Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Namibia: kasserade bilder

Självklart var det ju ganska många bilder från Namibia som blev riktigt dåliga, av olika skäl. Så, varför inte posta några av dem? Det är säkert någon som kan lära sig något av dem, misstänker jag.

Så här kan det bli när man fotar på frihand utan blixt, och utan att låta kameran vila på det staket som faktiskt fanns precis bredvid.

IMG_2905.jpg

Eller så har man för få millimetrar på objektivet, eller glömmer helt enkelt att zooma in med det objektiv man har.

IMG_2931.jpg

Eller så har man för många millimetrar, så att man inte får någon djupkänsla.

IMG_2942.jpg

Det är visst också bra att se till att det inte finns saker i förgrunden som skymmer det man ska ta kort på.

IMG_2971.jpg

IMG_3371.jpg

Speciellt inte när kameran dessutom fokuserar på det i förgrunden, istället för motivet som är lite längre bort.

IMG_4191.jpg

IMG_3031.jpg

Ska man fota djur, är det dessutom bra med en jävligt kort slutartid, eftersom eländena inte alltid har vett att stå still.

IMG_4017.jpg

IMG_3126.jpg

IMG_3411.jpg

Att fota genom en bilruta kan visserligen fungera, men inte om det till att börja med ösregnar, och man dessutom sitter i en bil som åker ganska fort.

IMG_3822.jpg

Landskapsbilder med fokus på helt ställe fungerar tydligen inte heller. Att exponeringen blev helt puckad gjorde inte saken bättre.

IMG_4452.jpg

Det är ganska skönt att veta att de sammanlagt motsvarande över 6 filmrullar som jag anser är skräp, ändå inte har kostat mig någonting. I och för sig hade jag ju inte tagit 45 rullar i så fall, men då hade jag ju inte heller fått ens en bråkdel av de bilder som jag nu är ganska nöjd med.

January 9th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Namibia: 18:e nov, Himba i Epupa

I området runt Epupa bor det flera grupper av himbafolket. Att ta kort på människor har jag väldigt svårt för, så jag har exakt noll vettiga bilder därifrån. Sorry. Däremot har jag en bild på hur landskapet ser ut där byn vi besökte låg.

IMG_3999.jpg

Eftermiddagen spenderades mest i poolen. Jag fick några bilder på ett par djur också, t.ex. den här lilla ödlan.

IMG_4023.jpg

På kvällen var det ju väldigt stark fullmåne. Det var inte så ljust som på bilden, för den har jag dragit upp ett par steg. Däremot var den upplevda ljusnivån ungefär så här.

IMG_4043.jpg

Visserligen tog jag en bild på månen också, men eftersom det inte riktigt var fullmåne än, hoppar jag över den. En riktig fullmånesbild kommer därför lite senare.

Några fler bilder på flickr.

December 17th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: 17:e nov, Ruacana och Epupa

Det mäktiga vattenfallet i Ruacana var som sagt inte så imponerande.

IMG_3855.jpg

Å andra sidan har jag bildbevis på att jag har varit i Angola. Visst ser man tydligt att det är just Angola?

IMG_3866.jpg

På vägen mot Epupa tog vi en kisspaus i vad som närmast såg ut som ett månlandskap. Det var fullt med klippblock med ingjutna småstenar, några av dem dessutom brutna på mitten. Hur gick det där till?

IMG_3927.jpg

Till slut kom vi fram till Omarunga, en campingplats i Epupa, precis vid Kunenefloden.

IMG_3966.jpg

Vid baren satt en skylt som sa att det var 8951 km till Frankfurt (Namibia är som sagt väldigt, väldigt tyskt). Det betyder att vi alltså var ungefär 1000 mil hemifrån, dvs precis en fjärdedel av jordens omkrets.

Fler bilder på flickr.

December 15th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: 16:e nov, ösregn i Etosha

Den här dagen började med ösregn. Som tur var så började det inte förrän precis efter att alla tält var nedplockade. Alla tog snabbt skydd i bilen, medan guiderna plockade ihop bordet och fixade en rejäl hög med mackor åt oss.

IMG_3805.jpg

På vägen till Ruacana Falls stannade vi för att handla. Några av oss behövde gå på toa, och hittade en toalett i ett hörn av det lilla köpcentrum där vi hade stannat. Det kostade två namibiadollar, och för det priset fick man några bitar färdigavrivet toalettpapper. Jag var ganska tacksam att min mage inte fick för sig att bråka den dagen. Efter den upplevelsen hade jag alltid med mig en egen rulle toalettpapper i ryggsäcken.

Det var på det stället som vi hade vår lite bisarra bankupplevelse när vi skulle växla sedlar. I det där inlägget står lite mer om Ruacana, så istället för att upprepa det nu, visar jag en bild på våra tältplatser. Trädet bakom tältet är ett mangoträd. Tyvärr var frukterna inte riktigt mogna.

IMG_3829.jpg

Resten av resan dit var ganska händelselös. Inga nya djur, men massor av småbyar där vi inte stannade. Varannat hus eller så (lite överdrivet, men inte mycket) var en bar. Alla med unika och charmiga namn, som “New World Bar”, “Friends Bar”, “New Life Bar”, “New Place Bar”, “The Sound Bar”, osv. Dessutom åkte vi förbi en hel bunt med byar med klassiska lerhyddor, där det gick omkring en massa getter. Jag vet inte vad jag hade trott innan, men det kändes lite konstigt att se hyddorna i verkligheten. Lena Nymans replik “vi har stampat jordgolv” rullade förbi, och man kände sig plötsligt löjligt privilegierad.

Fler bilder på flickr, om än inte så många.

December 13th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: 15:e nov, game drive i Etosha

Den här dagen ägnades i Etosha, genom att åka norrut genom området och spana efter djur. Först gick vi dock ner till vattenhålet igen. Efter ett tag dök det upp en oryx och några zebror.

IMG_3445.jpg

Förmiddagens höjdpunkt var nog ett par elefanter. Vi blev uppmärksammade på fötterna, som plattas ut lite grand när de sätts ner. Det funkar både som stötskydd och ljuddämpning.

IMG_3467.jpg

Vi stannade till i Halali, en nybyggd lodge, för att äta lunch. Även där fanns ett vattenhål, där det gick omkring några kudu (bilden nedan), en bunt pärlhöns, och en som vanligt sjukt ful maraboustork. Det var en ganska litet område med bänkar och solskydd, och relativt mycket folk. De flesta med systemkameror, ofta med Väldigt Stora gluggar. Min lilla 70-200 f/4 kändes inte så mycket att komma med i sammanhanget. Dumma snoppmätningsvibbar.

IMG_3553.jpg

Guiderna pratade med några kollegor om var det kunde tänkas finnas lejon, så på eftermiddagen hittade vi en flock som var helt utslagen i giraffkoma. Något enstaka lejon släpade sig runt lite långsamt, och ett av dem var tydligen lite sugen på efterrätt.

IMG_3716.jpg

Sedan fick jag två av mina favoritbilder från resan. Först, en giraff. Vidvinkel 17 mm. Det var en smal väg, där vår bil stod i ena filen och giraffen i den mötande filen.

IMG_3732.jpg

Natten spenderades i Namutoni, på östra kanten av Etosha. När vi hade kommit in på området hoppade vi ur bilen, medan guiderna checkade in och började fixa till vår campingplats. Bakom ett hus ser jag först en monguster, och sedan en till. Jag gick lite närmare, varvid jag blev vittne till lite livs levande djursex. Juck, juck.

IMG_3771.jpg

Fler bilder på flickr.

December 12th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Namibia: 14:e nov, från Africat till Etosha

Den 14:e var efter första natten i tält. Den hårda madrassen var lite obekväm, men det blev bättre sedan. Vi skulle vara uppe för att få frukost klockan 5, och vid det laget var det fortfarande helt becksvart. Utan pannlampan hade man varit helt lost. Det var nog första natten jag har varit med om som var så totalt svart. Det gjorde liksom ingen skillnad om man blundade, man såg inte mindre för det. Toalett och badrum var som sagt lite speciella. Så här såg det ut vid duschen, då jag passade på att testa min nya blixt (Canon 580 EX II). Min Canon 7D kan ju styra den trådlöst utan extra utrustning, så då blev det så här.

IMG_3162.jpg

Jag testade även Phottix-batterierna igen, efter att ha laddat om dem. De var tvärdöda. Kul, från tre batterier till ett, första dagen av resan, när de hade funkat perfekt i ett halvår innan. Nya batterier står på önskelistan, den här gången enbart Canon original.

En lustig sak jag la märke till var att det inte var någon som helst dagg.

På väg upp till Etosha shoppade vi mer vatten och öl, och såg vår första giraff, gnu och zebra.

Vid campingstället fanns en massa hus som vi inte bodde i, en restaurang där vi inte åt, och en pool som vi inte badade i. På kanten mot vildmarken var ett stängsel, och precis utanför låg ett stort vattenhål. Där gick både en massa springbock, några kudu, någon elefant, och ett par gnuer.

IMG_3258.jpg

När vi kom tillbaka till tälten så fick vi sällskap av några söta ekorrar, som tiggde mat. Nej, de fick ingenting.

IMG_3299.jpg

På eftermiddagen åkte vi på game drive, och såg hur många djur som helst. Ett av de nya var en fågel som hette kori bustard.

IMG_3350.jpg

Vad den här zebran gjorde har jag faktiskt ingen aning om.

IMG_3382.jpg

Efter middagen gick vi till någon sorts inomhuscampingkök, där det fanns en bunt med eluttag och några diskhoar. Praktiskt för campingfolk som vill göra sin egen mat. Tre kameror som dumpas via Lightroom till varsin USB-hårddisk, och sedan rsync för att göra backupkopia till en av andra diskarna. Samtidigt stod de andra kamerornas batterier på laddning. Gick ganska smidigt, även om det tog lite tid innan allting var klart.

Fler bilder från dagen finns som vanligt på flickr.

December 11th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: 13:e nov, mot Africat

Den 13:e november började resan på riktigt. Vi packade in allting i bilen, och åkte och shoppade lite. Öl, varsin 5-litersdunk med vatten, väckarklocka, och lite annat. Bakom bilen hade vi ett släp med kylskåp, all mat, och våra väskor. På taket  låg framför allt tälten.

IMG_2910.jpg

Som jag skrev förut, så var första anhalten Africat i Okonjima. På vägen dit åkte vi förbi en typisk namibisk flod. Skämtet går så här: Vad gör man om man ramlar ner i en namibisk flod? Jo, man reser sig upp och borstar av sig. Namibia är Afrikas torraste land, och minst 95% av de floder vi åkte förbi såg ut så här.

IMG_2968.jpg

Vi såg en hel del kudu, i vårt sällskap mer känt som “delicatodjuret”. Tänk på de där bakelserna med tunna vita streck på.

IMG_2985.jpg

Just antilopdjur fanns det många sorter och storlekar. En av de sötaste hette dik-dik.

IMG_3030.jpg

Själva campingplatsen var väldigt civiliserad. Det fanns rinnande vatten, el, vattentoalett, och dusch. Bild på duschen kommer i ett senare inlägg. Så här såg det ut där vi hade matbordet. Tälten stod på sanden utanför.

IMG_3008.jpg

Africat tar framför allt hand om leoparder och geparder, och omplacerar dem på bättre ställen i landet. En av leoparderna de tog hand om hette Woaho, och hade kommit dit som liten. De hade försökt ha den som tamdjur, men instinkterna att härska i sitt eget område tog över, så de var tvungna att ge den en bit av parken. Eftersom den inte hade vuxit upp med sina föräldrar hade den inte fått lära sig att jaga, och skulle de släppa in en annan vuxen leopard i hans område skulle det omedelbart bli bråk. Därför fick han bo ensam i ett inhängnat område, och fick mat av personalen. Inte utan att man tyckte att det var lite sorgligt, på något sätt.

IMG_3076.jpg

På kvällen fick vi resans första solnedgång utan en massa hus i vägen.

IMG_3152.jpg

Några fler bilder från den här dagen finns på Flickr.

December 4th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Hemma till slut

De 34 timmar det tog att komma hem från att vi checkade ut från hotellet på Johannesburgs flygplats var helt galna. Förmodligen är det inte helt korrekta tider överallt, men så här var det ungefär:

Vi var vid receptionen på transithotellet i Johannesburg halv sex, och några minuter senare stod vi tillsammans med något dussin väldigt driftiga och envisa engelska damer och annat löst folk i kön till desken för South African Airways. Det enda vi hade fått i matväg sedan eftermiddagen dagen innan var alltså några flaskor vatten. Runt sextiden sa de att vi skulle få matvouchers så vi kunde gå och äta frukost. Strax därefter skulle vi istället få nya boardingkort, så vi kunde gå ombord 6.45, och lyfta 7.30. På de korten stod det att vi skulle till gate A7. Planet stod dock som dagen innan kvar vid gate A18. Därmed fick vi inte heller några frukostvouchers. Visserligen skulle vi ju få frukost på planet någon timme efter att det hade lyft, men det låg ju ändå en bra bit fram i tiden. Alltså köpte vi på egen plånbok mackor, yoghurt och vatten för att klara oss tills dess. Det var ett mycket bra beslut.

7.30 kom och gick. Förväntad avgångstid ändrades till 9.00. En kvinna från SAA dök upp, och hon verkade faktiskt ha lite koll. Hon blev helt upprörd över att vi inte hade fått någon mat igår, eller för den delen någon vettig information. Mängden saker hon faktiskt kunde göra var däremot väldig begränsad. Så småningom kom det lite mer vatten, några muffins och lite chips. Det var deras erbjudande om frukost. Tur att vi hade köpt eget.

9.00 kom och gick. Avgångstiden ändrades till 10.00. Jag ringde Mats på vår resebyrå i Sverige, som sa att vi måste ha ett papper från flygbolaget om förseningen, annars skulle vi aldrig få någon ersättning från våra respektive försäkringsbolag. Han fixade även vårt anslutande flyg från London, och messade senare att det skulle finnas en person i London som skulle fixa flyg därifrån till Stockholm, och hotell om det skulle behövas. Helt underbart med en resebyrå som man kan ringa före 8 på morgonen en lördag, som direkt vet vem man är, och ser till att ge information man behöver, och drar i de trådar de kan från sitt håll.

SAA-kvinnan förklarade att anledningen till att de inte kunde köra planet igår var att det inte fanns någon servicepersonal till kabinen. Inte heller nu fanns det någon, men hon ringde runt för att hitta folk. Lite servicepersonal dök upp, och började vid 10-tiden servera kaffe och kakor till passagerarna, som fortfarande satt i gaten. Alla jublade. Varför man nu jublar när man får flygplanskaffe, men ändå.

Boardingkorten som vi hade fått i morse visade sig vara värdelösa, så en av personerna i gaten gick tillsammans med en handfull passagerare tillbaka till SAA-desken, 10 minuters gångväg bort. En dryg timme senare kom en av dem tillbaka med de flesta pass och tillhörande boardingkort. Nu med rätt datum och gate. Brorsan, liksom 4 av de 6 passen i våran grupp, saknades fortfarande.

Vid 11 började folk gå ombord. Brorsan kom med de sista passen en halvtimme senare, så då gick vi också ombord. Vi fick papper om förseningen, även om det bara stod att det var försenat till 07.30.

Klockan blev 12. De delade ut mackor, eftersom folk började bli hungriga igen. Däremot fick vi ingenting att dricka. Bröd utan dricka, smart. Nu var problemet att datasystemet på planet var trasigt. Kabinpersonalen hade nu jobbat så länge att de fick bytas ut.

12.30. Piloten och resten av den delen av besättningen meddelade att de inte längre kunde flyga, eftersom de varit i tjänst sedan 6 i morse. Alltså var de tvungen att efterlysa ersättare, som dök upp en halvtimme senare.

13.37 (LEET!) lyfte vi, nästan 17 timmar försenat. Då hade vi suttit på planet i två timmar, utan att kunna gå och äta lunch, eller göra något annat vettigt. Det kändes väldigt mycket som att vi blev infösta i planet mest för att det var enklare att ignorera oss då.

14.30 serverades resans första mål, “frukost”. Antingen äggröra och korv eller “söt” frukost med våfflor, sirap och andra sliskiga kolhydratbomber. Stackars satar, de som valde det. Mättnaden lär inte ha räckt så länge, och sedan gett en fin blodsockerdipp efteråt. Ouch. Planet var ju tänkt att köras på natten, och då får man först middag en stund efter att planet har lyft, sedan sover alla i en massa timmar, och så får man frukost lagom innan planet ska landa. Nu ville de göra tvärtom, och serverade frukost direkt efter start, och tänkte servera middag 2 timmar innan planet skulle landa. 8 timmar senare, alltså. Med en avgång på halv två, skulle det innebära en middag på motsvarande lokal tid 11 på kvällen. Ja, det går nog jättebra…

Eftersom planet körde på dagen, hade ju folk inget bättre för sig än att se på film, och gå och hämta öl och vin med jämna mellanrum. Det var lagret inte anpassat för, så när de ropade ut att de skulle servera mat redan klockan 7 eftersom folk hade börjat bli hungriga igen, hade en del saker redan börjat ta slut. Jag fick en halv kycklingfilé och en liten flaska rosévin, men sedan var det alltså slut på dagens mat. En liten macka, en liten yoghurt, lite äggröra, en korv eller två, och lite kyckling. Det var nog inte ens hälften av vad jag brukar äta. Allting självklart “low fat”, i den här fettskrämda världen, så min kropp höll på att bli tokig.

Klockan ett på natten sydafrikansk tid, elva på kvällen lokal tid, landade vi i London. Allting på Heathrow var stängt, och alla hade gått hem. Efter lite irrande hittade vi faktiskt en SAA-kvinna, som även hon sprang iväg med våra pass. En stund senare fick vi ett bokningsnummer på tre hotellrum, och ett nytt flightnummer. Iväg med en lokal buss, och sedan hade vi tre dubbelrum. Helt fascinerande med något som faktiskt fungerar. Även här, fastän det nu var ganska sent på kvällen, hade jag sms-kontakt med killen på resebyrån.

Rummet jag och Mia fick, var naturligtvis inte städat. Lakanen låg i en stor hög, det var tomflaskor och skräp på golvet, och det stod ett tomt glasspaket framme. Fräscht. Ett samtal till housekeeping senare, så fick vi efter en kvart eller så ett nytt rum. På det ostädade rummet låg en kvarglömd voucher för en buffémiddag på hotellets restaurang. Strålande, för någon som var hungrig. Om det nu inte var så att den hade stängt en timme tidigare. Kul med 22-timmarsdygn.

Trots att vi skulle vidare, blev vi vid ankomsten till London ombedda att hämta ut våra väskor, för att nästa dag behöva checka in dem igen. Fördelen var att då hade man tillgång till rena kläder igen. Förmodligen var det för att de vid det laget inte visste vilket plan vi faktiskt skulle åka med, så det var enklare att börja om från början.

Hotellfrukosten i morse kompenserade lite för svälten igår, med både äggröra, korv och vita bönor. Mamma gjorde någon konstig min när jag sa att alla bra frukostar ska inkludera en stor chokladcroissant. Jag förstår inte varför. Vi åkte buss till terminalen, och vid incheckningen fixade den vänliga kvinnan på eget initiativ att vi fick sitta tillsammans på en egen rad. Heja British Airways!

Lagom efter att man hade hämtat sig efter chocken av att de hade flera webkameror som fotade eller filmade alla som gick in till säkerhetskontrollen, blev jag självklart utvald att få en mycket noggrann kroppsvisitering. Det var på gränsen till erotiskt. Skulle man betala någon för att röra en på det sättet, skulle man få fängelsestraff. Rick har ju skrivit några gånger om engelsmännens mani vid kameror och säkerhetskontroller, men det var en helt annan sak att faktiskt få uppleva det.

Jag köpte lite choklad, fick rabatt på en kaffe på Starbucks, och medan den intogs stod det plötsligt “Please wait” som status på vår flight, istället för “Gate opens at hh.mm” eller “Go to gate” som på alla andra. Väl vid gaten, ropade de ut att vårt plan inte riktigt hade kommit än, så att planet skulle bli lite försenat. Det gick inte att göra något annat än att bara skratta åt det, även om alla vid det här laget var både trötta och allmänt less på flygplan.

Planet lyfte en dryg halvtimme sent, men i jämförelse med förra planet så var det ju inget att bråka om.

Vi kom till Arlanda till slut, ganska precis 24 timmar senare än planerat. Jag köpte biljetter till Arlanda Express, och jag, Mia och Anders gick ner till perrongen. Minutrarna till nästa tåg räknade ner, men när det bara var 3 minuter kvar, ändrades det till 18. Det är väl ingen som vid det här laget är förvånad över att just vårat tåg var inställt?

Från att vi lämnade hotellet i Namibia tog det drygt 48 timmar att komma hem, med två extra hotellnätter. För de som undrar så kan jag tala om att det finns roligare sätt att spendera en helg.

Väl hemma, så står väskorna på balkongen, en del saker är tvättade, och vi har fått i oss en rejäl portion LCHF-köttfärssås. Livet är på väg tillbaka till något mer normalt.

November 28th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Namibia: Fast i Johannesburg

Vi kom iväg från hotellet i Windhoek i bra tid, men planet till Johannesburg var lite försenat. Piloten tryckte gasen i botten, och körde in nästan en halvtimme på en tvåtimmarsflygning. Bra gjort.

Det verkar vara tradition att planen landar långt bort åt skogen i Johannesburg, och sedan får man åka buss till terminalen. Tyvärr kom ingen buss, så vi satt fast i planet i närmare en halvtimme. De som skulle med anslutande flyg blev lite stressade, minst sagt.

Vi traskade iväg i högsta fart mot där anslutande internationella flyg skulle gå, och möttes av texten “Delayed” på vårt 20.50-flyg, med texten “07.30+”. Öh, va?

Vid gaten fanns inte en kotte, men vid en annan gate fick vi reda på att flyget mycket riktigt var senarelagt till i morgon bitti. Vi letade efter South African Airways informationsdisk, men hamnade istället på ett hotell på flygplatsen som verkar ha hand om just strandsatta passagerare. Det var massor med folk där, och personalen var inte direkt stressade. Största humorn var nog att just Anders, som var den med absolut minst internationell erfarenhet, var den som tog täten och tog reda på vad som hade hänt, vart vi skulle, pratade med all personal, osv. Go bro!

Av någon SAA-kille som faktiskt fanns på plats, skulle vi få matvouchers och information om anslutande flyg. Han skulle dock först dra iväg med ett gäng som inte fick plats på det här hotellet, och få in dem någon annanstans i stan. Då var klockan 21, kanske. Nu är klockan 23, och han har fortfarande inte synts till. Lite mat kan man ju alltid få tag på, men information är värre. Av några andra passagerare fick vi till slut reda på att vi skulle vara i receptionen klockan 5 i morgon bitti, för att få mer information då. Två och en halv timme innan vårt plan ska gå? Varför? Att vara redo klockan 5 har varit det normala i två veckor, så den biten är inget problem. Men ändå.

Vi hade noga sett till att åka nattflyg både hit och hem, för att göra den långa turen lite mer hanterlig. Nu blir det förmodligen ett dagflyg istället, för att vid 7-tiden engelsk tid hamna i London. Ingen vet när det går några plan därifrån eller om det finns några platser lediga på dem, men i bästa fall kommer vi till Arlanda strax före midnatt. Annars kommer vi fram senare.

Det är roligt att resa, man får uppleva så mycket nytt.

Uppdatering: Anders hade hamnat på loungen, där det faktiskt fanns lite personal. De sa att vi skulle vara vid gaten klockan 6, vilket låter lite mer rimligt. Den rådande teorin är att det helt enkelt var för få passagerare på planet, och att de därför sket i att köra det. Det blev billigare att ge folk en hotellnatt istället. Han som skulle ge ut matvouchers har försvunnit, så några sådana lär ingen få. Det här ska vi ha kompensation för, den saken är säker. Och aldrig i helvete under några som helst omständigheter kommer jag åka South African Airways igen.

November 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Namibia: Frukost

Frukosten i morse var väldigt speciell. Vi bor ju på samma hotell som för två veckor sedan. Även om vi hade träffat guiderna en stund på kvällen innan, åt de då frukost vid sitt eget bord. Vi hälsade, men vi kände ju egentligen inte varandra. Det fanns tavlor på väggarna och figurer som hängde i taket, men vi hade ingen aning om vad de föreställde. Att få ett namn gjorde liksom ingen skillnad, man visste ju inte mer för det.

Idag satt vi vid ett lite större bord, så att Farayi, huvudguiden, också fick plats hos oss. Tavlan på väggen var självklart två oryxer. Inte nog med att man hade sett dem i vilt tillstånd massa gånger, dessutom visste man att de inte behöver dricka vatten så ofta, och att deras kött är jättegott. En av figurerna i taket var lika självklart en pärlhöna, som var löjligt svåra att få bra bilder på. Vi har alla skrattat ihop, blivit dränkta i regn ihop, och svettats sönder i 40-gradig ökensol. Farayi ska upp till våra breddgrader nästa år, och det var självklart för alla att han skulle höra av sig, så vi kan träffas och göra något i Stockholm.

Vi vet nu hur stora delar av landet ser ut, vi fattar deras (puckade) valuta, och deras enorma eluttag. För bara två veckor sedan var man på väg ut i något helt okänt, för mig, Mia och Anders dessutom helt okänt, eftersom ingen av oss har varit på den här kontinenten förut. Mamma, Gerhard och Mats visste ju lite mer vad de hade att vänta. De visste varför pannlampor är ett absolut måste här, vi visste bara att att. Skillnaden är enorm.

Som souvenir från Farayi fick vi dessutom varsin sedel, från Zimbabwes bank. Beloppet är 50 miljarder. Många nollor blir det… Hurra, jag är miljardär! Tyvärr används inte den valutan längre, så deras praktiska värde är exakt noll. Men, deras affektionsvärde är desto större.

November 26th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

« Äldre |