Det här den långa versionen av första punkten i inlägget “Saker som suger” från i somras.
Att köpa ett interkomsystem till min motorcykel var enklare sagt än gjort.
I höstas läste jag om Cardo Scala Rider Q2. Enligt specifikationerna ska den klara av att ha kommunikation mellan två enheter på flera hundra meters avstånd, skicka vidare ljud från ens MP3-spelare samt kommunicera över bluetooth med både ens telefon och GPS-enhet. De recensioner jag läste (t.ex. sporthoj.com, motorcycle.com) var mycket positiva, även om det verkade finnas något problem med att få den att prata med både en telefon och en GPS. Jag fick intrycket att det trots allt inte var mer komplicerat än att man behövde para ihop den med den ena före den andra i någon speciell ordning. Verkligheten skulle visa sig vara långt mycket värre.
I våras övningskörde jag privat med två handledare. För att utnyttja tiden maximalt köpte jag ett Q2-set från CDON, där de tog 2500:- för två enheter inklusive mikrofon, hörlurar, osv. De flesta andra tar 3500:- för samma paket, så jag kände mig väldigt nöjd. Det fungerade till en början hur bra som helst. Jag kunde ställa frågor till handledaren när jag var osäker på hur jag skulle köra, och kunde få omedelbar feedback. Att sätta på och ta bort mikrofon och hörlurar från handledarnas respektive hjälmar gick på någon minut.
Interkom mellan enheterna prioriteras lägre än GPS-kommandon, vilket gör att man kan prata med sin handledare, medförare eller passagerare och då och då bli avbruten av ett “sväng till höger om 200 meter”. Några sekunder senare kommer interkom-delen automatiskt tillbaka. Detta fungerade i en knapp timme, och sedan blev GPS’en i min mobil, en Nokia E66, helt tyst. Jag försökte starta om GPS-rutten och manuellt återansluta från telefonen, men den lyckades aldrig återfå kontakten med min Q2.
Jag skickade tillbaka min Q2 till CDON och fick ett nytt exemplar. Det visade sig att den nya betedde sig precis likadant. Jag fick GPS-instruktioner i en knapp timme, och sedan var den död. Nyfiken som jag är så började jag då experimentera lite. Det visade sig att om man tog bort Q2′n från telefonen och gjorde en helt ny ihopkoppling, fungerade det igen. I en knapp timme.
Jag ringde Cardo, som gav följande information: Inte nog med att vissa funktioner inte stöds på vissa telefonmodeller, som t.ex. röstuppringning, att kunna ta emot GPS-instruktioner från mobiltelefoner hade de inte testat. Killen jag pratade med hade aldrig ens hört talas om någon annan som hade fått det att fungera. Han visste bara att det fungerade att ta emot GPS-instruktioner från en Zumo 550 (som är på utgående) eller 660, i det senare fallet om den körde minst version 3.1 av mjukvaran. Garmin Nuvi fungerade definitivt inte alls, eftersom den skickade sina instruktioner på något ovanligt sätt.
I samma veva befann jag mig hemifrån, och skulle använda Nokiatelefonen som modem till min MacBook, också via bluetooth. Det var bara att para ihop dem, lägga in “online.telia.se” som APN, och så var jag online. I en knapp timme. Sedan dog uppkopplingen, och det gick inte att få tillbaka den. Efter samtal till supportavdelningarna hos både Telia, Nokia och Apple upptäckte jag att om jag tog bort bluetoothkopplingen helt, återställde alla filer i katalogen /Library/Preferences/SystemConfiguration/ från en sparad kopia och sedan la in den igen, gick det att få tillbaka uppkopplingen. I en knapp timme.
En kille hos Nokia, som verkade ha specialiserat sig på bluetooth, lyckades till slut komma med en trolig förklaring. Det finns fyra företag som skriver och säljer bluetoothstackar, nämligen Microsoft, Toshiba, Broadcomm och Widcom. Nokia använder den från Microsoft, och Apple den från Broadcomm. Att alla är “2.0″ är ointressant, för i det här läget har de utvecklats så mycket åt varsitt håll att de är bitvis helt inkompatibla. Enklare saker som t.ex. röstsamtal fungerar, men mer avancerade saker som GPS-instruktioner och röstuppringning fungerar antingen bara ibland eller inte alls. Jag ringde Cardo som tyckte att leverantören av bluetoothstack var “proprietary information” och vägrade svara. Telefoner från LG, Motorola och Samsung skulle förmodligen fungera bra. Jag ringde Samsung för att fråga vilken stack de använde, men de skulle behöva skicka frågan vidare till Korea, och var tveksamma till om jag skulle få något svar.
Att få något företag att byta bluetoothstack känns orimligt, utan det enda man som konsument nu kan göra är att undvika bluetoothprodukter helt och hållet tills dess att de här fyra har pratat ihop sig och skapat en gemensam standard som faktiskt fungerar. Att alla företag som tillverkar saker som sägs kunna prata bluetooth ändå vägrar ta något ansvar för att de fungerar med något annat än företagets egna produkter, är därför förmodligen på grund av att de olika varianterna på bluetooth faktiskt inte är så bra på att prata med varandra. Det finns trots allt både trådbaserade headset och sladdar för att koppla mobilen till datorn.
Om man ändå vill ha ett komsystem till sin motorcykel är läget värre. Hos MC-varuhuset säljer de ett system från Motosonic, men som bara klarar något dussin meters avstånd. Oanvändbart om man har varsin hoj, med andra ord. De har också en sladdbaserad lösning, men som kräver fast installation på hojen, och tydligen kostade så mycket pengar att jag inte ens kunde få en prisuppgift. Det ska även finnas ett system som heter Interphone, men att hitta någon som sålde det här i Sverige var enklare sagt än gjort. Det fanns också ett par system som bara fungerade med en viss hjälmtyp. De vettiga alternativen till Cardo är alltså inte så många.
Till slut så hittade jag Interphone F4, som är den senaste modellen från Cellular Line, hos MC-varuhuset här i Stockholm. De gick på 2290:- / styck, så de var lite dyrare än Cardon. De hade inga exemplar inne, utan fick specialbeställas. Cardon åkte därmed tillbaka till CDON, som skickade tillbaka mina pengar inom några dagar. Strålande.
Interphone-systemet har märkbart mycket stabilare blåtand än Cardon. Att para ihop de två jag köpte, min och flickvännens, gick klockrent. Varje enhet kan paras ihop med två telefoner, så sammanlagt är de två enheterna nu parade med tre olika telefoner av helt olika årgång och modell. Att ta emot samtal har vi testat med två av telefonerna, och det fungerar perfekt. GPS-instruktionerna kommer fram utan problem, timme efter timme. Mjukvarumässigt är den som en modern Linuxserver, där Cardon mer liknar Windows 95.
Hårdvaran är däremot inte lika kul. Cardon hade en lång bom-mikrofon som satt fast i hållaren som man skruvade fast i hjälmen, vilket gjorde den väldigt stabil. Mikrofonen på Interphone sitter på ena hörluren, vilket gör det mycket vingligare. När man har hjälmen på huvudet så är det ju svårt för hörluren att ramla av, men ändå. Hörlurarna är dessutom mycket tjockare än Cardons, vilket gör att de lätt skaver mot öronen om de inte sitter helt perfekt. För slutna hjälmar har de en version där mikrofonen sitter med en tejp, vilket verkar fungera lite bättre. Istället för den inbyggda kontakt som Cardon hade mellan enheten och hjälmfästet, sitter paketet med mikrofon och hörlurar till F4 via en liten sladd som man trycker in på undersidan. Den är inte heller jättebra gjord, vilket gör att det då och då knäpper och brusar lite när det glappar.
Om man har en Zumo och förmodligen inte använder telefonen när man kör, så är nog Cardon ett bättre val. Själv är jag mest glad att det faktiskt fanns en konkurrent med stabilare mjukvara.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, datorer, teknik, blutooth, cardo scala rider, interphone f4, headset.
September 14th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Jag har som bekant en Suzuki Marauder 800, en tämligen normal customhoj. Den funkade bra att övningsköra på, och har funkat bra både att åka med till jobbet och på kortare landsvägsturer. Runt 25 mil på en dag är lagom, som att åka från Stockholm till Linköping med ett aktivt undvikande av E4.
Suzuki Marauder
Att komma längre är däremot inte så kul, och sitter man två på hojen så känns den onekligen lite seg. Den flyttar ju fortfarande på sig, speciellt om man ger full gas på tvåan. Jag brukar fega ur vid 80 km/h, eftersom den inte har någon varvräknare. Någon som har koll på vilka maxfarter som gäller för respektive växel?
Den lite flackare framgaffeln gör också att den blir lite tung när man vrider styret maximalt inne i stan, när man ska parkera eller ta sig förbi konstigt placerade bilar. Som tur var har den väldigt låg sadel, så man kan fuska med fötterna när det kniper. Berätta inte det för lärarna på Jarla, bara. 
Med mina taxben så är sådant väldigt uppskattat.
Som första hoj var den definitivt rätt, eftersom den tog min syn på hojar från “vik hädan onda varelse” till “så kul det är att vrida gasreglaget i botten”. Som enda hoj känns det tyvärr lite för begränsande.
Till nästa säsong funderar jag nu så smått på att byta hoj, men frågan är i så fall till vad.
För att åka till jobbet och andra kortare turer runt stan så skulle det exempelvis vara smidigt med en liten Kawasaki ER-6n eller något sådant. Liten, smidig och billig sak.
Kawasaki ER-6n
För riktigt långa semesterturer så är det förmodligen bara Honda Goldwing som gäller, eftersom det är den modellen som gång på gång vinner testerna i den klassen. De som inte har någon brukar kalla den för “buss”, och de som har en brukar älska den. Samtidigt känns det inte som någonting som man smyger runt på Kungsholmen med, direkt.
Honda Goldwing
Sedan hittade jag BMW K1300R, och dess touringsyskon K1300GT. Lite mycket kraft kanske, men de ser ju onekligen lite tuffa ut.
BMW K1300R
BMW K1300GT
Vad finns det annars för typer och modeller? Är användningsområdena så pass olika att man faktiskt behöver två hojar?
Jag har absolut ingen brådska, så jag tänker inte springa iväg och panikköpa någonting i morgon, utan nu handlar det mest om att kolla runt för att få ihop en vettig lista på kandidater att provköra vid tillfälle.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, suzuki, suzuki marauder, kawasaki, kawasaki er-6n, honda, honda goldwing, bmw, bmw k1300r, bmw k1300gt.
September 12th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
4 comments
Just nu är det inte mycket på den tekniska fronten som fungerar som jag vill.
Mitt komsystem till hojen fungerar inte med gps’en i mobilen. Alternativ 1 är en separat gps för 6000 spänn, alternativ 2 ett annat komsystem för närmare 5000. Kul. Återstår att se om jag kan få tillbaka pengarna för det gamla, om jag nu väljer en sådan lösning. Det är miljarder gånger roligare att åka hoj med passagerare om man kan prata med varandra under tiden.
Nallen går inte att använda som modem till datorn, om man inte använder en sladd som jag inte vet var den ligger.
Databasen på RSS/Ping-servern, som även kör min blogg, klagade på något korrupt entry. Nu startar inte datorn alls. Hårddiskarna är dock ok, och kan förhoppningsvis flyttas lite diskret, men jag vet inte när den kan vara uppe igen.
USB-hårddisken går inte att använda från min Linuxdator.
Linuxdatorn fungerar inte i grafiskt läge, och i textläge får jag inte liv i nätverkskortet.
Ett lösenord som jag har glömt bort, ligger i en fil på servern som inte startar.
Å andra sidan är jag fullt frisk, det schysst väder, och jag kan ta min älskling på små hojturer. Sådant kompenserar ju lite grand.
Kopierat från en Facebook-notering, från när servern var offline.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, teknik, internet, mc.
August 5th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Igår åkte vi till Knivsta, för att hälsa på Dr.Hex. Att åka E4 är inte så kul, så vi åkte via Sigtuna. Någonstans mellan Bro och Sigtuna började det bli rejält blåsigt, eftersom det inte fanns en massa träd och hus utmed vägen. Det blev 90-väg, varvid jag plötsligt kände hur hela hojen flyttade sig en bit till höger. Det kändes som om det var hjulen som flyttade på sig. Inte så lockande att ha en hoj som försvinner under sig i den farten. En adrenalinchock senare fick däcken grepp igen, och rätade upp sig. Resten av trippen körde jag lite långsammare. Läskigt, även om jag undrar lite vad som skulle krävas för att hojen faktiskt skulle välta. Om hjulen skulle råka flytta sig en bit åt sidan så borde ju deras konstruktion göra att de omedelbart skulle vridas in under hojen igen, liksom. Åtminstone så länge som det är torrt väglag utan rullgrus.
Lagom innan Sigtuna så tyckte min Scala Rider Q2 att den inte längre ville prata med min nallefon, vilket gjorde att jag inte längre fick några GPS-instruktioner. Med ett icke existerande lokalsinne och ett minne för bynamn och annat motsvarande en åldrig guldfisk, toppat med en mc-karta som visar samhällen med en stor gul blobb blev det hela inte så bra. Många felaktiga vägval senare kom vi till slut fram.
Den tvååriga dottern hjälpte till att göra slut på kladdkakan. Kul också att se ett program för att hålla ordning på bilder, som faktiskt var lite coolt. Nu behöver jag bara ett likadant program för MP3-filer och möjligen också filmer/tv-serier (nej, iTunes duger inte).
Vägen hem blev lite rakare, men då hade Scalan ballat ur helt och hållet. Den tog emot några GPS-instruktioner från nallen, men plötsligt så blev den helt tyst. Dessutom ansåg den då att båda enheterna var “upptagna”, så att det inte gick att kommunicera med varandra. Eftersom min första Scala är på väg tillbaka eftersom dess bluetoothkommunikation var helt trasig, känns det måttligt bra att även det andra paret är helt uppfuckat. Med en avbruten kommunikation med telefonen så gick det i alla fall att prata med varandra igen. Tillverkaren har fått en felrapport, så får vi se vad som händer. De ÄR helt underbara när de fungerar, men med så här dålig stabilitet så är de på gränsen till oanvändbara.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, nokia sports tracker, gps, nokia E66, scala rider, knivsta, sigtuna.
July 21st, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Igår blev jag medbjuden på en hojtur via Rimbo, tillsammans med två andra. Den ena killen hade en BMW med ganska många hästar, och den andra en sportig Ducati. När de låg före mig så kom de snabbt ganska långt bort, men det var kanske inte så oväntat. De var i alla fall snälla och väntade in mig emellanåt. Tack och lov hade jag gps’en i telefonen påslagen, så jag nu efteråt kan se var vi var. Det behövs när man har ett obefintligt lokalsinne, och är fullt upptagen med att köra hoj istället för att vara uppmärksam på vägskyltar.
Många kurviga vägar blev det, och mycket övning på att slappna av och bara motstyra. Det krävdes mycket koncentration för att göra rätt, så efteråt var jag ganska slut. Det kändes däremot mycket bättre i armarna och axlarna på slutet, så när jag väl får lite mer rutin på det hela så antar jag att även huvudet får det lite lättare.
Längst upp till vänster på turen, precis innan vi vände söder om väg 77 (efter ungefär 1h 35 min), låg ett litet fik mitt ute i ingenstans. Både kaffe, läsk och de flesta bakverk kostade en tia. Inte riktigt som här i stan. Bidde en bra kärleksmums för min del. Choklad är bra.
Vägen utmed sjön Sparren precis söder om Rimbo var hur fin som helst. Där lyckades jag också med dagens fotpinneskrap, vilket alltid är trevligt (om än fortfarande lite läskigt). Den ena killen föreslog att man skulle åka till en stor parkeringsplats och lägga sig i en stor cirkel för att öva nedläggning, även om det för hans del var på nivån att skaffa sig bra skrapmärken på knäpuckarna. Knäpuckar och en customhoj är inte riktigt kompatibla koncept, men att lära sig att lägga ner hojen så mycket att man precis tar i fotpinnarna är nog bra. Speciellt som jag bara har skrapat högra pinnen hittills. Varför är det svårare att lägga ner mer i vänstersvängar?
Jag insåg också att när jag motstyr så trycker jag ofta ner hojen under mig, vilket inte är så lyckat. Då blir det nämligen lite för konstigt tryck på däcken, så att man riskerar att den tappar greppet och försvinner ner under en. Obra. Att motstyra samtidigt som man håller sig på insidan av hojen är mycket bättre, men var inte alls så lätt som jag trodde. Däremot fick jag mycket snyggare och trevligare svängar de gånger jag faktiskt lyckades.
Sedan blev det lunch i Norrtälje, där jag och en av de två andra lyckades beställa barnportioner. Gott, men servitrisen hade ju kunnat säga någonting innan hon kom ut med två små köttbitar som var marginellt större än en köttbulle. På vägen ner till stan åkte vi via Åkersberga, så fick jag lite övning på motorväg igen. Äntligen tror jag att jag börjar klara av det utan att sitta så spänd.
Fler turer väntar, var jag nu kommer hamna någonstans.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, nokia sports tracker, gps, rimbo, norrtälje.
July 19th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
5 comments
För ett tag sedan så ringde jag Radiotjänst för att meddela dem att jag inte längre ville ge dem några mer pengar. Efter en massa frågor om varför, vilket de inte har med att göra, blev jag i alla fall borttagen ur registret. Trodde jag.
Idag kom två brev från samma Radiotjänst. När jag såg det första tänkte jag “ah, en bekräftelse på min uppsägning, najs”. När jag såg andra brevet var det mer “WTF?”.
Breven visade sig innehålla varsin faktura, med tv-avgift för juli respektive augusti. Anledningen till att jag fick fakturor? Jo, “Du har tidigare haft betalsätt autogiro vilket har upphört“. Ja, för att jag inte längre är deras kund, kanske.
Deras telefonsupport hade stängt, men det fanns ett lösenord som kunde användas för att logga in på “Mina Sidor”. Det gick hyfsat bra, men första sidan man kom till krävde att man skrev in sin mailadress, för att kontot skulle aktiveras. När jag går vidare därifrån, säger servern bara att något fel har uppstått.
På baksidan av fakturan står förresten att man vid uppsägning ska ange personnummer och namn, “samt gärna orsak till avanmälan”. Yeah, right. Det är snarast så att om de inte får namn och telefonnummer till personen som har köpt ens TV, eller namn, telefonnummer och personnummer på den nya sambon, blir de skogstokiga och låter en ligga kvar i systemet.
Det andra företag jag hade kontakt med idag var Folksam, där jag har min MC-försäkring. Efter helgens gocartkörning ringde jag dem, eftersom de har ett avtal med SMC. Hopp och hej, så efter att ha spenderat 200 kronor på att ha skitkul en förmiddag, sänktes min årspremie med 500 spänn. Så kan man också behandla sina kunder. Tips, liksom.
Uppdatering dagen efter: Utskicken av fakturorna från Radiotjänst gjordes automatiskt när autogirot stängdes av. Att det är dumt att göra det för en kund som inte ska få några fler räkningar alls, verkar de ha missat. Nu ligger räknarna i runda arkivet istället, vilket känns mycket bättre.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, mc, tv, radiotjänst, folksam, smc.
July 6th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
5 comments
På Tuvängen i Södertälje håller SMC kurser ungefär varannan helg. Några gånger per år så är det specialhelg för customhojar, så eftersom jag inte hade något bättre för mig idag så åkte jag dit. Lagom kul att få bensinstopp på motorvägen ner, men det fanns lite soppa kvar i reservtanken, så det gick bra. Min hoj får gärna bestämma sig för om den ska dra 0.5 liter per mil, eller närmare 0.8.
Eftersom det var första gången jag var där så var det lite förvirrat angående vart man skulle ta vägen, vilka papper som skrivas på i vilken ordning, när man skulle åka vart med hojen, och vad det nu var. Efter ett litet intro angående hur man skulle köra på banan, var det kl 9 dags att rulla iväg. Det var några jäkligt tajta svängar på banan, så det gick inte så fort.
På runt tio personer var det fyra instruktörer, och en av dem punktmarkerade mig och en person till. Dels så körde han då bakom mig för att se hur jag körde, och sedan framför för att visa när det var dags att bromsa, flytta ut rumpan lite grand, visa bra spårval, och en massa annat. Jag fick också lite personlig feedback i pauserna, där han redan efter andra passet sa att jag gott kunde gasa på lite mer. De la in ett bromspass i mitten, men det blev ändå fyra normala pass på en kvart vardera. På en bana på en knapp kilometer så hinner man ganska många varv på den tiden, så man hann testa alla möjliga spårval och svängpunkter på samma kurva. Man blir ju ingen expert på en förmiddag, men jag känner mig mycket tryggare nu. Vissa delar av banan gick enormt mycket snabbare på slutet.
Förutom våran grupp så var det två grupper till, en med lite normala typer, och en med “huliganer”. Där var det tajta sporthojar som gällde, förutom en snubbe som hade en gigantisk BMW-variant på Honda Goldwing. När han stannade i depån så tryckte han på en knapp, varvid centralstödet fälldes ned med hjälp av motorkraft, som glatt lyfte upp hojen. Sedan klev föraren av. Helt löjligt. Trots denna buss-wannabe så höll han jämn takt med sporthojarna. Jäklar vad det gick undan, och jäklar vad det skrapades knäpuckar. Imponerande. Själv skrapade jag inga knän mot marken, men fotpinnarna tog i alla fall i några gånger.
Allt detta för bara 200 spänn.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, tuvängen, södertälje.
July 4th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
2 comments
Åtminstone ena dagen den här helgen var jag ju tvungen att köra lite hoj, när det var så soligt och trevligt. För ett tag sedan köpte jag en mc-karta, där de har märkt ut de vägar som är extra trevliga att köra med hoj. Det verkade finnas gott om sådana runt Södertörn, så jag markerade ut några punkter i gps’en, och irrade mig söderut.
Tyvärr så strular bluetoothen på komsystemet något fruktansvärt, så emellanåt kom inga instruktioner alls, och eftersom jag har för dåligt minne för att komma ihåg stora kartbilder körde jag lite konstigt ett par gånger. Till slut hamnade jag nere i Nynäshamn. Där hade hela hamnområdet fått strömavbrott, vilket glassförsäljarna inte var helt glada åt. När jag hjäpte dem att se till att en del av glassen inte skulle förfaras satt jag så att jag hade uppsikt över hojen, men ändå en liten bit bort. Det var en lustig känsla att se folk gå förbi, och stanna och spana in min lilla hoj. Inte direkt någonting som folk gjorde när jag hade min Skoda Felicia, liksom.
De flesta vägar var faktiskt riktigt skoj. Upp och ned för backar, och vägskyltar med varning för kurvig väg nästan överallt. Åtminstone 10 av de 20 mil jag körde idag var på vägar lika raka som Norges kust. Snacka om att man fick mängdträning på motstyrning.
Idag vågade jag i alla fall dra på fullt på gasen. Det hände verkligen saker även på den här hojen när man drog på fullt på tvåan för att komma upp i 70. Skolhojarna är bra mycket värre, men det var ju ändå inte så att man behövde skämmas.
Riktigt kul var det också att se hur många som sträckte ut vänsterhanden för att hälsa när man mötte dem på vägen. Det är kanske lite larvigt, men jag tyckte det var jättemysigt. Som att jag fick vara med i klubben, trots att jag bara har haft körkort i två dagar. Fast det är det ju ingen på vägen som vet.
Vid något av vätskestoppen så kom det något dussin hojar förbi precis när jag skulle köra iväg igen, så jag hängde på dem och åkte lite kortege några kilometer. Tyvärr var jag tvungen att stanna till ganska snart igen, och därefter var de spårlöst försvunna. Undrar vilka de var. Jag ska absolut vara med på Mälaren Runt, den saken är klar.
Dessutom var det här ett litet test för min del, för att se hur länge jag orkar köra själv. I en bil behöver jag en paus efter en timme, då jag fyller på med massor med koffein och socker. Då klarar jag en timme till, sedan är det obönhörligen slut. Som passagerare överlever jag också max en timme. Nu körde jag 3 timmar innan jag tog lunchpaus, och sedan ungefär 1.5 timme efter det. Inga som helst problem. Bara skoj. Det enda är att jag fick lite ont i rumpan, men det finns ju botemedel mot sådant. Det är bra, för det betyder att jag kan rulla ner till brorsan i Linköping eller nedåt Skåne eller nåt. Strålande.
Jag lärde mig också att när man markerar punkter i gps’en via den inbyggda kartan, så måste man zooma in maximalt för att inte få en punkt en bit ut i skogen. Då kommer man nämligen få köra runt, runt den där punkten i skogen till bensinen är slut, eftersom gps’en aldrig blir nöjd. Struligt. En riktig mc-gps finns också på önskelistan, men de är ju inte direkt gratis. Jag vet att det finns personer som inte gillar gps’er, men att kunna säga “jag vill HIT, men jag vill inte åka motorväg” är faktiskt väldigt praktiskt.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, nokia sports tracker, gps, södertörn, nynäshamn.
June 27th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
Jag klarade det!
Efter massor med slit och utgifter har jag nu äntligen ett “A” i mitt körkort!
Igår bestämde jag med Ulrika (Chefen Över Tidsbokningar) att jag skulle få åka runt på gården en stund innan det var dags att åka iväg till uppkörningsplatsen. Men se så blev det inte, utan vid 12-tiden åkte vi istället dit direkt. De hade dubbla banor av alla sorter, så vi tre som skulle köra upp nu kl 13 turades om på de två hojarna vi hade tagit med oss. Högfartsbanan gick bra, bromsningen gick bra, men jag fick aldrig ordning på krypkörningen. Antingen körde jag över spärrlinjen längst bort, eller så sparkade jag ner en kon. Kändes måttligt kul.
Sedan var det skarpt läge. Jag fick göra en säkerhetskontroll på elsystemet (de andra fick drivpaketet respektive bromsar och däck), vilket gick smärtfritt. Kom på efter några sekunder att jag nog skulle testa Stora Röda Stoppknappen och att motorn stängs av när man fäller ner stödet, och sedan var han nöjd.
Dags för lågfartsbanan. Det gick bra i början, men i vändningen kom jag både alldeles för långt ut, satte ner fötterna, och tappade spåret helt och hållet. Avslutat med årets sämsta tvärbroms. För att lätta upp det hela fick jag då köra högfartsbanan. Där börjar jag med att sparka ner en kon, plus att jag inte hann växla upp på vägen tillbaka, så att jag fick motorbroms lagom till när jag tänkte ta bromsberedskap. Jag kände mig inte helt nöjd just då.
Man får göra två försök, och nästa försök på högfartsbanan gick bra. Bromsningen var inte speciellt snygg, men uppenbarligen tillräckligt bra. Man får dessutom välja håll på krypkörningsbanan, även om kontrollanten väljer startpunkt. Självklart valde jag då andra hållet än på mitt första försök, och då gick det mycket bättre.
Därefter broms i 70 och 90. Man fick ta sats från nästa riktnummer område om man ville, så det var skönt att kunna glida 100-200 meter i rätt fart innan det ens var dags att förbereda sig för bromsningen. Kontrollanten blev nöjd, och sedan fick jag vänta medan en annan kille gjorde samma sak.
Jag fick börja med trafikdelen, som gick på motorväg ut till Kungsängen. Det var lagom med bilar, så jag fick göra några filbyten för att hålla uppe farten. Sedan runt i ett bostadsområde, en liten vändning på en minimal vändplan (tack och lov för de fanimej hundratals vändplaner jag har snurrat på med Seb och Magnus i vår!), och en liten landsväg mitt ute i ingenstans. Sedan var min del slut. Den andra killen får radion, och jag hoppar upp på kontrollantens hoj. Precis innan vi ska åka, säger han lite diskret “din körning är godkänd”. Jag hade klarat det!
Det var måttligt underhållande att sitta och inte kunna göra någonting medan den andra killen körde tillbaka till Barkarby, men å andra sidan var jag så glad och nöjd att jag bara satt och myste och sken i kapp med solen. Efter nästan ett års slit, massor med frustration, och ett bankkonto som tittar mycket ondskefullt på mig nu, var det hela över. För fyra månader sedan kom jag inte ens ihåg var startknappen satt. För ett år sedan tyckte jag att motorcyklar enbart var ondskefulla.
Jag fick köra en av hojarna tillbaka till skolan. Det var lite pirrigt, och frånvaron av övningskörningsväst var påtaglig. I början låg jag bakom bilen med de andra, men efter ett tag körde jag om. Lite som principsak, för att känna oberoendet.
Tack till, i någorlunda kronologisk ordning:
- Ulrika som tog mig till Ava MC, för att visa att motorcyklar inte bits.
- Perra som övningskörde med mig i höstas.
- Ulrika, Rolf, Ola, Janne, Johan, Atir och Sussi på Jarla Trafikskola, för att de har hittat bra tider åt mig, och inte avfärdat mig som hopplöst fall.
- Chefen som har godkänt lite lätt oregelbunden arbetstid.
- Gert Fylking, som i en artikel i någon MC-tidning i vintras sa att det verkade som att det var färre unga som tog MC-kort nu, eftersom de gav upp när det började bli svårt. Aldrig att jag ska hamna i det facket, tänkte jag.
- Mia* för uppmuntran och support.
- Magnus och Sebastian för massor med timmar med övningskörning under våren.
- Daniella för uppmuntran till att fortsätta med lektionsinläggen
- Samt, förstås, alla mina underbara bloggläsare och vänner av olika slag på Facebook som har bidragit med allehanda tips under året som gått. Eller, som i något fall (hej Josh), har börjat fundera på att lägga in “MC-lektion” i en kill-fil till sin rss-läsare.
Vårens pass, samt övriga mc-relaterade inlägg under processens gång, inklusive de första stegen i höstas:
Det är svårt att vara mer glad och stolt än vad jag är just nu.
Nu är det dags att ta ut hojen en stund. Alldeles själv. Utan någon som kör bakom. Utan väst.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, övningskörning, körkort, uppkörning.
June 25th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
11 comments
Idag blev det lite motorväg, samt lite småvägar ute i Stäket.
På första påfarten var det ganska tjockt med bilar, så jag råkade ligga lite för nära bilen framför, vilket i sin tur gjorde det svårt att komma upp i rätt fart. Jag måste bli bättre på att ge dem lite avstånd. Att lämna avstånd för att sedan gå upp till 110 direkt, och sedan glida direkt ut i vänsterfilen i en flygande omkörning var tydligen det bästa, under förutsättning att man hade bra sikt. På nästa påfart var det helt tomt med bilar, så den gick klockrent. Det var kul att accelerera upp till 110 i en kurva. Tur att jag inte är rädd att lägga ner cykeln längre.
Vid en avfart från en 50-väg och vid en påfart på en dito, fick jag årets skummaste kommentar. Jag hade varit för offensiv, och haft lite för små marginaler till fordonen runt omkring. Detta efter att ha fått höra i flera månader att jag kör för defensivt, och utstrålar osäkerhet eftersom jag alltid lät alla andra köra först.
Resten var ok, så läraren trodde att uppkörningen i morgon skulle gå bra.
Läraren igår tyckte ju att det vore bra med en gårdslektion till, för att bli säker på att högfartsbanan skulle sitta ordentligt. Det fanns några tider då, men ingen jag skulle ha hunnit till utan att helt skippa lunchen. Idag fanns inga tider alls. Däremot ska jag få vara med på gården och köra på egen hand en stund i morgon, innan det är dags att åka iväg. Det blir bra uppvärmning, för båda banorna fungerar lite bättre när jag har fått köra dem ett par gånger.
Inte ens ett dygn kvar nu. Nervös? Ja, en aning.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, övningskörning.
June 24th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
no comments
« Äldre |
