garmin Support, som sa att jag måste välja “Min Info” – “Importera Data”. Vid det laget hade jag gjort en rutt till. För den ena så fick jag ett felmeddelande om att den var för lång (tack för att den inte sa någonting vid exporten), och för den andra sa den bara “asch, det gick inte”.

Fler mail. Fick tips om att uppdatera mjukvaran i apparaten. Jag provade även deras andra program “BaseCamp” efter att ha kollat i deras forum, med lika dåligt resultat. De tyckte att jag skulle prova att exportera från en windowsdator, men det är ganska få windowsinstallationer på min MacBook, så det lät jag bli.

Till slut gav de upp och bad mig skicka in den till dom. Jag skrev i min RMA att det inte gick att exportera rutter till den, och att alla detaljer fanns i ärende si-och-så.

Det gick några dagar, och så plötsligt står det status “Inga fel funna”, och att den var på väg tillbaka. Jag ringde, han jag pratade med skulle prata med servicekillen, och se om de kunde titta på den igen. Nästa dag ringde jag igen, och då hade den redan blivit skickad dagen innan. Första killen blåljög alltså. Väldigt uppskattat.

Det korkade, lata, jävla ärkepucko till servicetekniker som hade tagit hand om min GPS, hade inte ens letat upp det ärende jag refererade till. Istället hade han kopplat den till sin windowsburk, provat att exporta en rutt vilket hade gått bra, och sedan avskrivit alltihop. Det minsta man kan göra innan man slösar en vecka på postgång om man inte hittar något fel är väl att ringa kunden, innan man skickar iväg den? Och kanske läser hela felbeskrivningen, så man förstår vad som faktiskt är fel? Visst, jag har också svarat lite snabbt på supportmail någon gång, men då kommer ett snabbt “fast vi menade så HÄR”, och så börjar man om. Att nu behöva skicka tillbaka apparaten igen, skulle göra att det skulle gå minst två veckor till innan jag skulle få tillbaka den. Kanske mer.

Till slut lyckades jag få prata med en person som hittade en lösning. Att välja “Send to GPS” i högerklicksmenyn funkar ju inte. Att klicka på den knappen funkar inte. Däremot gick det att högerklicka på sin rutt och välja “Copy”, klicka på GPS’en, och sedan i Edit-menyn välja “Paste”. DÅ skickades rutten över på rätt sätt. Det roliga var att när man gjorde så här så krävdes minsann inget importsteg, vilket inte heller krävdes när man kördes windows.

Nåväl. Jag kunde efter en månads mailande och ringande rita rutter på datorn och få över den på GPS’en, om än på ett lite udda sätt.

Så idag skulle jag fixa en rutt igen. Det tog en stund innan vi blev sams, men till slut blev det en vettig väg (nej, om man ska åka från Södermalm till Linköping så är INTE rätt väg att åka via Enköping). Copy, Paste, omstart… och ingenting. Där fanns minsann ingen rutt. Däremot fanns nu Importera-menyn, och ett par exportförsök senare låg faktiskt min rutt där. Varvid GPS’en roade sig med att tvärdö och starta om, gärna med ljusstyrkan neddragen till minimum, mitt under importen. Det tog nog minst en halvtimme innan rutten var korrekt importerad på GPS’en.

Ja, 660′n är bra på att kommunicera både med min telefon och headset, är både vattentät och annat. Helt ok hårdvara, och den hittar GPS-signalen relativt fort. Att rösten uttalar “E4 N” som “E 4N” är lite förvirrande, men nöjer man sig med att titta på skärmen går det bättre. Nokia GPS-röst är ofantligt mycket bättre här. Men mjukvaran i apparaten, liksom Garmins Macprogram, är under all kritik. Jag hittar verkligen inte ord på hur oanvändbart sämst de är. De är alltså inte “väldigt dåliga”, de är “väldigt sämst”.

Det som stör mig så mycket med det här är att Garmin är ett företag med många år på nacken. Vid det här laget borde de klara av att göra prylar som fungerar.

July 2nd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Nedläggning

Häromveckan åkte vi upp till Norberg med en kollega till Mia. Det gick ganska fort, så vid några tillfällen insåg jag plötsligt att jag var på väg att köra ut i geografin. I det läget finns två alternativ. Det första är att bromsa, men när man väl är inne i kurvan är det en väldigt dålig idé. Ofta reser sig nämligen hojen lite grand då, vilket gör att kurvradien ökar ännu mer. Kan man inte komma ner till i princip stillastående, blir det bara sämre än innan.

En bättre lösning är att lägga ner mer, dvs motstyra hårdare. Ju mer man trycker, desto mer lägger sig hojen, och desto snävare kurvradie får man. Så länge som man inte lägger ner hojen så mycket att däcken lyfter, är det ingen fara. Är bara asfalten normal så är det bara att köra på, och fortsätta hålla lite tryck på gasen.

Allt det här har jag vetat ända sedan jag började köra hoj, men att faktiskt tillämpa det är en helt annan sak. Att mer eller mindre vara tvungen att göra det var nyttigt. Jag hade ju en hoj framför mig som höll tempot, så jag såg ju på hans nedlägg att det inte var någon fara. 30 grader, max. Jag bromsade lite hårdare inför kurvorna, så jag lutade inte ens så mycket. Och jo då, jag tar rondellerna lite bättre nu. Mia tycker bara det är skoj, och ropar “whee!” i komsystemet. Väldigt trevligt och uppmuntrande.

I går var det så årets andra körning på gocartbanan i Järfälla, så vi åkte dit. Första passet skulle börja 18:00. Väl framme, runt 17:20, var det fullt med hojar på plats. Då visade det sig att de hade släppt platserna redan kl 16, och inte ens 20 minuter senare var den långsammaste gruppen full. Fan också. Av de fyra grupperna fanns visserligen plats kvar i de två snabbaste, men där tänker jag inte köra (än). Mia hade med kameran, så vi stannade ett tag medan de fyra grupperna körde sina första pass. Panorering är bra att öva på.

Själv studerade jag hur de körde, och tog några varvtider. En gocart kör banan på 45 sekunder, om än med skrikande och slirande däck. Hojarna låg ganska stabilt på 55, 62, 70 och 77 sekunder för respektive grupp. Det var två saker som utmärkte sig i skillnaderna mellan deras körstilar. Till att börja med hur mycket de gasade på raksträckorna, men ännu mer hur mycket de la ner hojarna i kurvorna. Det var i princip knäskrap i snabbaste gruppen, och sedan var det tre nästan exakt lika stora hopp i nedläggningsvinkel. Eftersom snabbaste gruppen körde först, blev det nästan pinsamt hur upprätt sista gruppen körde. Samtidigt som jag vet att när jag körde där förra året, var jag en av de absolut långsammaste i precis den gruppen, framför allt på grund av bristen på nedläggning i svängarna.

Om fyra veckor är nästa pass, men sedan är det körning där i princip varje söndag kväll hela juli och augusti. Jag ska absolut dit då. Nu tusan ska det bli ordning på det här.

May 23rd, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

Hoj med GPS

Det där med att ha en GPS på sin hoj var ju enklare sagt än gjort.

Den 27:e april beställde jag en Garmin Zumo 660 från BRC i Malmö. Den skickades och kom fram ganska omedelbart, så den biten funkade bra.

Jag installerade programmet RoadTrip, där man kan definiera rutter som man sedan kan exportera till sin apparat. Det tog en stund att förstå vad som var vad, men till slut hade jag fått ihop en liten rutt. Efter att ha installerat någon extra drivrutin på min Mac gick det dessutom att exportera rutten. När jag sedan kopplade ur apparaten fanns så klart inga rutter där.

Från Garmins supportavdelning blev jag informerade om att man måste gå in på “Min Info”, och därifrån importera rutterna. Jag hade exporterat två rutter, och på den ena fick jag ett felmeddelande om att den var för lång, och för den andra hände ingenting. Jag blev bara tillbakaslängd till menyn igen.

I Garmins forum fanns flera inlägg från folk som hade problem att exportera från Mac OS X 10.6, och som hade varit tvungna att dualboota 10.5. Någon hade fått byta till programmet BaseCamp. Jag provade BaseCamp också, men det fungerade inte då heller.

Ett antal mail och telefonsamtal senare sa supporten att de hade fått reda på av huvudkontoret att jag skulle uppgradera mjukvaran från 4.10 till 4.20, göra en full reset, ta bort filerna i Garmin/GPS-katalogen, och sedan prova igen. Nope, gjorde ingen skillnad.

Under tiden hade jag fått hållaren monterad på min hoj, så jag tänkte testa hur den fungerade med komsystemet i min hjälm (jag gillar prylar, so sue me). I med apparaten, och klick på “Kör hem”. Rösten var lite katastrofalt dålig jämfört med navigatorn i Nokianallen jag hade förut, men ändå. En kvart senare slängde den upp en dialogruta om att strömmen hade brutits, och stängde av sig. Stabilt.

Jag ringde Garmin idag igen, som tyckte att jag skulle skaffa ett RMA-nummer och skicka in apparaten till dem. Känns ju normalt med en fabriksny pryl, men nu har jag slut på alternativ. Liksom, hur svårt ska det behöva vara att använda en apparat som dessutom är ganska långt ifrån gratis? Hittills har det gått knappt tre veckor sedan jag först kontaktade Garmin om det här. Vore ju kul att få ordning på det innan semestern är slut.

Strax efter telefonsamtalet kom ett mail från dem, där de tyckte att de ville kolla en gång till med huvudkontoret, innan jag skickade in någonting. Kaos.

May 20th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Säljer min Suzuki Marauder – såld

Efter snart tre år i min ägo är det nu dags att säga farväl till min första motorcykel, en Suzuki Marauder.

Jag har sedan tonåren varit väldigt skeptisk mot att köra motorcykel, men när jag till slut satte mig på en sådan här hoj så kändes det bara mysigt. Mycket trevligare än alla höga och läskiga sporthojar. Visserligen gick jag i körskola när jag skulle ta hojkort, men att kunna öva på de olika momenten hemma var guld värt. Eftersom den har så låg sadel är den bra för oss som är lite kortbenta.

Den har funkat bra både att åka till jobbet med, liksom att köra mig och flickvännen runt i Mälardalen.

Men, nu är det dags att prova något nytt, och låta den här hojen få leva vidare hos någon annan. Annonsen hos Blocket finns här, och priset är 32.000. Eftersom det är nya däck både fram och bak liksom nya stötdämpare bak, plus att den de senaste tre vintrarna har blivit professionellt servad hos Ava, är den nog i bättre skick än när jag köpte den.

Uppdatering 2011-01-16: Hojen är nu såld, och verkar få ett bra nytt hem.

April 13th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Schuberthhjälm och Honda CBF1000FA

Det blev en hel liten hojdag idag. När jag skulle ta hojkort så köpte jag en hjälm som hette Caberg Justissimo. Den är öppningsbar, men det är ungefär det enda snälla man kan säga om den. Kör man snabbare än 50 så brusar det så man tror att man har tinnituss, och vid minsta regn så immar rutan omedelbart igen. Det enda sättet att undvika imman är att ha en liten glipa, så att det regnar in på ansiktet. Jättemysigt. När man råkar ut för det där den allra första gången man kör i trafik, vilket dessutom är efter mörkrets inbrott, är det lätt att hålla sig för skratt.

Så, idag åkte jag ner till Ava, och köpte en Schuberth C3. Det är tydligen de som även tillverkar BMW’s hjälmar. Jag har inte hunnit köra mer än kanske 10 mil med den, men skillnaden är enorm. Den är ju tyst! Dessutom är den märkbart lättare, vilket nacken tackar och bugar för.

Tyvärr hade inte Ava börjat med provkörningar än, men eftersom två av mina toppkandidater är Hondahojar, och Honda uppe i Upplands Väsby har det, så åkte jag upp dit. Med min nya hjälm på, så klart. Allting upp till 90-väg gick fint, men 110 kändes inte kul alls. Det blåste sidvindar som satan, och eftersom hojen varken har kåpa eller ruta så blev det lite väl blåsigt. Customhojar utan ruta har helt enkelt ingenting över 100 att göra.

Efter lite prat så fick jag provköra en vända med Honda CBF1000FA. Den röda färgen är ännu läckrare än på bild, men eftersom jag redan har en massa klarrött på min jacka så går det bort. Två röda saker av olika nyans? Där säger till och med mitt färgsinne stopp, trots att det är närapå obefintligt. Nåväl, away I go. Lite småvägar, vilket gick jättebra, och sedan ut på E4. Väldigt lättstyrt och smidigt. Rutan hade jag satt högst upp. Öh, hoppsan, plötsligt låg jag visst i 130. Duckade jag ner några centimeter så åkte all luft fint runt mig, så det blev helt vindstilla och knäpptyst. Wow. Med många tusen varv kvar innan varvtalsstoppet så stod det visst 150 en liten stund innan jag kom tillbaka. Brum, brum. Kanske inte ska vara där uppe alldeles för ofta. Har hört att det har en menlig inverkan på innehavandet av körkortet.

Jag hade även funderat på Hondas Pan European, men den kändes nu bara stor och tung. Den är säkert skön att åka längre sträckor på, men det får bli ett annat år. Senaste modellerna av CBF1000 har en kåpa som går lite längre ner, vilket faktiskt täcker riktigt bra. Så, det får bli en sådan.

Väl hemma ringde jag några försäkringsbolag. Både Trygghansa och If krävde ett registreringsnummer för att kunna ge ett pris. Folksam slutade på 10-12 tusen per år. Hondas egen krävde bara att man skrev in sitt personnummer och modellnumret, och hamnade på ungefär 8. Killen hos If gissade på mellan 11 och 19 tusen per år. Lite bisarrt då att det är just If som har hand om Hondas märkesförsäkring. Skum bransch.

Eftersom jag köper den från en handlare och inte en privatperson kan jag dessutom ta det lån som behövs som ett mclån istället för ett blancolån, vilket besparar mig ungefär 3 procentenheter ränta. Väldigt trevligt. Det vore också trevligt om stelheten i nacken och ungefär resten av hela kroppen efter en sådan här dag, skulle kunna minska lite.

April 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Interphone + GPS + passagerare = #fail

I höstas bytte jag ut min Cardo Scala Rider Q2 mot en Interphone F4, på grund av problem med blutoothkopplingen till mobilen. Interphone är väldigt mycket duktigare, och kräver inte att man ständigt parar om apparaten med mobilen, så jag var nöjd och glad. Tills i lördags.

Tja, eller tills i mars eller så när det visade sig att ena luren var död, men det var lätt åtgärdat genom att lämna in den på service. Garanti ftw.

I lördags skulle vi iväg några stycken på utflykt till Sigtuna. Jag och sambon åkte först på hojen, och de andra bakom i bil. Jag knappade in adressen till restaurangen i mobilens GPS, aktiverade dialogläget med sambon, och började köra. Minutrarna gick, men det kom aldrig några körinstruktioner från GPS’en.

Då visade det sig att dialogläget tar prioritet, så GPS-instruktionerna kommer aldrig fram. Stänger man av dialogläget så funkar det precis som det ska. Jätteskoj.

Cardon gjorde tvärtom, vilket var ofantligt mycket trevligare. Då kunde man sitta i dialogläget hela tiden, och då och då bli avbruten av ett “sväng höger om 300 meter” då och då. Tyvärr slutade telefonkontakten fungera helt och hållet efter en timme, men ändå.

Sista biten fick jag därför stänga av kommunikationen med sambon, för att kunna höra vad GPS’en hade att säga. Det här ser jag som ett rejält konstruktionsfel, men knappast något som jag lär kunna få några pengar tillbaka för efter nästan ett år.

Nu har det dykt upp en Scala Rider G4, med ett par ändringar. Framför allt är blutoothversionen ändrad från 2.0 till 2.1, vilket visar att de faktiskt har gjort någonting på den fronten. Sedan klarar den kommunikation över längre avstånd, men det spelar ju ingen roll så länge man sitter på samma hoj. Å andra sidan är den inte gratis, och jag kan inte hålla på och köpa nya komsystem hela tiden. Det är bara jäkligt störande att aldrig få något som faktiskt fungerar som det ska, utan bara strular på det ena eller andra sättet.

Rekommendationen blir därför, just nu:

Om du kör ensam och bara vill ha koppling till mobil och GPS, köp en Scala Q2 eller G4.
Om du har en Nokia, köp istället en Interphone F4.
Om du vill kunna prata med din passagerare eller kompisen på en annan hoj, prova Scala G4.

Att kunna snacka samtidigt som man kör är faktiskt väldigt trevligt. Speciellt för mig som är så obotligt snacksalig. *host*

June 14th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Testat hojar

I helgen är det MC Live i Barkarby, som jag har förstått det lite grand som en ersättning till att det inte blev någon MC-mässa i Sverige i år. Jag åkte dit, för att äntligen få provköra en massa hojar som jag var nyfiken på.

Jag började med att gå ett varv runt utställningsbåsen, och där fanns alla möjliga hojtillverkare, ett litet lunchställe, och en del annat. Inget var så jätteupphetsande, så jag tog min hjälm i handen och knatade iväg till provkörningsområdet. Hojarna stod utmed sidorna på den landningsbana där jag körde upp för drygt 10 månader sedan. Man lämnade ifrån sig sitt körkort, och tog hojen och ställde sig i kön för att komma ut på banan. Fram lagom långt för att man gott och väl skulle hinna upp i 100, en 180 graders sväng åt vänster, en 90 graders sväng åt höger, en liten raksträcka, en vänstersväng, och sedan som i en stor båge tillbaka till startplatsen. Man hann ju inte känna så mycket, men man märkte ju om det var något man trivdes med.

Jag började med att testa en Kawasaki ER-6f, den med full kåpa. Jo vars, inte så dum, men inte något som jag har något starkt minne av heller. I och med att den har så liten motor så är det ju ingenting man sätter flickvännen på baksätet på, och drar iväg tvärs över landet med. 2 pers på 650 kubik? Njae, kanske inte. Däremot kan man ju pendla till jobbet med den.

Sedan tog jag ett varv med deras VN 900 Custom. Tja, det är en liten custom. En sådan har jag redan.

När jag ändå var där så kunde jag inte låta bli att prova VN 1700 Voyager också, för att den såg så jäkla stor ut. Trots det var den lika smidig som vilken hoj som helst. Najs.

Jag har lite svårt för BMW’s hojar eftersom de är så satans höga, men jag tog ett varv med F800 ST ändå, en variant med lite kåpa. Inte alls dum. Egentligen borde jag ha testat en BMW till på slutet, när jag hade blivit lite mer varm i kläderna, men det blev aldrig av.

Jag knatade över till Suzuki, och provade en av deras stora customhojar, en Intruder C1800RT. Tyvärr hade den fel däck, vilket gjorde att när man började luta hojen så vred sig styret in lite extra mycket, så man fick sitta och hålla emot i svängarna. Ohyggligt otrevligt.

Eftersom hojarna på körskolan är väldigt nära Suzuki Bandit, provade jag den stora versionen, en GSX1250FA. Väldigt mysig. Bra kraft, lätthanterlig, och ett väldigt “bekant” beteende. Kanske inte så konstigt, å andra sidan.

De hade en Hayabusa där också, men den hoppade jag faktiskt över.

Över till Honda. Jag bad om tips, och blev rekommenderad en CBF1000A. Synnerligen sympatisk. En sådan kan jag absolut tänka mig. Smidig i stan, och plats för packväskor och passagerare när det behövs.

Några meter bort fanns en Goldwing. Seriöst, man kan faktiskt inte vara på en sådan här grej utan att prova den. Intrycken kan ungefär summeras i “wow”. Jag förstår varför den vinner alla tester. Den tuffar på som ett ånglok i raksträckorna, men var ändå den hoj där jag kände mig bekvämast med att lägga ner rejält i svängarna. Både leksak och buss på samma gång.

Dagens sista provkörning var den hoj som jag har för mig att lärarna på Jarla har, en Yamaha FJR1300. Ok, det var väldigt långt ner till marken, men det gick ändå utan problem att rulla fram i kön, där man måste sätta ner foten hela tiden. I fart så var den en av de trevligaste. Både mycket kraft och lätthanterlig. En hoj som lärarna kör från morgon till kväll varje dag hela säsongen kan ju omöjligen vara dålig.

Vid det här laget kände jag mig ganska nöjd, och inte riktigt längre kapabel att hålla isär hojarna från varandra. På väg tillbaka till min egen såg jag då att kön till Bilprovningen som hade tagit dit en lastbil med testgrejer nästan var tom. Ja, men då så. Jag hade en bokad tid på tisdag morgon, men den var ju lika bra att få det överstökat. Tjejen framför mig i kön hade tydligen som vana att lägga ner sin hoj på marken, och hade nu efter upprepade gånger köpt stora pinnar som skulle skydda motor och lack från de värsta skadorna. Killen framför henne hade också en customhoj, och var lika nyfiken på hur det var för mig att köra utan ruta, som jag var på hur det var att köra med. Å andra sidan klarar jag mig nog i år också, så kan det få bli något nytt och roligt nästa år istället. Att det finns många skojiga modeller att välja på är ju tydligt.

I och med att det fanns så många modeller så var det knappt någon kö heller. Kanske 2-3 personer till de mest populära hojarna, men det var bra flyt, så man behövde aldrig vänta speciellt länge.

Det fanns förresten en Hoss Boss där också, fast inte som man kunde testköra. Luftintaget bakom framdäcket var säket 50-60 cm brett. Helt sjukt.

Besiktningen gick bra, men jag var tvungen att åka upp till Jula och köpa en fånig reflex för 15 spänn för att slippa få en tvåa i protokollet. Jag åkte dit, satte fast den på sissybaren (fult, men det fanns liksom ingen annanstans att sätta den), och fick mitt tomma papper av besiktningsmannen. Jag loggade nyss in för att avboka tiden på tisdag, men den var redan borttagen, och dagens besiktning fanns med i listan. Lite imponerande, faktiskt.

De har öppet i morgon också. Har du mc-kort, så åk dit.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, barkarby, mc live, bmw, f800 st, honda, goldwing, cbf1000a, kawasaki, vn 900 custom, er-6f, vn 1700 voyager, suzuki, gsx1250fa, intruder c1800rt, yamaha, fjr1300, bilprovning.

May 1st, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 8 comments

Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Lärdomar från hojkursen

Första hojkursen på storbana

Skum bug i min GPS Garmin Zumo 660

Historien om min Garmin Zumo 660 GPS

Nedläggning

Hoj med GPS

Säljer min Suzuki Marauder – såld

Schuberthhjälm och Honda CBF1000FA

Interphone + GPS + passagerare = #fail

Testat hojar

Om mig

Blogroll

Politik

Tjänster

Archives

Meta

Länkar

Basic70@Twitter

Recent Posts

Recent Comments

Site info