Richard Gatarski skrev nyligen ett blogginlägg där han argumenterar för att man ska ta bort “Matematik” som kärnämne, minska antalet lektionstimmar, och ersätta det med nÃ¥got mer “användbart”. I en intervju med Skolvärlden sa han:
… dom flesta behöver bara 3 % av den matte dom fÃ¥tt lära sig (iofs en siffra huggen ur luften). AlltsÃ¥, om man typ tvingats lära sig 100 mattesaker i skolan, sÃ¥ är det bara tre man har nytta av efterÃ¥t. Visst slöseri liksom. DÃ¥ är det nog bättre att ta bort 96 saker och fÃ¥ tid att kunskapa om nÃ¥got vettigare i stället.
Att 96 + 3 inte blir 100 blir lite extra humor i sammanhanget, men ändå.
Jag blir bara ledsen när jag läser sÃ¥dant här, för jag tycker det är direkt tragiskt med personer som tror att allting man lär sig i skolan är fakta som ska vara direkt användbara, helst i kassan pÃ¥ Ica. Egentligen behöver man ju dÃ¥ inte lära sig nÃ¥got annat än alfabetet, sÃ¥ man kan söka pÃ¥ wikipedia. SÃ¥ är det självklart inte. Man gÃ¥r inte i skolan för att lära sig “kunskaper”.
Till att börja med sÃ¥ finns det ingen onödig kunskap. Alla fakta vi lär oss bidrar till att bygga upp en större och mer stabil mental bild av verkligheten. PÃ¥ det sättet blir det dels lättare att lära sig nya fakta, men det blir ocksÃ¥ lättare att förstÃ¥ nya saker. Anledningen är att mer av det nya redan finns i skallen. Ta till exempel “koka vatten”. Att förstÃ¥ vad som händer när vatten kokar är en ganska avancerad historia, som inkluderar bÃ¥de fysik och kemi (och lite annat, beroende pÃ¥ hur noga man vill vara). Om man sedan ska lära sig vad som händer när nÃ¥gon annan vätska kokar, är 99% av kunskapen redan där. Ju mer man kan, desto enklare blir det att lära sig mer.
Har man lärt sig tio huvudstäder sÃ¥ hjälper inte det för att lära sig namnet pÃ¥ den elfte, men man har förmodligen en lite större förstÃ¥else av konceptet “huvudstad” än innan.
När jag gick pÃ¥ universitetet i UmeÃ¥ sÃ¥ var det nÃ¥gon som undrade varför Datavetenskapliga linjen började med sÃ¥ mycket matte (50%). Svaret frÃ¥n en av lärarna var ungefär “för att ni ska lära er att tänka”. Det lÃ¥ter knäppt, men är i grunden ganska enkelt. Matematik rör sig i en abstrakt värld, liksom programmering. För att bli en bra programmerare är det därför nödvändigt att utan problem kunna röra sig i den här abstrakta världen, och ett av de enklaste sätten att fÃ¥ folk att göra det mentala hoppet är att lära dem massor med matte. Inte för att man har användning av matten i sig, utan för att lära sig byta ut allt man vet om den fysiska världen (gravitation, massors tröghet osv), och föra resonemang och röra sig runt i en abstrakt värld, definierad av helt egna regler. Om man lär sig abstrakt tänkande enbart med hjälp av programmering, är risken stor att man fastnar i ett visst programmeringssprÃ¥ks syntax. Jag har flera vänner som hamnade i den fällan.
Att kunna tänka abstrakt är naturligtvis ingenting som bara programmerare behöver, det har alla nytta av. De som tror att de bara “behöver” 3% (dvs 3 saker av 100, för er som skolkade pÃ¥ mattelektionerna) av den matte de lärde sig i grundskolan, har bara inte förstÃ¥tt hur den ska användas.
Det är inte konstigare än att det är bra för barn att lära sig krypa när de är smÃ¥, nÃ¥got som bara vissa typer av soldater har nÃ¥gon faktisk nytta av. Det finns inga normala vuxna som har “nytta” av att kunna krypa, men det betyder inte att det är ett slöseri med tid att göra det som liten.
Med tanke på hur konstigt folk hanterar sin ekonomi så skulle å andra sidan många både behövt ha lärt sig mer matte, och dessutom behövt få lära sig hur den ska appliceras i det dagliga livet. Ett av mina favoritexempel är en sak jag har fått från Cornucopia, nämligen folk som skaffar amorteringsfria bostadslån. Visserligen kan det vara lite klurigt att räkna ut exakt hur mycket högre totalkostnaden blir, men det borde vara uppenbart för alla att den blir det.
Så, dels har man nytta av bra mycket mer matematik i vardagen än vad många tror, och dels så gör resten att vår mentala mappning av världen blir bättre.
Däremot behöver matematikundervisningen i Sverige bli mycket bättre, där har Richard helt rätt. Man behöver i början fÃ¥ se en tydligare koppling till verkligheten, sÃ¥ att det blir lättare att göra det här hoppet till den abstrakta världen. Studenter kommer ju till KTH utan att kunna mer än de fyra räknesätten, enligt flera artiklar i Ny Teknik förra Ã¥ret. Personligen tror jag att det beror till stor del just pÃ¥ det här “vad ska jag med just det HÄR till”-tänket. Antingen sÃ¥ visar det sig senare, eller sÃ¥ har du blivit bättre pÃ¥ att tänka abstrakt. Det är en win-win-situation, sÃ¥ länge som man fÃ¥r tillräckligt mÃ¥nga exempel pÃ¥ det förra, för att sluta oroa sig.
Att “matte” inte anses coolt och därför ska tas bort, är helt fel lösning pÃ¥ problemet. Matte behövs, och behöver därför fÃ¥ en bättre image. Som den marknadsförare Richard är borde det vara en trevlig utmaning. När Festis ansÃ¥gs o-coolt, paketerades drycken om och fick lite ball marknadsföring. Drycken i sig är densamma. Det är snarare nÃ¥got sÃ¥dant som behövs. Matten behövs, men behöver lite ny paketering och reklam. InnehÃ¥llet behöver inte förändras för det.
Läs även andra bloggares åsikter om datorer, programmering, ekonomi, vetenskap, pedagogik, richard gatarski, festis, reklam, matematik.
January 24th, 2010
Posted by
Daniel Brahneborg |
blogg |
16 comments
Förra måndagen tyckte läraren att jag var lite seg i mina accelerationer, så när handledaren idag sa samma sak, kanske det låg något i det.
Vi började med en vända genom Hässelby, vilket gick relativt smärtfritt.
Jag hade redan innan vi började bestämt mig för att drilla rondeller idag, så i säkert 45 minuter åkte vi runt mellan rondellerna i Vällingby och Råcksta. Ibland med högersväng, ibland med vänstersväng, några enstaka rakt igenom, och ett par stycken med en vändning tillbaka till därifrån vi kom.
Framåt slutet blev de nästan vettiga. Jag lyckades smita in i rullande trafik utan att stanna hojen, jag kom in i rondellen snabbt, och accelerade snabbt ut när jag hade fri väg förbi alla övergångsställen och sånt. Sammantaget, helt enkelt lite mer offensiv körning. När jag sedan såg att det nya framdäcket var slitet ganska långt upp på sidorna kände jag mig hyfsat nöjd. Jag har börjat lära mig att luta! Det känns helt klart bättre idag än i onsdags. Förmodligen gjorde jag fortfarande en hel del saker antingen fel eller bara konstigt, men det flöt helt enkelt bättre.
I morse började jag fundera pÃ¥ trafikskolornas pedagogik. Fine, de är bra pÃ¥ att köra fordonen ifrÃ¥ga och flera av övningarna gör att man fÃ¥r bättre koll pÃ¥ vad man pysslar med efter ett tag, men det känns inte alltid som om de misstag just jag gör, pÃ¥verkar övningarna speciellt mycket. Eftersom jag inte vet hur man egentligen ska göra när man kör hoj, vet jag inte heller vart jag är pÃ¥ väg. Därför vet jag inte heller vad som är “fel” eller vad som hade kunnat göras annorlunda, mer än att derivatan pÃ¥ kunskaperna ibland känns lite lÃ¥g. Eller negativ, vissa dagar. Att bara jaga timmar känns sÃ¥ ineffektivt.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, övningskörning, pedagogik.
April 13th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
one comment
Dagens trafiklektion började som den förra, med att jag fick köra runt i Sundbyberg och svänga höger och vänster tills jag blev helt yr. Efter gÃ¥rdagens övningspass sÃ¥ gick det rejält mycket smidigare, sÃ¥ att sekvensen “bromsa, lägg ner, ge gas, accelerera” faktiskt blev lite flyt i. NÃ¥gra varv senare tyckte läraren att det sÃ¥g “mycket” bättre ut.
Sedan drogs svårighetsnivån upp ett snäpp. Nu blev det en massa enkelriktat, övergångsställen där det envisades med att gå folk, och korsningar var sträckningar var lika raka som Norges kust. Man blev helt yr. En av de värsta korsningarna var efter en enkelriktad rejält brant uppförsbacke, där det var enormt svårt att åka åt vänster, och nästan omöjligt att åka åt höger. Självklart fick jag åka i den två gånger. Jag blir alltid lika imponerad över hur duktiga lärarna är på att hålla koll på alla elaka vägar i stan.
Den här gÃ¥ngen, och som det verkar alla trafiklektioner framöver, var vi tvÃ¥ elever. Det läraren sa i radion gick ut till bÃ¥da, men den som inte körde en egen hoj satt bakom läraren. Även om man inte körde, kunde man dÃ¥ fundera pÃ¥ vad som hände i trafiken, och hur man själv skulle ha gjort. Det ger ju mer direkt övning att köra själv, men det är mer “annorlunda” än “sämre”.
Att det var frågan om övning medelst repetition blev tydligt på slutet, när den andra killen (Mats?) fick öva på- och avfarter. Vi snurrade då mellan Solvalla via 70-vägen till avfarten mot Sundbyberg, och så samma väg tillbaka. Igen, och igen. I 20 minuter. Fast det såg hyfsat bra ut på slutet. Å andra sidan är det ju sånt man måste göra. Runt, runt, tills det flyter.
Eftersom de hade haft en specialare nu i mars där man fick köpa 5 timmar för 2299:- så tänkte jag köpa ett par stycken sådana paket innan månaden var slut. Då hade de plötsligt satt en gräns, så man bara fick köpa högst två var. Nåja, jag hann ju med fler än så sammanlagt, så det må väl vara hänt. Fast det är inte så snyggt att komma och säga en sådan sak när man precis ska köpa det, när det inte står något om det på webbsidan.
Det är lustigt att se hur mycket enklare själva manövreringen känns när man har ägnat några timmar åt att tvinga sig att inte bara vrida på gasen och dra i kopplingen, utan även hålla koll på vägmärken och en massa olika sorters trafik runt omkring. Jag bokade in ett körgårdspass om några veckor, vilket ska bli intressant. Rimligtvis borde det gå bättre än förut. Det lär bli fler innan uppkörningen, men nu vill jag först ha en liten paus för att se hur stor påverkan trafikkörningen har. Det ska ju trots allt vara samma sak som man gör.
I vilket fall som helst så känns det här projektet mer och mer genomförbart nu. Det är massor med fler saker som måste läras in och tränas på, men nog tusan kommer jag åka runt på en svart och kromad leksak i sommar. Apselut.
Helt orelaterat kan jag rekommendera en utlandssemester i år. En lång.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, motorcykel, övningskörning.
March 30th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
3 comments
Efter att ha tagit jättekliv de första två lektionerna och sedan hamnat på en platå, trodde jag att det nu skulle gå lika långsamt framåt som det gjorde i höstas. Jag förberedde mig mentalt för många timmars tragglande.
SÃ¥ kommer jag dit, och istället för den vanliga “Ã¥ttan” fick jag köra den lite snabbare, sÃ¥ att jag kunde rulla med kopplingen helt intryckt en stor del av varvet. Snurr, snurr. Trevlig liten övning. Efter säkert en kvart av det här snurrandet började jag krypköra igen, med knäna hÃ¥rt ihoptryckta runt tanken den här gÃ¥ngen, varvid det helt plötsligt faktiskt fungerade. Nu kände jag när cykeln rörde pÃ¥ sig Ã¥t sidan, istället för att fÃ¥ panik när det nästan är för sent.
Det hela påminner väldigt mycket om när jag lärde mig att jonglera med tre bollar för många år sedan. I början är det så mycket att hålla ordning på att det krävs flera hundra procents hjärnkapacitet. Dvs man glömmer och hinner inte med ens en bråkdel av det man ska göra. Vartefter man övar krävs det mindre och mindre medveten tankeverksamhet, så att man inte längre behöver fundera över vilken hand (eller fot) som ska göra vad. Det som hände igår var att jag för första gången, relativt stabilt, kom under 100%. Plötsligt fanns det hjärnkapacitet över för att skjuta höfterna åt sidan, titta åt rätt håll, och allt det där andra som jag har vetat om att jag borde göra men glömmer bort så fort cykeln börjar välta. Allt sånt gör att det blir lättare, men så länge som det inte finns lediga hjärnceller över för att hantera det, hjälper det inte.
Efter att ha övat ett par gånger, tog jag mig slutligen igenom båda lågfartsbanorna utan vare sig att sätta i fötterna, få motorstopp, eller ha bromslampan tänd hela tiden. Åtmistone åt ena hållet. Dessutom sa läraren att det såg mycket mjukare ut nu, eftersom jag bara använde reglagen precis så mycket som det behövdes, istället för att växla mellan maxgas och maxbroms ett par gånger per sekund.
Jag har ofta frågat om hur fort man ska köra de där banorna, men aldrig fått något vettigt svar. Nu förstår jag varför. Man accelererar nämligen inte för att köra fortare, utan för att få cykeln att luta utåt. Bromsa gör man för att få den att luta inåt. Med styret fällt maximalt åt sidan så går det helt enkelt inte att köra så fort. Det kommer krävas några timmars övande till, men nu är jag inte längre orolig för den här delen. Jag har ju även fått lite koll på vändningen i högfartsbanan, så nu kan jag äntligen lägga lite energi på trafikdelen.
Men det FÅR sluta snöa nu. Faktiskt.
Läs även andra bloggares åsikter om mc, pedagogik, motorcykel, krypkörning, övningskörning.
March 10th, 2009
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
one comment
Dagens bästa initiativ måste vara Anna Trobergs erbjudande om datorkurs för Jan Guillou. Anna, du äger. Fast förhoppningsvis snart en Vaio mindre.
Som del av piratarmén, och med faktumet att jag gillar både Anna och Jan, känner jag att jag vill bidra med någonting. Put your money where your mouth is, liksom. Därför erbjuder jag mig därför att stå för maten den eller de dagar som denna kurs pågår, så att de kan koncentrera sig på datorn. Jan har säkert något gott vin man kan skölja ner det med. Ingen fara, det blir inte spaghetti de luxe.
Vad mer kan vi sponsra det här projektet med? Anna ska ju inte behöva dra hela lasset själv. Någon som kan fixa fikabröd, kanske? Det är viktigt att äta när man studerar. Kanske ett litet rensa-hjärnan-pass med yoga?
Sedan är det bara att hoppas att Jan tackar ja, så klart.
Andra bloggar intressant om: mat, datorer, pedagogik, internet, anna troberg, jan guillou.
November 25th, 2008
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
5 comments
På DN idag fanns en artikel om alternativmedicin, med listor på saker som fungerade, var tveksamma, eller ren bluff.
Det var inte sÃ¥ förvÃ¥nande att homeopati fanns med i bluff-kategorin, men jag blev ärligt talat lite förvÃ¥nad över att även hitta Shiatsu där. Efter att ha provat det i somras pÃ¥ träningslägret och känt hur enormt skön sÃ¥dan massage är efter ett hÃ¥rt träningspass, kändes “bluff” inte riktigt som rätt beskrivning. Ända tills jag sÃ¥g fortsättningen “… för att bota sjukdomar”.
Det var heller sÃ¥ förvÃ¥nande, men mest lite glädjande, att saker som meditation och yoga fanns med pÃ¥ “fungerar”-listan, liksom mer handfasta saker som kiropraktik. Den senare har en kusin, naprapati, som jag dock själv föredrar. Den har hjälpt bÃ¥de mig och ett flertal släktingar att fÃ¥ tillbaka rörelseförmÃ¥gan när man har varit ur form.
Hur som helst var det Simon Singh som hade skrivit en ny bok (inbunden, pocket). Efter att ha läst hans tre tidigare böcker Kodboken, Fermats teorem och Big Bang är jag övertygad om att det är ett par hundra sidor ren njutning. Pedagogiken kommer vara på elitnivå, och beviskedjorna oantastliga. Utdraget ur boken handlar om homeopati, ett av mina personliga favorithatobjekt.
Själv har jag längre försökt förstÃ¥ var motviljan mot västerländsk vetenskap kommer frÃ¥n. Det är flera av föresprÃ¥karna av bluffmetoderna, inklusive nÃ¥gra av de som kommenterar DN’s artikel, som försöker med greppet att det handlar om nÃ¥gon “annan sorts” fysik. Eller kemi. Eller energi, eller vilket ord som nu är modernt just dÃ¥.
De stora skillnaderna mellan riktig vetenskap och trams är att de senare alltid behöver hitta på nya begrepp för att förklara sina resultat, aldrig kan göra några förutsägelser som stämmer, och aldrig går att förena. Magnetterapi har sin typ av energi, homeopati sin, osv. Varje nytt problem kräver en ny förklaringsmodell, och redan där borde man förstå att något är fel. Världen är inte så himla komplicerad. Komplex kanske, men inte komplicerad. Universum har inte specialfall för allting.
Det kanske är så enkelt som författarna säger, att alternativläkarna ger patienterna lite mer tid och empati. Då gör det inte så mycket att deras förklaringsmodell inte håller, och kan genomskådas av dem som helst som har gått ut grundskolan, och väljer att faktiskt använda sina hjärnceller lite grand.
Andra bloggar intressant om: pedagogik, böcker, religion, vetenskap, statistik, simon singh, sjukvård, hälsa.
October 12th, 2008
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
5 comments
Kommentaren från Josh om feltänket hos en viss tant påminde självklart även det om ett avsnitt ur min senast lästa bok. Det är dessutom ett av de avsnitt som faktiskt handlar om motorcyklar. Fast bara på ytan.
Författaren diskuterar hur det kan verka för en person som inte kan någonting om motorcyklar, när han ska försöka följa instruktionsboken för att ändra på någonting. Det finns en punktlista, men ingenstans några varför, vad som kan gå fel, och vad man i så fall ska göra åt det. Det är som att skruva ihop en IKEA-möbel. Vad de olika delarna har för roll får man aldrig reda på, och det spelar inte heller någon roll. Prylen som ser ut så HÄR ska sitta på DEN sidan om prylen som ser ut så DÄR, vänd åt DET hållet. Färdig. Mängden instruktioner och detaljer för att få ihop en hel hoj är med en sådan beskrivning helt ohanterlig.
En duktig mekaniker, som killarna hos Orange County Choppers, tänker självklart inte så här. De tänker enbart i termer av vad delarna har för roller. Hur delarna ser ut, eller vilken del som sitter var, är helt irrelevant. Ibland är det till och med lite dagsnotering på det. Huvudsaken är att de har en motor, styrning, växellåda och vad det nu är som behövs. Tänket ligger på en helt annan nivå. När man väl är där, så spelar detaljer ingen roll. (Jag tänkte nämna en viss undersökning bland lärare, men tänker hålla mig borta från Godwins Lag ett tag till.)
För att kunna påstå att man har bra förståelse för ett ämne, vilket är precis det som vägverkets test försöker visa, måste man även försöka få upp frågorna en nivå. Det är därför det inte är frågor om huruvida gaspedalen sitter till höger eller vänster om bromsen.
I GEB pratas lite om att det är omöjligt för människor att lÃ¥ta bli att göra det här hoppet upp, om de utsätts för liknande serier stimuli tillräckligt mÃ¥nga gÃ¥nger. Till slut “fattar” man. Även om det ibland är lite tradigt, har jag därför egentligen inte nÃ¥got emot att göra krypkörningsövningarna timme efter timme, för jag vet att det är hoppet till “fordonskontroll” jag egentligen är pÃ¥ jakt efter. Sannolikheten att en trafiksituation i verkligheten ska se ut exakt som provbanorna med smÃ¥ gula koner överallt är ju relativt liten. Jag kanske mÃ¥ste köra slalom i 50 km/h mellan smÃ¥ ankor som gÃ¥r med exakt 12 meters avstÃ¥nd, för att sedan vända och köra slalom tillbaka igen. Vem vet, det kanske kommer hända (Ã¥tminstone om Douglas Adams fick bestämma), men det är ju inte det som är poängen.
Den intressantaste frågan blir i så fall hur man snabbast och effektivast får elever att göra det här hoppet upp i abstraktionsnivå, eftersom det oftast är någonting som måste komma från en själv. Att tanten som de här tankarna började med kommer råka ut för en olycka förr eller senare om hon trots allt råkar få tillräckligt många poäng anser jag uppenbart.
Precis lika uppenbart anser jag att det är att det här inlägget lika gärna hade kunnat handla om allting mellan kampsport, matlagning eller programmering (eller ungefär vad som helst), utan att man hade behövt ändra speciellt många ord i texten.
ZMM summering nummer 2 avklarad. 
Andra bloggar intressant om: träning, mc, pedagogik, vetenskap.
August 21st, 2008
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
3 comments
Så där, då har vi äntligen fått komma igång med körningen på körskolan, nu först naturligtvis med att snurra runt på Solvallas parkeringsplats. Lite svängar, lite krypsvängar, lite växlingar, och allt vad det nu var.
Ingenting av det är egentligen jättekomplicerat, rent logiskt. Vill man till höger, trycker man fram styret pÃ¥ höger sida. Fine. Totalt bakvänt, men ok dÃ¥. Snurrar man runt i minimal fart med maxutslag pÃ¥ styret och hÃ¥ller pÃ¥ att ramla inÃ¥t, ska man gasa. Enkelt och logiskt. Men att faktiskt göra det, speciellt gasandet där, när man har 200 kg cykel med ett helt gäng hästkrafter som känns som den lika gärna kan accelerera ut i atmosfären om man Ã¥ker över ett gupp, när cykeln glatt är pÃ¥ väg att välta och krossa ens ben, det var nÃ¥got helt annat. “Jaha, du vill välta? Men vänta, sÃ¥ ska du fÃ¥ lite mer kraft sÃ¥ att du har massa fart när du välter! Ja, vilken bra idé!” Efter att ha vält pÃ¥ cykel hur mÃ¥nga gÃ¥nger som helst sÃ¥ tar sÃ¥dana saker emot lite grand.
Att använda den logiska och medvetna delen av hjärnan finns det ju inte tid till, så just nu är den första frågan hur man snabbast får in sådana här kunskaper i ryggmärgen.
Det hela är egentligen ganska irriterande. Personer som redan kan köra mc tänker inte “ok, nu ska jag dit-och-dit, och cykeln lutar si-och-sÃ¥ mycket Ã¥t sidan, alltsÃ¥ ska jag göra bluttan-blä med gasen/bromsen/kopplingen”. Knappast. Har man kört ganska länge sÃ¥ kan man förmodligen inte ens beskriva vad man gör, för det vet jag knappt ens själv längre när det gäller vanlig cykel och bil. Jag mÃ¥ste göra “som vanligt”, och sedan avbryta mig själv och observera utifrÃ¥n vad sjutton jag hÃ¥ller pÃ¥ med. Samma relativt lÃ¥ngsamma och smärtsamma process ska sedan ske Ã¥t andra hÃ¥llet hos eleven. Jag kan inte lÃ¥ta bli att tycka att det mÃ¥ste vara det mest ineffektiva sättet som finns att lära sig pÃ¥. TvÃ¥ extremt lÃ¥ngsamma och ineffektiva processer, som ska gÃ¥ Ã¥t varsitt hÃ¥ll. Kan man inte fÃ¥ in saker i ryggmärgen och muskelminnet lite snabbare, som typ med golftränaren i Sällskapsresan?
Samtidigt så vet jag ju var problemet ligger, vilket borde göra det hela lite enklare.
Om det nu inte vore så att det fortfarande är den logiska delen av hjärnan som vet vad problemet är och hur det ska lösas, inte ryggmärgen, vilket gör att jag bara har flyttat det hela ett steg. Fan också.
NÃ¥ja. Ny lektion om tvÃ¥ timmar…
Ja, man blir lite (ok dÃ¥, ännu mer) störd av att ha läst “Zen and the art of motorcycle maintenance” av Robert Pirsig. Tack bror, för den fina boken. (Som Ã¥ andra sidan har fÃ¥tt Gödel, Escher, Bach av mig, sÃ¥ vi kanske är kvitt.)
Andra bloggar intressant om: mc, pedagogik, robert pirsig, Zen and the art of motorcycle maintenance, Gödel Escher Bach.
August 13th, 2008
Posted by
Daniel Brahneborg |
Uncategorized |
one comment
|
