Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Inlärningstempo

Jag såg en länk hos Janne till en lång utredning varför nördar har det så jobbigt i amerikanska skolan. Min hjärna verkar leva sitt eget lilla liv, så plötsligt började den vinka med en liten flagga som det stod “inlärningstempo” på.

Det brukar ju heta att man lär sig snabbast när man är liten. Språk, spela på ett instrument, eller vad det nu är. Det kanske stämmer, jag vet faktiskt inte. Problemet är att i så fall undrar jag lite grand vad skolan pysslar med på dagarna. Inte sjutton är det att lära ut saker, eller att få barnen att växa genom att lära dem att ifrågasätta saker.

Nu var det i och för sig ett tag sedan, men som jag minns första året i skolan lärde man sig ungefär alfabetet och att räkna lite. Kanske lite addition, på sin höjd. Vi lärde oss dessutom att om man är tillräckligt bråkig, pratar i ett kör och kastar saker omkring sig, så får man efter ett par månader en ny lärare, fast  jag är osäker på om det egentligen ingår i kursplanen.

10 år senare har vi ett par veckor på oss att lära oss alla kulturella, ekonomiska och sociala effekter av franska revolutionen. Samtidigt som vi har samma tempo i 10-15 andra ämnen. Tempot hade gått upp lite grand.

20 år senare sitter man på jobbet och får en protokollspecifikation på 100 sidor i knät, med uppdrag att läsa den, förstå hur saker och ting hänger ihop, hitta eventuella svagheter eller konstigheter, skissa på hur det skulle kunna implementeras i vår produkt, och ge en tidsuppskattning på det jobbet. Till dagen efter. Samtidigt som man svarar på eventuella frågor från kunder. Men det går ju, det också.

Ju äldre man blir desto större verktygslåda har man i skallen, och desto enklare blir det att föra in ny kunskap i existerande lådor, så det är kanske inte så konstigt att man nu kan destillera ner ett par dussin sidor till “ok, HTTP” istället för att behöva förstå vad ett nätverksprotokoll är för något. Men ändå. Det känns ändå som en lite för stor diskrepans mellan vad barn har kapacitet till, och vad som faktiskt görs med det.

June 23rd, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Matte handlar om att kunna tänka

Richard Gatarski skrev nyligen ett blogginlägg där han argumenterar för att man ska ta bort “Matematik” som kärnämne, minska antalet lektionstimmar, och ersätta det med något mer “användbart”. I en intervju med Skolvärlden sa han:

… dom flesta behöver bara 3 % av den matte dom fått lära sig (iofs en siffra huggen ur luften). Alltså, om man typ tvingats lära sig 100 mattesaker i skolan, så är det bara tre man har nytta av efteråt. Visst slöseri liksom. Då är det nog bättre att ta bort 96 saker och få tid att kunskapa om något vettigare i stället.

Att 96 + 3 inte blir 100 blir lite extra humor i sammanhanget, men ändå.

Jag blir bara ledsen när jag läser sådant här, för jag tycker det är direkt tragiskt med personer som tror att allting man lär sig i skolan är fakta som ska vara direkt användbara, helst i kassan på Ica. Egentligen behöver man ju då inte lära sig något annat än alfabetet, så man kan söka på wikipedia. Så är det självklart inte. Man går inte i skolan för att lära sig “kunskaper”.

Till att börja med så finns det ingen onödig kunskap. Alla fakta vi lär oss bidrar till att bygga upp en större och mer stabil mental bild av verkligheten. På det sättet blir det dels lättare att lära sig nya fakta, men det blir också lättare att förstå nya saker. Anledningen är att mer av det nya redan finns i skallen. Ta till exempel “koka vatten”. Att förstå vad som händer när vatten kokar är en ganska avancerad historia, som inkluderar både fysik och kemi (och lite annat, beroende på hur noga man vill vara). Om man sedan ska lära sig vad som händer när någon annan vätska kokar, är 99% av kunskapen redan där. Ju mer man kan, desto enklare blir det att lära sig mer.

Har man lärt sig tio huvudstäder så hjälper inte det för att lära sig namnet på den elfte, men man har förmodligen en lite större förståelse av konceptet “huvudstad” än innan.

När jag gick på universitetet i Umeå så var det någon som undrade varför Datavetenskapliga linjen började med så mycket matte (50%). Svaret från en av lärarna var ungefär “för att ni ska lära er att tänka”. Det låter knäppt, men är i grunden ganska enkelt. Matematik rör sig i en abstrakt värld, liksom programmering. För att bli en bra programmerare är det därför nödvändigt att utan problem kunna röra sig i den här abstrakta världen, och ett av de enklaste sätten att få folk att göra det mentala hoppet är att lära dem massor med matte. Inte för att man har användning av matten i sig, utan för att lära sig byta ut allt man vet om den fysiska världen (gravitation, massors tröghet osv), och föra resonemang och röra sig runt i en abstrakt värld, definierad av helt egna regler. Om man lär sig abstrakt tänkande enbart med hjälp av programmering, är risken stor att man fastnar i ett visst programmeringsspråks syntax. Jag har flera vänner som hamnade i den fällan.

Att kunna tänka abstrakt är naturligtvis ingenting som bara programmerare behöver, det har alla nytta av. De som tror att de bara “behöver” 3% (dvs 3 saker av 100, för er som skolkade på mattelektionerna) av den matte de lärde sig i grundskolan, har bara inte förstått hur den ska användas.

Det är inte konstigare än att det är bra för barn att lära sig krypa när de är små, något som bara vissa typer av soldater har någon faktisk nytta av. Det finns inga normala vuxna som har “nytta” av att kunna krypa, men det betyder inte att det är ett slöseri med tid att göra det som liten.

Med tanke på hur konstigt folk hanterar sin ekonomi så skulle å andra sidan många både behövt ha lärt sig mer matte, och dessutom behövt få lära sig hur den ska appliceras i det dagliga livet. Ett av mina favoritexempel är en sak jag har fått från Cornucopia, nämligen folk som skaffar amorteringsfria bostadslån. Visserligen kan det vara lite klurigt att räkna ut exakt hur mycket högre totalkostnaden blir, men det borde vara uppenbart för alla att den blir det.

Så, dels har man nytta av bra mycket mer matematik i vardagen än vad många tror, och dels så gör resten att vår mentala mappning av världen blir bättre.

Däremot behöver matematikundervisningen i Sverige bli mycket bättre, där har Richard helt rätt. Man behöver i början få se en tydligare koppling till verkligheten, så att det blir lättare att göra det här hoppet till den abstrakta världen. Studenter kommer ju till KTH utan att kunna mer än de fyra räknesätten, enligt flera artiklar i Ny Teknik förra året. Personligen tror jag att det beror till stor del just på det här “vad ska jag med just det HÄR till”-tänket. Antingen så visar det sig senare, eller så har du blivit bättre på att tänka abstrakt. Det är en win-win-situation, så länge som man får tillräckligt många exempel på det förra, för att sluta oroa sig.

Att “matte” inte anses coolt och därför ska tas bort, är helt fel lösning på problemet. Matte behövs, och behöver därför få en bättre image. Som den marknadsförare Richard är borde det vara en trevlig utmaning. När Festis ansågs o-coolt, paketerades drycken om och fick lite ball marknadsföring. Drycken i sig är densamma. Det är snarare något sådant som behövs. Matten behövs, men behöver lite ny paketering och reklam. Innehållet behöver inte förändras för det.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, programmering, ekonomi, vetenskap, pedagogik, richard gatarski, festis, reklam, matematik.

January 24th, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 18 comments

MC-lektion 15: snabbare rondeller

Förra måndagen tyckte läraren att jag var lite seg i mina accelerationer, så när handledaren idag sa samma sak, kanske det låg något i det.

Vi började med en vända genom Hässelby, vilket gick relativt smärtfritt.

Jag hade redan innan vi började bestämt mig för att drilla rondeller idag, så i säkert 45 minuter åkte vi runt mellan rondellerna i Vällingby och Råcksta. Ibland med högersväng, ibland med vänstersväng, några enstaka rakt igenom, och ett par stycken med en vändning tillbaka till därifrån vi kom.

Framåt slutet blev de nästan vettiga. Jag lyckades smita in i rullande trafik utan att stanna hojen, jag kom in i rondellen snabbt, och accelerade snabbt ut när jag hade fri väg förbi alla övergångsställen och sånt. Sammantaget, helt enkelt lite mer offensiv körning. När jag sedan såg att det nya framdäcket var slitet ganska långt upp på sidorna kände jag mig hyfsat nöjd. Jag har börjat lära mig att luta! Det känns helt klart bättre idag än i onsdags. Förmodligen gjorde jag fortfarande en hel del saker antingen fel eller bara konstigt, men det flöt helt enkelt bättre.

I morse började jag fundera på trafikskolornas pedagogik. Fine, de är bra på att köra fordonen ifråga och flera av övningarna gör att man får bättre koll på vad man pysslar med efter ett tag, men det känns inte alltid som om de misstag just jag gör, påverkar övningarna speciellt mycket. Eftersom jag inte vet hur man egentligen ska göra när man kör hoj, vet jag inte heller vart jag är på väg. Därför vet jag inte heller vad som är “fel” eller vad som hade kunnat göras annorlunda, mer än att derivatan på kunskaperna ibland känns lite låg. Eller negativ, vissa dagar. Att bara jaga timmar känns så ineffektivt.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, övningskörning, pedagogik.

April 13th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

MC-lektion 11: enkelriktat

Dagens trafiklektion började som den förra, med att jag fick köra runt i Sundbyberg och svänga höger och vänster tills jag blev helt yr. Efter gårdagens övningspass så gick det rejält mycket smidigare, så att sekvensen “bromsa, lägg ner, ge gas, accelerera” faktiskt blev lite flyt i. Några varv senare tyckte läraren att det såg “mycket” bättre ut.

Sedan drogs svårighetsnivån upp ett snäpp. Nu blev det en massa enkelriktat, övergångsställen där det envisades med att gå folk, och korsningar var sträckningar var lika raka som Norges kust. Man blev helt yr. En av de värsta korsningarna var efter en enkelriktad rejält brant uppförsbacke, där det var enormt svårt att åka åt vänster, och nästan omöjligt att åka åt höger. Självklart fick jag åka i den två gånger. Jag blir alltid lika imponerad över hur duktiga lärarna är på att hålla koll på alla elaka vägar i stan.

Den här gången, och som det verkar alla trafiklektioner framöver, var vi två elever. Det läraren sa i radion gick ut till båda, men den som inte körde en egen hoj satt bakom läraren. Även om man inte körde, kunde man då fundera på vad som hände i trafiken, och hur man själv skulle ha gjort. Det ger ju mer direkt övning att köra själv, men det är mer “annorlunda” än “sämre”.

Att det var frågan om övning medelst repetition blev tydligt på slutet, när den andra killen (Mats?) fick öva på- och avfarter. Vi snurrade då mellan Solvalla via 70-vägen till avfarten mot Sundbyberg, och så samma väg tillbaka. Igen, och igen. I 20 minuter. Fast det såg hyfsat bra ut på slutet. Å andra sidan är det ju sånt man måste göra. Runt, runt, tills det flyter.

Eftersom de hade haft en specialare nu i mars där man fick köpa 5 timmar för 2299:- så tänkte jag köpa ett par stycken sådana paket innan månaden var slut. Då hade de plötsligt satt en gräns, så man bara fick köpa högst två var. Nåja, jag hann ju med fler än så sammanlagt, så det må väl vara hänt. Fast det är inte så snyggt att komma och säga en sådan sak när man precis ska köpa det, när det inte står något om det på webbsidan.

Det är lustigt att se hur mycket enklare själva manövreringen känns när man har ägnat några timmar åt att tvinga sig att inte bara vrida på gasen och dra i kopplingen, utan även hålla koll på vägmärken och en massa olika sorters trafik runt omkring. Jag bokade in ett körgårdspass om några veckor, vilket ska bli intressant. Rimligtvis borde det gå bättre än förut. Det lär bli fler innan uppkörningen, men nu vill jag först ha en liten paus för att se hur stor påverkan trafikkörningen har. Det ska ju trots allt vara samma sak som man gör.

I vilket fall som helst så känns det här projektet mer och mer genomförbart nu. Det är massor med fler saker som måste läras in och tränas på, men nog tusan kommer jag åka runt på en svart och kromad leksak i sommar. Apselut.

Helt orelaterat kan jag rekommendera en utlandssemester i år. En lång.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, övningskörning.

March 30th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

MC-lektion 4: krypkörning med balans

Efter att ha tagit jättekliv de första två lektionerna och sedan hamnat på en platå, trodde jag att det nu skulle gå lika långsamt framåt som det gjorde i höstas. Jag förberedde mig mentalt för många timmars tragglande.

Så kommer jag dit, och istället för den vanliga “åttan” fick jag köra den lite snabbare, så att jag kunde rulla med kopplingen helt intryckt en stor del av varvet. Snurr, snurr. Trevlig liten övning. Efter säkert en kvart av det här snurrandet började jag krypköra igen, med knäna hårt ihoptryckta runt tanken den här gången, varvid det helt plötsligt faktiskt fungerade. Nu kände jag när cykeln rörde på sig åt sidan, istället för att få panik när det nästan är för sent.

Det hela påminner väldigt mycket om när jag lärde mig att jonglera med tre bollar för många år sedan. I början är det så mycket att hålla ordning på att det krävs flera hundra procents hjärnkapacitet. Dvs man glömmer och hinner inte med ens en bråkdel av det man ska göra. Vartefter man övar krävs det mindre och mindre medveten tankeverksamhet, så att man inte längre behöver fundera över vilken hand (eller fot) som ska göra vad. Det som hände igår var att jag för första gången, relativt stabilt, kom under 100%. Plötsligt fanns det hjärnkapacitet över för att skjuta höfterna åt sidan, titta åt rätt håll, och allt det där andra som jag har vetat om att jag borde göra men glömmer bort så fort cykeln börjar välta. Allt sånt gör att det blir lättare, men så länge som det inte finns lediga hjärnceller över för att hantera det, hjälper det inte.

Efter att ha övat ett par gånger, tog jag mig slutligen igenom båda lågfartsbanorna utan vare sig att sätta i fötterna, få motorstopp, eller ha bromslampan tänd hela tiden. Åtmistone åt ena hållet. Dessutom sa läraren att det såg mycket mjukare ut nu, eftersom jag bara använde reglagen precis så mycket som det behövdes, istället för att växla mellan maxgas och maxbroms ett par gånger per sekund.

Jag har ofta frågat om hur fort man ska köra de där banorna, men aldrig fått något vettigt svar. Nu förstår jag varför. Man accelererar nämligen inte för att köra fortare, utan för att få cykeln att luta utåt. Bromsa gör man för att få den att luta inåt. Med styret fällt maximalt åt sidan så går det helt enkelt inte att köra så fort. Det kommer krävas några timmars övande till, men nu är jag inte längre orolig för den här delen. Jag har ju även fått lite koll på vändningen i högfartsbanan, så nu kan jag äntligen lägga lite energi på trafikdelen.

Men det FÅR sluta snöa nu. Faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om mc, pedagogik, motorcykel, krypkörning, övningskörning.

March 10th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Studentmat

Dagens bästa initiativ måste vara Anna Trobergs erbjudande om datorkurs för Jan Guillou. Anna, du äger. Fast förhoppningsvis snart en Vaio mindre.

Som del av piratarmén, och med faktumet att jag gillar både Anna och Jan, känner jag att jag vill bidra med någonting. Put your money where your mouth is, liksom. Därför erbjuder jag mig därför att stå för maten den eller de dagar som denna kurs pågår, så att de kan koncentrera sig på datorn. Jan har säkert något gott vin man kan skölja ner det med. Ingen fara, det blir inte spaghetti de luxe.

Vad mer kan vi sponsra det här projektet med? Anna ska ju inte behöva dra hela lasset själv. Någon som kan fixa fikabröd, kanske? Det är viktigt att äta när man studerar. Kanske ett litet rensa-hjärnan-pass med yoga?

Sedan är det bara att hoppas att Jan tackar ja, så klart.

Andra bloggar om: mat, datorer, pedagogik, internet, anna troberg, jan guillou.

November 25th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 5 comments

Simon Singh är tillbaka

På DN idag fanns en artikel om alternativmedicin, med listor på saker som fungerade, var tveksamma, eller ren bluff.

Det var inte så förvånande att homeopati fanns med i bluff-kategorin, men jag blev ärligt talat lite förvånad över att även hitta Shiatsu där. Efter att ha provat det i somras på träningslägret och känt hur enormt skön sådan massage är efter ett hårt träningspass, kändes “bluff” inte riktigt som rätt beskrivning. Ända tills jag såg fortsättningen “… för att bota sjukdomar”.

Det var heller så förvånande, men mest lite glädjande, att saker som meditation och yoga fanns med på “fungerar”-listan, liksom mer handfasta saker som kiropraktik. Den senare har en kusin, naprapati, som jag dock själv föredrar. Den har hjälpt både mig och ett flertal släktingar att få tillbaka rörelseförmågan när man har varit ur form.

Hur som helst var det Simon Singh som hade skrivit en ny bok (inbunden, pocket). Efter att ha läst hans tre tidigare böcker Kodboken, Fermats teorem och Big Bang är jag övertygad om att det är ett par hundra sidor ren njutning. Pedagogiken kommer vara på elitnivå, och beviskedjorna oantastliga. Utdraget ur boken handlar om homeopati, ett av mina personliga favorithatobjekt.

Själv har jag längre försökt förstå var motviljan mot västerländsk vetenskap kommer från. Det är flera av förespråkarna av bluffmetoderna, inklusive några av de som kommenterar DN’s artikel, som försöker med greppet att det handlar om någon “annan sorts” fysik. Eller kemi. Eller energi, eller vilket ord som nu är modernt just då.

De stora skillnaderna mellan riktig vetenskap och trams är att de senare alltid behöver hitta på nya begrepp för att förklara sina resultat, aldrig kan göra några förutsägelser som stämmer, och aldrig går att förena. Magnetterapi har sin typ av energi, homeopati sin, osv. Varje nytt problem kräver en ny förklaringsmodell, och redan där borde man förstå att något är fel. Världen är inte så himla komplicerad. Komplex kanske, men inte komplicerad. Universum har inte specialfall för allting.

Det kanske är så enkelt som författarna säger, att alternativläkarna ger patienterna lite mer tid och empati. Då gör det inte så mycket att deras förklaringsmodell inte håller, och kan genomskådas av dem som helst som har gått ut grundskolan, och väljer att faktiskt använda sina hjärnceller lite grand.

Andra bloggar intressant om: pedagogik, böcker, religion, vetenskap, statistik, simon singh, sjukvård, hälsa.

October 12th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 5 comments

Zen och konsten att skriva ett teoriprov för MC

Kommentaren från Josh om feltänket hos en viss tant påminde självklart även det om ett avsnitt ur min senast lästa bok. Det är dessutom ett av de avsnitt som faktiskt handlar om motorcyklar. Fast bara på ytan.

Författaren diskuterar hur det kan verka för en person som inte kan någonting om motorcyklar, när han ska försöka följa instruktionsboken för att ändra på någonting. Det finns en punktlista, men ingenstans några varför, vad som kan gå fel, och vad man i så fall ska göra åt det. Det är som att skruva ihop en IKEA-möbel. Vad de olika delarna har för roll får man aldrig reda på, och det spelar inte heller någon roll. Prylen som ser ut så HÄR ska sitta på DEN sidan om prylen som ser ut så DÄR, vänd åt DET hållet. Färdig. Mängden instruktioner och detaljer för att få ihop en hel hoj är med en sådan beskrivning helt ohanterlig.

En duktig mekaniker, som killarna hos Orange County Choppers, tänker självklart inte så här. De tänker enbart i termer av vad delarna har för roller. Hur delarna ser ut, eller vilken del som sitter var, är helt irrelevant. Ibland är det till och med lite dagsnotering på det. Huvudsaken är att de har en motor, styrning, växellåda och vad det nu är som behövs. Tänket ligger på en helt annan nivå. När man väl är där, så spelar detaljer ingen roll. (Jag tänkte nämna en viss undersökning bland lärare, men tänker hålla mig borta från Godwins Lag ett tag till.)

För att kunna påstå att man har bra förståelse för ett ämne, vilket är precis det som vägverkets test försöker visa, måste man även försöka få upp frågorna en nivå. Det är därför det inte är frågor om huruvida gaspedalen sitter till höger eller vänster om bromsen.

I GEB pratas lite om att det är omöjligt för människor att låta bli att göra det här hoppet upp, om de utsätts för liknande serier stimuli tillräckligt många gånger. Till slut “fattar” man. Även om det ibland är lite tradigt, har jag därför egentligen inte något emot att göra krypkörningsövningarna timme efter timme, för jag vet att det är hoppet till “fordonskontroll” jag egentligen är på jakt efter. Sannolikheten att en trafiksituation i verkligheten ska se ut exakt som provbanorna med små gula koner överallt är ju relativt liten. Jag kanske måste köra slalom i 50 km/h mellan små ankor som går med exakt 12 meters avstånd, för att sedan vända och köra slalom tillbaka igen. Vem vet, det kanske kommer hända (åtminstone om Douglas Adams fick bestämma), men det är ju inte det som är poängen.

Den intressantaste frågan blir i så fall hur man snabbast och effektivast får elever att göra det här hoppet upp i abstraktionsnivå, eftersom det oftast är någonting som måste komma från en själv. Att tanten som de här tankarna började med kommer råka ut för en olycka förr eller senare om hon trots allt råkar få tillräckligt många poäng anser jag uppenbart.

Precis lika uppenbart anser jag att det är att det här inlägget lika gärna hade kunnat handla om allting mellan kampsport, matlagning eller programmering (eller ungefär vad som helst), utan att man hade behövt ändra speciellt många ord i texten.

ZMM summering nummer 2 avklarad. :)

Andra bloggar intressant om: träning, mc, pedagogik, vetenskap.

August 21st, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Börjat körskola

Så där, då har vi äntligen fått komma igång med körningen på körskolan, nu först naturligtvis med att snurra runt på Solvallas parkeringsplats. Lite svängar, lite krypsvängar, lite växlingar, och allt vad det nu var.

Ingenting av det är egentligen jättekomplicerat, rent logiskt. Vill man till höger, trycker man fram styret på höger sida. Fine. Totalt bakvänt, men ok då. Snurrar man runt i minimal fart med maxutslag på styret och håller på att ramla inåt, ska man gasa. Enkelt och logiskt. Men att faktiskt göra det, speciellt gasandet där, när man har 200 kg cykel med ett helt gäng hästkrafter som känns som den lika gärna kan accelerera ut i atmosfären om man åker över ett gupp, när cykeln glatt är på väg att välta och krossa ens ben, det var något helt annat. “Jaha, du vill välta? Men vänta, så ska du få lite mer kraft så att du har massa fart när du välter! Ja, vilken bra idé!” Efter att ha vält på cykel hur många gånger som helst så tar sådana saker emot lite grand.

Att använda den logiska och medvetna delen av hjärnan finns det ju inte tid till, så just nu är den första frågan hur man snabbast får in sådana här kunskaper i ryggmärgen.

Det hela är egentligen ganska irriterande. Personer som redan kan köra mc tänker inte “ok, nu ska jag dit-och-dit, och cykeln lutar si-och-så mycket åt sidan, alltså ska jag göra bluttan-blä med gasen/bromsen/kopplingen”. Knappast. Har man kört ganska länge så kan man förmodligen inte ens beskriva vad man gör, för det vet jag knappt ens själv längre när det gäller vanlig cykel och bil. Jag måste göra “som vanligt”, och sedan avbryta mig själv och observera utifrån vad sjutton jag håller på med. Samma relativt långsamma och smärtsamma process ska sedan ske åt andra hållet hos eleven. Jag kan inte låta bli att tycka att det måste vara det mest ineffektiva sättet som finns att lära sig på. Två extremt långsamma och ineffektiva processer, som ska gå åt varsitt håll. Kan man inte få in saker i ryggmärgen och muskelminnet lite snabbare, som typ med golftränaren i Sällskapsresan?

Samtidigt så vet jag ju var problemet ligger, vilket borde göra det hela lite enklare.

Om det nu inte vore så att det fortfarande är den logiska delen av hjärnan som vet vad problemet är och hur det ska lösas, inte ryggmärgen, vilket gör att jag bara har flyttat det hela ett steg. Fan också.

Nåja. Ny lektion om två timmar…

Ja, man blir lite (ok då, ännu mer) störd av att ha läst “Zen and the art of motorcycle maintenance” av Robert Pirsig. Tack bror, för den fina boken. :) (Som å andra sidan har fått Gödel, Escher, Bach av mig, så vi kanske är kvitt.)

Andra bloggar intressant om: mc, pedagogik, robert pirsig, Zen and the art of motorcycle maintenance, Gödel Escher Bach.

August 13th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

|